Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta (2004)

Originaltitel: The Notebook
USA/Färg/123 min

Regisserad av Nick Cassavetes
Skriven av Jeremy Leven, Jan Sardi och Nicholas Sparks
Medverkande: Tim Ivey, Starletta DuPois, James Garner, Gena Rowlands, Sam Shepard, Anthony-Michael Q. Thomas m.fl.

THE NOTEBOOK ÄR TROLIGTVIS mest känd som den där rullen alla tjejer älskar. I tron om att detta var en rätt beskrivning på Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta (ja, eller The Notebook som troligtvis de flesta av oss känner igen den som), slog jag på filmen och förväntade mig en ultimat chick flick, med bedårande kärlek, fjärilar i magen och allmänt hög cheesy-halt. Faktum är dock att inget riktigt blir höjt till skyarna om det inte är bra och även om The Notebook knappast är det bästa jag sett, så är det en väldigt fin kärlekshistoria, med ett framför allt välskrivet manus.

The Notebook är på ett sätt en ganska okonventionell kärleksberättelse, eftersom den är icke-linjär. Hela filmen bygger på återblickar till ett romantiserat 1940-tal ute på vischan. På så vis är det även en väldigt vacker film, eftersom den använder sig av miljöer och vyer som tagna ur de verkliga kärleksfilmerna från svunna tider, tänk Borta med vinden. Dock uppstår inte riktig filmromantik i miljöer, solljus och mörker, utan i kraftfullt skådespel, som skildras utmärkt av såväl Rachel McAdams, Ryan Gosling, James Garner och Gena Rowlands, som alla gör ett fenomenalt jobb. Faktum är även att jag stundtals finner de få scener med Garner och Rowlands snäppet mer starkare än den mellan McAdams och Gosling, men det talar inte för att de alla gör ett kanonjobb filmen igenom (och det tål som kompensation sägas att McAdams och Gosling håller upp hela filmen; utan dem, ingen The Notebook).

Jag kan däremot hålla med min käre vän Brian (som själv är ett uttalat fan av romantiska filmer), att The Notebook kan tyckas vara något överskattad, orealistisk och lite för cheesy. Att säga att The Notebook är den ultimata kärleksfilmen, det kan jag inte påstå, men jag kan däremot påstå att den faktiskt är ganska värd den hype som den fått, för den är bra. Däremot känner även jag bitvis att vissa bitar känns orealistiska, men det känns som att själva essensen i en romantisk berättelse inte är att följa verkligheten slaviskt; skulle vi göra det, skulle vi få se alltmer hjärtkrossade huvudroller, skilsmässor eller ensidiga kärleksberättelser. Vi ska få se historier där parterna faktiskt kan få varandra, inte kan skilja sig från varandra, där man gör allt för att hålla kvar vid varandra. Dock får det givetvis vara någon måtta; i vissa scener drar orkestern igång rejält och då får man känslan av att det blir lite väl mycket romantik, nästan snudd, snudd på löjligt, men i filmens helhet blir det dock aldrig en travesti.

Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta är en mycket bra romantisk film - den har i princip allt en sådan film ska ha. Vackra miljöer, vackert väder, vacker, livslång kärlek. Visst kanske det låter lite löjligt, men det är trots allt så löjlig, blottläggande och frigörande kärlek ska vara. 4/5

Half Nelson (2006)

Originaltitel: Half Nelson
USA/Färg/106 min

Regisserad av Ryan Fleck
Skriven av Ryan Fleck och Anna Boden
Medverkande: Ryan Gosling, Jeff Lima, Shareeka Epps, Nathan Corbett, Tyra Kwao-Vovo, Rosemary Ledee m.fl.

RYAN GOSLING var tidigare, för mig, ännu en pretty boy långt bort i Hollywood, vilket givetvis är en väldigt beklaglig bemärkelse. Det är som att ta ut all tänkbar potential på förhand av den enkla anledningen att personen ifråga uppmärksammats för sina "good looks". När jag och mina vänner började diskutera Goslings senaste Drive på tåget hem, insåg jag helt plötsligt att det faktiskt var Gosling som spelade huvudrollen i Half Nelson, en indie-rulle jag velat se sen den kom 2006. Givetvis skrotade jag mina fördomar och såg filmen och givetvis visade den ju enbart att Gosling är en väldigt bra skådespelare.

Half Nelson handlar om Dan, som pendlar mellan sitt jobb som lärare och sitt liv som tung drogmissbrukare. På en skola i New York undervisar han historia för ett gäng ungar, som alla ser Dan som deras häftiga och störtsköna idol, men det är enbart en i klassen - Drey - som verkligen vet vad som är på gång. Berättelsen om hur Dan försöker matcha sina motpoler till sysslor, samtidigt som han gör tafatta försök att finna kärleken och gå vidare i livet, vävs samman med Dreys liv som ung flicka i mitten av drogförhandlingar och spruckna familjeförhållanden. Dan och Dreys kemi blir på ett sätt drivkraften i filmen, även om filmen inte centrerar sig på deras relation, utan även väldigt mycket på dem som individer.

Med grovkornig film och oskarpa inzoomningar och närbilder skapar Ryan Fleck en skitig och närgående film, även om det konstnärliga draget till viss mån kan vara lite klyschigt, då även storfilmer som Crash använder sig av det medvetet halvskakiga fotot. Flecks fäbless för att filma så pass närgånget att vi ibland inte ens ser vad karaktärerna gör, skapar dock en viss originalitet i filmandet, samtidigt som hela berättelsen och både Gosling och Epps prestationer är fenomenala i sin enkelhet. Tillsammans med lämplig musik har vi en väldigt indie film, men det är samtidigt inget som talar om något negativt (då jag oftast känner att det är just de filmerna som vågar tänka utanför ramarna).

Fleck har gjort en film som i sitt avskalade sätt klart och tydligt berättar berättelsen om en man med ett självdestruktivt och väldigt annorlunda liv. I sin självdestruktivitet finner han ändå den konstruktivitet som är Drey och de andra barnen han lär ut, något som troligtvis får honom att fortfarande kunna stå på benen. Dock kan jag stundtals känna att Half Nelson följer ett visst recept för hur man ska göra en alternativ, mästerlig film som hyllas på filmfestivaler; det känns lite utnött. Dock är berättelsen i sig fin och fokus ligger inte direkt på narkotikan (där man vanligtvis kan sjabbla bort X antal minuter på lite häftiga drogsekvenser), utan handlar mer om Dans sätt att klara av ett hyfsat anständigt liv utan att ge upp drogen. Den ger en bild av stillheten och tristessen, tomheten, i en narkomans liv och inte så mycket om själva trippen; på så vis är det en film som håller en kopplad i just brottningsgreppet halvnelson. I allt raseri, spänst och frustration, är det enda Dan vill egentligen att hålla kvar den lilla tillvaro han faktiskt har. 4/5

Letters from Iwo Jima (2006)

Originaltitel: The Thin Red Line
USA/Färg/170 min

Regisserad av Clint Eastwood
Skriven av Iris Yamashita, Paul Haggis, Tadamichi Kuribayashi och Tsuyoko Yoshido
Medverkande: Ken Watanabe, Kazunari Ninomiya, Tsuyoshi Ihara, Ryo Kase, Shidô Nakamura, Hiroshi Watanabe m.fl.

