Spider-Man 3 (2007)

Originaltitel: Spider-Man 3
USA / FÄRG / 139 min

Regisserad av Sam Raimi
Skriven av Sam Raimi, Ivan Raimi, Alvin Sargent, Stan Lee och Steve Ditko
Skådespelare: Tobey Maguire, Kirsten Dunst, James Franco, Thomas Haden Church, Topher Grace, Bryce Dallas Howard m.fl.

DET ÄR FORTFARANDE fascinerande att tänka sig att mannen som spelade in lågbudgetskräckisen The Evil Dead (1981) kom att spela in några av nutidens mest lönsamma filmer någonsin. Spider-Man (2002) blev en enorm succé, både bland kritikerna och publiken och att idéer om uppföljare skulle slå genom, det var knappast något som var otänkbart. Med besvikelsen Spider-Man 2 (2004) trodde man dock att det faktiskt inte kunde bli en film lika bra som ettan. Nästan alla väntade sig att trean skulle bli sämre än tvåan, vilket det oftast brukar te sig när det kommer till uppföljare. Där hände dock en vändning. Spider-Man 3 (2007) blev en hisnande upplevelse som faktiskt kommer farligt nära den oumbärliga energin som vi får känna av i den första Spider-Man.

FILMEN handlar om, som ni säkert vet vid det här laget, Peter Parker (Tobey Maguire). Han blir biten av en märklig spindel och effekterna av bettet blir att han själv rent utav utvecklar funktioner som en spindel har. Han kan göra nät och klättra. Med dessa egenskaper, iförd en röd spindeldräkt, tar han sig an skurkar i ren vigilantism och blir en omtyckt superhjälte av medborgarna i den stora staden. Utan att berätta alltför mycket från tidigare filmer (vilka man borde ha sett innan man ser denna film) så är Harry Osborn (James Franco), Green Goblins son, rätt så sur på Peter Parker. Det, av en anledning som är högst allvarlig. Medan Osborn försöker ge igen på Parkers spindelfigur, så "råkar" Parker ge tillbaka alltför hårt. Harry, iförd i sin fars Green Goblin-kostym, landar hårt mot marken och hamnar i en koma, för att sedan vakna upp och inte komma ihåg mycket av händelsen. Med den historien, kommer två historier till. Sam Raimi har med denna film klämt in tre historier i en historia, för att göra manuset lite mer tätt. Det är en berättelse om en "sandman", en man som kan bli ett med sand och en annan historia om en rivaliserande fotograf på samma tidning som Parker jobbar på. Han blir, i sin tur, den sliskiga Venom senare i filmen.

MAN HAR MÄRKT att Raimi och resten lagt ner mer arbete på manus actionmässigt, men även relationsmässigt. Det framgår tumult i Parker och Mary Jane Watsons (Kirsten Dunst) förhållande som pojkvän och flickvän. Raimi har, till skillnad från tvåan, även pressat in specialeffekter till mycket högre nivåer. Jag talar inte om elektriska "bläckfiskarmar" i stil med tvåan, utan riktigt hisnande scenarier som faktiskt inte går att förklara i ord. Mer tid har lagts ner, kort och gott. Manus, relationerna och effekterna är mer eller mindre högkvalitativa och mer väluttänkta.

Skådespelarprestationerna är på topp. Vissa blunders förekommer väl, då det är en typisk actionfilm där skådespel kanske inte alltid kommer i första hand, men jag skulle vilja säga att Maguire gör ett gott framträdande. Dunst är lite småtjatig i sin roll, men hon framför det gott. Franco är faktiskt väldigt underskattad. Även om han för tankarna till en glassig ungdomstjärna som alla småtjejer förälskar sig i, så kan han faktiskt agera. Den bästa prestationen i filmen är dock en nykomling; Bryce Dallas Howard. Hon spelar modellen Gwen Stacy, som blir räddad av Spindelmannen i en av filmens häftigaste scener.

Raimis nya film är ju knappast något mästerverk. Effekterna och det visuella har faktiskt skådats förut och lite mer originalitet behövs för att imponera storslaget. Däremot gör Raimi en väldigt bra tredje uppföljare och använder sig väl av det han har att arbeta med, rent handlingsmässigt. Raimi har ett gott öga för effekter och hisnande actionscener, han har gjort några riktigt spännande rullar, men samtidigt kanske det är dags för honom att gå steget vidare och bevisa att han kan göra lite mer än en spännande film om en man i tight spindelkostym.

···

Evil Dead (1981)

Originaltitel: The Evil Dead
USA / FÄRG / 85 min

Regisserad av Sam Raimi
Skriven av Sam Raimi
Skådespelare: Bruce Campbell, Ellen Sandweiss, Richard DeManincor, Betsy Baker, Theresa Tilly, Philip A. Gillis m.fl.

INTE BARA PETER JACKSON började sin karriär med skräck. Så gjorde även Sam Raimi, numera känd från Spider-Man (2002) och dess uppföljare. Även om Bad Taste (1987), i min mening, är bättre än denna filmrulle, finns här en hel del råvaror att skörda. Den kom nämligen att bli en av de mest inflytelserika lågbudgetskräckisarna någonsin. Filmen jag talar om är The Evil Dead (1981). Detta är den berömda, grymt scensatta, stämningsbelagda lågbudgetrysaren som, med hjälp av mycket snitsiga kameraåkningar, innovativa effekter och den stabile B-filmsikonen Bruce Campbell i spetsen, blir en tämligen lyckad skräckfilm. Om den ändå, ja, når sprickpunkten och utöver.

