Before the Devil Knows You're Dead (2007)

Originaltitel: Before the Devil Knows You're Dead
USA / FÄRG / 117 min

Regisserad av Sidney Lumet
Skriven av Kelly Masterson
Skådespelare: Philip Seymour Hoffman, Ethan Hawke, Albert Finney, Marisa Tomei, Rosemary Harris, Aleksa Palladino m.fl.

I ETT ÖGONBLICK blev jag riktigt rädd. Den första scenen påvisade allt annat än att veteranen Sidney Lumet hade lyckats med sin nyaste film. Jag vill inte säga att scenen var särskilt usel, men den gav mig känslan av att jag hade en medelmåtta att vänta. I alla fall så har jag fått för mig att i regel är det bara rätt dåliga filmer som öppnas med den typen av sexscener. Samtidigt gav Philip Seymour Hoffman ifrån sig en personlighet, som redan här verkade skina. Kunde det vara rätt av mig att hoppas på det goda, ändå? Hoffman gör alltid bra ifrån sig i övrigt, är det inte så? Trots det så kom jag fram till att mina första tankar antagligen stämde bäst. Men som vanligt, så hade jag fel. Before the Devil Knows You're Dead (2007) träffar bestämt rätt. För när filmen går igång blir det någonting helt annat än ett man skulle tänka sig.

Sidney Lumet ligger bakom gamla klassiker såsom 12 edsvurna män (1957), En satans eftermiddag (1975) och Mordet på Orientexpressen (1974). Idag görs det dock inga klassiker. Det vill säga, dagens klassiker är inte utav den gamla skolans klassiker. Idag gör man istället kult-filmer. Och det är väl också det som Sidney Lumet försöker att åstadkomma nuförtiden. För kanske, så kommer alla gamla veteraner någon gång till en tid då de inser att deras tid är förbi, och kanske är det till just ditt Lumet kommit, och därav fått idéen att inte lägga ner. Jag skulle nämligen gissa att en regissör som han lätt skulle glömmas om de inte klämde ut lite nya filmer då och då. Så vitt jag vet så kommer nya Lumet-filmer just då och då, och även om de inte blir några kult-filmer, så blir vi i alla fall ständigt påminda om gamle Sidney. Before the Devil Knows You're Dead kommer inte heller kallas klassiker eller kult-film om något år, men den får i varje fall några av alla dessa gamla filmfanatiker att ännu en gång komma att tänka på den där gamle kufen. Ännu viktigare är det att Lumet fortfarande gör bra film, för det hade varit riktigt pinsamt ifall han istället hade börjat producera dålig film.

JAG SKA FÖRKLARA hur det ligger till. De två bröderna Hank och Andy Hanson tror att det som saknas i deras liv är pengar. Detta ska lösas genom Andys (Seymour Hoffman) genialiska idé; att Hank (Ethan Hawke) ska få råna deras föräldrars juvelbutik. Om en familjeaffär någon gång ska rånas så ska den väl i så fall rånas av familjen, eller hur? Ett slående argument som övertalar den något bräckligare Hank. Allt går naturligtvis åt pipan och resten av filmen blir ett nedslående fall, fullt av ångest, press och vansinne (och lite pang-pang emellanåt). Snart får vi också träffa pappan till de två pojkarna: Charles (Albert Finney), som blir av med sin fru i en olycka som har en hel del med rånincidenten att göra.

Det hela är väldigt modernt upplagt; först får man lära känna en person, och sedan spolas tiden tillbaka för att vi ska få möta en annan och se hur de dagarna vi redan fått vara med om upplevdes i ett annan karaktärs perspektiv. Det visar sig att den ena har det jävligare än den andra, så någon dynamik i känslosynpunkt mellan tillbakablickarna får vi inte se någonting av. Däremot så leder det här till att det blir allt svårare att säga vem som är huvudrollen av de tre personerna - Andy, Hank eller Charles - som det pendlar emellan; även om man onekligen får veta mest om Andy. Andy är också den karaktären som jag tror de flesta har svårast att känna empati för, så det finns gott med belägg för att han ska ställas i centrum.

Även om den är icke-linjär, så är Before the Devil Knows You're Dead egentligen inte av något komplicerat format. De flesta har nog inte särskilt svårt att hänga med i svängarna, som delvis förtydligas med upprepningar. Trots sin enkelhet är det dock både snyggt och smart. Rånet i början resulterar i en ond cirkel som blir spännande att följa. Dessutom gör sig skådespelarna så bra i sina roller så karaktärsutvecklingen också blir intresseväckande. Jag hade blivit riktigt imponerad om filmen tog ett steg ännu längre, ungefär som Pulp Fiction (1994), men så långt tar den sig helt enkelt inte. Det är synd, för även om manuset är riktigt fint så känns det som om det kunde bli så mycket mer. Hade det blivit mycket mer, så hade antagligen filmen fått en hel del mer uppmärksamhet, men nu är det inte så och antagligen kommer aldrig en film som denna att bli någon klassiker eller kult-film. Men ändock är det en riktigt bra film som jag gärna skulle vilja rekommendera. Och ändock så vill jag uttrycka mig så, att det glädjer mig att en sådan gammal gubbstrut fortfarande gör bra film och även utvecklar sig både efter tiden, och efter hans egna behov.

···½