Hur cool än Clintan var som skådespelare i sina glansdagar så uppskattar jag honom fortfarande mer som regissör. Han har gjort ett flertal grymma filmer där Million Dollar Baby (2004) förmodligen fått störst uppmärksamhet. År 2006 gjorde han två filmer som handlade om precis samma historiska händelse, slaget om ön Iwo Jima, en av de mest blodiga strider någonsin för den amerikanska marinkåren. Filmerna Letters from Iwo Jima och Flags of Our Fathers handlar om japanernas respektive amerikanernas perspektiv av händelsen.

Letters from Iwo Jima handlar mer eller mindre om de japanska förberedelserna på ön Iwo Jima inför den amerikanska anstormningen under andra världskriget. Det är härligt som historieälskare att få bevittna en händelse ur flera perspektiv och visst skiljer sig den japanska mentaliteten och normerna sig ganska mycket från det vi är vana vid i västvärlden. Detta presenteras mycket bra och påhittigt med gott skådespel och ett finfint manus av Paul Haggis (Crash). Den riktiga tyngden ligger i spänningen att bevittna japanerna som de goda och amerikanerna som de onda, något inte vem som helst hade vågat göra då amerikaner i vanliga fall är så nedrans stolta av sig. Man brukar ju ofta föreställa att japanerna under andra världskriget var lika illa och hemska som nazisterna (och kanske var dem det, vad vet jag egentligen?) men för att komma till poängen så beskrivs och illustreras dem inte som monster här utan snarare som vilken människa som helst även om man trycker lite extra på de etniska och kulturella skillnaderna. Det är lätt att dra gränser och smutskasta folk när man inte känner till bakgrunden i problemet.

För min del blir denna film dock smått ytlig, det blir svårt att relatera till den, det klickar liksom aldrig riktigt. Faktum kvarstår dock fortfarande att det är en mycket bra film utan att riktigt räcka till skyarna. 4/5

Shooting Dogs (2005)

Originaltitel: Shooting Dogs
Storbritannien och Tyskland/Färg/115 min

Regisserad av Michael Caton-Jones
Skriven av David Wolstencroft, Richard Alwyn och David Belton
Medverkande: John Hurt, Hugh Dancy, Dominique Horwitz, Louis Mahoney, Nicola Walker, Steve Toussaint m.fl.

MIN HOMIE HEDVIG tipsade mig en gång om filmen Shooting Dogs. Jag hade hört talas om filmen tidigare och att det faktiskt var en väldigt bra film. Trots det kunde mitt moraliskt inkorrekta undermedvetna inte hejda sig från att bitvis tycka att detta antagligen skulle vara ytterligare en film om problem i Afrika. Det ligger ju givetvis någonting i att det nästan alltid blir en slags distansering mellan en person som lever i ett gott ställt land och en person som inte gör det; som kanske rent utav lever under fruktansvärda förhållanden. Även om man alltid talar om att man måste hjälpa till och älska sin nästa, är det inte alla som faktiskt aktivt försöker göra någonting åt en situation, istället för att för en kort tid sörja över hur tragiskt det är, innan vi vänder sida i dagstidningen och börjar undra vilken film som går på TV ikväll. “Mord i Afrika” blir bara en företeelse långt bort i en plats vi inte känner till och som vi kanske inte tar oss tid att känna till. Även om detta givetvis är en effekt som faktiskt sker, är det fullkomligt fel sätt att tänka på och det är bland annat det som en film som Shooting Dogs handlar om.

Filmen tar plats under 1994 i hutu-tutsi-indelningens Rwanda. Ett flygplan, vars besättning bestod av bland annat Rwandas president (som var hutu), har skjutits ner, vilket har orsakat att milis bestående av hutuer gått ut för att slakta minoriteten tutsier. På Ecole Technique Officelle bor prästen Christopher och läraren Joe och de bestämmer sig för att låta över 2000 av rwandiska flyktingar bo över hos dem, under skydd av belgiska FN-styrkor. FN-styrkornas strikta order att inte angripa med eld om inte annat än i självförsvar, tillsammans med den växande mängden milis utanför grindarna, ökar dock dag för dag trycket i det lilla lägret och snart inser vi att den underbara tillflyktsorten mer och mer börjar likna ett väldigt litet hörn.

Med en inledning full av vänskap och kärlek, med varma personligheter i det vackra Rwanda, med Orlando Bloom-aktiga sötnosen Hugh Dancy ihop med en lite överdrivet god John Hurt (till och med jag blir lite illa till mods att säga illa om Hurt), trodde jag nästan att detta skulle kunna bli en slags förfinad Hotel Rwanda. Detta var nog snarare ett fall av kanske aningen förhastad introduktion eller något annat, för vad som följer är definitivt inte ytligt, pretentiöst eller förenklat. Det är en film om terror, om att somna till skottlossning, om att inte veta om du faktiskt kommer att leva om ett par dagar. Det är absolut fruktansvärt. Att det även är en pik till FN är just här bara bra, eftersom filmen faktiskt visar var det brister, som ett slags odödligt dokument (tillsammans med alla de familjer i Rwanda som drabbades) att vi alla måste lära oss att agera; såväl FN, som de i filmen, som du och jag. Ska vi agera rationellt eller emotionellt eller någonstans däremellan?

Detta var en mycket bra film. Jag vet inte om jag ska kalla det ett mästerverk, men det är en viktig film, eftersom det är en film om en viktig händelse, där det hände, till viss del av folk som var med när det hände (något vi får reda på under eftertexterna). Som ett ganska ärligt porträtt av hur världen lite upprepar sig om och om igen, är Shooting Dogs kanske en viktigare film mer än vad det är en bra film (misstolka inte, för givetvis är det en bra film). Med stundtals riktigt bra rollprestationer, med fakta och trovärdighet på sin sida, är Shooting Dogs en liten erinran om, samtidigt som någon grämer sig över att sätta på “ytterligare en film om problem i Afrika”, att det faktiskt brunnit helveten på jorden. Denna gång i Afrika, i Rwanda. 4/5

Superbabies: Baby Geniuses 2 (2004)

Originaltitel: Superbabies: Baby Geniuses 2
Storbritannien, Tyskland & USA/Färg/88 min

Regisserad av Bob Clark
Skriven av Gregory Poppen och Steven Paul
Medverkande: Jon Voight, Scott Baio, Vanessa Angel, Skyler Shaye, Justin Chatwin, Peter Wingfield m.fl.

