Drive (2011)

Originaltitel: Drive
USA/Färg/100 min

Regisserad av Nicolas Winding Refn
Skriven av Hossein Amini och James Sallis
Medverkande: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Bryan Cranston, Albert Brooks, Oscar Isaac, Christina Hendricks m.fl.

EFTER ATT HA SETT HALF NELSON var jag smått såld på Ryan Gosling. Killen kunde skådespela och då allra främst den där hämningslöst övertuffa antihjälten, utan att egentligen göra väldigt mycket. Dock krävs ju vanligtvis mycket mer än så för att man ska kunna (i alla fall i mina ögon) ses som en bra skådespelare, men med en viss charm lyckas Gosling ändå hålla sin tuffhet på en väldigt högkvalitativ nivå, om vi tänker i banorna Steve McQueen.

I Drive får Gosling visa ännu mer av denna sida hos sig själv. I Half Nelson hade vi ändå en karaktär som kunde skoja till det och bjuda på sig själv, något som inte direkt är fallet med Goslings namnlösa karaktär i Drive. Drive handlar kort och gott om en stuntman i Hollywood som blir inblandad i ett rån som går helt fel, vilket får ödesdigra konsekvenser på honom och människor runt omkring honom. Handlingen är ganska tunn trots att den är baserad på en bok, men i en actionberättelse som denna är det givetvis inte handlingen i sig som är viktig, utan snarare händelseförloppet, de hinder som dyker upp på vägen mot målet. Berättelsen i Drive är bitvis väldigt spännande; jag blir som allra mest imponerad under de scenerna då spänningen egentligen inte består av så mycket mer än en person som jagar en annan. Det är väldigt nedbruten och enkelt uppbyggd action, men det är också den bästa; den typen av action jag minns från Steven Spielbergs Duellen och som jag trodde dog ut nånstans vid slutet av 1970-talet.

Det felfria actionmanuset och Ryan Gosling är dock inte enda anledningen till varför Drive, i all sin enkelhet, ändå blir en lysande film. Regin är genomgående lysande. Dansken Nicolas Winding Refn är ansvarig för regin och är för mig ett okänt namn, som antagligen är mest känd för sina Pusher-filmer och Valhalla Rising. Winding Refn använder sig av väldigt fina bildutsnitt och en estetik som gör Drive till en väldigt vacker film; utan dess bildspråk tror jag inte filmen skulle driva på såsom den gör. Winding Refn bevisar här återigen att det inte alltid handlar om manus, vad man berättar (som många ofta vill syfta på), utan snarare hur du berättar det. Winding Refn berättar ett redan väldigt bra manus väldigt, väldigt bra.

Dock kan även jag känna att konceptet är lite utdött. Den hade sina glansdagar under just 1970-talet och dog väl ut av en anledning. Dock finns det en hel del fräscha tilltag i filmen som gör att det ändå inte känns alltför daterat (även om man känner ett ihärdigt referensflöde i filmens allmänt B-filmsaktiga stil) och man kan inte låta bli att älska att filmen är lite utformad som ett Grand Theft Auto-spel. Med fint soundtrack som ligger och puttrar i bakgrunden håller filmen ett tempo hela tiden som är essentiellt i en actionfilm som denna; det gäller att flera faktorer klaffar för att filmen inte ska kännas som att den går på tomgång eller drunknar i explosioner.

Det finns dock en sak som bekymrar mig lite med filmen. I början fick jag ett väldigt fint intryck av en film som verkligen fann grundkomponenterna för en bra actionhistoria. Alltjämt som filmen rullar på, kan jag dock se den här genuint välgjorda filmen drunkna i lite enkla sätt att tillföra chock eller spänning. Drive använder sig av en del ganska onödigt våldsamma scener och för avtrubbade lilla jag lämnar det inga direkt spår i själen, men däremot i själva filmen. De kändes smått omotiverade och hade inte behövts, eftersom Winding Refn väcker nog med spänning i sitt berättande. I vissa scener funkar allt gore, men i vissa känns det som sagt överflödigt.

Drive är, som jag tidigare nämnde, en genuint bra actionfilm. Även om jag inte skulle vilja kalla det ett mästerverk, finns det väldigt mycket bra med den här filmen som definitivt gör detta till en film jag skulle rekommendera till de flesta. Det är den typ av thriller som ger ekon av just den bästa typen av thriller; stråken av bröderna Coen och ond, bråd död bubblar mellan bensingaser och blodstänk, men där själva drivkraften aldrig blir just blod, svett och vapen - essensen ligger i jakten, rädslan för att dö och viljan att leva - med vetskapen om att i rummet bredvid finns en man med hagelgevär och han är ute efter just dig. 4/5

Mulholland Drive (2001)

Originaltitel: Mulholland Dr.
Frankrike & USA/Färg/147 min

Regisserad av David Lynch
Skriven av David Lynch
Medverkande: Naomi Watts, Laura Harring, Ann Miller, Dan Hedaya, Justin Theroux, Brent Briscoe m.fl.

LYNCH ÄR EN MÄSTARE som blivit berömd för att göra rent utsagt märkliga filmer. Givetvis är det något märkligt med hans filmer, i det avseendet att de är väldigt annorlunda. Med i princip vilken handling som helst, kan Lynch ändå skruva till det med en karaktär vi aldrig sett tidigare eller en händelse som aldrig tidigare skådats och göra det till den typ av film vi kommit att älska Lynch för. Visst kanske det är märkligt, men i en värld som inte kan ses som annat än just märklig, vad nu själva betydelsen av det ordet skulle vara, når ändå Lynch ut med sina filmer, oavsett hur udda, hur sjukt eller skruvat det än är.

Mulholland Drive är till stor del inte särskilt olik någon annan Lynch-film. Lynch älskar att låta saker ske i hans filmer som är öppna för tolkningar och nästan aldrig berättar Lynch vad han vill säga med en film. Detta koncept tar Lynch till helt nya dimensioner i och med Mulholland Drive, en film jag definitivt borde ha läst lite mer om innan jag såg den. I tron om att det ändå skulle vara en linjär och ändå tämligen lättförstådd rulle, var jag inte alls förberedd för det trassel av händelser, karaktärer och galenskap Lynch kokat ihop i Mulholland Drive.

