Going the Distance (2010)

Originaltitel: Going the Distance
USA/Färg/102 min

Regisserad av Nanette Burstein
Skriven av Geoff LaTulippe
Medverkande: Drew Barrymore, Justin Long, Charlie Day, Jason Sudeikis, Christina Applegate, Ron Livingston m.fl.

GOING THE DISTANCE är, som ni kanske vet, en riktigt skön kärlekskomedi. Det handlar om ett par som försöker sig på ett långdistansförhållande och alla de problem som uppstår som konsekvens av det. När vi nu gått igenom den futtiga handlingen, så kan vi gå in på det som gör Going the Distance till en sanslös komedi, vilket egentligen är det enda den utger sig för att vara.

Justin Long har denna gång fått vara huvudroll, något som är alldeles utmärkt, eftersom att Long besitter betydligt mer komisk talang än vad media vill uppmärksamma. Long är inte den givna komikern som många andra i filmen (däribland Sudeikis och Day), men har en förmåga att formulera sig väldigt roligt och allmänt laidback, vilket är en ren fröjd i en film som denna.

Drew Barrymore gör också en väldigt bra rollprestation, även om hennes karaktär i helhet mer är av birollskaraktär; hon får betydligt mindre komiskt material att arbeta med, till skillnad från nämnda clownerna Sudeikis och Day, som båda i min mening är briljanta. Sudeikis har en tendens att alltid vilja köra "den sköna polaren med trivselvikt" (och jag kan definitivt förstå den som kanske stör sig), men han är i min mening hur skön som helst. Han, tillsammans med ännu roligare Charlie Day, är ren komisk dynamit, något vi fick erfara i Horrible Bosses, där de också fick arbeta sida vid sida (för att inte nämna episoden The Gang Gets A New Member från mästerliga serien It's Always Sunny in Philadelphia). Day stjäl i princip alla scener och är nästan konstant rolig och även om Going the Distance inte är det bästa han gjort, är han definitivt bra.

Problemet med filmen är att den lider av det ökända 50/50-syndromet, när det kommer till den här typen av film. Första hälften är sanslös och manusförfattare och komiker har medvetet lagt allt kul först, för att sedan lämna den trista slutklämmen, det vill säga resten av filmen, i en slags seg, trist och platt avrundning. Det är synd, eftersom Going the Distance har en del riktiga godbitar till scener om man gillar denna typen av komedier.

Detta är en kärleksfilm och den platsar ganska bra i vår Alla hjärtans dag-kavalkad av filmer här på Movie Burger, men dock bör nämnas att det nog mer är en skön komedi i allmänhet. Kärleken bär knappast upp filmen, utan det som är kul är i princip just humorn. Dock inte sagt att detta inte skulle vara det perfekta valet tillsammans med en skål popcorn, lite läsk och den man håller av allra mest. 3/5

How Stella Got Her Groove Back (1998)

Originaltitel: How Stella Got Her Groove Back
USA/Färg/124 min

Regisserad av Kevin Rodney Sullivan
Skriven av Terry McMillan och Ronald Bass
Medverkande: Angela Bassett, Taye Diggs, Whoopi Goldberg, Regina King, Suzzanne Douglas, Michael J. Pagan m.fl.

DENNA KÄRLEKSFILM valde jag i princip enbart på grund av det färgstarka, aningen konstiga, namnet. Vem är Stella? Vad menas med hennes "groove"? Och vad är det som ger tillbaka henne sitt, ja, groove?

How Stella Got Her Groove Back handlar om Stella (Bassett), en skild medelålderskvinna fast i en hektisk karriär som börsmäklare. I allt ståhej med jobb och uppfostring av sina barn, finner Stella knappt någon tid för sig själv. Hon har ingen motivation att lägga ned tid på en hobby och har ej heller en bästa hälft i livet att dela hennes tid med. Hon känner sig fast i konventionella rutiner, helt enkelt. Hon har fast. Hon har inget groove.

En dag får hon, tack vare en TV-reklam, idén att åka till Jamaica. Efter påtryckningar från både familj och vänner, ska hon äntligen få tid att bara njuta av livet, tillsammans med hennes knasiga vän Delilah (Goldberg). I den jamaicanska hettan och midnattsvindarna faller hon där i en romans med Winston Shakespeare, en glad och naiv 20-åring. Trots att det är emot Stellas ursprungliga principer att ens gå ut med en så ung kille, blir hon alltmer indragen i en glödande, sensuell romans. Under hennes semester i Jamaica börjar det kännas bättre och mer acceptabelt för Stella att ha ett intimt förhållande med någon som är hälften så gammalt som henne, men när rutinens trådar börjar dra i henne, börjar hon inse att denna relation inte kommer fungera. Eller kommer den?

How Stella Got Her Groove Back är baserad på en bok av Terry McMillan. Trots det, känns det som att handlingen är ganska mager. Det sker betydligt mer i filmen än det jag nämnt ovan, men stundtals känns de slumpartade och lämnar tittaren att inse att flera hål finns i manus. Jag vet inte om det är bokens "fel", jag har inte läst den, eller om det är filmen som misslyckas med att hålla händelseförloppet fängslande. Jag tror att filmen hade mått bättre av att vara kortare; denna film hade mått mycket bättre av att vara, säg, 90 minuter. Nu finns det lite för mycket tomrum, vilket gör att filmens senare hälft känns betydligt mer seg och tråkig, än dess faktiskt ganska spännande första hälft.

Om vi ska prata om hur väl deras kärlekspassion känns, så är detta inte direkt ett mästerverk. Vi får en uppvisning i en intim relation och visst, ibland är det väldigt fint, men berättandet är på ett sätt på tok för ytligt och överskådligt, att den sanna kärleken aldrig riktigt kryper sig in under skinnet på tittarna och sätter fjärilar i magen och fäller tårar. Det är fint, lite halvgulligt, men det går aldrig riktigt in på djupet. Nu kanske inte det riktigt var tanken med filmen heller, det får man acceptera, men ska inte en kärleksfilm få en att känna det underbara (och även det fruktansvärda) med osviklig romans?

How Stella Got Her Groove Back har definitivt flera goda sidor och funkar bra som en skön film att lägga blicken på. Det är inte en film som fastnar eller får dig vidare berörd, men det är en helt okej kärleksfilm och en annorlunda version av en kärlekshistoria, tagen ur en skild medelålderskvinnas synvinkel. På ett sätt är det hennes trängtan efter förbjuden frukt, konflikten mellan samhällets acceptans och hennes egen vilja, som gör filmen unik, för att inte tala om ett utsökt Jamaica dolt i orangea nätter, gula dagar och en sensualitet som susar bland bladen och viskar en i nacken. 2/5

Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta (2004)

Originaltitel: The Notebook
USA/Färg/123 min

Regisserad av Nick Cassavetes
Skriven av Jeremy Leven, Jan Sardi och Nicholas Sparks
Medverkande: Tim Ivey, Starletta DuPois, James Garner, Gena Rowlands, Sam Shepard, Anthony-Michael Q. Thomas m.fl.