VAD SÄGER TITELN? Japp, bebisgenier. Ett gäng bebisar hamnar i centrum av en ondskefull plan skapad av mediamogulen Bill Biscane (Voight). Knoddsen får då hjälp av det legendariska barnet Kahuna. Denna unge är inte den vardagliga blöjbärande gnällpellen, åh nej. Han är en spion och superhjälte. Med hemliga vapen och en trehjuling utrustad med en jetmotor vet man vem som regerar i sandlådan. Bebisarna Archie, Finkleman, Rosita och Alex tillsammans med Kahuna hamnar nu i en kamp mot klockan för att kunna stoppa Biscanes plan att hjärntvätta hela världen innan det är för sent.

Uppföljaren till Små genier (1999) har ett par välkända ansikten, så som Jon Voight och Scott Baio. Stackars dem. Regissören Bob Clark började på 70-talet att experimentera med skräck och komedi, och han sägs vara den som öppnade kranen för slasher-genren med filmen Stilla natt, blodiga natt (1974). Efter en tid gick han tillbaka till lågbudgetprojekt och började regissera billiga komedier.

Jag kan meddela att betyget 1,5/10 på IMDb är välförtjänt. Har ni 88 minuter över, gör något nyttigt (eller onyttigt, spelar ingen roll), men lägg inte dem på denna film. En och en halvtimme har aldrig känts så länge. Den var inte ens dåligt-bra, den var bara dåligt-dålig. Själva dramaturgin är densamma som i alla barnactionrullar, så det behöver jag inte gå mer in på. Till filmens försvar tillhör jag inte riktigt deras tänkta målgrupp, men jag är övertygad att även barn i de lägre åldrarna inte roas av superhjältebebisar. Men jag kan garantera er att någonstans där ute, i ett parallellt universum, anses denna film vara ett mästerverk. Må den stanna där. 1/5

Mulholland Drive (2001)

Originaltitel: Mulholland Dr.
Frankrike & USA/Färg/147 min

Regisserad av David Lynch
Skriven av David Lynch
Medverkande: Naomi Watts, Laura Harring, Ann Miller, Dan Hedaya, Justin Theroux, Brent Briscoe m.fl.

LYNCH ÄR EN MÄSTARE som blivit berömd för att göra rent utsagt märkliga filmer. Givetvis är det något märkligt med hans filmer, i det avseendet att de är väldigt annorlunda. Med i princip vilken handling som helst, kan Lynch ändå skruva till det med en karaktär vi aldrig sett tidigare eller en händelse som aldrig tidigare skådats och göra det till den typ av film vi kommit att älska Lynch för. Visst kanske det är märkligt, men i en värld som inte kan ses som annat än just märklig, vad nu själva betydelsen av det ordet skulle vara, når ändå Lynch ut med sina filmer, oavsett hur udda, hur sjukt eller skruvat det än är.

Mulholland Drive är till stor del inte särskilt olik någon annan Lynch-film. Lynch älskar att låta saker ske i hans filmer som är öppna för tolkningar och nästan aldrig berättar Lynch vad han vill säga med en film. Detta koncept tar Lynch till helt nya dimensioner i och med Mulholland Drive, en film jag definitivt borde ha läst lite mer om innan jag såg den. I tron om att det ändå skulle vara en linjär och ändå tämligen lättförstådd rulle, var jag inte alls förberedd för det trassel av händelser, karaktärer och galenskap Lynch kokat ihop i Mulholland Drive.

Jag tänker inte rabbla upp hela handlingen i filmen, eftersom det inte riktigt är min uppgift. För övrigt går det nästan inte att berätta helt, eftersom jag själv fortfarande fungerar. Det är nämligen så att Lynch börjar med den ganska "vanliga" händelsen bilkrock. Mitt i natten på en enslig väg råkar två bilar ut för en frontalkrock och en kvinna lyckas rymma — därifrån är det helt upp till er.

Vad Lynch nämligen har gjort är att lägga ut ledtrådar hela filmen igenom. Detta är nämligen inte alls en vanlig berättelse. Den tar vändningar du inte alls kommer vara beredd på. För många kommer det vara helt oförståeligt, men med tanken att du måste koncentrera och snappa upp detaljer från första bildruta, är du kanske ett steg närmare att pussla ihop det verkliga hav av pusselbitar Lynch har lagt ut. Aldrig har jag sett en film såsom denna.

Man kan fråga sig om detta är bra eller dåligt. Jag tycker konceptet är oerhört intressant och låter tittaren på riktigt försöka tänka och koppla ihop ledtrådarna. Eftersom det däremot inte finns något "facit" av Lynch, är det dock svårt att veta om ens egen teori om handlingen verkligen stämmer. Dessutom kan jag tänka mig (vilket det även var för mig, åtminstone i början) att man blir väldigt enerverad, allra främst om man inte är förberedd. Plötsligt var det som hade sådan fullkomlig poäng fullkomligt utsuddat och man måste börja tänka om, pussla ihop, kasta bort, göra om, funkar det? Fel, gör om, koppla ihop och tänka. Om detta ska ses som något bra beror helt på vilken typ av person du är. Vissa hatar att tänka när de ser film. Vissa vill få intressanta frågeställningar som har betydligt mer djup. Mulholland Drive vill dock mer handgripligt få dig att börja tänka ihop handlingen och du blir som en slags egen deckare, i detta fullkomligt kaotiska och psykologiska drama som nog enbart Lynch besitter det rätta svaret på.

Det är irriterande när man inte riktigt kommer fram till poängen. Just det är även drivkraften för att försöka förstå Mulholland Drive, men i Lynchs hjärna kan liksom allt hända. Därför blir det ganska svårt att verkligen hitta det rätta svaret i ganska onödiga tankegångar. Filmen är öppen för att bli sedd om och om igen, för att man ska förstå. Frågan är om någon orkar se om en film på 147 minuter flera gånger. Där sviktar Lynchs film något, men för att vara nästan den enda i sitt slag, är Mulholland Drive definitivt en välgjord film. Med Hollywood och filmskapande i centrum, välkomnas vi i ett virrvarr som egentligen bara kan tolkas som rejäl spänning och ihärdig hjärngympa. 3½/5

Quarantine (2008)

Originaltitel: Quarantine
USA/Färg/89 min

Regisserad av John Erick Dowdle
Skriven av John Erick Dowdle, Drew Dowdle, Jaume Balagueró, Luis Berdejo & Paco Plaza
Medverkande: Jennifer Carpenter, Steve Harris, Jay Hernandez, Johnathon Schaech, Columbus Short, Andrew Fiscella m.fl.

INNAN JAG BÖRJAR RECENSERA John Erick Dowdles Quarantine, bör det nämnas att Quarantine är en nyinspelning av en spansk film vid namn [Rec] (2007). Den har jag tyvärr inte sett och kommer således inte bedöma denna film utefter den. Traditionen lyder att originalet alltid är bättre än den nya upplagan, men vad är då Quarantine?