Jag tänker inte rabbla upp hela handlingen i filmen, eftersom det inte riktigt är min uppgift. För övrigt går det nästan inte att berätta helt, eftersom jag själv fortfarande fungerar. Det är nämligen så att Lynch börjar med den ganska "vanliga" händelsen bilkrock. Mitt i natten på en enslig väg råkar två bilar ut för en frontalkrock och en kvinna lyckas rymma — därifrån är det helt upp till er.

Vad Lynch nämligen har gjort är att lägga ut ledtrådar hela filmen igenom. Detta är nämligen inte alls en vanlig berättelse. Den tar vändningar du inte alls kommer vara beredd på. För många kommer det vara helt oförståeligt, men med tanken att du måste koncentrera och snappa upp detaljer från första bildruta, är du kanske ett steg närmare att pussla ihop det verkliga hav av pusselbitar Lynch har lagt ut. Aldrig har jag sett en film såsom denna.

Man kan fråga sig om detta är bra eller dåligt. Jag tycker konceptet är oerhört intressant och låter tittaren på riktigt försöka tänka och koppla ihop ledtrådarna. Eftersom det däremot inte finns något "facit" av Lynch, är det dock svårt att veta om ens egen teori om handlingen verkligen stämmer. Dessutom kan jag tänka mig (vilket det även var för mig, åtminstone i början) att man blir väldigt enerverad, allra främst om man inte är förberedd. Plötsligt var det som hade sådan fullkomlig poäng fullkomligt utsuddat och man måste börja tänka om, pussla ihop, kasta bort, göra om, funkar det? Fel, gör om, koppla ihop och tänka. Om detta ska ses som något bra beror helt på vilken typ av person du är. Vissa hatar att tänka när de ser film. Vissa vill få intressanta frågeställningar som har betydligt mer djup. Mulholland Drive vill dock mer handgripligt få dig att börja tänka ihop handlingen och du blir som en slags egen deckare, i detta fullkomligt kaotiska och psykologiska drama som nog enbart Lynch besitter det rätta svaret på.

Det är irriterande när man inte riktigt kommer fram till poängen. Just det är även drivkraften för att försöka förstå Mulholland Drive, men i Lynchs hjärna kan liksom allt hända. Därför blir det ganska svårt att verkligen hitta det rätta svaret i ganska onödiga tankegångar. Filmen är öppen för att bli sedd om och om igen, för att man ska förstå. Frågan är om någon orkar se om en film på 147 minuter flera gånger. Där sviktar Lynchs film något, men för att vara nästan den enda i sitt slag, är Mulholland Drive definitivt en välgjord film. Med Hollywood och filmskapande i centrum, välkomnas vi i ett virrvarr som egentligen bara kan tolkas som rejäl spänning och ihärdig hjärngympa. 3½/5

Hyresgästen (1976)

Originaltitel: Le locataire
Frankrike/Färg/126 min

Regisserad av Roman Polanski
Skriven av Gérard Brach, Roman Polanski och Roland Topor
Medverkande: Roman Polanski, Isabelle Adjani, Melvyn Douglas, Jo Van Fleet, Bernard Fresson, Lila Kedrova m.fl.

ROMAN POLANSKIS HYRESGÄSTEN är en väldigt egen slags thriller om en ung, ganska reserverad man, Trelkovsky (Polanski), som flyttar in i en lägenhet där den tidigare hyresgästen hoppat och tagit sitt liv. Han besöker sjukhuset där hyresgästen fortfarande ligger och lider mot döden. Där träffar han hyresgästens flickvän, som han börjar bekanta sig med. Där blossar därefter ett ganska skumt förhållande upp, alltjämt som Trelkovsky börjar ana att hans hyresvärd och dennes fru vill driva han själv till självmord.

Filmen börjar som en ganska lugn film, där vi följer Trelkovsky där han försöker förstå vad som egentligen hänt, samtidigt som han möter en massa skumt folk och lider av klagomål från grannar på grund av "allt oväsen": faktum är att Trelkovsky knappt gör någonting på sitt rum. Detta skruvas dock till fullständigt efter mer än hälften av filmen och tar en kolossal vändning utan dess like, där man definitivt bör ha hängt med för att försöka pussla ihop bitarna Polanski kastat ut för oss. Det är en psykologisk thriller, helt enkelt.

Beroende på vilken sinnesstämning man själv befinner sig i, så är denna film väldigt intressant eller ganska udda. Min personliga åsikt är att Polanski har gjort en psykologisk thriller som verkligen är intressant i mina ögon, men som är på tok för seg. Vanligtvis bryr jag mig inte om längd, men det måste finnas någon måtta på det. När längden mest brukar bestå av att huvudkaraktären irrar omkring, utan att ge något till tittaren som verkligen intresserar, börjar man snart vrida och vända på sig. Man kan nästan säga att 75 % av filmen består av Trelkovskys möten med märkliga figurer i trapphuset och väldiga skuggor. Dessa 75 % är ju dock viktiga för att den sista knorren ska ha någon poäng, men vad jag tror Polanski gör här är att han låter lite för mycket dödtid gå, vilket givetvis påverkar tittarna.

Jag är faktiskt inte ett överdrivet stort fan av psykologiska thrillers, eftersom merparten faktiskt bara är av "mindfuck"-karaktär, där allt skylls på att "allt var bara i karaktärens huvud" och så vidare. Man kan inte undgå att tänka att, jaha, här hade regissören kanske inga direkta idéer på ett riktigt lyckat slut, så vi skruvar till det och skyller på karaktärens hjärna. Hyresgästen är bättre än så, det är ju trots allt Polanski, men rullar på alltför länge utan att komma till någon poäng stundtals, vilket gör mig lite kluven till hur mycket av ett mästerverk det egentligen är. Sådana här filmer kräver ju ibland att man måste se om dem, kanske är det så i detta fallet. Man måste lägga märke till allt, för att koppla ihop allting i slutet. Vad jag vet är att denna film sågades av kritiker när den kom, men att den på senare tid fått status som mästerverk. Jag är inte helt säker på om jag ska klassa detta som mästerverk. Det är gjort av en mästare, jag menar, se bara på The Pianist (2002), men filmen i sig känns väldigt utdragen. Dock ska framhållas att det är en film värd att se, även om bristerna ibland är märkbart stora.