THE NOTEBOOK ÄR TROLIGTVIS mest känd som den där rullen alla tjejer älskar. I tron om att detta var en rätt beskrivning på Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta (ja, eller The Notebook som troligtvis de flesta av oss känner igen den som), slog jag på filmen och förväntade mig en ultimat chick flick, med bedårande kärlek, fjärilar i magen och allmänt hög cheesy-halt. Faktum är dock att inget riktigt blir höjt till skyarna om det inte är bra och även om The Notebook knappast är det bästa jag sett, så är det en väldigt fin kärlekshistoria, med ett framför allt välskrivet manus.

The Notebook är på ett sätt en ganska okonventionell kärleksberättelse, eftersom den är icke-linjär. Hela filmen bygger på återblickar till ett romantiserat 1940-tal ute på vischan. På så vis är det även en väldigt vacker film, eftersom den använder sig av miljöer och vyer som tagna ur de verkliga kärleksfilmerna från svunna tider, tänk Borta med vinden. Dock uppstår inte riktig filmromantik i miljöer, solljus och mörker, utan i kraftfullt skådespel, som skildras utmärkt av såväl Rachel McAdams, Ryan Gosling, James Garner och Gena Rowlands, som alla gör ett fenomenalt jobb. Faktum är även att jag stundtals finner de få scener med Garner och Rowlands snäppet mer starkare än den mellan McAdams och Gosling, men det talar inte för att de alla gör ett kanonjobb filmen igenom (och det tål som kompensation sägas att McAdams och Gosling håller upp hela filmen; utan dem, ingen The Notebook).

Jag kan däremot hålla med min käre vän Brian (som själv är ett uttalat fan av romantiska filmer), att The Notebook kan tyckas vara något överskattad, orealistisk och lite för cheesy. Att säga att The Notebook är den ultimata kärleksfilmen, det kan jag inte påstå, men jag kan däremot påstå att den faktiskt är ganska värd den hype som den fått, för den är bra. Däremot känner även jag bitvis att vissa bitar känns orealistiska, men det känns som att själva essensen i en romantisk berättelse inte är att följa verkligheten slaviskt; skulle vi göra det, skulle vi få se alltmer hjärtkrossade huvudroller, skilsmässor eller ensidiga kärleksberättelser. Vi ska få se historier där parterna faktiskt kan få varandra, inte kan skilja sig från varandra, där man gör allt för att hålla kvar vid varandra. Dock får det givetvis vara någon måtta; i vissa scener drar orkestern igång rejält och då får man känslan av att det blir lite väl mycket romantik, nästan snudd, snudd på löjligt, men i filmens helhet blir det dock aldrig en travesti.

Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta är en mycket bra romantisk film - den har i princip allt en sådan film ska ha. Vackra miljöer, vackert väder, vacker, livslång kärlek. Visst kanske det låter lite löjligt, men det är trots allt så löjlig, blottläggande och frigörande kärlek ska vara. 4/5

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011)

Originaltitel: The Adventures of Tintin
Nya Zeeland & USA/Färg/107 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Steven Moffat, Edgar Wright, Joe Cornish och Hergé
Medverkande: Daniel Craig, Jamie Bell, Simon Pegg, Andy Serkis, Cary Elwes, Toby Jones m.fl.

ÄVEN FAST JAG KÄNNER, åtminstone i mitt fall, att serier mer och mer håller på att dö ut (vilket är en hemsk tanke), är det få som inte har en varm relation till Tintin. Trots att Tintin aldrig fanns i dagstidningar eller som egna månatliga serietidningar på ICA, har Tintin funnit sin plats i mången barns hjärtan med sina inbundna utgåvor av remarkabla äventyr från alla världens hörn. Det är få serier som kunde vara så spännande som Tintin, men i och med att skaparen Hergé varit död sedan länge och att serier mer och mer byts ut mot film, spel och TV ju högre man kommer i åldrarna, finns det tyvärr något som gör att även Tintin hamnar mer och mer i skymundan. Dock är det något otroligt barnsligt och fullkomligt underbart som väcks i mig när jag läser om Tintin. Man glömmer bort alla tunga ämnen i vardagen, alla mörka dramer som "verkligt bra filmer" måste vara nuförtiden, för att helt och hållet drunkna i en värld som förvisso inte existerar, men som tar en med på ett otroligt äventyr där du är kapabel till vadsomhelst. En fruktansvärd eskapist eller bara flitig dagdrömmare - jag gillar i alla fall att flaxa iväg ibland och jag tror vi behöver det.

Spielberg är inte särskilt okänd i sådana här sammanhang; killen är en av mästarna när det kommer till äventyr. Man kan säga mycket om att det är väldigt mainstream och så vidare, men det talar väl om inget annat för att han verkligen hittar in i folks hjärtan? Få saker är nämligen så tilltagande, trots att det kan kännas lite banalt för den enormt komplicerade och djupa cineasten, som just den simpla verklighetsflykten. Alla kan ta till sig det - du, jag, denne enormt komplicerade cineast eller småbarnsfamiljen. Därför är Spielberg den perfekta mannen att ta tag i filmatiseringen av Tintins äventyr. Tillsammans med en annan äventyrare - Peter Jackson - skakar de nytt liv i ett förvisso gammalt, men desto mer fartfyllt koncept.

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet är i mångt och mycket den ultimata äventyrsfilmen. Dess enastående animering (där de på något sätt får karikatyrer till människor att faktiskt se mänskliga ut) tillsammans med 3D-aspekten (något i alla fall jag utnyttjade), gör detta till en rent teknisk fröjd. Allt är väldigt häftigt och väldigt kul. I vissa scener känns det som jag är på någon av Universal Studios attraktioner, eftersom man lagt ner så mycket utstuderad planering på jaktscener att man inget annat kan göra än le av hänförelse över hur kul det är med spänning, när den är så välregisserad som i detta fall. Skådespelarna ger dessutom alla älskvärda karaktärer ytterligare glans, framför allt Andy Serkis i rollen som kapten Haddock, vilket i sig är en enorm fröjd för ögat.

Med filmer som denna finns det egentligen inte så mycket mer att säga. Det är förvisso - och det kan man aldrig riktigt komma ifrån - "hjärndöd action", men då måste vi å andra sidan även spekulera i vad som egentligen är hjärndött. Spielberg och gänget har nämligen lagt så oerhört mycket hjärna och kraft på att göra så fruktansvärt hisnande scener, att det om något måste hyllas som ren filmmagi. Känslan jag får av denna film är just denna storfilmskänsla, där filmen egentligen är täckt med "wow"-upplevelser mellan högt och lågt, utan motstycke. Berättelsen väver samman flera av Hergés olika Tintin-berättelser och följer originalet vördnadsfullt, vilket även det är en enorm prestation. Jag känner mig faktiskt, trots alla effekter som i sig är ganska olika serierna, nöjd när jag ser denna och inte besviken, som är fallet med en del andra serieadaptioner.

Dock bör man ju framhäva att det faktiskt är svårt att sätta full pott på en film som denna. Just denna film är faktiskt inte i närheten av så bra, men det är en väldigt bra underhållningsfilm. Tänker vi att filmens enda egentliga syfte är att underhålla, så gör den ett väldigt bra jobb. Däremot finns det just ett dilemma med äventyrsfilmer; även om de är väldigt bra, blir det väldigt svårt att klättra upp på mästerverkspiedestalen. Många äventyrsfilmer kopplar till någonting betydligt djupare för att nå den statusen, exempelvis Apocalypse, men just för ren och skär underhållning finns en liten problematik, åtminstone för mig som recensent. Jag kan liksom inte säga att det är överdrivet bra, trots att detta är en film jag lätt skulle rekommendera.

Det är inte Spielbergs bästa, långt ifrån. Karlen har gjort så oerhört mycket bra film och denna är i jämförelse ganska futtig. Dock är Spielberg en sann underhållare och för tillbaka filmtraditionen till vad den faktiskt var ursprungligen - att få oss hänföras och underhållas. Oavsett om detta aldrig kommer bli min absoluta favoritfilm, kommer det ändå vara den där typen av film man kan och kommer se flera gånger om igen. Det är helt enkelt till stor del underhållning när den är som bäst och jag kan då helt enkelt bara täppa igen truten på den komplicerade cineasten inom mig och bara tacka och buga. Det börjar kännas lite kliché och jag trodde jag höll på att förlora dig efter Indiana Jones och kristalldödskallens rike, men, ja, tack igen, Spielberg. 3/5

50/50 (2011)

Originaltitel: 50/50
USA/Färg/100 min

Regisserad av Jonathan Levine
Skriven av Will Reiser
Medverkande: Joseph Gordon-Levitt, Seth Rogen, Anna Kendrick, Bryce Dallas Howard, Anjelica Huston, Serge Houde m.fl.

CANCER. Finns det något kul att utvinna ur denna fruktansvärda sjukdom? Väldigt många har släktingar som gått bort i cancer och jämt och ständigt grubblas det i medicinens värld om botemedlet till det stora C:et - den förbannade sjukdom som aldrig vill ge med sig, som aldrig vill sluta plocka fler och fler liv och sätta sig på människor som absolut inte gjort något för att få det. Vissa lyckas vinna kampen, vissa stöter på cancer ännu en gång, många, många går bort. Finns det något komiskt värde i något så väldigt laddat, som saknar tidsangivelser för någon eventuell "too soon?"-gräns, då den i princip hela tiden skördar liv på vår jord?

Om man ska fråga komediförfattaren Will Reiser, så finns det det. 50/50 är inte en sanslös komedi på det sättet, trots filmens Seth Rogen; jag vet inte hur det skulle se ut att försöka göra en slags skrattspäckad fars av cancer. Jag tror inte riktigt det är det Reiser är ute efter i sitt manus. Reiser överlevde nämligen själv cancer och jag tror - oavsett hur fullkomligt störtskön och rolig man är som person - att det är väldigt svårt, snudd på omöjligt, att helt skratta åt sin situation som cancerdrabbad. Det värsta kanske inte är cancern i sig, utan tanken om att man faktiskt kommer lämna sin familj och sina vänner, hela sin värld, helt ensam.

Reisers berättelse, regisserad av Jonathan Levine, handlar om Adam. Adam är en ganska vanlig ung man. Han är ihop med en fin tjej, han har en god vän och ett bra jobb. På helgen tar han en och annan öl med sin polare, ibland stannar han hemma med tjejen och ser på TV. Det finns egentligen inget som pekar på att Adam, en icke-rökare och rent hälsosam person, skulle råka på cancer, såsom det ofta är i det verkliga livet. Plötsligt, ryckt ur sin alldagliga frånvaro, byts tankar om att hinna i tid till jobbet ut med tankar om att hinna med allt han borde ha upplevt i sitt liv, innan hans tid är kommen. Medan cancern sprider sig i hans ryggrad, gör han och hans vän Kyle (Rogen) försök att ha kul och "leva livet" (gå ut på klubben, ragga brudar och dricka bärs), medan Adam mer och mer börjar grubbla över vad han ska göra med tiden och sin situation i livet. 50/50 är kort och gott en studie av en man som mötts av världens mest fruktade sjukdom.

Det som är underbart med en film som 50/50 är dess avskalade process av en man som genomgår cancer. Det är ingen överdriven nihilism, men ej heller någon överdriven låtsasoptimism. Medan folk i hans närhet oroar sig, ställer frågor och nästan på förhand dömer honom som död, vill Adam bara finna ett slags lugn i tillvaron, något slags ankare i en vild storm. Eftersom uppvisandet av Adams reaktion på hans cancer är så pass avskalat, känns det desto mer realistiskt, något som givetvis lysande Joseph Gordon-Levitt också ska tackas för. Medan Rogen återigen kör sin "rostskrattande drägg"-karaktär, finner vi även en del andra fina prestationer, men Gordon Levitt är helt klart i en klass för sig; inte av den anledningen att han blivit känd och är med i filmer som Inception, utan för han har enorm talang.

Cancer är på ett sätt ett "tacksamt" ämne att behandla i en film, om man vill väcka publikens känslor. Det är få saker som är så känsloladdat. Däremot görs det på ett sätt som är så pass fängslande och fokuserat på en man i cancer, att man faktiskt verkligen känner hans smärta. Vanligtvis flikar man bara in cancer i filmer. Sidokaraktärer får det och dör. Här är snarare cancern huvudrollen och leder oss in i det ganska utnötta budskapet att ta vara på den tid du har. Att det är utnött betyder dock inte att det inte stämmer; det är snarare så att det just då faktiskt stämmer mer än någonsin. Lev ditt liv.

