Slither (2006)

Originaltitel: Slither
USA / KANADA / FÄRG / 95 min

Regisserad av James Gunn
Skriven av James Gunn
Skådespelare: Nathan Fillion, Don Thompson, Elizabeth Banks, Gregg Henry, Xantha Radley, Michael Rooker m.fl.

EN ASTEROID FLYGER I RASANDE takt mot jorden. Men strunt i det. Två poliser sitter i en bil och konverserar (även fast den ena polisen helst vill sova). Aha! Poliserna kommer att se asteroiden slå ner och gå dit för att sedan bli anfallna/övertagna av utomjordingen som finns i asteroiden! Oj oj oj nu slår den ner, så förutsägbart. Men vänta… Dom märker inte ens asteroiden. Nämen oj. Den svulstigt maffiga asteroiden är lika stor som en vanlig fotboll. Och där kommer titeln på filmen. Det här är inte enda gången filmen glider förbi en tråkig kliché. Istället får vi en humorkryddad snigelfe- eh jag menar slafsfest med allt vad det innebär. Det märks att folket bakom filmen är äkta skräckfilmsälskare, då filmen alltid har glimten i ögat. Sen som vanligt i skräckfilmer så är inte handlingen det man prioriterar mest på. Men för skojs skull kan jag gå igenom den ändå:

I en liten småstad någonstans i USA blir Grant, en medelålders man, övertagen av en utomjording som med hjälp av en asteroid landat på jorden. Grant börjar bete sig konstigt och har av någon anledning fått en extremt stark hunger som nästan är omöjlig att mätta. Grants fru, som är filmens huvudperson, borde ana misstankar då hennes man sätter ett lås till källardörren, men nej, hon nöjer sig med svaret att hennes födelsedag är snart. Men när Grant försvinner en kväll och hennes oro blir allt större, så klarar hon inte av att ignorera låset. Vad finns i källaren egentligen? Hon bryter upp låset med våld och tar ett par steg ner för källartrappen. Hon slås av en stinkande lukt… mer säger jag inte. Det är här det roliga börjar träda fram, som en orkester när den sätter sig på sina stolar och kollar sina instrument och ser till att notpapperna ligger rätt. Men det är först när livmodern sprängs som orkestern med ett dån inleder ouvertyren av kaos.

Skådespelarna gör ett helt okej jobb med att porträttera helt vanliga invånare i en småstad (om man bortser från borgmästaren) som får ett mycket ovanligt problem att ta hand om. Lustigt nog blir det problemet som tar hand om dom, men strunt i det. Humorn i filmen är rolig och jag skrattade till lite då och då, men tro inte att detta är en skrattfest i klass med Epic movie (nu vart jag allt rolig). De mest underhållande ögonblicken i filmen kan sammanfattas med att något bisarrt sjukt händer och någon säger ”What the fuck was that?”. Det funkar mycket väl, men jag hade uppskattat lite mer skämt, då det dröjer lite för länge mellan skojerierna. Sen är filmen ibland lite seg och står stilla lite för länge i slutet, men det är inget som stör allt för mycket. Dock ger jag inte filmen en femma på grund av detta.

MAN KAN SÄGA SÅHÄR: Slither är en skön homage till gamla ”Invasion of the body snatchers” och liknande filmer, samtidigt som den är rolig och innehåller väl godkänt med klägg och äckeleffekter. Som ni kanske förstått är inte Slither en djup film som får en att tänka, men det gör som sagt inget när det gäller såna här filmer. Som tidigare nämnt försöker den istället att driva med klyshor och ge oss en upplevelse som inte riktigt är vad vi tänkt oss.

Jag kan starkt rekommendera den här filmen till alla skräckfilmsälskare och för alla som vill se en kläggig och småläskig popcornrulle. Sen att man haft en goda smaken att i en scen ha en Tromafilm på en TV är klockrent och bidrar till känslan att Slither kommer att bli en riktig kultfilm, ifall den nu inte redan har blivit det. Skulle i så fall inte förvåna mig.

····