Hyresgästen är en psykologisk thriller. Vi vet alla hur de ter sig. Vissa lär älska denna typen av film. Polanskis vändningar och hans karaktär Trelkovsky passar som hand i handske i en film som denna. Därför bör man se den. Filmen i sig bär på många fördelar, men eftersom konceptet kanske känns lite svagt emellanåt, är det synd att filmens fördelar ska ta skada på en sådan löjlig sak som utdragenhet. 2½/5

Quarantine (2008)

Originaltitel: Quarantine
USA/Färg/89 min

Regisserad av John Erick Dowdle
Skriven av John Erick Dowdle, Drew Dowdle, Jaume Balagueró, Luis Berdejo & Paco Plaza
Medverkande: Jennifer Carpenter, Steve Harris, Jay Hernandez, Johnathon Schaech, Columbus Short, Andrew Fiscella m.fl.

INNAN JAG BÖRJAR RECENSERA John Erick Dowdles Quarantine, bör det nämnas att Quarantine är en nyinspelning av en spansk film vid namn [Rec] (2007). Den har jag tyvärr inte sett och kommer således inte bedöma denna film utefter den. Traditionen lyder att originalet alltid är bättre än den nya upplagan, men vad är då Quarantine?

Quarantine går i samma fotspår som många andra skräckfilmer på senaste: den något uttjatade och urmjölkade subgenren mockumentär. Att man nästan aldrig använder detta i annat syfte än komedi (Borat (2006)) eller skräck, det vet jag inte varför. Finns inte direkt den där potentialen i mer än nämnda genrer? Jag skjuvar den frågan lite åt sidan och nämner att hela konceptet med Quarantine, såväl som dess användning av just mockumentärstilen, faktiskt fungerar, även om det fungerat mycket bättre tidigare.

En reporter (Carpenter) och hennes kameraman (Harris) filmar ett reportage om en brandstation och dess brandmän någonstans i Los Angeles. I lugn takt, med diverse avväpnande roliga scener, antar vi att vi ser på det oklippta materialet från ett reportage. Vi glider allt längre bort från tanken att det här ens har med skräck att göra och får av en händelse följa med brandmännen på en utryckning. Ibland handlar det om folk som bara vill ha hjälp med småsaker, ibland är det verkliga bränder. Denna gång har dock nånting helt annat hänt. Vad? Se filmen.

Även om det kanske är fel att säga att det är originellt att göra filmen till en mockumentär, är det desto mer kraftfullt. Vissa scener är verkligt läskiga och med total avsaknad av musik, effektfulla vändningar och bitvis duktigt skådespel blir Quarantine faktiskt stundtals riktigt spännande och riktigt läskig. Om man valt att göra detta för att rikta kritik mot samhället på något sätt, det är svårt att veta då hela temat är ganska så långt bort från verkligheten, men filmen visar upp en väldigt dyster bild av relationen mellan regering, den vanliga människan och "vad som är bäst för folkets skull". Det hela skapar, minst sagt, intressanta vändningar, i en premiss som lät susen på pappret och minsann ger en gåshud även på film.

Man kan dock inte undvika att tänka på att filmen vinner mycket på att det stundtals är väldigt mörkt. Många av filmens verkliga skräckscenarier bygger på plötsligt oväsen, skrik, mörker och lite mer mörker. Det funkar, men givetvis ser man ju ganska tydligt på vilket sätt man valt att skrämmas. Dock består inte filmen enbart av "hoppa till"-scener, utan lyckas faktiskt bjuda in skräcken ganska duktigt. Människorna ställs inför fruktansvärda beslut som onekligen måste klassas som helvetiskt.

Dock ska inte Quarantine hyllas som det makabra under den inte är. Konceptet är ganska gammalt och har faktiskt fungerat bättre tidigare. Det hela blir lite väl otroligt. Tanken är ju ändå i grund och botten att man ska skrämmas, men vill jag se skräckfilm vill jag skrämmas rejält. Det är en enorm konst och få lyckas hålla det läskigt, utan att gå över till det enbart depraverade. Därför ser jag ändå Quarantine som en förvisso läskig film, men även bitvis medioker. Det beror lite på vad man jämför med och vad man vill se. Med Quarantine får man en film som nog är betydligt bättre än en stor majoritet av just skräck som görs, men för de som faktiskt vill se riktigt bra skräck, kan detta enbart ses som ännu en i raddan skräckmockumentärer. Med välkända knep och mörkläggning blir Quarantine ändå en ryslig upplevelse med ibland ganska otäcka scener vilket givetvis kan göra även den mest hårdhudade lite knäsvag. Ta skydd. 2½/5

Fredagen den 13:e (1980)

Originaltitel: Friday the 13th
USA/Färg/95 min

Regisserad av Sean S. Cunningham
Skriven av Victor Miller och Ron Kurz
Medverkande: Betsy Palmer, Adrienne King, Jeannine Taylor, Robbi Morgan, Kevin Bacon, Harry Crosby m.fl.

DET FINNS EGENTLIGEN INTE så mycket att säga om denna skräpfilm. Fredagen den 13:e är skräckfilmen som helt sinnessjukt fått elva uppföljare. Dels är det sinnessjukt många uppföljare, men sen är den första filmen även sinnessjukt dålig.

Eftersom manusförfattarna antagligen inte hade i avsikt att skriva Bergmans nya mästerverk, tänker jag inte gå in på handlingen och dess kvalitet, då det känns obefogat. En liten fotnot är i alla fall att handlingen knappt finns och premissen är att någon går runt och slaktar kåta ungdomar på löpande band eftersom att "legenden är så", alternativt, som Internet har kallat det, "for teh lulz".

Enda fördelarna med denna ganska oläskiga film är Tom Savinis effekter, som är överdrivet groteska, men tillika väldigt realistiska. Savini gjorde effekterna i skräckmästerverket Dawn of the Dead (1978) och att han sjunkit såhär lågt är tragiskt, men även det bästa med Fredagen den 13:e. Dessutom är Harry Manfredinis musik stundtals riktigt bra. Något bra skådespel är det dock inte tal om (inte ens Bacon levererar avsevärt mycket) och handlingen ger inte tittaren något att arbeta med överhuvudtaget (förutom möjligtvis en ganska frän twist), vilket utsökt leder mig in på nästa fråga: varför recensera sån här skräp? Allra största skräckfan finner nog någonting i detta, ni andra lär få ut mer av gå ut och njuta av vädret istället. 1/5

München (2005)

Originaltitel: Munich
Frankrike, Kanada & USA/Färg/164 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Tony Kushner, Eric Roth och George Jonas
Medverkande: Eric Bana, Daniel Craig, Ciarán Hinds, Mathieu Kassovitz, Hanns Zischler, Ayelet Zurer m.fl.

MAN KAN VÄL GANSKA LUGNT SÄGA att Spielberg är en osviklig mästare. Allt han gör är bra på ett eller annat sätt. Nu har jag egentligen bara sett hans kändare verk och vet inte hur det såg ut i allra första början, men den regissör Spielberg har lyckats bli är utan tvekan skicklig. Är det inte sci-fi, så är det historiska verk eller något annat.

München handlar om följden av den så kallade Münchenmassakern under Olympiska sommarspelen 1972 och följer den lilla grupp människor i jakt på att mörda de som planerade aktionen. Med kanonbra skådespel från nästan alla och med ett superbt manus (här har man valt en betydligt mer häpnadsväckande berättelse än nyligen recenserade Himlen är oskyldigt blå (2010)) ställs man återigen inför faktumet att Spielberg alltid är bra. Ibland känns det nästan lite lönlöst att recensera något av han.

Om vi utgår från att filmen är kanon i de flesta avseenden, är det kanske lättare att peka på felen. Spielberg älskar att göra riktiga storfilmer som tenderar att vara ganska långa; detta är givetvis en smaksak, men många tror jag tappar intresset i en film som är längre än två timmar. Med det krävs verkligen duktig regi (något som Spielberg återigen har). Dessutom kan jag tycka att München bjuder på en hel del action, men ingen riktig slutsats. Detta är nog inte riktigt filmens fel. Tittar vi på Israel–Palestina-konflikten, så ser vi ingen riktig slutsats. Våldet och dödsfallen bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Om man nu vill se Spielbergs München som trevlig action eller något betydligt mer djupt, det är upp till en själv. Själv ser jag Avners (Bana) färd genom dödsfall och paranoia som något mer än bara action. Hela undertonen av konfliktens hopplöshet gör att Spielberg förvisso kanske berättar något ganska givet, men också alltför relevant i vår nutid.

München är dock långt ifrån Spielbergs bästa film. Vissa scener är jättebra och vissa skådespelare (såsom Hinds) tycker jag verkligen levererar. Dock kände jag stundtals att jag hade velat få med mig något mer efter jag sett filmen. Inte för att klanka ner på Spielberg, men lite känns det som en samling actionscener, med det urtypiska "ensam arab som står och sjunger a cappella" på soundtrack. Även om Spielberg överskrider alla schabloner och gör en riktigt bra film, kan man känna att man gärna velat få med sig mer, för jag vet att Spielberg kan. Bortsett från det, är i alla fall München en riktigt bra och viktig film i vår nutid. Jag tror aldrig att en film, inte ens från den store Steven Spielberg, kommer vara en ögonöppnare för den rasande befolkningen i Israel–Palestina-konflikten, men att återigen bli påminda om att hat enbart föder hat, det tanken kanske rentav kan vara livsavgörande. 3½/5

Shutter Island (2010)

Originaltitel: Shutter Island
USA/Färg/138 min

Regisserad av Martin Scorsese
Skriven av Laeta Kalogridis och Dennis Lehane
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Ben Kingsley, Mark Ruffalo, Ted Levine, Jackie Earle Haley, John Carroll Lynch m.fl.

MARTIN SCORSESE ÄR FÖRMODLIGEN en av världens idag bästa levande regissörer. Det räcker inte med adjektiv för att beskriva denna man utan hans meriter talar för sig själva. Med filmer som Maffiabröder (1990) och Taxi Driver (1976) i bagaget har Scorsese under närmare 40 år producerat succé efter succé utan att stanna. Många anser att Scorsese under 2000-talet gått ner sig en aning, om detta är fallet så syns det i alla fall inte i en av 2010:s, om inte 2000-talets bästa psykologiska thrillerdrama, Shutter Island.

Shutter Island är historien om kommissarien Teddy Daniels (DiCaprio). Allt börjar med att vi möter honom på en båt tillsammans med sin nye kollega Chuck (Ruffalo) på väg till den ökända fängelseön/behandlingshemmet Ashecliffe för de mentalt sjuka brottslingarna. En fånge har under misstänksamma förhållanden rymt och där det nu är upp till Teddy att utreda händelsen. I jakten på att hitta fången börjar underliga ting hända, både personal samt patienter beter sig konstigt samtidigt som Teddy hemsöks av hemska minnen från sitt förflutna. För att lösa fallet måste han konfrontera sig själv och se bortom det tänkbara för att hitta lösningen och konspirationen.

Shutter Island är i mitt tycke en riktigt bra film, kanske inte så nytänkande men i högsta grad ett riktig kvalitetsverk. Här har vi en blandning mellan häftiga foton och ett grymt manus för att inte nämna det fantastiska skådespelet och ljudmixningen. DiCaprio visar i denna film att han utan tvekan är en av världens bästa skådespelare och med resten av uppsättningen (som för all del gör ett ruggigt bra jobb) levereras passion och inlevelse i massor. Filmen är väldigt spännande och tack vare en drös av effektgivande flashbacks får man ständigt ny information att bearbeta. Vad som imponerar på mig som mest är den detaljrikedom Scorsese besitter och hur varje aktion har en baktanke där det allra minsta objekt kan avgöra hela utgången för resten av filmen.

Vad som sänker Shutter Island är inte de över två timmar långa spelminuterna, alla delar vägar tungt inför slutet och det är just finishen som sabbar ett fantastiskt betyg på denna film. Likt varje thrillerdrama är ofta själva tvisten höjdpunkten av filmen, ett moment Scorsese lite missat här. Man bygger upp en historia så pass bra att slutet bleknar bort lite. Det är inget dåligt slut men revolutionerar inte på samma sätt som till exempel filmer som Seven (1995) och Fight Club (1999) gjorde på sin tid, det känns som att man har sätt det förut.