Quarantine går i samma fotspår som många andra skräckfilmer på senaste: den något uttjatade och urmjölkade subgenren mockumentär. Att man nästan aldrig använder detta i annat syfte än komedi (Borat (2006)) eller skräck, det vet jag inte varför. Finns inte direkt den där potentialen i mer än nämnda genrer? Jag skjuvar den frågan lite åt sidan och nämner att hela konceptet med Quarantine, såväl som dess användning av just mockumentärstilen, faktiskt fungerar, även om det fungerat mycket bättre tidigare.

En reporter (Carpenter) och hennes kameraman (Harris) filmar ett reportage om en brandstation och dess brandmän någonstans i Los Angeles. I lugn takt, med diverse avväpnande roliga scener, antar vi att vi ser på det oklippta materialet från ett reportage. Vi glider allt längre bort från tanken att det här ens har med skräck att göra och får av en händelse följa med brandmännen på en utryckning. Ibland handlar det om folk som bara vill ha hjälp med småsaker, ibland är det verkliga bränder. Denna gång har dock nånting helt annat hänt. Vad? Se filmen.

Även om det kanske är fel att säga att det är originellt att göra filmen till en mockumentär, är det desto mer kraftfullt. Vissa scener är verkligt läskiga och med total avsaknad av musik, effektfulla vändningar och bitvis duktigt skådespel blir Quarantine faktiskt stundtals riktigt spännande och riktigt läskig. Om man valt att göra detta för att rikta kritik mot samhället på något sätt, det är svårt att veta då hela temat är ganska så långt bort från verkligheten, men filmen visar upp en väldigt dyster bild av relationen mellan regering, den vanliga människan och "vad som är bäst för folkets skull". Det hela skapar, minst sagt, intressanta vändningar, i en premiss som lät susen på pappret och minsann ger en gåshud även på film.

Man kan dock inte undvika att tänka på att filmen vinner mycket på att det stundtals är väldigt mörkt. Många av filmens verkliga skräckscenarier bygger på plötsligt oväsen, skrik, mörker och lite mer mörker. Det funkar, men givetvis ser man ju ganska tydligt på vilket sätt man valt att skrämmas. Dock består inte filmen enbart av "hoppa till"-scener, utan lyckas faktiskt bjuda in skräcken ganska duktigt. Människorna ställs inför fruktansvärda beslut som onekligen måste klassas som helvetiskt.

Dock ska inte Quarantine hyllas som det makabra under den inte är. Konceptet är ganska gammalt och har faktiskt fungerat bättre tidigare. Det hela blir lite väl otroligt. Tanken är ju ändå i grund och botten att man ska skrämmas, men vill jag se skräckfilm vill jag skrämmas rejält. Det är en enorm konst och få lyckas hålla det läskigt, utan att gå över till det enbart depraverade. Därför ser jag ändå Quarantine som en förvisso läskig film, men även bitvis medioker. Det beror lite på vad man jämför med och vad man vill se. Med Quarantine får man en film som nog är betydligt bättre än en stor majoritet av just skräck som görs, men för de som faktiskt vill se riktigt bra skräck, kan detta enbart ses som ännu en i raddan skräckmockumentärer. Med välkända knep och mörkläggning blir Quarantine ändå en ryslig upplevelse med ibland ganska otäcka scener vilket givetvis kan göra även den mest hårdhudade lite knäsvag. Ta skydd. 2½/5

Bruce den allsmäktige (2003)

Originaltitel: Bruce Almighty
USA/Färg/101 min

Regisserad av Tom Shadyac
Skriven av Steve Koren, Mark O'Keefe och Steve Oedekerk
Medverkande: Jim Carrey, Morgan Freeman, Jennifer Aniston, Philip Baker Hall, Catherine Bell, Lisa Ann Walter m.fl.

VI LOVAR ATT DETTA NOG BLIR SISTA Jim Carrey-filmen på ett tag i alla fall, men denna kavalkad av recenserade Jim Carrey-filmer är givetvis inte fulländad utan Bruce den allsmäktige.

Bruce den allsmäktige handlar om Bruce Nolan, en nyhetsreporter som känner sig misslyckad. Hans karriär verkar aldrig ta fart, folk kliver på honom och livet verkar helt enkelt arbeta emot Bruce. Bruce skyller allting på Gud och rasar över alla de gånger Gud aldrig hjälpt och låtit honom bli såhär misslyckad. En dag förändras dock allt, då han helt plötsligt träffar Herren själv och får alla Hans krafter - en möjlighet som ter sig underbart till en början, men som visar sig bli allt svårare att använda ansvarsfullt.

Jim Carrey är givetvis perfekt i rollen och många scener blir sanslösa tack vare honom, men även en samling andra bra, såsom Steve Carell. Morgan Freeman är perfekt i rollen som Skaparen och Shadyac har här överträffat sig själv med en film som både är verkligt rolig, men också vill berätta något. Det är en fin balansgång, eftersom komedi ofta handlar om att glömma bort livets allvar och kliva in i en värld av komik och upplyftande känslor, men Bruce den allsmäktige lyckas perfekt utan att bli varken ytlig eller högtravande. Man behöver inte vara religiös för att förstå Shadyacs film; många ämnen är mycket relevanta även för ateisten, men Shadyacs smarta sätt att använda religionen som ett berättarmedel i en komedi är både uppfriskande och mycket givande.

Jag brukar kreditera Bruce den allsmäktige som en av mina favoritfilmer med Jim Carrey. Även om jag tycker att den kan tappa lite mot slutet av filmen, lyckas den ändå rycka upp sig och bli en verkligt bra komedi, som inte spårar över till alltför intelligent satir av något slag. Det är till stor del gjort för att skratta, men att man valt ett bra ämne gör att filmen faktiskt blir så mycket bättre i många avseenden. Bruce den allsmäktige är en lysande komedi som kan träffa rätt i alla möjliga sorters sinnesstämningar; en träffsäker och uppenbart odödlig komedi som denna ser man faktiskt inte ofta. 4/5

Lost in Translation (2003)

Originaltitel: Lost in Translation
Japan & USA/Färg/104 min

Regisserad av Sofia Coppola
Skriven av Sofia Coppola
Medverkande: Scarlett Johansson, Bill Murray, Akiko Takeshita, Kazuyoshi Minamimagoe, Kazuko Shibata, Take m.fl.

LOST IN TRANSLATION ÄR FILMEN om den avdankade skådespelaren Bob Harris (Murray) och hans vistelse i storstaden Tokyo, Japan. Med en dallrande karriär och ett svängigt äktenskap börjar han fundera kring livet och dess utveckling som lett till idag. Under sin hotellvistelse fördriver han nätterna med att hänga i baren där han träffar den liksinniga unga Charlotte (Johansson). Vilsna som de är utvecklas en vänskap dem emellan, ett band så mycket viktigare än dem någonsin kunnat ana.

