The Social Network (2010)

Originaltitel: The Social Network
USA/Färg/120 min

Regisserad av David Fincher
Skriven av Aaron Sorkin och Ben Mezrich
Medverkande: Jesse Eisenberg, Rooney Mara, Bryan Barter, Brenda Song, Dustin Fitzsimons, Armie Hammer m.fl.

THE SOCIAL NETWORK (2010), 2010 års största besvikelse efter att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Mina förväntningar var verkligen höga när jag gick och såg den här, men man fick inte gå hem med nöjd. En film om Facebook och dess skapare. Vad kommer näst? En film om Bill Gates? Hela konceptet med den här idén tycker jag är lite smått töntig. Facebook har ju inte varit populärt så jättelänge, drygt fem år. Det har funnits längre i USA, men inte i resten av världen, så jag förstår egentligen inte varför man inte väntar tills det blivit ännu större och har varit det största nätverket ett tag. Det skulle vara coolare om man väntade tills Mark Zuckerberg (grundare och huvudkaraktären i filmen) har dött. Då blir det mer biografi, tycker jag. Sen att David Fincher (Se7en (1995)) regisserar är ju kul och se, men resultatet blev sådär. Det här är inte riktigt hans genre, men ett helt okej jobb gjorde han.

Visst, det kan vara kul och veta hur allting startade men ibland vill man nog inte veta allt. Detta är ett sådant fall där man inte vill veta hur han har gjort för att bli så framgångsrik. Handlingen är lätt. Allt handlar om Mark Zuckerberg (Eisenberg). Han går på Harvard University, han är verkligen en tönt i plugget. Han hänger med sina töntiga polare och får inga tjejer. Men när han precis har blivit dumpat av en tjej kommer han på en idé om att starta upp ett network. Resten av filmen handlar om endast tre saker (enligt mig): 1. Han skaffar sig mer kompanjoner och medarbetare. 2. Bygger upp företaget, större nätverk, mer pengar. 3. "Blåser" sina medarbetare och kompanjoner, de får sin del med pengar, men deras namn står inte med i Facebook-historien.

Efter att man har kollat på den vill man ju inte, liksom, gilla Mark. Visst, han har byggt upp världens största nätverk, men att ha byggt upp nätverket på ett sådant sätt är ganska oskönt. Han blåser sin medarbetare, som var med och grundade hela skiten. Det kan man ju tycka är lite speciellt.

Mark ska inte bara få skit, han har trots allt skapat Facebook och hur han gjorde det är ju fantastiskt (bortsett från sin stil mot kompisarna), hur han, från att vara tönt, till att bli grundaren av Facebook, fått så mycket respekt och beröm. Nu använder ju varenda person jag känner Facebook, med ett få undantag, så han har ju verkligen lyckats, den där Mark. Trots allt detta så är det ändå en bra film. 3/5

Seven (1995)

Originaltitel: Se7en
USA / FÄRG / 127 min

Regisserad av David Fincher

Skriven av Andrew Kevin Walker

Skådespelare: Brad Pitt, Morgan Freeman, Gwyneth Paltrow, R. Lee Ermey, Andrew Kevin Walker, Daniel Zacapa m.fl.

JAG KAN BESKRIVA denna film med endast tre ord: Mörker, regn och… eh… mörker. För det är i princip det hela filmen präglas av. En amerikansk stad som länge verkar ha varit på nedgång (man får aldrig reda på stadens namn). Nya moln tornar hela tiden upp sig, både över Se7ens (1995) historia och över staden. Regnet öser ned. Våldet uppenbarar sig överallt på gatorna. Det påminner faktiskt lite om filmen Blade Runner (1981). Skillnaden är Se7en har en helt annan historia.

Filmen handlar om två poliser – Mills (Brad Pitt) och Sommerset (Morgan Freeman) – som får i uppgift att lösa deras livs svåraste fall. De står på två helt olika platser i livet. Mills har precis flyttat in tillsammans med sin vackra fru (Gwyneth Paltrow) medan Sommerset är ett par dagar ifrån att pensionera sig. De två är ett ganska omaka par som nu måste samarbeta för att fånga en psykotisk seriemördare vars ritual går ut på att mörda efter de sju dödssynderna.

INTRIGEN låter ju precis som en helt vanlig och tråkig (?) thriller men denna filmen är så mycket mer. Kanske är det skådespeleriet som gör filmen så bra. Brad Pitt skådespeleri är ännu en gång oförglömligt (vad är det med han och Fincher?) när han gestaltar en medelålders man som inte riktigt verkar veta vad han vill få ut av livet. De roliga kommentarerna levereras med jämna mellanrum precis som i Finchers andra mästerverk Fight Club (1999). Fight Club, ja. Det är omöjligt att jämföra dessa två filmer trots att de är så olika. Själv tycker jag nog att Se7en faktiskt är snäppet bättre och det säger ju inte lite om hur mycket jag gillar denna film.

Sen har vi ju Morgan Freeman också. Ja, vart ska jag börja? Kan denna man misslyckas med någonting? Som vanligt gör han en oförglömlig tolkning av sin roll och slutrepliken som han levererar är både skrämmande sann och fantastiskt rolig: ”Ernest Hemingway once wrote: The world is a fine place and worth fighting for. I believe the second part.”

Klippningen – som blev oscarsbelönat – och fotot är också två mycket imponerande aspekter i denna film. Detta börjar kanske också bli ett av Finchers kännetecken. I alla hans filmer jag hittills sett har både fotot och klippningen varit utomordentligt.
Jag berömde inledningen med förtexterna i min recension av Fight Club och det är en precis lika bra start i denna film: Klippningen går i ett medan man får se olika fotografier och allmänt kusliga saker. Fördelen med Se7en är att även om första halvan är fantastisk ökar den i andra halvan och blir ett rent mästerverk. Tempot är väldigt högt för att vara en kriminalfilm och manuset är välskrivet. Handlingen ändrar riktning ett flertal gånger och man har verkligen ingen koll på vad som ska hända härnäst.
Nu har jag räknat upp en massa positiva ting men den kanske största anledningen till succén för Se7en är dess slut. Genomtänkt är ordet. Det är vidrigt men samtidigt sitter man där efter filmens eftertexter har rullat och bara känner en enda stor lycka över Brad Pitts val i slutet. Tänk att så mycket smärta mot en oskyldig kan leda till så mycket lycka för någon som mig…

JAG HITTAR INGET som är direkt negativt i filmen men det som kanske kan störa är brottsplatserna med makabra lik. Se7en drar sig verkligen inte för att visa hur sjuka saker en människa kan göra mot en annan och ibland kan det bli lite väl motbjudande för de äckelmagade. Trots detta vägrar Fincher vältra sig i morden och låta mördaren framstå som en helt normal person vilket kan ske i visa filmer (Hostel (2005), Saw (2004) som exempel). Fördömandet som tydligt framgår i filmen gör att det inte alls blir så illa som det hade kunnat bli.
Seven hade kunnat bli en vardaglig och tråkig thriller som försvunnit i mängden men med hjälp av det fantastiska fotot, Brad Pitt och Morgan Freeman och den chockerande upplösningen blir detta en av de bästa filmerna som någonsin producerats. 38: e plats på IMDb:s topplista med snittbetyg på 8, 5 imponerar. Själv är jag så hänförd att jag delar ut min andra 5:a på Movie Burger.

·····

Fight Club

Originaltitel: Fight Club
USA / TYSKLAND / 1999 / 139 min

Regisserad av David Fincher
Skriven av Chuck Palahniuk och Jim Uhls
Skådespelare: Edward Norton, Brad Pitt, Helena Bonham Carter, Meat Loaf, Zach Grenier, Richmond Arquette m.fl.

Efter att ha länge läst om Fight Club är det dags. Detta blir min andra film som David Fincher har regisserat och jag är positiv eftersom jag är väl en av få som faktiskt gillade floppen Alien 3 vilket var hans debutfilm. Efter detta har vi kunnat se succéthrillern Se7en, The Game, med Michael Douglas i huvudrollen, den lite mer kritiserade Panic Room och slutligen är han i år aktuell med Zodiac som även den har fått mycket bra kritik. Fincher, som alltid varit känd för sina lite mer originella filmer som inte riktigt passar in i Hollywoods ramar.

Skivan åker i och tv: n sätts på. Det jag nu förväntar mig är en mörk, tät, våldsam och framförallt en ganska negativ film. Jag får rätt på tre plan.

Jag ramlar nästan ur stolen när vi i början presenteras för Jack. Vi får en krokig men ack så snygg inledningsfärd genom hans hjärna och när vi slutligen hittar ut ser vi direkt hur Jack sitter med en pistol i käften. Technomusiken dunkar i bakgrunden och scenen försvinner.
Jag är närmast chockad när vi går tillbaka i tiden och Jack börjar dela med sig av sitt tänkande. Edward Norton (American History X) gör ännu en gång en fantastisk skådespelarinsats. Denna gången som mannen som har det mesta: välbetalt jobb, han är attraktiv och inte minst har hans sin kära IKEA-inredda lägenhet. Men han är ändå inte nöjd. Sömnproblem och ett händelselöst liv är anledningen. Allt förändras dock när han möter Tyler Durden.

Även här får vi se ett otroligt bra skådespeleri! Brad Pitt spelar en mycket intressant typ som knappt äger någonting och lever ett liv Jack aldrig tidigare sett. Pitt är verkligen skapt för denna rollen och det verkar som kemin mellan han och Fincher stämmer perfekt. Det är bara att se på Se7en och Fight Club där han gör han oförglömliga roller. Och då ska jag lägga till att jag annars inte uppskattar Pitt speciellt mycket.

Tillbaka till Norton: Det är nästan så att han överträffar rollen han hade i American History X i och med Jack i Fight Club. Han berättar hela filmen ur sitt egna perspektiv och den lugna rösten bryter av den mörka stämningen på ett mycket bra sätt.

Efter ett tag är Jack tvungen att flytta in i Tylers hus (snarare ett riktigt ruckel) och radikalt förändras hans liv steg för steg. Utanför en bar bildar killarna en "fight club", dit människor kan komma och banka skiten ur varandra, för att få en kick helt enkelt. Det blir snabbt populärare än någon kunnat tro och Jack är lyckligare än någonsin.

Under den här delen av filmen har den redan nått sin topp. Första hälften är helt fantastisk med sin svarta humor (som VERKLIGEN är rolig) och Tylers små kommentarer om livet som verkligen får en att tänka till. Den aggressiva musiken passar perfekt in i den suggestiva och mörka stämningen och man roas även när filmen går på lågvarv med en onödig dialog. Jag skulle vilja säga att den första timmen är det bästa jag sett inom film.

Sista 40 minuterna börjar problemen för både Jack och filmen dyka upp. Handlingen börjar svikta och humorn avtar ganska rejält vilket är synd. Slutet spårar ur lite och det slutar något flummigt om än överraskande.

Jag skulle inte vilja kalla den här filmen negativ som många andra recensenter har gjort. Visst är dess syn på samhället inte speciellt positivt men det finns samtidigt som nämnts tidigare mycket humor och en strävan efter att göra livet bättre.

Till sist skulle jag vilja nämna arbetet med kameran som är riktigt bra. Fotot är mycket originellt och Fincher byter vinklar under scenerna hela tiden. Det är ett konstant mörker. Detta gör att det hela tiden blir visuellt sett, väldigt snyggt att se på. Fincher har regisserat ett närapå mästerverk och jag kan verkligen inte tänka mig någon annan Hollywoodregissör som hade kunnat skapa denna film. Den bär Finchers stämpel helt enkelt.

····½

.