50/50 var faktiskt en positiv överraskning. När jag hörde talas om den först visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka. Jag visste att den troligtvis skulle vara ganska bra och att temat var unikt och fängslande, men i filmens alldaglighet blir det faktiskt en väldigt bra karaktärsstudie och inblick i det helvete cancer innebär. Man blir alltid ställd och lite fundersam när cancer omnämns. Man vet aldrig riktigt hur man ska reagera, eftersom man helt enkelt inte har en enda aning om hur det är att ha cancer. Det är hemskt, men vi vet verkligen inte hur hemskt det är. Det är det 50/50 säger på ett så bra sätt, men tack och lov utan ljudande fioler eller överdriven storslagenhet. Att bara se att en man kan le och fortsätta vara stark när cancern biter honom i köttet; det är otroligt, bara det. 4/5

Crazy, Stupid, Love. (2011)

Originaltitel: Crazy, Stupid, Love.
USA/Färg/118 min

Regisserad av Glenn Ficarra och John Requa
Skriven av Dan Fogelman
Medverkande: Steve Carell, Ryan Gosling, Julianne Moore, Emma Stone, Analeigh Tipton, Jonah Bobo m.fl.

JA, YTTERLIGARE EN RECENSION på en film med Ryan Gosling. It's just the way I work, jag tjatar ut någonting bra tills det inte är bra längre (eller om det faktiskt är så bra att det alltid håller, se Stanley Kubrick). Nu är det väl inte någon direkt likhet mellan Gosling och Kubrick, allra minst för att de är två män av helt olika yrken, men Crazy, Stupid, Love. visade sig inte vara en särskilt bra film, vilket inte var helt till min förvåning.

Steve Carell gör rollen som Cal Weaver, en trött man som befinner sig i ett tröttsamt förhållande med sin fru Emily (Moore). Efter att Cal fått reda på att Emily gått och gökat med en kollega, sätter Cal punkt för ett förhållande som egentligen slutade långt tidigare. Cal flyttar in på motell och fördriver tiden med att gå runt i bekväma, men fula, kläder och sorgesupa i en bar i närheten. Ju fler glas han dricker, desto högre börjar han snacka om sitt patetiska liv och den fru som var otrogen mot honom. Det är då Ryan Gosling kliver in i bilden.

Gosling gör rollen som Jacob Palmer, en casanova som fördriver tiden med att haffa brudar och se stilig ut. Jacob är själv en stammis på samma bar som Cal sitter och gnäller i och efter att ha sett Cal hojta om hans ex-frus otrohet för fyrtioelfte gången, blir Jacob fast besluten att ta ett snack med Cal. Inte bara ett snack för att berätta att Cals depressiva monologer är irriterande, utan även att Jacob vill hjälpa Cal. Detta är bara starten på en passage från alldaglig och småledsen man i sin medelålders tråkighet, till en välklädd, talför kvinnotjusare som lever det glada livet. Eller ja, det Jacob Palmer uppfattar som "det goda livet".

Denna första del i filmen tycker jag själv är riktigt underhållande. Eftersom det enda jag sökte efter i Crazy, Stupid, Love. var ett gott skratt och lite skön "buddy"-atmosfär, funkade denna del skitbra för mig. Moore gjorde ett ganska icke-roligt uppträdande som Emily (vilket kanske inte är helt att föredra i en komedi), även om hon givetvis var duktig. Den som däremot är duktig i sammanhanget är favoriten Emma Stone, som med sin bitterljuva ärlighet faktiskt aldrig blir trist att se på. Flera komiker kommer emellanåt ut med filmer där de faktiskt inte alls är roliga. I Stones fall kan det nån gång dyka upp filmer som inte är särskilt bra (den i och för sig ganska underhållande Zombieland), men hon är alltid bra. Hon får inte riktigt ta ut svängarna helt i denna film vilket är synd, en hel del plats ges åt mycket annat, men det lilla hon får är åtminstone väldigt underhållande.

Efter denna Don Juan-odyssé i filmen, går filmen över i den del jag hatar i denna typ av vanliga komedier, som egentligen bara görs för cheap laughs, deg och en skön känsla i magen - den obligatoriska sentimentalitet. Det där "jätteviktiga" budskapet, det som är sådär överdrivet lyckligt, formas här till en slags tråkig kärlekshistoria som inte alls är särskilt underhållande att se på, även om budskapet givetvis är bra. Jag har absolut inga problem med goda slut, men när det känns som att filmer får dessa på grund av att mallen säger att det ska vara så, då känns det bara konstlat och ytligt. Då kan man fråga sig hur mycket man egentligen tar åt sig av budskapet.

Som sagt, inte särskilt förvånande så är Crazy, Stupid, Love. inget mästerverk. Tyvärr kommer den troligen glömmas om några år, vilket gör den till en hyvens lättsmält rulle någon fredagkväll, men känslan av att filmen verkligen är utformad efter Hollywoods komedimallar gör att det blir ganska platt. Det blir bitvis väldigt underhållande, det får man absolut ge till filmens Gosling, Carell och Stone, men blir tyvärr ingen komedi jag direkt ska komma att tänka på när man ska snacka bra komedier. Det är en film som gjorts för ren och skär underhållning, men det är ändå lite beklagligt när man egentligen inte finner något tecken av nån vidare drivkraft, passion, hos filmskaparna, än just pengar. 2/5

Drive (2011)

Originaltitel: Drive
USA/Färg/100 min

Regisserad av Nicolas Winding Refn
Skriven av Hossein Amini och James Sallis
Medverkande: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Bryan Cranston, Albert Brooks, Oscar Isaac, Christina Hendricks m.fl.

EFTER ATT HA SETT HALF NELSON var jag smått såld på Ryan Gosling. Killen kunde skådespela och då allra främst den där hämningslöst övertuffa antihjälten, utan att egentligen göra väldigt mycket. Dock krävs ju vanligtvis mycket mer än så för att man ska kunna (i alla fall i mina ögon) ses som en bra skådespelare, men med en viss charm lyckas Gosling ändå hålla sin tuffhet på en väldigt högkvalitativ nivå, om vi tänker i banorna Steve McQueen.

I Drive får Gosling visa ännu mer av denna sida hos sig själv. I Half Nelson hade vi ändå en karaktär som kunde skoja till det och bjuda på sig själv, något som inte direkt är fallet med Goslings namnlösa karaktär i Drive. Drive handlar kort och gott om en stuntman i Hollywood som blir inblandad i ett rån som går helt fel, vilket får ödesdigra konsekvenser på honom och människor runt omkring honom. Handlingen är ganska tunn trots att den är baserad på en bok, men i en actionberättelse som denna är det givetvis inte handlingen i sig som är viktig, utan snarare händelseförloppet, de hinder som dyker upp på vägen mot målet. Berättelsen i Drive är bitvis väldigt spännande; jag blir som allra mest imponerad under de scenerna då spänningen egentligen inte består av så mycket mer än en person som jagar en annan. Det är väldigt nedbruten och enkelt uppbyggd action, men det är också den bästa; den typen av action jag minns från Steven Spielbergs Duellen och som jag trodde dog ut nånstans vid slutet av 1970-talet.

Det felfria actionmanuset och Ryan Gosling är dock inte enda anledningen till varför Drive, i all sin enkelhet, ändå blir en lysande film. Regin är genomgående lysande. Dansken Nicolas Winding Refn är ansvarig för regin och är för mig ett okänt namn, som antagligen är mest känd för sina Pusher-filmer och Valhalla Rising. Winding Refn använder sig av väldigt fina bildutsnitt och en estetik som gör Drive till en väldigt vacker film; utan dess bildspråk tror jag inte filmen skulle driva på såsom den gör. Winding Refn bevisar här återigen att det inte alltid handlar om manus, vad man berättar (som många ofta vill syfta på), utan snarare hur du berättar det. Winding Refn berättar ett redan väldigt bra manus väldigt, väldigt bra.

Dock kan även jag känna att konceptet är lite utdött. Den hade sina glansdagar under just 1970-talet och dog väl ut av en anledning. Dock finns det en hel del fräscha tilltag i filmen som gör att det ändå inte känns alltför daterat (även om man känner ett ihärdigt referensflöde i filmens allmänt B-filmsaktiga stil) och man kan inte låta bli att älska att filmen är lite utformad som ett Grand Theft Auto-spel. Med fint soundtrack som ligger och puttrar i bakgrunden håller filmen ett tempo hela tiden som är essentiellt i en actionfilm som denna; det gäller att flera faktorer klaffar för att filmen inte ska kännas som att den går på tomgång eller drunknar i explosioner.

Det finns dock en sak som bekymrar mig lite med filmen. I början fick jag ett väldigt fint intryck av en film som verkligen fann grundkomponenterna för en bra actionhistoria. Alltjämt som filmen rullar på, kan jag dock se den här genuint välgjorda filmen drunkna i lite enkla sätt att tillföra chock eller spänning. Drive använder sig av en del ganska onödigt våldsamma scener och för avtrubbade lilla jag lämnar det inga direkt spår i själen, men däremot i själva filmen. De kändes smått omotiverade och hade inte behövts, eftersom Winding Refn väcker nog med spänning i sitt berättande. I vissa scener funkar allt gore, men i vissa känns det som sagt överflödigt.

Drive är, som jag tidigare nämnde, en genuint bra actionfilm. Även om jag inte skulle vilja kalla det ett mästerverk, finns det väldigt mycket bra med den här filmen som definitivt gör detta till en film jag skulle rekommendera till de flesta. Det är den typ av thriller som ger ekon av just den bästa typen av thriller; stråken av bröderna Coen och ond, bråd död bubblar mellan bensingaser och blodstänk, men där själva drivkraften aldrig blir just blod, svett och vapen - essensen ligger i jakten, rädslan för att dö och viljan att leva - med vetskapen om att i rummet bredvid finns en man med hagelgevär och han är ute efter just dig. 4/5

Half Nelson (2006)

Originaltitel: Half Nelson
USA/Färg/106 min

Regisserad av Ryan Fleck
Skriven av Ryan Fleck och Anna Boden
Medverkande: Ryan Gosling, Jeff Lima, Shareeka Epps, Nathan Corbett, Tyra Kwao-Vovo, Rosemary Ledee m.fl.

RYAN GOSLING var tidigare, för mig, ännu en pretty boy långt bort i Hollywood, vilket givetvis är en väldigt beklaglig bemärkelse. Det är som att ta ut all tänkbar potential på förhand av den enkla anledningen att personen ifråga uppmärksammats för sina "good looks". När jag och mina vänner började diskutera Goslings senaste Drive på tåget hem, insåg jag helt plötsligt att det faktiskt var Gosling som spelade huvudrollen i Half Nelson, en indie-rulle jag velat se sen den kom 2006. Givetvis skrotade jag mina fördomar och såg filmen och givetvis visade den ju enbart att Gosling är en väldigt bra skådespelare.

Half Nelson handlar om Dan, som pendlar mellan sitt jobb som lärare och sitt liv som tung drogmissbrukare. På en skola i New York undervisar han historia för ett gäng ungar, som alla ser Dan som deras häftiga och störtsköna idol, men det är enbart en i klassen - Drey - som verkligen vet vad som är på gång. Berättelsen om hur Dan försöker matcha sina motpoler till sysslor, samtidigt som han gör tafatta försök att finna kärleken och gå vidare i livet, vävs samman med Dreys liv som ung flicka i mitten av drogförhandlingar och spruckna familjeförhållanden. Dan och Dreys kemi blir på ett sätt drivkraften i filmen, även om filmen inte centrerar sig på deras relation, utan även väldigt mycket på dem som individer.

Med grovkornig film och oskarpa inzoomningar och närbilder skapar Ryan Fleck en skitig och närgående film, även om det konstnärliga draget till viss mån kan vara lite klyschigt, då även storfilmer som Crash använder sig av det medvetet halvskakiga fotot. Flecks fäbless för att filma så pass närgånget att vi ibland inte ens ser vad karaktärerna gör, skapar dock en viss originalitet i filmandet, samtidigt som hela berättelsen och både Gosling och Epps prestationer är fenomenala i sin enkelhet. Tillsammans med lämplig musik har vi en väldigt indie film, men det är samtidigt inget som talar om något negativt (då jag oftast känner att det är just de filmerna som vågar tänka utanför ramarna).

Fleck har gjort en film som i sitt avskalade sätt klart och tydligt berättar berättelsen om en man med ett självdestruktivt och väldigt annorlunda liv. I sin självdestruktivitet finner han ändå den konstruktivitet som är Drey och de andra barnen han lär ut, något som troligtvis får honom att fortfarande kunna stå på benen. Dock kan jag stundtals känna att Half Nelson följer ett visst recept för hur man ska göra en alternativ, mästerlig film som hyllas på filmfestivaler; det känns lite utnött. Dock är berättelsen i sig fin och fokus ligger inte direkt på narkotikan (där man vanligtvis kan sjabbla bort X antal minuter på lite häftiga drogsekvenser), utan handlar mer om Dans sätt att klara av ett hyfsat anständigt liv utan att ge upp drogen. Den ger en bild av stillheten och tristessen, tomheten, i en narkomans liv och inte så mycket om själva trippen; på så vis är det en film som håller en kopplad i just brottningsgreppet halvnelson. I allt raseri, spänst och frustration, är det enda Dan vill egentligen att hålla kvar den lilla tillvaro han faktiskt har. 4/5

Rädda menige Ryan (1998)

Originaltitel: Saving Private Ryan
USA/Färg/169 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Robert Rodat
Medverkande: Tom Hanks, Tom Sizemore, Edward Burns, Barry Pepper, Adam Goldberg, Vin Diesel m.fl.

1998 VAR ETT BRA FILMÅR. Jag minns det egentligen inte själv för jag var ju ganska liten då men filmerna som producerats under denna tid kommer för alltid att finnas i mitt och många andras hjärtan. Aldrig har så många filmer om andra världskriget varit så pass bra och olika i så många aspekter under ett och samma år. Här nedan kommer nu min recension av vad i mitt tycke är den mest lyckade kommersiella Hollywood-produktionen om andra världskriget som någonsin gjorts – Rädda menige Ryan.

Bakom kameran till denna episka krigsfilm har vi ingen mindre än den bäste Hollywood-regissören genom alla tider – Steven Spielberg. Han har en väldig talang att ligga perfekt på gränsen till att antingen göra pretentiöst skräp eller för enkla, "lättuggade" filmer. Det är en mästerlig balans att besitta. Mästerlig balans är en ganska god samanfattning av filmen om man bara vill ta den korta varianten och då har jag inte ens hunnit nämna handlingen.

Filmen i sig handlar om hur Capt. John H. Miller (Hanks) tillsammans med sina truppsoldater ska rädda menige Ryan (Damon), som är fast i Frankrike under invasionen av Europa. Det är inte mycket svårare än så utan historian är ganska lätt att följa och förstå även för den mest okunniga person man kan tänka sig. Det händer mycket hela tiden och man blir aldrig rastlös. Det tråkiga med denna film, liksom många andra som är tillägnade den större publiken, är att det ibland saknas djup. Jag blir inte lika rörd av alla stråkpartier och känslomässiga scener som ibland känns framtvingade. Samtidigt är det ju en konst i sig att engagera så pass mycket människor som denna film gör även om inte jag känner samma kontakt till den. Det är betydligt mindre folk som uppskattar min personliga favorit Den tunna röda linjen då den till skillnad från denna är vad jag kallar djup och tung. Men det är väl ändå tur att man gör film på olika sätt, tänka om allting hade sätt likadant ut.

Allt finns det dock filmgodis i massor. Det bästa med hela filmen är det otroliga kameraarbetet. Finns ingen annan krigsfilm som känts så levande som denna gör i de tillfällen vi får följa med i stridens hetta. Öppningsscenen är förmodligen den snyggast krigsscen som någonsin gjorts och bara den i sig är ett mästerverk, synd att det bara går utåt därifrån.

När man under 1998 ville se en krigsfilm på bio så hade man tre alternativ. Där fanns först Livet är underbart, ett drama med fokus på förintelsen, Terrence Malicks vackra Den tunna röda linjen, en något mer filosofisk film och slutligen den stora publikfavoriten Rädda menige Ryan. Att ställa dessa filmer mot varandra är egentligen orättvist då man mer eller mindre skulle kunna klassificera Spielbergs ansträngan för hjärndöd action. Ofta är det just det en stor Hollywood-film resulterar i om man inte vet vad man håller på med. I detta fall är det den totala motsatsen. Även om här inte finns Malicks vackra naturbilder och Roberto Benignis smått ironiska optimism, så bjuder Spielberg oss på någonting annat, något minst lika viktigt. Det är snudd på en perfekt balans med mästerligt foto och även om man kan finna det billigt, så är det oerhört väl gjort. 4/5

Letters from Iwo Jima (2006)

Originaltitel: The Thin Red Line
USA/Färg/170 min

Regisserad av Clint Eastwood
Skriven av Iris Yamashita, Paul Haggis, Tadamichi Kuribayashi och Tsuyoko Yoshido
Medverkande: Ken Watanabe, Kazunari Ninomiya, Tsuyoshi Ihara, Ryo Kase, Shidô Nakamura, Hiroshi Watanabe m.fl.

Hur cool än Clintan var som skådespelare i sina glansdagar så uppskattar jag honom fortfarande mer som regissör. Han har gjort ett flertal grymma filmer där Million Dollar Baby (2004) förmodligen fått störst uppmärksamhet. År 2006 gjorde han två filmer som handlade om precis samma historiska händelse, slaget om ön Iwo Jima, en av de mest blodiga strider någonsin för den amerikanska marinkåren. Filmerna Letters from Iwo Jima och Flags of Our Fathers handlar om japanernas respektive amerikanernas perspektiv av händelsen.

Letters from Iwo Jima handlar mer eller mindre om de japanska förberedelserna på ön Iwo Jima inför den amerikanska anstormningen under andra världskriget. Det är härligt som historieälskare att få bevittna en händelse ur flera perspektiv och visst skiljer sig den japanska mentaliteten och normerna sig ganska mycket från det vi är vana vid i västvärlden. Detta presenteras mycket bra och påhittigt med gott skådespel och ett finfint manus av Paul Haggis (Crash). Den riktiga tyngden ligger i spänningen att bevittna japanerna som de goda och amerikanerna som de onda, något inte vem som helst hade vågat göra då amerikaner i vanliga fall är så nedrans stolta av sig. Man brukar ju ofta föreställa att japanerna under andra världskriget var lika illa och hemska som nazisterna (och kanske var dem det, vad vet jag egentligen?) men för att komma till poängen så beskrivs och illustreras dem inte som monster här utan snarare som vilken människa som helst även om man trycker lite extra på de etniska och kulturella skillnaderna. Det är lätt att dra gränser och smutskasta folk när man inte känner till bakgrunden i problemet.

För min del blir denna film dock smått ytlig, det blir svårt att relatera till den, det klickar liksom aldrig riktigt. Faktum kvarstår dock fortfarande att det är en mycket bra film utan att riktigt räcka till skyarna. 4/5

Den tunna röda linjen (1998)

Originaltitel: The Thin Red Line
USA/Färg/170 min

Regisserad av Terrence Malick
Skriven av James Jones och Terrence Malick
Medverkande: Nick Nolte, Jim Caviezel, Sean Penn, Elias Koteas, Ben Chaplin, Dash Mihok m.fl.

FÖR UNGEFÄR ETT HALVÅR SEN började jag en sen lördag kväll att kolla på filmen Den tunna röda linjen. Efter halva tiden hade en av min polare dragit hem samtidigt som man i halvvaket tillstånd tvingade sig igenom resten av filmen som vid ett-tiden mitt på natten blivit en riktig mardröm. När sedan sluttexterna rullar förbi kan man inte hjälpa att fråga sig själv – vad var det egentligen som var så bra med detta bland många så kallade mästerverk av Terrence Malick?
Somliga filmer räcker att se en gång, andra bör ses om och om igen, medan man ibland önskar att fåtalet borde glömts bort i DVD-samlingen. Den här filmen hör inte till det första eller sistnämnda påståendena, utan låt mig säga så att alla som kastat skit på denna film bör ge den en andra chans.

