Originaltitel: 10 Things I Hate About YouUSA / FÄRG / 97 min
Regisserad av Gil Junger
Skriven av Karen McCullah Lutz (skriven av), Kirsten Smith (skriven av) och William Shakespeare (pjäs Så tuktas en argbigga)
Skådespelare: Heath Ledger, Julia Stiles, Joseph Gordon-Levitt, Larisa Oleynik, David Krumholtz, Andrew Keegan m.fl.
ATT HEATH LEDGER LÄMNADE OSS ALLTFÖR TIDIGT (vid 28-årsåldern) är något de flesta av oss vet, inte minst de som såg eller uppmärksammade The Dark Knight (2008). Givetvis säger ödets ironi att det är just då man öppnar upp ögonen för Ledger. Så var det i alla fall för mig. Innan hans död var Heath Ledger egentligen en i mängden: en sådan där Hollywood-snygging som var med i kioskvältare. Inget mer, egentligen. När han valdes till rollen som Jokern i The Dark Knight såg bland annat filmtidningen Allt om film det som ett skämt. Det var som att krona en 12-årig snorvalp till kung. Rollen var för tung för honom, tyckte man. Efter hans död valde samma tidning att skriva ett stort reportage om Ledger, med intervju och goda ord om hans fantastiska insatser. De insatser som de skrattade åt tidigare. Nu får min förra arbetsplats Allt om film ursäkta mig, men så var det ni skrev i tidningen.
Efter att ha sett Ledgers lägenhet i New York och hört alla de lovord om hans skådespeleri, började jag öppna upp ögonen för Ledger och såg The Dark Knight. Jag var så nyfiken att jag såg den en dag efter premiären. Vad jag då fick se var inte bara den bästa Batman-filmen någonsin, utan även en lysande prestation av Ledger. Nog för att hans prestation ett tag blev överdrivet uppmärksammat, men bra var det. Jag började kolla in fler filmer av honom och blev mer nyfiken för varje gång. När jag såg den mästerliga Two Hands (1999) med Ledger var jag så omättlig att jag fick för mig att se 10 orsaker att hata dig, en film vars genre jag långt tidigare fruktat för livet.
Filmen, som är löst baserad på Shakespeare-pjäsen Så tuktas en argbigga, handlar om nykomligen Cameron (Joseph Gordon-Levitt) som kommer till Padua High School. Han får sig en rundtur runt skolan av Michael (David Krumholtz) och blir således vän med honom. Michael förklarar vilka grupperingar skolan har (de tuffa, pluggisarna, reggae-typerna och så vidare) och presenterar kändisarna på skolan. Redan första skoldagen blir Cameron förälskad i Bianca. Biancas pappa är känd för att vara väldigt rädd för att hans barn ska råka bli med barn och låter därför dem sällan gå ut på fester, skaffa pojkvänner eller liknande. Det hindrar inte Cameron från att försöka få henne och får då en idé. Det är en komplicerad och riskabel idé som involverar skolans Don Juan, den antisociala argbiggan och skolans beryktade dåre.
Anledningen till varför jag inte gillar just den här genren är för att den är så besprutad med dålig, pubertal humor, trista manus och fattiga skådespelarprestationer. Det är synd, för i högen av dålig film finns det faktiskt små guldkorn, såsom den här. Såklart finns det luckor i de flesta manus av den här typen, men å andra sidan är jag den typen som gillar lättsmälta så kallade romcoms (romantic comedies). Humor och kärlek finns där, såsom minnesvärda (men totalt overkliga) scener som när Ledgers Patrick Verona får för sig att sjunga Can't Take My Eyes Off You inför Stiles karaktär Kat.
Den unika filmkvaliteten finns dock inte där. Även om det är en skön komedi med underbara karaktärer, så är det inget mästerverk och det är kanske en av de anledningarna till varför jag gillar den här filmen så mycket som jag gör. Det är nämligen så att de absoluta mästerverken, enligt mig, inte är filmer man ser alltför ofta. Ofta är de av den tyngre sorten och inget man glömmer bort direkt efter man sett den. Den här filmen kan jag däremot se om och om igen. Jag kan ständigt le åt Camerons småtöntiga repliker, Joeys självälskande attityd eller Ledgers karisma som Patrick. Bara tanken att dubbelgångarna Heath Ledger och Joseph Gordon-Levitt är i samma film är kul i sig. Filmen är lättsmält och rogivande. Givetvis är det här en riktig gulligullfest, men faktum är att man ska få unna sig riktigt sockersött för jämnan.