FEM UNGDOMAR bestämmer sig för att spendera sin fritid långt, långt in i en obehaglig skog (självklart) i en skröplig, kuslig stuga (ännu mer självklart). Där har de tänkt tillbringa lite kvalitetstid. Två män och två kvinnor är ihop med varandra, så nöjet och de oändliga chanserna att plocka där, ja... kvalitetstid, helt enkelt. Bakom dessa kärleksankrade par finns dock en ensam tjej, Cheryl, som finner sitt nöje i att rita teckningar. En dag hittar de två männen, Ash (Bruce Campbell) och Scott (Richard DeManincor), en gammal kassettbandspelare i en dammig, gammal källare. Där finner de även en märklig bok. De får den smarta idén att gå upp med boken och kassettbandspelaren, för att lyssna vad kassettet i kassettbandspelaren har att erbjuda. Givetvis är det ju något de inte alls skulle ha gjort. Formler ur den tarvligt skötta och ovanligt fula boken läses upp högt och medför att alla onda krafter i skogen släpps lös, för att besätta de fem ungdomarna i stugan. En av de första "video nasties", tillsammans med bland annat The Driller Killer (1979), var kommen och en hisnande berg-och-dalbanefärd i våld, blod, kött och ännu mer blod hade tagit av stampen. Filmen om ungdomar som slaktar ihjäl varandra i en skraltig stuga mitt i skogen, besatta eller inte, tog världen med storm och föll offer för massa protester mot våld på film. Nog för att det är en blodig film, men protester är överdrift.

FILMENS STORA GEBIT sitter inte i en perfekt handling utan att frossa i mustiga effekter. Filmen är extremt grafiskt våldsam och den är rent utsagt förfärligt blodig på vissa ställen. För splatterfilmsälskarna kan jag nämna att det inte är en Braindead (1992), men så är det ju fastställt att det inte finns något blodigare än just Braindead. Filmen har dock ändå en hel del att erbjuda. Trots sin tunna handling och knappa budget bär filmen på andra kvaliteter. Skådespelet är faktiskt bra. För en film som den här är det faktiskt imponerande bra, även om materialet är rätt svårt att ta till sig. Som tidigare nämnts, har filmens estetiska sidor mycket att tacka för att filmen uppskattas. Alla scener, och då menar jag alla, är på något sätt länkade konstnärligt. Vare sig det är en scen fotad från en gaspedal på en bil eller en scen som filmar i en "cirkelåkande" stil, så är det nästan alltid med konstnärligt resultat. Även ljussättningen är perfekt, då det ger känslan av en sunkig, mörk och inskyffad stuga. Effekterna är det som är roligast att se på. Vänligen notera att "roligast" och "läskigast" inte alls hör ihop. För läskigt blir det aldrig. Däremot blir det riktigt kul.

ÄVEN OM FILMEN sköts under bättre omständigheter än Bad Taste, så är den inte mycket bättre. Bröderna Raimi och vänner (bland annat Bruce Campbell) var ett gäng brådmogna college-studenter som suktade efter att få göra långfilm. Efter att de lyckades samla in den ringa summan på $90 000 för sin kortfilm Within the Woods (1978) (som är som en kortare version av just The Evil Dead) fick grabbarna pengar för att år 1979 få spela in samma film, denna gång i långfilmsformat och mycket mer väluttänkt.

JAG OCH MASSVIS med andra människor, kan kalla sig för medlemmar i beundrarskaran för The Evil Dead. Fast även om jag gillar filmen, så är det mest för dess tekniska sidor. Generellt sätt är filmen en B-film och det är en stämpel den inte på några sätt kan undkomma. Att filmen är innovativ och filmad med en rätt taskig kamera, det är bara genuint, men det litterära; manus, dialog, allt som har med intrigen och göra, det sjabblas bort. Det märks tydligt att gänget bakom filmen inte var ute efter ett stabilt mästerverksmanus, utan mer åt effektsökeriet och att bege sig över effekternas gränser. I det fallet kommer dock mitt jämförelseobjekt Bad Taste bättre till, eftersom Bad Taste lyckas chockera mig mer än vad The Evil Dead gör. Underskatta dock inte det, eftersom det är en väldigt, väldigt, väldigt blodig film. Personligt eller inte, är det klart att det inte faller alla i smaken.

THE EVIL DEAD rekommenderas starkt för skräckfilmsälskare och bör objektivt ses som ett mästerverk inom B-filmens blodiga sida. Dock är filmen, i stora mått mätt, inte alls ett mästerverk och mycket viktiga ståndpelare, såsom manus och struktur, faller i glömska. Effekter och bildspråk lyckas täppa till hålen på vissa ställen, men inte i närheten av alla. Tyvärr blir filmen då lika ihålig som en schweizerost. Dock är det enkelt att klanka ner en film som den här, och jag tänker lämna själva klankandet till er, men från mitt perspektiv är det en ung regissörs första stapplande steg mot oändligheten och vidare.

···