Skaparen och upphovsmannen till detta kärleksdrama är Sofia Coppola, dotter till den annars mer berömda Francis Ford Coppola, mannen bakom Gudfadern-trilogin och Apocalypse Now (1979). Det är inte lätt om egentligen rent omöjligt att träda ur skuggan av sin fader, en av de största regissörerna någonsin. Med Lost in Translation har man trots allt lyckats väcka ett intresse kring människan och dess sökande efter meningen med livet och inte minst vårt anpassande till främmande miljöer och omgivningar. Filmen i fråga är utan tvekan hennes bästa och jag tror till och med herr Coppola är stolt över denna Oscars-belönade om än oslipade diamant.

Lost in Translation har ett ganska lågmält och deppigt tema, något som följer filmen från början till slut och ger en klar bild om det seriösa problem som filmen bygger på. De första 20-30 minuterna går tyvärr oerhört långsamt utan någon som helst spänning. Det är inget dåligt manus men kanske en lite för seriös film att försöka sig på en fredagskväll vid 23:00.

Vad som ger liv åt en ganska död film är tack och lov det fina skådespelet. Bill Murray blev nominerad till bästa skådespelare på Oscars-galan för sin roll, men förlorade dock. Det är en stabil rolltappning som backar upp den tunga handlingen filmen ändå har. Höjdpunkten i filmen tycker jag däremot är karaktären Charlotte och framför allt Scarlett Johanssons skådespel. Ja, Scarlett Johansson, vilken kvinna, jag menar, här har vi en av världens i särklass absolut vackraste människor och det gör mig så innerligt glad att hon faktiskt kan det där med skådespel också. I filmen där man valt att utelämna mycket dialog bygger karaktärerna mycket på sinnestillvaron där Johansson lyckats med dem små men viktiga scenerna. Trots att hon är vilse lyckas hon ändå klämma fram ett leende, inte av ren lycka och glädje som man är van att se henne utan med en viss tyngd och sorg över det hela som ger liv åt filmen, något som i denna specifika scen symboliserar den humanitet människan bygger på. Även Murray gör detta galant men just Scarlett i det ögonblicket får mig förstå den fasad så många faktiskt håller i skräcken att våga ta steget och vissa hur man verkligen känner och mår.

Lost in Translation är en bra film, den vill mycket men når aldrig riktigt fram till det resultat man önskar. Jag kan erkänna att det finns mycket kvalitet här, men bilden man får är alldeles för oklar och tråkig för ett riktigt bra betyg. Hade det inte vart för skådespelet hade filmen bara fått en trea men det blir faktiskt bättre än så. Lost in Translation bör ses med ett öppet sinne och inställning att det är en seriös film, ingenting man skrattar bort samt att man inte startar för sent på kvällen. Följer man detta lär man få en härlig upplevelse att lägga på minnet. 3½/5

Crash (2004)

Originaltitel: Crash
USA & Tyskland/Färg/112 min

Regisserad av Paul Haggis
Skriven av Paul Haggis och Robert Moresco
Medverkande: Karina Arroyave, Dato Bakhtadze, Sandra Bullock, Don Cheadle, Art Chudabala, Sean Cory m.fl.

I LOS ANGELES är aldrig våldet, rasismen och den vardagliga diskrimineringen långt borta. I en stad där det handlar om att se efter sig själv får vi följa människor av olika bakgrund, etnisk tillhörighet och förutsättningar, alla kämpandes mot de fördomar som driver en till antingen försoning eller självdestruktion. Vilken roll spelar egentligen hudfärg då människan i grund och botten bygger på samma normer och värderingar med rädslan för det okända som fokus när vägar korsas? Crash ger oss en mycket realistisk verklighetsskildring av det amerikanska samhället och den diskriminering och rasism som finns i världen idag.

Crash är den film som ganska oväntat vann priset som bästa film år 2006 under samma års Oscarsgala. Trots konkurrens från storfavoriten Brokeback Mountain (2005) är Crash förmodligen en av de mest uppmärksammade och ärliga filmer som producerats under 2000-talet.

Man måste ju bara imponeras lite av det mod regissören Paul Haggis visat i att gör en film (hans första) som inte bara beskriver den vanliga amerikanens brister utan även tar upp och backar de perspektiv som ställer den islamiska mannens rätt i otaliga situationer. I ett USA som aldrig riktigt glömt 11 september är detta ett väldigt känsligt ämne men som förvånansvärt inte tar någons parti eller en egen ställning utan mer fungerar som ett neutral vittne som återberättar allt den sett.

Här finns ett mycket bra manus som både är vackert, gripande, hemskt och roligt på samma gång. Med intressanta karaktärer och ett relativt bra skådespel i alla håll och kanter blir filmen både trovärdig och får på samma gång ett djup där det seriösa budskapet även når fram till de mest känslokalla personerna.

De allra bästa filmerna är dem som man lär sig något av. Jag vet inte riktigt vad jag lärt mig av denna film, men den har om inte annat öppnat mina ögon för verkligheten och givit mig nya perspektiv på problemen vi har i dagens samhälle. Att använda sig av relativa ämnen bygger ett band till publiken att relatera till något som bara gynnar filmens utgång.

Att speltiden endast rinner ut på knappa två timmar gör att man varken får för lite eller för mycket av det goda, något många regissörer inte tar hänsyn till. Crash slår rätt på de flesta ställena och bildar en riktigt bra mix av allt som behövs för en kanonrulle. Om man nu ska vara lite kräsen så hade nog jag velat se ett lite mer kvalitativt jobb i både ljudet och fotot, det spelar hur som helst ingen roll då resultatet i slutändan inte kan beskrivas med något annat än helt fantastiskt. Crash har framtiden för sig som en modern klassiker. 4½/5

I Always Wanted to Be a Gangster (2007)

Originaltitel: J'ai toujours rêvé d'être un gangster
Frankrike/Svart-vit/113 min

Regisserad av Samuel Benchetrit
Skriven av Samuel Benchetrit
Medverkande: Anna Mouglalis, Edouard Baer, Jean Rochefort, Laurent Terzieff, Jean-Pierre Kalfon, Venantino Venantini m.fl.

EN MISSLYCKAD KRIMINELL UTAN VAPEN, två skämt till kidnappare, två låtskrivares dispyter om kärlek och musik och fem pensionärers längtan efter det som en gång var. Dessa är de fyra scenarier som vi får följa i den något svarta komedin I Always Wanted to Be a Gangster.

Efter att ha glimtat de första sekunderna av filmen drar jag genast paralleller till de typiska stildrag som brukar genomsyra exempelvis en Tarantino-film. Vi ser till en början en man med läderjacka som kliver in i ett kafé i utkanten av staden. Samma person stoppar handen innanför jackfickan och är till synes beväpnad. Han försöker få personalens uppmärksamhet, men förgäves. Medveten om sitt nederlag passar han på att gå på toaletten för att återkomma. När han sedan gör det bekantar han sig med servitrisen. Det framkommer att de har mer gemensamt än vad man först trodde, att hon också misslyckat med att genomföra sitt brott. Kan detta vara början på en långvarig vänskap?

Detta är första vinjetten av fyra i denna komedi. Hela filmen är filmad i svartvitt och många utvalda stildrag tyder på att det är just en homage till noir-filmerna från 40-talet. Den tydligaste faktorn som står ut bland de tydligaste av 40-talsklichéer är humorn! Filmens tema är misslyckande. Av alla de olika historierna vi får följa, är protagonisternas strävan efter något specifikt det som gör vissa scener så komiska. Ännu roligare blir det eftersom att vid åsynen av de olika karaktärerna tänker man att det faktiskt är en typ som skulle kunna vara kapabel för att råna ett kafé eller kidnappa ett rikemansbarn.

Det är svårt att klassificera I Always Wanted to Be a Gangster som en svart komedi. Filmen behandlar svåra ämnen och förutom misslyckande är döden något som vanligtvis spelar sin väsentliga roll. Samtidigt måste jag avskriva stämpeln svart komedi då humorn just anspelar på värme (fast på rollernas bekostnad) och den får i alla fall mig att skratta. Förutom humor med god timing är fotot, för att inte tala om regin, något som gör filmen till det lilla guldkorn som det faktiskt är. Synd och skam är det att I Always Wanted to Be a Gangster inte fått den uppmärksamhet den förtjänar! 4/5

Mina jag & Irene (2000)

Originaltitel: Me, Myself & Irene
USA/Färg/116 min

Regisserad av Bobby Farrelly och Peter Farrelly
Skriven av Peter Farrelly, Mike Cerrone och Bobby Farrelly
Medverkande: Jim Carrey, Renée Zellweger, Anthony Anderson, Mongo Brownlee, Jerod Mixon, Chris Cooper m.fl.

ÅTERIGEN RECENSERAS EN KOMEDI av komedimästarna Farrelly. Denna gång blir det även ännu en Jim Carrey-film som recenseras. Varför? För vi på Movie Burger älskar dem.

Mina jag & Irene hör onekligen till en av Farrellys bästa komedier, där den skruvade handlingen verkligen är en av filmens stora fördelar. Filmen handlar om polisen Charlie som lider av problem. Han låter alla kliva på honom och är alltför snäll för att säga ifrån. Detta undertryckande av att vara arg och att säga ifrån har lett till en extrem personlighetsklyvning. Ibland är han den snälla Charlie, men ibland blir han den barske, tuffe och våghalsige Hank. Efter ett fall av mord och korrumperade snutar behöver Charlie hjälpa den unga damen Irene på hennes flykt från galna poliser och andra idioter. Saker blir knappast bättre då Hank kommer och förstör för Charlie, samtidigt som de båda jagen blir förälskad i Irene.

Det finns inget så härligt som en komedi med udda, men verkligt engagerande handling. Det utmärkta valet av skådespelare, Jim Carrey som schizofren (vem kan egentligen göra rollen bättre?), bidrar ju bara till filmens komikvärde. Udda scenarier blandat med just den där rubbade (men ganska oskyldiga) komiken Farrelly besitter gör att Mina jag & Irene helt enkelt blir en riktigt skön komedi.

Farrelly brothers har bara toppat detta två gånger. Jag måste säga att Min stora kärlek (2001) var roligare och klassikern Den där Mary (1998) måste ju ses som deras mästerverk. Dock är Mina jag & Irene definitivt en av deras bättre filmer och i denna sommarvärme känns det fel att åtminstone en gång bryta av gassande hetta mot lite skön, gärna romantisk, komedi.

Detta är en mycket rolig film. Visst kan man se Jim Carreys karaktär (eller karaktärer?) som något betydligt djupare än vad det är (visst är det ju något av en bedrift att ändå porträttera schizofreni med så lustig framtoning), men rent generellt ser jag Mina jag & Irene som en film som gör vad den ska: att vara riktigt rolig. Tro mig, såna filmer behöver alla. Njut. 3/5

München (2005)

Originaltitel: Munich
Frankrike, Kanada & USA/Färg/164 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Tony Kushner, Eric Roth och George Jonas
Medverkande: Eric Bana, Daniel Craig, Ciarán Hinds, Mathieu Kassovitz, Hanns Zischler, Ayelet Zurer m.fl.

MAN KAN VÄL GANSKA LUGNT SÄGA att Spielberg är en osviklig mästare. Allt han gör är bra på ett eller annat sätt. Nu har jag egentligen bara sett hans kändare verk och vet inte hur det såg ut i allra första början, men den regissör Spielberg har lyckats bli är utan tvekan skicklig. Är det inte sci-fi, så är det historiska verk eller något annat.

München handlar om följden av den så kallade Münchenmassakern under Olympiska sommarspelen 1972 och följer den lilla grupp människor i jakt på att mörda de som planerade aktionen. Med kanonbra skådespel från nästan alla och med ett superbt manus (här har man valt en betydligt mer häpnadsväckande berättelse än nyligen recenserade Himlen är oskyldigt blå (2010)) ställs man återigen inför faktumet att Spielberg alltid är bra. Ibland känns det nästan lite lönlöst att recensera något av han.

Om vi utgår från att filmen är kanon i de flesta avseenden, är det kanske lättare att peka på felen. Spielberg älskar att göra riktiga storfilmer som tenderar att vara ganska långa; detta är givetvis en smaksak, men många tror jag tappar intresset i en film som är längre än två timmar. Med det krävs verkligen duktig regi (något som Spielberg återigen har). Dessutom kan jag tycka att München bjuder på en hel del action, men ingen riktig slutsats. Detta är nog inte riktigt filmens fel. Tittar vi på Israel–Palestina-konflikten, så ser vi ingen riktig slutsats. Våldet och dödsfallen bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Om man nu vill se Spielbergs München som trevlig action eller något betydligt mer djupt, det är upp till en själv. Själv ser jag Avners (Bana) färd genom dödsfall och paranoia som något mer än bara action. Hela undertonen av konfliktens hopplöshet gör att Spielberg förvisso kanske berättar något ganska givet, men också alltför relevant i vår nutid.

München är dock långt ifrån Spielbergs bästa film. Vissa scener är jättebra och vissa skådespelare (såsom Hinds) tycker jag verkligen levererar. Dock kände jag stundtals att jag hade velat få med mig något mer efter jag sett filmen. Inte för att klanka ner på Spielberg, men lite känns det som en samling actionscener, med det urtypiska "ensam arab som står och sjunger a cappella" på soundtrack. Även om Spielberg överskrider alla schabloner och gör en riktigt bra film, kan man känna att man gärna velat få med sig mer, för jag vet att Spielberg kan. Bortsett från det, är i alla fall München en riktigt bra och viktig film i vår nutid. Jag tror aldrig att en film, inte ens från den store Steven Spielberg, kommer vara en ögonöppnare för den rasande befolkningen i Israel–Palestina-konflikten, men att återigen bli påminda om att hat enbart föder hat, det tanken kanske rentav kan vara livsavgörande. 3½/5

Ray (2004)

Originaltitel: Ray
USA/Färg/152 min

Regisserad av Taylor Hackford
Skriven av Taylor Hackford och James L. White
Medverkande: Jamie Foxx, Kerry Washington, Regina King, Clifton Powell, Harry Lennix, Bokeem Woodbine m.fl.

2004 FÖRLOADE VI EN MAN, en musikalisk ikon, men framför allt en godhjärtad människa vars liv kantats av problem där man övervunnit fler hinder än du och jag förmodligen någonsin kommer att göra. Ray Charles liv har inte bara givit inspiration till dagens generationer utan kommer för alltid att förespråka kampen mot rasism och förtryck då människor oavsett handikapp är lika värda. Ray är filmen om denne mans liv, karriär och vägen till toppen.

Filmen börjar med att vi möter en ung Ray Charles, oupptäckt och på resande fot. Ray är en fantastisk musiker och det tar inte lång tid innan folk får upp ögonen för den skicklige pianisten och sångaren. Men Ray har ett stort problem, han är blind. På grund av sitt handikapp har Ray fått lära sig anpassa sin tillvaro, livet är inte enkelt utan synen, vem kan man lita på och vart tar man sig rent fysiskt och psykiskt i livet när man ständigt lever i mörkret? Ray finner kärleken men även lockelsen att fly till drogernas värld. Hans liv blir en ständig kamp mellan svåra val och en strävan att aldrig låt folk döma honom efter den syn han inte har.

Som en biografisk film kan man ha svårt att se den spänning och underhållning som ligger i Ray Charles liv men som faktiskt resulterar i en mycket god filmupplevelse. Ray är en perfekt karaktär att bygga en historia på. Här finns så mycket problem och lidande att det nästan känns som att allt är ett enda stort påhitt, en fiktion och kreation ur tomma intet. Filmen bygger mycket på relativa ämnen så som diskriminering, skuld och kärlek utan att riktigt hamna i det annars väldigt typiska Hollywood-träsk många filmer ligger i. Att det är en independentfilm ger den en seriösare ton utan att gå över i något rent artistisk verk.

Ray är verkligen ingen rent depressiv film utan vad jag gillar med den är hur man presenterar hans handikapp med ett så pass optimistiskt perspektiv som ger en förhoppningar snarare än nedlåtet medlidande. Vad som ger filmen dess klass är till stor del tack vare Jamie Foxxs fantastiska rollprestation i rollen som självaste Ray Charles. Aldrig har jag sett någon uppslukas och med sådan inlevelse gått in i en karaktär som han gör i denna film. Då fokuset ständigt ligger på Rays innerliga resa är just tyngden på huvudrollsinnehavaren förmodligen det allra viktigaste i hela filmen. Man kan säga vad man vill om de resterande skådespelarna och filmen i helhet men ingen kan ta ifrån Jamie Foxx den Oscarsstatyett han så rättvist kammade hem för denna ypperliga rollprestation.

Man kan inte se denna film utan att vänta sig en hel del härlig musik. När man ser på filmer som handlar om just musik så är ju självklart förväntningarna på topp vad gäller kvaliteten samt sättet att arbeta in ljudet och jag måste då säga att man verkligen levererat här. Tack vare musiken lyfter filmen rejält. Även om man aldrig lyssnat eller uppskattat Ray Charles musik tidigare så finner man ljudläggning väldigt passande, något som skapar en bättre helhetsbild.

Vad som tyvärr sänker filmen är det faktum att det är mycket svårt att summera ett liv fullt av så mycket händelser och historia på två timmar att man förlorar det flyt som är så viktigt för att hålla intresset uppe. Jag kan även tycka att man ibland la fokus på fel punkter och att det mot slutet kunde kännas en aning långtråkigt att drilla igenom samma sak om och om igen. Vad som räddar filmen i detta läge är en bra avslutning men som jag inte tänker avslöja något av här.

Det här kan alltså summeras som ett måste för dem av musikaliskt intresse men även för dem som bara vill se ett bra drama. Att filmen baseras på verkliga händelser ger den ett större djup och man lämnar inte TV soffan utan att bli rörd. 4/5

The Heartbreak Kid (2007)

Originaltitel: The Heartbreak Kid
USA/Färg/116 min

Regisserad av Bobby Farrelly och Peter Farrelly
Skriven av Scot Armstrong, Leslie Dixon, Bobby Farrelly, Peter Farrelly, Kevin Barnett, Bruce Jay Friedman och Neil Simon
Medverkande: Ben Stiller, Malin Akerman, Michelle Monaghan, Jerry Stiller, Rob Corddry, Carlos Mencia m.fl.

BRÖDERNA FARRELLY har gett några av mina favoritkomedier (Den där Mary (1998), Mina jag & Irene (2000), Min stora kärlek (2001) och så vidare), därför är förväntningarna ändå relativt höga när jag börjar se på The Heartbreak Kid. Vad kan man då säga om bröderna Farrellys The Heartbreak Kid?

The Heartbreak Kid har egentligen det mesta som en Farrelly-komedi har: en typisk Ben Stiller, det blonda bombnedslaget (här spelad av en helt okej Akerman) och härliga karaktärer. Dock finns det något filmen saknar, något som tyvärr är väldigt viktigt för Farrellys filmer och som kanske är just det som gör att vi älskar deras filmer så mycket: filmens handling. Där vi har funnit väldigt märkliga och udda handlingar (en man tycker varenda ful tjej är hur vacker som helst för han bara kan se deras insida, en man med dubbla personligheter, två siamesiska tvillingar och så vidare).

The Heartbreak Kid handlar mer eller mindre om en småmesig San Francisco-bo (Stiller, i sin ständigt återkommande roll som "mesen") som inte riktigt kan glömma sitt ex och gå vidare (och som dessutom låter precis alla kliva på honom), som helt plötsligt finner en bedårande blondin på gatan av en händelse. Kärleken spirar, de två gifter sig och firar sin smekmånad i Cabo San Lucas, tills det visar sig att tjejen var betydligt jobbigare och knasigare än vad han först trodde. Plötsligt dyker en tjej vid namn Miranda (Monaghan) upp på semesterorten...

Scenarierna, karaktärerna och stämningen är riktigt Farrelly och där finns ju just den där känslan vi alla älskar i deras filmer. Dock känns det som att man inte riktigt lagt ner lika mycket tid på något av dessa som man gjorde i deras tidigare filmer. Allra minst har man valt att hitta på en tillräckligt givande handling för en komedi, utan väljer att ändå ta en ganska standardaktig "knasig kärlekskomedi" till handling.

Dock ska jag inte klanka ner alltför mycket på denna film. Jag blev stundtals väldigt road och det är definitivt en trevlig film, som tyvärr alltför ofta faller tillbaka i kärlekskomediernas klyschor. Dock ska där nämnas att The Heartbreak Kid är en mycket underhållande film, men tyvärr kommer den nog enbart ses som en liten bedrift hos bröderna Farrelly och en ännu mindre sådan i komedifilmens historia. Tyvärr. 2½/5

Mysterious Skin (2004)

Originaltitel: Mysterious Skin
Nederländerna & USA/Färg/105 min

Regisserad av Gregg Araki
Skriven av Gregg Araki och Scott Heim
Medverkande: Chase Ellison, Joseph Gordon-Levitt, Brady Corbet, George Webster, Rachael Nastassja Kraft, Jeffrey Licon m.fl.