Terrence Malick är en man med visionen att ständigt kunna hitta något vackert i alla livets hål och vrån. Även i denna film där krig härjar ligger fokus på livets skönhet, hopp och modet hos människan. Malick är en riktig filosof och poet som ständigt tänker på dessa frågor som vi andra aldrig riktigt orkar ta oss tiden att fundera över då det inte verkar finnas något universellt svar till alla de dilemman vi ställs inför. Det är ett psykologiskt krigsdrama som visar så pass många identiteter och mänskliga känslor att man har svårt att förstå vad som egentligen klassificeras som rätt och fel. Vi ställs lite inför frågan vad som är ondska. Är det något man föds med? Hur kommer det sig att vissa människor är onda och andra inte? Kanske är det något som finns i oss alla och är det möjligen situationen i sig som avgör vad som är godhet och ondska beroende på iakttagarens ögon? Dessa är bara några av de tankar som väcks hos mig tack vare denna film och visst är det otroligt hur sådana tankegångar kan sättas igång och engagera folk, allt från en enda samling rörliga foton.

Det är vackert, hemskt och naket men det går mycket, mycket långsamt. Filmen är lång, men definitivt värd tiden i slutändan. Om man inte räknar med Apocalypse Now Redux (som jag egentligen inte tycker hör hemma i genren) så är Den tunna röda linjen min favorit bland alla krigsfilmerna. Det är den absoluta bästa illustrationen av hur psyket påverkas av det hemska fenomenet vi alla känner till som krig. 4½/5

Superbabies: Baby Geniuses 2 (2004)

Originaltitel: Superbabies: Baby Geniuses 2
Storbritannien, Tyskland & USA/Färg/88 min

Regisserad av Bob Clark
Skriven av Gregory Poppen och Steven Paul
Medverkande: Jon Voight, Scott Baio, Vanessa Angel, Skyler Shaye, Justin Chatwin, Peter Wingfield m.fl.

VAD SÄGER TITELN? Japp, bebisgenier. Ett gäng bebisar hamnar i centrum av en ondskefull plan skapad av mediamogulen Bill Biscane (Voight). Knoddsen får då hjälp av det legendariska barnet Kahuna. Denna unge är inte den vardagliga blöjbärande gnällpellen, åh nej. Han är en spion och superhjälte. Med hemliga vapen och en trehjuling utrustad med en jetmotor vet man vem som regerar i sandlådan. Bebisarna Archie, Finkleman, Rosita och Alex tillsammans med Kahuna hamnar nu i en kamp mot klockan för att kunna stoppa Biscanes plan att hjärntvätta hela världen innan det är för sent.

Uppföljaren till Små genier (1999) har ett par välkända ansikten, så som Jon Voight och Scott Baio. Stackars dem. Regissören Bob Clark började på 70-talet att experimentera med skräck och komedi, och han sägs vara den som öppnade kranen för slasher-genren med filmen Stilla natt, blodiga natt (1974). Efter en tid gick han tillbaka till lågbudgetprojekt och började regissera billiga komedier.

Jag kan meddela att betyget 1,5/10 på IMDb är välförtjänt. Har ni 88 minuter över, gör något nyttigt (eller onyttigt, spelar ingen roll), men lägg inte dem på denna film. En och en halvtimme har aldrig känts så länge. Den var inte ens dåligt-bra, den var bara dåligt-dålig. Själva dramaturgin är densamma som i alla barnactionrullar, så det behöver jag inte gå mer in på. Till filmens försvar tillhör jag inte riktigt deras tänkta målgrupp, men jag är övertygad att även barn i de lägre åldrarna inte roas av superhjältebebisar. Men jag kan garantera er att någonstans där ute, i ett parallellt universum, anses denna film vara ett mästerverk. Må den stanna där. 1/5

För en handfull dollar (1964)

Originaltitel: Per un pugno di dollari
Italien, Spanien & Tyskland/Färg/99 min

Regisserad av Sergio Leone & Monte Hellman
Skriven av Ryûzô Kikushima, Akira Kurosawa, A. Bonzzoni, Víctor Andrés Catena, Sergio Leone, Jaime Comas Gil, Mark Lowell, Fernando Di Leo, Clint Eastwood, Duccio Tessari & Tonino Valerii
Medverkande: Clint Eastwood, Marianne Koch, Gian Maria Volonté, Wolfgang Lukschy, Sieghardt Rupp, Joseph Egger m.fl.

FÖR EN HANDFULL DOLLAR brukar klassas som den spaghettivästernfilm som startade allt. Även om ett flertal västernfilmer i Italien innan, var För en handfull dollar den första som lyckades få en internationell framgång. Vad var det då som gjorde det? Det stilbildande fotot? Den unge amerikanen i huvudrollen? Leones Regi eller Morricones vaggviseliknande serenad i det vidsträckta italienska ökenlandskapet? Det var allt.

Det finns inga ord som kan uttrycka hur inspirerande Leones spaghettivästernfilmer varit. Det känns nästan klyschigt att berätta hur mycket såväl Quentin Tarantino som Robert Rodriguez tagit från den italienska mästaren. Vad som dock kan sägas är att ingenting i filmvärlden såg ut som Leones spaghettivästernfilmer, varken innan eller efteråt, där Leones Den gode, den onde, den fule kanske fått stoltsera som hans allra bästa.

I denna film får vi följa “mannen utan namn”, som kallas “Joe” filmen igenom. Han rider in i en stad och hamnar mitt emellan en konflikt mellan stadens två stora familjer, något som får blodig utgång i en berättelse om girighet och hämnd. Själva handlingen (ett manus Charles Bronson själv kallade för det “sämsta manuset han någonsin sett”) är kanske inte det allra viktigaste, men ger mycket rum åt tuffhet och häftiga scener. Tro mig, även om dessa grejer ofta brukar falla pladask i vanliga actionfilmer, är själva tjusningen just dessa i spaghettivästernfilmer — och det beskyller jag ej heller. De galopperande rytmerna ihop med den kisande Eastwood är i princip underhållning i ett av sina finaste skeenden. Även om produktionen (och därav den tekniska kvaliteten) brister på flera håll (vi ser dålig dubbning, lite för hastiga klipp, andra blunders), så är det absolut inte det som är av allra störst tyngd i en film vi alla minns för dess grovhuggenhet, häftighet och sitt flimmer.

För en handfull dollar är inte Leones bästa film, men det är starten på en av filmhistoriens största filmserier. Det har nästan blivit ett brott att inte tycka om Leones spaghettivästernfilmer. Med en klackspark och inte alltför skyhög glorifiering, uppmanar jag dig åtminstone att se filmen som startade allt och som definitivt öppnade upp portarna för en man som, likt sin karaktär, inte ännu hade fått sig ett riktigt namn. 3½/5

Chinatown (1974)

Originaltitel: Chinatown
USA/Färg/130 min

Regisserad av Roman Polanski
Skriven av Robert Towne & Roman Polanski
Medverkande: Jack Nicholson, Faye Dunaway, John Huston, Perry Lopez, John Hillerman, Darrell Zwerling m.fl.