Det hör inte till vanligheterna att jag brukar se en film flera gånger om, jag nöjer mig ofta efter en första titt. Det här är ett mycket vanligt fenomen inom dagens filmindustri, man glömmer ofta att bjuda in publiken att ta del av resan, att få sitt egna kreativa tänkande. En film behöver verkligen inte vara spikad, de allra bästa filmerna bör få varje individ engagerad på sitt eget personliga plan genom att antingen lämnas frågande efter ett tvistat slut eller kanske få sig en funderare kring budskapet och den långsökta sensmoralen. Shutter Island är en film som uppmanar oss att se bortom det normala och hitta våran egna förklaring till vad som händer. Det räcker inte att se denna film en gång, då blir man bara frustrerad, först andra gången börjar man inse genialiteten bakom idéen och man inser att allt inte varit som man trott.

Det här är en lysande film, den kräver tid och engagemang där man själv är nyckeln till slutet. 4/5

127 timmar (2010)

Originaltitel: 127 Hours
Storbritannien och USA/Färg/94 min

Regisserad av Danny Boyle
Skriven av Danny Boyle, Simon Beaufoy och Aron Ralston
Medverkande: James Franco, Kate Mara, Amber Tamblyn, Sean Bott, Koleman Stinger, Treat Williams m.fl.

MINA ERFARENHETER av Danny Boyle har faktiskt nästan uteslutande varit bra. Jag uppskattade både The Beach (2000) och 28 dagar senare (2002). Jag har däremot inte sett Trainspotting (1996) (som dock fått lysande kritik) och Millions (2004) (som faktiskt ser rätt kass ut, av omslaget att döma), men vad man nog kan komma fram till, är i alla fall att Boyle är en fördelaktig regissör. Han kanske gjort någon blunder, men att snubben kan råder ingen tvekan om.

127 timmar (2010) är hans senaste film och besitter just en kvalitet jag älskar i film: en enkel, men väldigt spännande, handling. Att fånga starka känslor och ögonblick i en simplifierad handling, är inte bara mer lättsmält för tittaren, men det lämnar även mer rum åt att faktiskt njuta av själva spänningen, utan att fastna någonstans på vägen, i en vändning eller händelse man inte direkt fattade. 127 timmar är baserad på den verkliga händelsen om Aron Ralston, en bergsklättrare och våghals, som ramlade nerför en spricka och klämde fast armen i en nedfallande stenbumling. Filmen följer de 127 timmar nere i sprickan, med Ralstons knappa mängd vatten, hans videokamera och hans utrustning.

James Franco gör ett fängslande och väldigt skönt porträtt av denne äventyrslystne människa. Med lättsam, smågalen attityd, ser vi honom småflörta med tjejer i bergmassiven och bada i vattenansamlingar i sprickor, innan han springer iväg på egen hand och hamnar i filmens huvuddel. Det visuella i filmen är väldigt givande och med orangefärgade nyanser, blir 127 timmar även en visuellt unik upplevelse.

Som ett slags gensvar på Filip Åkermans tes om att verkligheten minsann inte behöver överträffa dikten (något han skrev i recensionen till Leoparden (1963)), måste jag ändå på ett sätt sätta emot. Grejen är den att verkligheten, i all sin enkelhet, faktiskt kan träffa väldigt rätt. Nu är det kanske inte något som du själv inte håller med om, men att verkligheten faktiskt stundtals, om inte oftast, faktiskt överträffar dikten, det är något jag håller med om. I all sin enkelhet, kan något från verkligheten ge en helt ny dimension till en film, som kanske inte riktigt går att finna i verk som inte alls har anknytning till verkligheten. Jag använder mig exempelvis av Into the Wild (2007) som ett exempel.

Avslutningsvis kan nämnas att 127 timmar är en mycket fängslande film, som med verkligheten på sin sida kanske lyckas fånga ännu mer spänning i atmosfären. De vackra miljöerna och James Franco gör här en film som på ett väldigt enkelt sätt river upp en hel del känslor, inom såväl filmens Ralston, som hos oss hemma i TV-soffan. 127 timmar är, inte helt förvånande, en mycket bra film, som definitivt förtjänar att ses. Man kan definitivt säga att Boyle har gjort det igen. 4/5

The Tourist (2010)

Originaltitel: The Tourist
Frankrike och USA/Färg/103 min

Regisserad av Florian Henckel von Donnersmarck
Skriven av Florian Henckel von Donnersmarck, Christopher McQuarrie, Julian Fellowes och Jérôme Salle
Medverkande: Johnny Depp, Angelina Jolie, Paul Bettany, Timothy Dalton, Steven Berkoff, Rufus Sewell m.fl.

JA, THE TOURIST (2010). Vad ska man säga? Faktum är att jag blev som allra mest intresserad i filmen, då Ricky Gervais fullkomligt pissade på den och de stora huvudrollsinnehavarna på Golden Globe-galan. Jag hade inga särskilda förhoppningar och förväntade mig en hyfsad actionfilm. Vad jag får är faktiskt en förvånansvärt enkel actionfilm, med förhållandevis dåliga effekter. Jag menar, detta ska väl ändå vara en Hollywood-film med Johnny Depp och Angelina Jolie?

Filmens fördelar är handlingen och miljöerna. Att en helt oskyldig turist blir jagad av ryska gangsters kan bli ganska kul, med rätt karaktärer. Johnny Depps hobliknande karaktär skulle där faktiskt funka. Miljöerna, Venedig, Giacomo Casanovas tillhåll, är också vackert för ögat. Att filmen dessutom innehåller en del rafflande scener är också givande, eftersom det är just det man räknar med, när man ser en film som denna.

Filmen förlorar dock mycket på att den faktiskt är ganska livlös. Manuset är förvånansvärt simpelt för att vara en actionfilm från Hollywood. Även om trenden att göra manus på tok för komplicerade inte direkt uppskattas alla gånger, känns det mest som manusförfattarna inte direkt pallade och ville bli klara snabbt, så de kunde få gå hem från jobbet. Man blir inte särskilt engagerad. Depp är bra som vanligtvis (även om han faktiskt är överskattad) och Jolie är inte bra alls. Jag undrar varför hon inte verkade få några av Jon Voights skådespelargener alls. Hon klarar av att le när hon ska le, se sur ut när hon ska se sur ut, men allt är bara miner och inte riktiga känslor. Det blir ett väldigt stelt uppträdande, som faktiskt inte skiljer sig från så många andra filmer med Jolie. På det sättet är Depp hästlängder bättre.

I denna actionberättelse väver man in en kärlekshistoria (inte särskilt förvånansvärt med en manlig och en kvinnlig huvudrollsinnehavar, möjligtvis), som stundtals blir ganska fin, speciellt i en scen där Jolie åker iväg i en båt, bort ifrån Depp. Man vill stundtals centrera kärleken i filmen, men aldrig till den grad att det blir en film om kärlek som aldrig dör, utan mest en klyschig "vi blir kära, eftersom det bara är vi två mot tusen snubbar som skjuter mot oss"-variant.

Nej, The Tourist är, inte så förvånande, inte särskilt bra. Den fyller stundtals sitt syfte som fredagsfilm, men det är ju ingen kvalitet så. The Tourist är en sämre gjord variant av känd actionstorfilm, som troligtvis kommer falla i glömska om X antal år, något jag tror är till fördel för Johnny Depp. 2/5

Death Proof (2007)

Originaltitel: Death Proof
USA/Färg/114 min

Regisserad av Quentin Tarantino
Skriven av Quentin Tarantino
Medverkande: Kurt Russell, Zoe Bell, Rosario Dawson, Vanessa Ferlito, Sydney Tamiia Poitier, Tracie Thoms m.fl.

EN GALEN, GAMMAL STUNTMAN och en jävla massa tjejer. Låter lite som en Tarantino-rulle. Death Proof (2007) och Planet Terror (2007) ingår i Grindhouse (2007)-projektet. Tarantino och Rodriguez är ju, som nog dem flesta vet, goda vänner och gör de flesta grejer med eller med hjälp av varandra. Detta projekt var ett sådant. Tarantino gjorde Death Proof och Mr. R gjorde Planet Terror. Death Proof låter ju extremt hårt, men det är lite mjukare än vad man tror. Men det är ju Tarantino, så det klart det blir hårt på sina ställen.

Med Kurt Russel (Miracle (2004), Poseidon (2006)) i huvudrollen och ett antal tjejer får vi en resa genom hat, sprit, dans och långsamhet (om man kan säga det). Death Proof är bra, fast med de överdrivet långa scenerna så kan man tappa fokus.

Stuntman Mike (Kurt Russel) är en gammal stuntman som åker runt i en riktigt sjuk bil och helt enkelt tar död på sina offer, som bara är tjejer. Jag vet faktiskt inte varför han tar död på dem, men jag tror det är av njutning och avundsjuka. Det är själva handlingen i filmen och hur han först spanar in sina byten och ger tjejerna en hotande bild så att dem borde bli skrämda, men det är ju tjejer så de tycker att han bara är konstig. Men musiken i denna film är underbar. Jag skulle vilja säga att Death Proof har nästa lika bra musik som Kill Bill-filmerna, som enligt mig har ett av världens bästa soundtrack. Med bra skådespeleri av både ”the girls” och Stuntman mike och fantastisk musik så blir denna rulle en bra film, med lite sega scener. Sedan finns det ju inget bättre än med coola biljakter. Det är ju sjukt spännande!

Om man nu inte har sett Grindhouse-filmerna och vill se dem, se denna film först. Den är mer en mjukstart till Planet Terror. En ganska hård mjukstart, men lite sämre än just Planet Terror. Men se denna film. Det är ju en Tarantino-film, alla Tarantino-filmer är bra och måste ses. 3/5

The Ghost Writer (2010)

Originaltitel: The Ghost Writer
Storbritannien/Färg/128 min

Regisserad av Roman Polanski
Skriven av Robert Harris, Roman Polanski
Medverkande: Ewan McGregor, Pierce Brosnan, Olivia Williams, James Belushi, Robert Pugh, Kim Cattrall m.fl.

ALLA OFFER ÄR ofrivilliga, men vissa offer är mer självmanta än andra. Det är förvisso rationellt att vilja klarna ut varför lösa trådar hänger från taket och att vilja göra rätt för sig. Att göra sig till en brottsling för ett självpåtaget mål; det är däremot vad många skulle kalla irrationell. Alla som sett slutscenen på Rosemary’s Baby (1967) borde förstå vad jag pratar om. Men du kan egentligen se vilka som helst av Roman Polanskis filmer för att inse att de alla handlar om den tunna gränsen mellan att vara offer och att själv vara skurken.

Subjektet får en nyckelroll i hans filmer av denna anledning och även om han numera gör filmer långt ifrån lika inträngande på människans psyke som exempelvis Repulsion (1965) var, så låter han ogärna kamerans objektiv lämna huvudrollens subjektiv några längre stunder. Det är ingen slump att hans näst senaste skapelse var en filmatisering av Oliver Twist (2005) och att han dessförinnan gjorde den i mycket självbiografiska The Pianist (2001), som utspelades under tredje riket. Polanski är intresserad av onda krafter som till en början skadar oss men senare också gör oss till medbrottslingar. Hans senaste film, The Ghost Writer (2010), är ytterligare ett exempel på vad jag menar.

Här inträder Ewan McGregor – som mer och mer verkar ha fått spela trist, medelmåttig britt, sedan han kom till Hollywood – i rollen som titelns spökskrivare. Hans uppgift är att skriva om den forne brittiske premiärministern Adam Langs memoarer från ett manuskript som enligt hans eget omdöme behöver piffas till rätt ordentligt. Han förs till den ö, någonstans vid Förenta staternas nordvästra kust, där Lang, spelad av Pierce Bronsan, bor tillsammans med fru, Olivia Williams i ett njutbart porträtt, och deras medarbetare.

McGregors gestalt är förvisso i fokus i nästan varenda bild genom filmen, men presenteras, som den spökskrivare han är, aldrig till namnet. Ändå tar han steget ut från att vara en anonym och neutral gestalt, vilket han gott och väl kunde ha valt att bli, till att bli den rättrådiga moralens detektiv som han i slutändan blir dömd som.

En detektiv. En sådan som valt att offra sig själv för ett ädelt ändamål men som gör det i inofficiell tjänst, alltså ”en brottsling” i någon mening. Det är inte konstigt att Polanski behandlar detektivtemat; det är fullt av möjligheter till konspirationer. Här får vi, mer än i tidigare filmer, känslan av att vi är i den verkliga världen. Antagligen beror det delvis på de omständigheter regissören befunnit sig i senaste året (rättegången har få missat), men det beror också på den raffinerade känslan för detaljer och en viktig aspekt för filmens känsla är den mulna, gråa tonen som ger ett kalt intryck av den ö som filmen utspelar sig på. Paranoian utspelar sig mer, egentligen enbart, i miljöskildringen än i berättelsen.

Kan man tolerera detta och kan man fascineras av någonting så försynt som detaljrikedom, så kommer man inte tycka The Ghost Writer är tråkig för en sekund, utan oerhört spännande på ett sätt som jag vill påstå mig knappast vara bortskämd med. I annat fall finns det risk att man ser filmen som alltför monoton och se filmens tvister som mer ordinära än vad jag tycker sammanhanget gör dem.

Det är snarare en atmosfärisk thriller än en expressiv mordgåta full av action. Men så är det också någonting väldigt åtråvärt i att en film gör "sin grej" fullt ut. The Ghost Writer tar det nedtonade på allvar och spelar dessutom vidare på den tidigare nämnda kärnfråga alla Polanskis filmer behandlar. Kommer du in i känslan så är du fast och ja, till och med den mest lumpna lösningen ter sig fullständigt briljant i de ögonen. 3½/5

Black Swan (2010)

Originaltitel: Black Swan
USA/Färg/108 min

Regisserad av Darren Aronofsky
Skriven av Mark Heyman, Andres Heinz och John J. McLaughlin
Medverkande: Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Barbara Hershey, Winona Ryder, Benjamin Millepied m.fl.

EN PSYKOLOGISK THRILLER med balett, med två av dem snyggaste skådespelerskorna just nu. Vi ser Natalie Portman (Leon (1994), Garden State (2004)) i huvudrollen som Nina, en duktig balettdansös som är noga med hur hon ser ut, vad och hur mycket hon äter. Hon vill verkligen inte sabba hennes dröm, att bli ”Svandrottningen” i balettdansen The Swan. Hon gör en audition för hennes lärare Thomas Leroy (Cassel från Mesrine: Public Enemy No. 1 (2008)) som gillar henne på två sett. Han gillar vad han ser men också hur hon ser ut. Nina får rollen som svandrottning men också rollen som Thomas ”leksak."

Thomas är hård mot Nina om hur hon presterar. Samtidigt finns det ett hot mot Nina och hennes roll som svandrottning. Den ”galna” balettdansösen Lily (Kunis från The Book of Eli (2010)).

En sen kväll, efter sista repetitionen, hittar Lily Nina gråtandes efter att Thomas har pushat henne kanske lite för hårt. Nina öppnar sig för Lily och litar på henne och säger att hon inte ska säga något till Thomas dagen efter. Det är exakt det hon gör, hon berättar hur Nina mår för Thomas. Detta skapar problem i gruppen och Thomas säger till Nina att hon ska ta en paus. Hon blir förtvivlad, eftersom att hon har drömt om att vara svandrottning. Hon vägrar, hon gör det ändå.

Senare den kvällen kommer Lily hem till Nina för att be om ursäkt. Hon bjuder ut Nina på en drink, Nina hänger med trots att hon har sin stora drömföreställning imorn. Nina och Lily raggar upp två killar. De tar några drinkar och helt plötsligt ser man Nina och Lily råhångla, och lite mer. Dagen efter brukar inte vara så härlig. Inte denna heller, eller?

Black Swan är en fantastisk film. När man börjar titta så får man uppfattningen av ett vanligt drama, men under tiden händer det saker som är svåra att förklara. Man får även se hur vig man måste vara för att kunna dansa balett och hur ont det faktiskt kan göra. En svår film att sammanfatta kort, eftersom att det händer saker hela tiden. 4½/5

Agent 007... med rätt att döda (1962)

Originaltitel: Dr. No
Storbritannien/Färg/110 min

Regisserad av Terence Young
Skriven av Richard Maibaum, Johanna Harwood, Berkely Mather, Ian Fleming och Terence Young
Medverkande: Sean Connery, Ursula Andress, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, Anthony Dawson m.fl.

DET FINNS EN DEL FILMER, som får namnattributet "klassiker", trots att de inte riktigt uppfyller den höga kvaliteten man annars kanske förknippar med just klassiker. Man antar att filmer blivit klassiker just för dess höga kvalitet. Agent 007... med rätt att döda (1962) är ett bra exempel på ovanstående typ av klassiker. Detta var filmen som startade den uppsjö av James Bond-filmer vi fröjdats över och plågats av genom tiderna. Är den första i denna populära filmserie då den bästa? Nej.

Med stil och en gnutta kitsch, överlever just James Bond-filmer. Bonds förträffliga charm och genomträngande tuffhet, har fascinerat och analyserats av ett flertal. De snygga tjejerna och de överdrivet onda skurkarna, tillsammans med en allmänt stilren "design" och rafflande spänning, gör givetvis James Bond-filmer till något som man gärna uppskattar, även om det bitvis kan vara för att man ska göra det. James Bond-filmer har dock fascinerat genom alla dessa år och har på flera håll förbättrats, främst tekniskt, även om de äldre kanske kan anses som de bästa. Dock ska man påpeka att Agent 007... med rätt att döda, den första, inte är den bästa.

Sean Connery är felfri i rollen som Bond och kan nog, tillsammans med möjligtvis Roger Moore, vara den bästa Bond. Hans mörka röst, kantiga drag och klanderfria coolhet slätar av eventuella gupp i handlingen. Dock överlever inte en film enbart på en tuff huvudkaraktär. Med diverse pistoler och hastiga dödanden av skurkar, kommer vi närmare och närmare självaste bossen; något som givetvis slutar i ett rafflande klimax, i sann actiondramaturgi. Dock är handlingen inte särskilt intressant. Actionscenerna är inte särskilt rafflande och vad filmen istället överlever på, är möjligtvis miljön och relationen mellan Bond och Bond-bruden Honey Ryder (Andress). Annars finns ingen särskild drivkraft, förutom eventuell fin stil och vad som idag bara kan ses som lite klyschiga, kitschiga drag, men ändå ganska rogivande.