DEN SUBGENRE AV FILMER som känns som ett slag i ansiktet med valfritt tillhygge är en splittrad genre. Filmer som Lilja 4-ever (2002) är givetvis osvikligt gripande, men man kan inte undgå att må ganska dåligt efter sådana kraftprov till långfilmer; den skymt av ett slags helvete på jorden. Man blir liksom tom i själen och ändå så full av tankar. Man kan inte förhindra att skakas om; en sida lugnas ner av tanken att det här inte sker. Det är inte en del av vardagen och bara en film. Den andra sidan påminner oss om att det allra värsta - det vi ibland ryggar tillbaka för och stundtals undrar om det faktiskt är okej att ha med i en film - faktiskt tillhör en dimension som tyvärr sträcker sig mycket längre en filmrulles gnisslande: vår värld, ditt land... kanske bara runt hörnet.

Mysterious Skin tar plats i 1980-talets Kansas och handlar om två ungdomar - Brian (Corbet) och Neil (Gordon-Levitt) - som båda blev sexuellt utnyttjade av deras baseballtränare när de var åtta år. Drygt tio år senare är Brian och Neil 19. De träffas aldrig mer och har fortsatt att leva ett liv på sina egna håll. Den ene, Brian, har blivit en nördig, plågsamt blyg och "tillsynes asexuell" grabb fascinerad av UFO:n, medan Neil har blivit en hänsynslös och sexuellt vågad ung prostituerad. Vad som skiljer dessa åt, förutom deras totala skiljaktigheter i personlighet, är att Brian inte riktigt kan komma ihåg vad som hände den sommaren för tio år sedan (han är klart övertygad att han måste ha blivit bortförd av utomjordingar, men är fast besluten att finna sanningen), medan Neil kommer ihåg precis allting.

Genom filmens direkta angripande, bortser Gregg Araki från onödig bakgrund och fakta om karaktärerna, utöver själva övergreppet vid åtta års ålder. Det bidrar givetvis till att filmen på ett sätt blir ganska överskådlig, men samtidigt väldigt explicit. Ämnen som pedofili och allmän perversitet är inte något man enkelt går runt utan uppspärrade ögon. Araki har dock här gjort en film som är ett subjekt för analys; att filmen skulle vara särskilt lätt att förstå är inte sant. Mysterious Skin är en betydligt mer psykologisk film än vad jag först anade. I tron om att stöta på en film om problematiska ungdomar i en avkrok á la mer lättsmält Harmony Korine, blir det betydligt mer Happiness (1998). Brians grubblerier och återkommande drömmar med en åttaårig Neil, tillsammans med Neils hämningslösa möten med äldre män, blir således en väldigt hård och svårsmält karamell.

Gregg Araki är kanske främst känd för sina homosexualitetsrelaterade independentfilmer. Med sin så kallade Teenage Apocalypse Trilogy (Totally F***ed Up (1993), The Doom Generation (1995), Nowhere (1997)) satte han sexualiteten som ett väldigt tydligt tema i sina filmer. Liksom hans tidigare filmer, är sexualiteten även väldigt viktig i Mysterious Skin; jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att hela filmen handlar om det. Dock är det inte lika mycket en film om sexualitet och övergrepp i sig, som det är en film om olika människors sätt att handskas med en traumatisk händelse och kanske ännu, ännu mer en film om hur enbart en kort tidpunkt, en tanke som blir handling, kan förändra en individs liv, en människas hela synsätt, för alltid. Araki sätter inga fördömande stämplar om hopplöshet och nihilism, men vad han ej heller gör är att använda sig av alla dessa standarduttryck om att "det löser sig", att "komma över" någonting och börja förlåta. Även om de givetvis är livsviktiga i sammanhanget också, tror jag faktiskt aldrig jag skådat en film som jag tror överensstämmer så väl med känslan av att ha varit ett offer för övergrepp. Vi vill gärna se det som att vi förr eller senare kommer kunna vifta bort det, men lite tänker vi på ett barns oskuldsfullhet och de fruktansvärt, fruktansvärt djupa sår som uppstår efter fall av sexuellt utnyttjande. Jag tror inte någon, inte ens Araki själv, vet hur något sådant kan kännas, trots att Mysterious Skin ändå för mig blir ett av de mest ackurata filmer om ett övergrepps efterskalvseffekt.

Med ovanstående harang om filmens tema, förefaller det nog för de flesta att det här inte är en film för alla. Jag hade själv inte alls förväntat mig en sådan visuellt och psykiskt påfrestande film när jag satte på kritikerrosade Mysterious Skin. Att Joseph Gordon-Levitt, Elisabeth Shue och Richard Riehle medverkar ska i framtiden för mig inte alls försäkra mig om tryggheten i ett i alla fall välbekant ansikte. Filmen går där Happiness kände att gränsen gick och fortsätter lite mer, också till stor hjälp av föreställningar och att faktiskt inte visa allt som sker. I Happiness bör jag dock säga att det sköttes med lite mer finess; stora delar av Mysterious Skin fann jag väldigt frånstötande. Även i Happiness vågade (men såväl även väldigt realistiska och nyanserade) bild av en pedofils grubblerier, kände jag att delar av den filmen också var väldigt svåra att ta in, just kanske för att man inte ville. På så sätt lämnar Mysterious Skin ut betydligt mycket mer i bild (det allra värsta går givetvis inte att visa); många stunder blir det för mycket. Om det ska ses som obligatoriskt med tanke på filmens natur eller om det gör filmen sämre, det blir mycket svårt att svara på. Budskapet och känslorna som väcks av filmen är såpass starka att det känns som att vägen dit stundtals inte kunnat göras på annat sätt. Dock kräver det ju den grundläggande, mänskliga förmågan att trots allt se det som en film; en väldigt annorlunda berättelse.

Mysterious Skin är en väldigt svår rackare. Vissa kommer inte orka se hela, vissa kommer säkert hata den, andra älska den och vissa ge den ljummen kritik. Det är nog med all säkerhet en av de svårare recensionsobjekten jag varit med om. Så mycket känslor väcks i ett landskap som enbart verkar präglas av obehag. Filmen är verkligen en tankeställare, som med mycket bra skådespelare (jag blir faktiskt glad över att Gordon-Levitts karriär tar fart nu, för denna film visar faktiskt på superb skådespelarförmåga om man jämför med allt annat han gjort), bra regi och en mycket angelägen handling kan och bör träffa precis allihopa. Det är en hård knytnäve i magen, men näven sitter där den ska. Med en varning och många tankar lämnar jag tangentbordet med utlåtandet att detta är en verklig psykisk bergochdalbana om sår som faktiskt aldrig riktigt läker. 3½/5