10 orsaker att hata dig är en god och glad, kärleksfull och lättsmält komedi med underbara karaktärer och skön tonårshumor. I en värld av banala och självutnämnda "mästerverk" (som Gomorra (2008)) och pinsamt kassa komedier kan man få unna sig riktigt fina guldkorn som lämnar en med ett varmt och kärleksfullt behag i kroppen, passande till den (mot förmodan) ökande sommarvärmen.
Efter att ha sett Ledgers lägenhet i New York och hört alla de lovord om hans skådespeleri, började jag öppna upp ögonen för Ledger och såg The Dark Knight. Jag var så nyfiken att jag såg den en dag efter premiären. Vad jag då fick se var inte bara den bästa Batman-filmen någonsin, utan även en lysande prestation av Ledger. Nog för att hans prestation ett tag blev överdrivet uppmärksammat, men bra var det. Jag började kolla in fler filmer av honom och blev mer nyfiken för varje gång. När jag såg den mästerliga Two Hands (1999) med Ledger var jag så omättlig att jag fick för mig att se 10 orsaker att hata dig, en film vars genre jag långt tidigare fruktat för livet.
Filmen, som är löst baserad på Shakespeare-pjäsen Så tuktas en argbigga, handlar om nykomligen Cameron (Joseph Gordon-Levitt) som kommer till Padua High School. Han får sig en rundtur runt skolan av Michael (David Krumholtz) och blir således vän med honom. Michael förklarar vilka grupperingar skolan har (de tuffa, pluggisarna, reggae-typerna och så vidare) och presenterar kändisarna på skolan. Redan första skoldagen blir Cameron förälskad i Bianca. Biancas pappa är känd för att vara väldigt rädd för att hans barn ska råka bli med barn och låter därför dem sällan gå ut på fester, skaffa pojkvänner eller liknande. Det hindrar inte Cameron från att försöka få henne och får då en idé. Det är en komplicerad och riskabel idé som involverar skolans Don Juan, den antisociala argbiggan och skolans beryktade dåre.
Anledningen till varför jag inte gillar just den här genren är för att den är så besprutad med dålig, pubertal humor, trista manus och fattiga skådespelarprestationer. Det är synd, för i högen av dålig film finns det faktiskt små guldkorn, såsom den här. Såklart finns det luckor i de flesta manus av den här typen, men å andra sidan är jag den typen som gillar lättsmälta så kallade romcoms (romantic comedies). Humor och kärlek finns där, såsom minnesvärda (men totalt overkliga) scener som när Ledgers Patrick Verona får för sig att sjunga Can't Take My Eyes Off You inför Stiles karaktär Kat.
Den unika filmkvaliteten finns dock inte där. Även om det är en skön komedi med underbara karaktärer, så är det inget mästerverk och det är kanske en av de anledningarna till varför jag gillar den här filmen så mycket som jag gör. Det är nämligen så att de absoluta mästerverken, enligt mig, inte är filmer man ser alltför ofta. Ofta är de av den tyngre sorten och inget man glömmer bort direkt efter man sett den. Den här filmen kan jag däremot se om och om igen. Jag kan ständigt le åt Camerons småtöntiga repliker, Joeys självälskande attityd eller Ledgers karisma som Patrick. Bara tanken att dubbelgångarna Heath Ledger och Joseph Gordon-Levitt är i samma film är kul i sig. Filmen är lättsmält och rogivande. Givetvis är det här en riktig gulligullfest, men faktum är att man ska få unna sig riktigt sockersött för jämnan.
10 orsaker att hata dig är en god och glad, kärleksfull och lättsmält komedi med underbara karaktärer och skön tonårshumor. I en värld av banala och självutnämnda "mästerverk" (som Gomorra (2008)) och pinsamt kassa komedier kan man få unna sig riktigt fina guldkorn som lämnar en med ett varmt och kärleksfullt behag i kroppen, passande till den (mot förmodan) ökande sommarvärmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar