Originaltitel: The Last Picture ShowUSA 1971
Regisserad av Peter Bogdanovich
Skriven av Larry McMurtry och Peter Bogdanovich
Skådespelare: Timothy Bottoms, Jeff Bridges, Cybill Shepherd, Ben Johnson, Cloris Leachman m.fl.
Som ni kanske har märkt så recenserar jag ofta gamla filmer från 1970-talet, som ofta experimenterar med nya stilar, tekniker och toner för att denna era var just perioden folk ville ändra på allt, slå revolter och förändra folket. Det var just under denna era, denna så ihågkomna era, som Peter Bogdanovich direkt inte ville följa. Istället för att gå med strömmen och försöka finna nya marker stack Bogdanovich tillbaka i teknikens och bildberättandets historia och regisserade denna film som nästintill känns som ett farväl av 1950-talets era och även tiden från att gå från barn till steget att bli en vuxen.
Filmen utspelar sig i en liten stad, Anarene, i Texas, en ytterst liten stad som i min mening skulle passa perfekt till en westernrulle. Men nog om det. I den här lilla staden bor Sonny och Duane, två stenpolare sen barnsben. Under hela filmen får vi följa de här två, men framförallt Sonny, som spelas alldeles remarkabelt av Timothy Bottoms. Varenda steg han tar får han 4-5 stjärnor för. Förutom de två, cirkulerar filmen även kring andra personer som bor i den lilla staden, bland annat Jacy, förföriskt spelad av Cybill Shepherd och andra mindre karaktärer som "lejonet" Sam.
Det jag gillar med dessa sorters filmer är att de inte har en typiskt amerikansk "plot" som följer den gamla vanliga visan. Där är det nästan alltid så att vi får en vag bild av karaktärerna (ofta överdrivna) som trädar in i en fara, är i faran och så småningom kommer ut ur faran. Överlever alltid, om vi ska följa det perfekta Hollywoodreceptet (som för övrigt släpper vissa bra filmer, så all skit ska inte kastas på just Hollywood) och så är filmen klar. Den här bjuder på flera olika vändningar från olika karaktärers håll och gör det på ett mycket, mycket inspirerande sätt utan att det blir tråkigt, trots filmen längd på 118-126 minuter lång (beroende på originalversionen eller "Directors Cut"). Med sitt snygga, svart-vita foto och sina otroliga rollprestationer (av tidigare nämnda, plus Jeff Bridges, här i en av sina tidigare filmer, som verkligen övertygar i sin roll) blir den här filmen till något du möjligen sett tidigare, men en väldigt, väldigt bra version av just en sådan film.
Jag lovar och uttalar mig för den filmfantast jag är, det är sällan du stöter på sådana här guldkorn till filmer bland alla dessa tjocka bumlingar, men jag lovar att de finns. De är bara att få tips och råd, den här filmen skulle nämligen med all säkerhet inte ha kommit till mig om det inte vore för min svenskalärare (tidigare AIK-spelare, vilket jag älskar att skryta med) som lånade ut den här, plus Tredje Mannen och Fat City - Chansernas Stad. Ja, sannerligen. Har du ett sinne för karaktärer i sann filmkonst ska du se den här av en regissör som inte bryter nya marker utan går tillbaka i tiden, den goda tiden, 1950-talet.
·····
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar