Livet är underbart (1946)

Originaltitel: It's a Wonderful Life
USA/Svart-vit/130 min

Regisserad av Frank Capra
Skriven av Frances Goodrich, Albert Hackett, Frank Capra, Jo Swerling, Philip Van Doren Stern och Michael Wilson
Medverkande: James Stewart, Donna Reed, Lionel Barrymore, Thomas Mitchell, Henry Travers, Beulah Bondi m.fl.

JAG OCH MIN VÄN FILIP ÅKERMAN (som även är en av Movie Burgers främsta skribenter) diskutera häromdagen, vilken utmaning det är att göra en julfilm. Regissörer, som har lite mer cineastiska och djuplodande framtidsutsikter, kanske ser det som näst intill omöjligt att göra en verkligt gripande julfilm. Julfilmer har en tendens att övergå till överdrivet lyckliga familjekomedier med "lustig, skuttande" orkestermusik i bakgrunden, vilket egentligen skapar den typen av dussinfilm som egentligen bara överlever julaftnar, men knappast är rogivande en sen vårkväll. Julfilm är svårt att göra riktigt bra. Det kan alltid bli ganska kul och värmande, men kan det någonsin bli riktigt, riktigt bra; rent utav ett mästerverk? Något som kan sägas komma ens i närheten av ovannämnda epitet inom subgenren, måste i så fall vara klassikern Livet är underbart (1946).

Livet är underbart handlar om familjefadern George Bailey, som genomgår en personlig kris. Han har alltid försökt att göra det bästa för alla, men just denna julafton inser han att han misslyckats och att han inte har något att leva för. Han förbannar den dagen han föddes, medan han stryker omkring i storstadens mörker, krökt och deprimerad, bland de nedsinglande snöflingorna. Plötsligt dyker en tröstande ängel upp, skickad från Gud, för att berätta för George, hur världen skulle sett ut om han inte hade existerat.

Vad Frank Capra bäddar för oss, är alltså en tung och inte alls särskilt lycklig berättelse, i alla fall inte i början. Här har vi en samhällets man, som strävar efter att alla ska må så bra som möjligt, men som ändå känner sitt eget nederlag och inser att det ändå inte tjänar något till; att inget längre har poäng. I vårt kalla, lilla land, finns det faktiskt en hel del som känner som pappa Bailey i filmen. De kanske inte lever för att göra så många som möjligt glada (för även det är ett fantastiskt, men svåråtkomligt mål), men de lever för att göra sig själva och den skara de beblandar sig med glada. Ändå misslyckas de och tror att problemet ligger i de själva, utan att inse att det faktiskt hade varit så mycket värre om de inte fanns. Vad Livet är underbart då ger, är en underbar kontrast mellan den allra tyngsta formen av uppgivenhet och pessimism, till all den varma kärlek som julen handlar om. Julen kan kallas en kommersiell produkt av det stora landet i väst, men grundbudskapet, det om kärlek och vördnad för ens nära och kära, funnits sedan man uppmärksammade just födelsen av Jesus. Därför vinner filmen även på den kristna tematik som finns i filmen. Även om du själv inte är kristen, så finns det en hel del guldkorn och pärlor man kan ta ut av en film som Livet är underbart. Inte enbart den otroligt hoppfulla titeln, men även den upplysningen om livet, kärleken och de mörka tunnlar vi ibland kommer in i, men som faktiskt har ett ljus, trots allt. Att Livet är underbart ej heller hamnar i fordringsfullhet och blir alltför överväldigande, gör att den känns ännu mer värmande och att den träffar ännu mer rätt.

Visst kan man älska filmer som Ett päron till farsa firar jul (1989) och Nu är det jul igen (1994), för den innehåller all äggtoddy, jultomtar och ljus som traditionen bär med sig, men vad Livet är underbart ger, är betydligt mer av en så kallad "life lesson", utan att få det låta alltför pretentiöst. Som ett avslut på den radda julfilmer man ser på dagarna vid jul, är kanske Livet är underbart den bästa och det perfekta slutet, eftersom den bryter ner julen till dess botten, till dess grund. Då vet vi vad julen faktiskt handlar om, på riktigt. God jul på er. 4/5