The Bourne Supremacy (2004)

Originaltitel: The Bourne Supremacy
TYSKLAND / USA / FÄRG / 108 min

Regisserad av Paul Greengrass
Skriven av Robert Ludlum (roman) och Tony Gilroy
Skådespelare: Matt Damon, Franka Potente, Brian Cox, Julia Stiles, Karl Urban, Gabriel Mann m.fl.

AMERIKANSKA URSÄKTER till pang-pang och explosioner har alltid funnits. Sedan vi såg Charles Bronsons arga blick på 1970-talet, så är det Matt Damon som visar upp sitt intetsägande streck till mun i denna film, The Bourne Supremacy (2004). Filmen är den andra i en trilogi om skurken Jason Bourne, en man som genom betalning kryddar bly på allehanda stormän och andra skurkar. Typiskt nog har Bourne, som är hett efterlängtad bland snutarna, fått en smärre "black-out" och har nu glömt bort sitt förflutna. Han tog itu med sitt Alzheimers-liknande problem i den första filmen, The Bourne Identity (2002). I den andra är han tillbaka med frågor om vad som hänt och så, men nu är det mycket snut i bilden. Polisen vill fånga honom för de har bevis på att han dödat två väldigt viktiga män. Det är nämligen så att hans fingeravtryck har upptäckts på brottsplatsen. Sådär. Då var handlingen avklarad. Nu blir det ös.
Jason Bourne är den mest tråkiga, totalt intetsägande karaktären man sett på länge. Vad han gör i filmen är mest att springa runt och skjuta. Att dessutom Matt Damon kör nästan samma ansiktsuttryck filmen genom gör bara att det blir ännu mindre färgstarkt. Problemet med mig i detta fallet är att filmen inte är påtänkt som en färgstark film, så varför tog jag ens upp den punkten?

FILMEN ÄR SMOCKFULL med små karaktärer. Bourne är "den stora grejen" i filmen, men runtomkring finns en massa bifigurer, däribland en polis, Pamela Landy, som faktiskt är lite intressant. Joan Allen, tidigare bra i filmen Pleasantville (1998), passar dock inte alls i rollen, tyvärr. Hon ser ut som en mamma, eller möjligtvis en lärare, men inte en poliskommisarie. Brian Cox är ju nästan alltid bra och hans karaktär som skitstöveln Ward Abbott är filmens bästa karaktär. Han är en skit, jag vet, men han är den bästa i filmen. Om ni inte förstår hur jag tycker så, så tänk på huvudkaraktärerna i Ghost World (2001). Det är ungefär en sådan kärlek man känner till karaktären, även om "kärlek" är ett på tok för starkt ord för Coxs karaktär i The Bourne Supremacy. Men det är ungefär på den våglängden; samtidigt som man gillar honom, vill man ge honom en rak på käften.

Actionsekvenserna i filmen är filmens starka punkt. Såsom Blade (1998), så är action och allt vad det har med att göra, den stora tyngdpunkten i filmen. Massor uppskattar säkert dessa actionsekvenser, säkert mer än vad jag gör, men de gillar jag faktiskt. Till en viss del. Grejen är den att när man till sist tycker att "här ska vi raka av, här slutar actionsekvensen", så fortsätter det. Och det kommer fortsätta i minuter. När det även är så skakig kamera som det är under vissa tillfällen i filmen, så kan man inget annat göra än att känna dängen av den så kallade "sjösjukan".

NU LÅTER JAG som världens pessimist, jag vet, så det är min arme plikt att nämna vad som faktiskt är bra med den här filmen, förutom dess actionscener och vissa skådespelare, samt karaktärer. Vissa scener i filmen, bland allt trams och kryst, är riktiga guldkorn. Det finns en scen där Jason Bourne sitter på ett tak och spanar ner på polisstationen genom kikarsiktet från sitt gevär, samtidigt som han för ett samtal med poliskommisarien han har i sitt sikte. Det är en av filmens absoluta höjdpunkter och påminner mig om 1970-talsspänningen, som vi tyvärr alltför sällan får se i nyare filmer. Tempot är även det att räkna med i den här filmen. Du kommer att tappa bort dig i den komplicerade handlingen (som jag personligen tror bara är en ursäkt för att få tittaren att tänka att handlingen är så väluttänkt att man inte kan hänga med den, fast den egentligen är lika tunn som överkörd trumpet), men du kommer hänga med via alla actionscener och de där guldkornen jag pratade om. På vissa håll påminner det då faktiskt om ett datorspel. Du lirar en totalt frusen (på ett dåligt sätt) karaktär som ska utföra något äventyrligt efter det andra. Det enda som håller handlingen ihop är allt action. Nu är det ju inte alla spel jag pratar om, men de flesta.

Sammanlagt, trots min grova pessimism mot den här filmen, är det en underhållande "time-killer", då du inte har något att göra. När jag ser den här filmen så tänker jag att det är det mest onödiga som mjölkats ut till en trilogi, men för underhållningens skull smäller den rätt högt. Damon gör förvånansvärt dåligt ifrån sig och handlingen är helt "noll koll", men som sagt, det är alla band av action och suspens som binder ihop det slutliga nöjet.

··½