Bloody Sunday (2002)

Originaltitel: Bloody Sunday
IRLAND / STORBRITANNIEN / FÄRG / 107 min

Regisserad av Paul Greengrass
Skriven av Paul Greengrass
Medverkande: James Nesbitt, Allan Gildea, Gerard Crossan, Mary Moulds, Carmel McCallion, Tim Pigott-Smith m.fl.

ÄNDA SEDAN dokumentären skapades har människor förbryllats av verkligheten och hur den framstår i dokumentären. Från att se pingvinerna vandra fram till att se indianer i Brasilien, så har västvärldens civilisation tagit del av en verklighet som de själva inte alls kunnat nå själva, bakom diskbänken och framför skrivbordet. Såväl medelklassfamiljen som regissörer har både chockerats och lättjats över dokumentären och realismen, det verkliga. Där fantasin tar slut och verkligheten tar vid. Någonstans där emellan fantasi och verklighet, har filmskapare gjort filmer som på så många sätt försökt efterlikna dokumentärens grepp, för att få publiken mer insatt i berättelsen och få just den där dokumentära känslan. Sökandet av verklighetstrogna begrepp har skapat uppgiften, att göra den mest verklighetstrogna spelfilmen.

The Blair Witch Project (1999) blev oerhört omtalad för dess dokumentära kameraskakningar och autentiska spel. Att filmens karaktärer hade samma namn som skådespelarna och att skådespelarna försvann på riktigt under ett tag gjorde känslan av verkligheten ännu mer närvarande. Cannibal Holocaust (1980) var en annan film som med hjälp av inte bara snuskiga specialeffekter hade en skakig kamera som gjorde att filmen alltmer började kännas som en dokumentär på vilken naturkanal som helst. Även där försvann skådespelare under ett tag, fast här blev det värre. Regissören ställdes inför rätta, för att folket trodde att filmen var en så kallat snuff-film, där folk dör framför kameran på riktigt, för filmens skull. Andra filmer, såsom Spinal Tap (1984) och Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan (2006), var filmer av subgenren "mockumentär", det vill säga fejkdokumentär. Listan på verklighetsinfluerade filmer är lång, allt från John Cassavetes indierullar till nyare komedier, såsom Sidewalks in New York (2001) och filmer av regeln Dogme 95. År 2002 kom en film baserad på verkliga händelser vid namn Bloody Sunday (2002) som gav listan ännu en ny film av verkligshetsinfluerade filmer. Denna gång visade det sig vara ännu mer verklighetstroget än förväntat.

Den trettionde januari 1972 sköt brittisk soldat ihjäl 13 civila demonstranter i staden Derry i Nordirland, under en protestmarschering för civila rättigheter. Ytterligare 14 personer, unga som gamla, blev skadade under skarpskjutningen under demonstreringen och vissa av dem fick men för livet. Händelserna som förevigt kommer skaka om historiens tunnlar blev kallat "Bloody Sunday" och de är ur detta våldsamma scenario denna film baseras på. Filmen handlar om politikern Ivan Cooper, Derrys vardagshjälte. Han känner alla, är vän med alla och alla är vän med honom. Han förespråkar de civila rättigheterna för irländare. På den tiden och 30 år framåt kom Storbritannien och Irland att ha en hemsk rivalitet. Han har hela den "lilla" befolkningen i Derry på sin sida, såväl bråklystna ungdomar som lugna äldre som inget annat vill än att ha samma rättigheter och villkor som britterna. Ivan lade då upp, tillsammans med ett par målmedvetna kollegor, upp en stor marsch genom Derry som skulle förespråka de civila rättigheterna som de alla ville ha. Fast med stort släptåg kommer dock stor oro. Brittisk soldat lokaliserade sig runt staden Derry och tillät inte dem att marschera. Ivan följde vad han trodde på och marscherade ändå. Ivan Coopers vision om en fredlig, icke-vålds-förespråkande marsch resulterade i ett av Irlands kanske mest våldsamma händelser någonsin. Irländsk medelklass fick sitt blod på väggarna, helt oförsvarsbara och flera ungdomar fick den ödesdigra dagen sluta sitt liv vid mycket ung ålder. Nu, år 2007, är dagen och spänningarna inte lika närvarande, men meningen och symbolismen i allt detta onödiga våld som pulvriserar vår vardag idag, framgår tydligt och okonstlat.