Som första filmen i en lång och delvis lysande filmserie, är det väl i mångt och mycket en okej film, med tanke på vad komma skall. Vi får känsla av agenten, bruden och superskurken och den mall som kommit att prägla Bond-filmerna får här visas upp för första gången. Med tanke på hur rafflande det senare kommer bli i kommande filmerna, är Agent 007... med rätt att döda ändå ett måste, för att se vart allt började och hur Bond-filmen egentligen ska se ut. Att Daniel Craig är en bra Bond ska vi inte sticka under stol med, men här sätter Connery arketypen för James Bond. Det är martinin, bruden, pistolerna, skurkar och de fina miljöerna, tillsammans med den dånande orkestermusiken, som här visar hur det ska se ut. Det är inte den bästa Bond-filmen, frågan är om filmen faktiskt ens är särskilt bra, men det tål att sägas att Agent 007... med rätt att döda ändå är en viktig bit film och definitivt en viktig bit filmhistoria. 2½/5

Blood Simple. (1984) (nyutgåva)

Originaltitel: Blood Simple.
USA/Färg/96 min

Regisserad av Joel Coen och Ethan Coen
Skriven av Joel Coen och Ethan Coen
Medverkande: John Getz, Frances McDormand, Dan Hedaya, M. Emmet Walsh, Samm-Art Williams, Deborah Neumann m.fl.

BRÖDERNA COEN är utan tvekan mästare, när det kommer till den genre som porträtterar ond, bråd död, hos den vanliga, simpla människan. Fargo (1996) var, med sin enkelhet och vardagsatmosfär, något av de mest närgångna och fängslande filmer om kidnappning jag någonsin sett, för att inte nämna No Country for Old Men (2007), som visade att bröderna fortfarande hade känsla för den kallhjärtade tragiken och våldet, i kontrast till de komedier de, på senare tid, roat sig med. Har man bra regissörer som Joel och Ethan Coen, är det alltid kul att gå tillbaka till rötterna, där det faktiskt började. Blood Simple. (1984) är bröderna Coens första långfilm och handlar likväl om just den vanliga människans mörka sidor, såsom girighet och svartsjuka, såväl som de ljusa: viljan att leva, envisheten.

Blood Simple. handlar om ett misslyckat par: Abby (McDormand) och Julian (Hedaya). Abby går bakom ryggen på den bittre Julian, något som Julian redan vet. Julian har låtit privatdetektiven Loren (Walsh) följa efter dem och Julian blir förtvivlad, när han upptäcker att det är hans egna anställda, Ray (Getz), som hans fru vänsterprasslar med. Julian blir förblindad av den bubblande svartsjuka som växer inom honom och ber privatdetektiven (som inte alls är den lagens man, man skulle kunna förvänta sig av en privatdetektiv) att ta livet av de båda två och se till att kropparna försvinner. Loren har dock inte rent mjöl i påsen, ej enbart för att han faktiskt överväger att gå efter paret, men även eftersom han vill lura Julian på hans pengar och ser till att knäppa honom först. Därefter följer en, i sann Coen-anda, komplicerad mordgåta, som bara blir värre och värre, ju längre ner i den avgrunden man kommer.

Skådespelarprestationerna är fantastiska. McDormand är givetvis fantastisk som vanligt, i hennes väldigt alldagliga uppträdande, men andra briljerar också, såsom Hedaya och Walsh. Något som höjer upp stämningen, är den neo-noir-atmosfär bröderna har använt sig av. Med smart belysning, skuggor och månljus, bjuds man alltmer in i den värld av fördärv och mord, som är den i Blood Simple..

Blood Simple. är en lysande film och visar tydligt prov på bröderna Coens talang (då främst för den kallare typen av filmer), men det går dock inte att frånta att det är ett förstlingsverk. Dock är det i sin en enkelhet och i sin fulla fokusering på den främsta handlingen, som filmen blir som allra mest gripande. Istället för att åka in på sidospår och annat, som får en hårdkokt historia att svalna av, så vill de göra en film som löper hela linan ut. Det är precis det vi får också. Blood Simple. är en mycket imponerande debutfilm och visar prov på talang (faktiskt i större grad, än flera andra debutfilmer från andra regissörer). Med en hånflinande privatdetektiven med cowboyhatt på spåret, bäddar vi för bröderna Coens tidiga och första fenomenala verk, som är Blood Simple.. 4/5

Paranormal Activity (2007)

Originaltitel: Paranormal Activity
USA/FÄRG/86 min

Regisserad av Oren Peli
Skriven av Oren Peli
Medverkande: Katie Featherston, Micah Sloat, Mark Fredrichs, Amber Armstrong och Ashley Palmer

SKRÄCKFILM BITER SÄLLAN på mig. Även om det alltid är lika kul att skrämmas av blodtörstiga dårar på bioduken, så är det väldigt, väldigt sällan jag direkt skräms av en skräckfilm. Kanske är det bra i efterhand, när man vill gå upp från sängen och dricka ett glas vatten mitt i natten, men när jag just fått för mig att sätta på en skräckfilm, är mitt enda ändamål just en sak: att bli vettskrämd.

Oren Pelis regissörsdebut Paranormal Activity (2007) har tidigare kallats för världens läskigaste film och jag själv, inbiten skräckfilmsfantast som jag är, som inte blivit sådär genuint skrämd av någon film tidigare, trodde att detta var ännu en film i raden skräckfilmer, fullkomligt beströdd med "hoppa-till"-scener, som om det faktiskt är riktig skräck. Faktum är att Peli inte använder sig av sådana "chockeffekter", utan snarare bjuder in skräcken, så till den grad att det nästan känns under skinnet.

Filmen är filmad i samma stuk som The Blair Witch Project (1999), vilket direkt ökar realismen i alltihop. Detta är ett av de smartaste dragen inom skräckfilmsindustrin, då tittaren inte längre har all lysande utrustning (som talar om en trygg studiomiljö) att skydda sig bakom. Istället blir det väldigt naket och tack vare lysande skådespel blir känslorna och själva gastandet väldigt naket, väldigt nära och, inom sin tid, även väldigt gastkramande. Själva filmupplevelsen kan skilja, då Peli använt sig av flera olika slut. Allt beror därför på just vilken version man sett, men slutet i den version som visats på bio och på alla DVD:er är det jag sett och jag kan gott och väl säga att den duger, för att få en fullkomligt fruktansvärd upplevelse.

Säga vad man vill om denna film. Många säger att den suger, många säger att den är tråkig och många säger att den är överskattad. Jag säger att du ska släppa lamporna, sätta på filmen och se den helt själv, från början till slut. Jag ger dig lite ord om skådespelet och min uppfattning om den, men inget om vad den handlar om eller vad du kan förvänta dig. Efter skräckupplevelsen som är Paranormal Activity, är allt jag har att säga att jag i alla fall hade problem att sova den natten. 3½/5