127 timmar (2010)

Originaltitel: 127 Hours
Storbritannien och USA/Färg/94 min

Regisserad av Danny Boyle
Skriven av Danny Boyle, Simon Beaufoy och Aron Ralston
Medverkande: James Franco, Kate Mara, Amber Tamblyn, Sean Bott, Koleman Stinger, Treat Williams m.fl.

MINA ERFARENHETER av Danny Boyle har faktiskt nästan uteslutande varit bra. Jag uppskattade både The Beach (2000) och 28 dagar senare (2002). Jag har däremot inte sett Trainspotting (1996) (som dock fått lysande kritik) och Millions (2004) (som faktiskt ser rätt kass ut, av omslaget att döma), men vad man nog kan komma fram till, är i alla fall att Boyle är en fördelaktig regissör. Han kanske gjort någon blunder, men att snubben kan råder ingen tvekan om.

127 timmar (2010) är hans senaste film och besitter just en kvalitet jag älskar i film: en enkel, men väldigt spännande, handling. Att fånga starka känslor och ögonblick i en simplifierad handling, är inte bara mer lättsmält för tittaren, men det lämnar även mer rum åt att faktiskt njuta av själva spänningen, utan att fastna någonstans på vägen, i en vändning eller händelse man inte direkt fattade. 127 timmar är baserad på den verkliga händelsen om Aron Ralston, en bergsklättrare och våghals, som ramlade nerför en spricka och klämde fast armen i en nedfallande stenbumling. Filmen följer de 127 timmar nere i sprickan, med Ralstons knappa mängd vatten, hans videokamera och hans utrustning.

James Franco gör ett fängslande och väldigt skönt porträtt av denne äventyrslystne människa. Med lättsam, smågalen attityd, ser vi honom småflörta med tjejer i bergmassiven och bada i vattenansamlingar i sprickor, innan han springer iväg på egen hand och hamnar i filmens huvuddel. Det visuella i filmen är väldigt givande och med orangefärgade nyanser, blir 127 timmar även en visuellt unik upplevelse.

Som ett slags gensvar på Filip Åkermans tes om att verkligheten minsann inte behöver överträffa dikten (något han skrev i recensionen till Leoparden (1963)), måste jag ändå på ett sätt sätta emot. Grejen är den att verkligheten, i all sin enkelhet, faktiskt kan träffa väldigt rätt. Nu är det kanske inte något som du själv inte håller med om, men att verkligheten faktiskt stundtals, om inte oftast, faktiskt överträffar dikten, det är något jag håller med om. I all sin enkelhet, kan något från verkligheten ge en helt ny dimension till en film, som kanske inte riktigt går att finna i verk som inte alls har anknytning till verkligheten. Jag använder mig exempelvis av Into the Wild (2007) som ett exempel.

Avslutningsvis kan nämnas att 127 timmar är en mycket fängslande film, som med verkligheten på sin sida kanske lyckas fånga ännu mer spänning i atmosfären. De vackra miljöerna och James Franco gör här en film som på ett väldigt enkelt sätt river upp en hel del känslor, inom såväl filmens Ralston, som hos oss hemma i TV-soffan. 127 timmar är, inte helt förvånande, en mycket bra film, som definitivt förtjänar att ses. Man kan definitivt säga att Boyle har gjort det igen. 4/5