I STIL MED This Is England (2007), visar Bloody Sunday upp en rå och kall dimension av kargt samhälle. I en miljö som knappast är att hurra för, finns människor som kan lysa upp vilken vardag som helst. Den störste hjälten och karaktären i filmen är givetvis Ivan Cooper, alldeles fenomenalt porträtterad av James Nesbitt. Nesbitt är en skådespelare jag faktiskt inte uppmärksammat särskilt mycket innan och det skäms jag väldigt mycket för. Jag har inte sett några större roller med Nesbitt och jag kan inte uttala mig om hans helhet, men jag tror att jag inte ritar bilden allt för långt från motivet då jag säger att James Nesbitt möjligen är en av Irlands absolut bästa skådespelare. Filmen är full av andra otroliga skådespelare, men den större delen av skådespelarna är faktiskt människor som var där, på plats, dagen det hände. De som vittnade massakern på Irland för snart 40 år sedan. Även skådespelare från brittisk soldat är brittiska soldater i verkligheten, vilket bildar en slags svart humor över filmen, vilket bara gör filmen bättre.

Flera av prestationerna är improviserade a lá Cassavetes och därför lyckas den vara väldigt verklighetstrogna. Dock är det vissa smådelar som ger filmen ännu mer genuinitet. Filmen är filmad med handkamera och använder sig aldrig av lampor för att lysa upp omgivningen. Filmen är dessutom inspelad på plats. Kostymeringen är även den på högtopp, då det faktiskt ser ut som 1970-tal och inte som någon retrofuturistisk rymdkalabalik. Alla har inte platåskor, utsvängda jeans eller något sånt, utan ser mest ut så som jag tror att en vanlig människa såg ut på 1970-talet. Dock är det väl alltid så att de som är i media och de som ser mer annorlunda ut får mer utrymme i pressen, fast det är en annan sak.

Filmens dåliga sidor är väl att det ibland blir mycket tråkiga luckor. Då menar jag inte att det ibland hoppar från tid och rum, på ett rätt amatörmässigt sätt, nej, jag menar i de stunderna där det inte händer så mycket. Vanligtvis brukar jag ha överseende med det, men just nu känns det lite för händelselöst och man undrar när man kommer tillbaka i den där intressanta fasen. Där slopar filmen en hel del och drar ner på betyget smått, tyvärr.

FILMEN kunde ha prisats till en relativt medial nivå om det inte vore för några speciella ögonblick. Under vissa stunder i filmen är det så oerhört, oerhört starkt. Det är faktiskt rent utav fantastiskt när en film kan gripa tag i en människa på det sättet som Bloody Sunday gör. Det är ett arbete av ett riktigt, riktigt begåvat geni. Jag lyckades faktiskt att, på riktigt, börja gråta under några av de mest gripande scenerna jag någonsin sett under hela mitt liv. Faktumet att hålla tillbaka det eller pressa fram det var som bortfluget, det bara kom. Bloody Sunday är en sådan där film som får dig att göra det du minst skulle ana att göra. Den jagar dig, tar tag i dina axlar och ruskar dig fram och tillbaka tills du är en helt annan människa. Jag är inget känslolöst stenansikte, men jag är inte heller känslornas herre, men när jag ser en film som faktiskt lyckas få mig att emotionellt brista lös i allt det vansinne som filmen visar, så är det inte ett guldkorn, utan en fullständigt renslipad diamant av bästa karat.

Förresten, regissören Paul Greengrass gjorde den illa lagade kalkonen The Bourne Supremacy (2004), men i och med denna film är han faktiskt förlåten. Mer film av den här typen är han ämnad att göra. Skrota Jason Bourne.

····½

The Bourne Supremacy (2004)

Originaltitel: The Bourne Supremacy
TYSKLAND / USA / FÄRG / 108 min

Regisserad av Paul Greengrass
Skriven av Robert Ludlum (roman) och Tony Gilroy
Skådespelare: Matt Damon, Franka Potente, Brian Cox, Julia Stiles, Karl Urban, Gabriel Mann m.fl.

