Oh vilket party (1968)

Originaltitel: The Party
USA / FÄRG / 99 min

Regisserad av Blake Edwards
Skriven av Blake Edwards, Tom Waldman och Frank Waldman
Skådespelare: Peter Sellers, Claudine Longet, Natalia Borisova, Jean Carson, Marge Champion, Al Checco m.fl.

PETER SELLERS är nog en av världens bästa komiker inom film. Även om de som kände Sellers beskrev honom som "ett nötskal", som i filmer fyller sig själv med en karaktär, men som i vanliga livet inte är en karaktär, så kunde han minsann föra över riktig humor på den vita duken. Han har gjort en hel del komedier och Oh, vilket party (1968) är en av mina personliga favoriter, tillsammans med bland annat Dr Strangelove eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig att älska bomben (1964).

Peter Sellers spelar Hrundi V. Bakshi, en extremt klumpig, indisk skådespelare. Efter att totalt ha förstört en filminspelning, blir han påtänkt att sparkas. Projektledaren till filminspelningen ringer chefen för produktionsbolaget och berättar om händelsen och chefen ser den enda utvägen i att sparka Hrundi. Han skriver ner Hrundi på en lista, för att komma ihåg hans speciella namn och lämnar sitt skrivbord. Av misstag har han skrivit ner namnet på en väldigt viktig lista, en lista på de inbjudna till hans egna fest. Alltså blir Hrundi, av misstag, inbjuden till en lyxig Hollywoodfest, trots att han inte alls är en person som brukar, eller förtjänar, inbjudan på fester, klumpig som han är.

UTAN SELLERS OCH REGISSÖREN BLAKE EDWARDS skulle det här bli grönsaksoppa för längesedan. Tack vare Peter Sellers ack-så-roliga skämt och komiska "timing", plus Blake Edwards typiska 1960-talsregi, blir det här en oförglömlig om än rätt obetydlig festkomedi. I andra roller får vi syn på Claudine Longet, Natalia Borisova, Jean Carson och Marge Champion med flera, som diverse inbjudna på festen, den ena pampigare än den andra. Det som är så oerhört oemotståndligt med denna film är att det bara osar av 1960-tal. Vi har musiken, vi har kläderna, vi har färgerna och vi har stilen på de berömda festerna. Att filmen har en sådan särpräglad 1960-talsstil är ett stort plus i kanten, eftersom stil oftast kan göra stora förändringar. Man kan gå hur långt som helst i denna skyldiga, men ändå oskyldiga och väldigt positiva komedi. Man kan till och med gå så långt att man går utanför skärmen, mot verkligheten. 1976 dömdes Claudine Longet, hon som spelar Michele Monet i filmen, för att ha skjutit sin älskare Vladimir "Spider" Sabich, en berömd skidåkare, därför att han sade till henne och hennes tre barn att de skulle flytta ut. Det är svårt att inte tänka på det, speciellt eftersom Longet ser ut som en väldigt oskyldig och sympatisk person. Dock ska man ju inte säga alltför mycket, Longet sade att pistolen, med ovilja, råkat avfyra ett skott då Sabich skulle visa hur den fungerade. Det är egentligen inget man vet om, det var för så längesedan, men fortfarande en gåta inte bara i verkligheten, men i filmen i sig.

Det här är en väldigt kul liten kick som man blir glad av, om man bortstryker ditten och datten om mord och pistoler. Det är en film att bli glad framför och en film att tycka om för att den är som ett litet lyckopiller. En film man blir riktigt glad över, helt enkelt.

····