AMERIKANSKA URSÄKTER till pang-pang och explosioner har alltid funnits. Sedan vi såg Charles Bronsons arga blick på 1970-talet, så är det Matt Damon som visar upp sitt intetsägande streck till mun i denna film, The Bourne Supremacy (2004). Filmen är den andra i en trilogi om skurken Jason Bourne, en man som genom betalning kryddar bly på allehanda stormän och andra skurkar. Typiskt nog har Bourne, som är hett efterlängtad bland snutarna, fått en smärre "black-out" och har nu glömt bort sitt förflutna. Han tog itu med sitt Alzheimers-liknande problem i den första filmen, The Bourne Identity (2002). I den andra är han tillbaka med frågor om vad som hänt och så, men nu är det mycket snut i bilden. Polisen vill fånga honom för de har bevis på att han dödat två väldigt viktiga män. Det är nämligen så att hans fingeravtryck har upptäckts på brottsplatsen. Sådär. Då var handlingen avklarad. Nu blir det ös.
Jason Bourne är den mest tråkiga, totalt intetsägande karaktären man sett på länge. Vad han gör i filmen är mest att springa runt och skjuta. Att dessutom Matt Damon kör nästan samma ansiktsuttryck filmen genom gör bara att det blir ännu mindre färgstarkt. Problemet med mig i detta fallet är att filmen inte är påtänkt som en färgstark film, så varför tog jag ens upp den punkten?

FILMEN ÄR SMOCKFULL med små karaktärer. Bourne är "den stora grejen" i filmen, men runtomkring finns en massa bifigurer, däribland en polis, Pamela Landy, som faktiskt är lite intressant. Joan Allen, tidigare bra i filmen Pleasantville (1998), passar dock inte alls i rollen, tyvärr. Hon ser ut som en mamma, eller möjligtvis en lärare, men inte en poliskommisarie. Brian Cox är ju nästan alltid bra och hans karaktär som skitstöveln Ward Abbott är filmens bästa karaktär. Han är en skit, jag vet, men han är den bästa i filmen. Om ni inte förstår hur jag tycker så, så tänk på huvudkaraktärerna i Ghost World (2001). Det är ungefär en sådan kärlek man känner till karaktären, även om "kärlek" är ett på tok för starkt ord för Coxs karaktär i The Bourne Supremacy. Men det är ungefär på den våglängden; samtidigt som man gillar honom, vill man ge honom en rak på käften.

Actionsekvenserna i filmen är filmens starka punkt. Såsom Blade (1998), så är action och allt vad det har med att göra, den stora tyngdpunkten i filmen. Massor uppskattar säkert dessa actionsekvenser, säkert mer än vad jag gör, men de gillar jag faktiskt. Till en viss del. Grejen är den att när man till sist tycker att "här ska vi raka av, här slutar actionsekvensen", så fortsätter det. Och det kommer fortsätta i minuter. När det även är så skakig kamera som det är under vissa tillfällen i filmen, så kan man inget annat göra än att känna dängen av den så kallade "sjösjukan".

NU LÅTER JAG som världens pessimist, jag vet, så det är min arme plikt att nämna vad som faktiskt är bra med den här filmen, förutom dess actionscener och vissa skådespelare, samt karaktärer. Vissa scener i filmen, bland allt trams och kryst, är riktiga guldkorn. Det finns en scen där Jason Bourne sitter på ett tak och spanar ner på polisstationen genom kikarsiktet från sitt gevär, samtidigt som han för ett samtal med poliskommisarien han har i sitt sikte. Det är en av filmens absoluta höjdpunkter och påminner mig om 1970-talsspänningen, som vi tyvärr alltför sällan får se i nyare filmer. Tempot är även det att räkna med i den här filmen. Du kommer att tappa bort dig i den komplicerade handlingen (som jag personligen tror bara är en ursäkt för att få tittaren att tänka att handlingen är så väluttänkt att man inte kan hänga med den, fast den egentligen är lika tunn som överkörd trumpet), men du kommer hänga med via alla actionscener och de där guldkornen jag pratade om. På vissa håll påminner det då faktiskt om ett datorspel. Du lirar en totalt frusen (på ett dåligt sätt) karaktär som ska utföra något äventyrligt efter det andra. Det enda som håller handlingen ihop är allt action. Nu är det ju inte alla spel jag pratar om, men de flesta.

Sammanlagt, trots min grova pessimism mot den här filmen, är det en underhållande "time-killer", då du inte har något att göra. När jag ser den här filmen så tänker jag att det är det mest onödiga som mjölkats ut till en trilogi, men för underhållningens skull smäller den rätt högt. Damon gör förvånansvärt dåligt ifrån sig och handlingen är helt "noll koll", men som sagt, det är alla band av action och suspens som binder ihop det slutliga nöjet.

··½