KLAGANDE TRUMPETER, MYSTIK OCH FRANK SINATRA-KLÄDER är det som präglar denna gammalmodiga film, som bara kan ses som en hyllning till film noir. Med Chinatown bidrar dock även Roman Polanski med en hel del skillnader i genren, något vi sällan ser i dåtidens barska, mörka och evigt tuffa karaktärer.

Chinatown handlar om privatdeckaren J.J. Gittes (givetvis utsökt spelad av Nicholson), som ursprungligen ska undersöka ett fall om otrohet, som senare visar sig ha en alltmer ondskefull och makaber grund. Polanski och Robert Towne har här, med ett oerhört träffsäkert manus (manuset var ursprungligen hela 300 sidor), lyckats frambringa ett praktexemplar på bra manusförfattarskap. Spänningen ligger alltid i, trots att filmen går i över två timmar, och anknyter till såpass "tråkiga" saker som vattenverk, fast med sådan spänning och nyfikenhet du aldrig trodde du skulle känna för just vattenverk.

Den här typen av film älskar jag och jag vet att många med mig älskar film noir och 1930-talets gangsterstuk. När det i nuläget råder sådan oerhörd brist på denna typ av film, är det ett rent nöje att sätta på Chinatown. Det är allt det där du älskade med den typen av filmen och lite till. Dessutom kommer Polanski med en hel del vändningar i filmen, som du absolut inte kan ha förväntat dig om du inte besitter en deckarhjärna av guld. Att Polanski själv dyker upp i filmen och låter vår hjälte gå med bandage på näsan för nästan hela resten av filmen, sånt är ju bara väldigt kul.

Jag skulle däremot inte sätta ett högt betyg på en film som enbart ter sig vara spännande. Spänning är en dygd; det är nästan obligatoriskt att tittaren åtminstone måste intressera sig för vad som komma skall i nästa scen. Detta klarar givetvis Chinatown felfritt, men tilläggsvis är Chinatown något definitivt djupare än så. Efter nästan två timmar av Polanskis otvivelaktiga spänning, vänder Polanski på hela scenariot och det förefaller ganska tydligt att tanken då inte bara var att skapa spänning. Slutet, som härrör från Polanskis egna dunkla minnen från mordet på hans fru Sharon Tate 1969, ger en oerhörd kontrast i Chinatown, vars titel och teman vidrör allt från total spänning, otur och känslan av att vara ute på djupt vatten i något man inte helt förstår.

Chinatown kom att bli den sista filmen Polanski gjorde i USA. Därefter tog rabaldren om det sexuella utnyttjande Polanski gjorde sig ansvarig för verkligen fart. Chinatown är dock en lysande film och kunde inte göra sig bättre i Los Angeles. I en stad där drömmar, stjärnor, tragedi och märkligheter går hand i hand, sätter filmens fina foto tillsammans med musiken, skådespelarna och framför allt regin en slags hypnotiserande, skräckinjagande och väldigt spännande bild av deckarhistoria; en typ av deckarhistoria ingen gjort innan och som ingen kommer göra efter just Chinatown. 5/5

Mulholland Drive (2001)

Originaltitel: Mulholland Dr.
Frankrike & USA/Färg/147 min

Regisserad av David Lynch
Skriven av David Lynch
Medverkande: Naomi Watts, Laura Harring, Ann Miller, Dan Hedaya, Justin Theroux, Brent Briscoe m.fl.

LYNCH ÄR EN MÄSTARE som blivit berömd för att göra rent utsagt märkliga filmer. Givetvis är det något märkligt med hans filmer, i det avseendet att de är väldigt annorlunda. Med i princip vilken handling som helst, kan Lynch ändå skruva till det med en karaktär vi aldrig sett tidigare eller en händelse som aldrig tidigare skådats och göra det till den typ av film vi kommit att älska Lynch för. Visst kanske det är märkligt, men i en värld som inte kan ses som annat än just märklig, vad nu själva betydelsen av det ordet skulle vara, når ändå Lynch ut med sina filmer, oavsett hur udda, hur sjukt eller skruvat det än är.

Mulholland Drive är till stor del inte särskilt olik någon annan Lynch-film. Lynch älskar att låta saker ske i hans filmer som är öppna för tolkningar och nästan aldrig berättar Lynch vad han vill säga med en film. Detta koncept tar Lynch till helt nya dimensioner i och med Mulholland Drive, en film jag definitivt borde ha läst lite mer om innan jag såg den. I tron om att det ändå skulle vara en linjär och ändå tämligen lättförstådd rulle, var jag inte alls förberedd för det trassel av händelser, karaktärer och galenskap Lynch kokat ihop i Mulholland Drive.

Jag tänker inte rabbla upp hela handlingen i filmen, eftersom det inte riktigt är min uppgift. För övrigt går det nästan inte att berätta helt, eftersom jag själv fortfarande fungerar. Det är nämligen så att Lynch börjar med den ganska "vanliga" händelsen bilkrock. Mitt i natten på en enslig väg råkar två bilar ut för en frontalkrock och en kvinna lyckas rymma — därifrån är det helt upp till er.

Vad Lynch nämligen har gjort är att lägga ut ledtrådar hela filmen igenom. Detta är nämligen inte alls en vanlig berättelse. Den tar vändningar du inte alls kommer vara beredd på. För många kommer det vara helt oförståeligt, men med tanken att du måste koncentrera och snappa upp detaljer från första bildruta, är du kanske ett steg närmare att pussla ihop det verkliga hav av pusselbitar Lynch har lagt ut. Aldrig har jag sett en film såsom denna.

Man kan fråga sig om detta är bra eller dåligt. Jag tycker konceptet är oerhört intressant och låter tittaren på riktigt försöka tänka och koppla ihop ledtrådarna. Eftersom det däremot inte finns något "facit" av Lynch, är det dock svårt att veta om ens egen teori om handlingen verkligen stämmer. Dessutom kan jag tänka mig (vilket det även var för mig, åtminstone i början) att man blir väldigt enerverad, allra främst om man inte är förberedd. Plötsligt var det som hade sådan fullkomlig poäng fullkomligt utsuddat och man måste börja tänka om, pussla ihop, kasta bort, göra om, funkar det? Fel, gör om, koppla ihop och tänka. Om detta ska ses som något bra beror helt på vilken typ av person du är. Vissa hatar att tänka när de ser film. Vissa vill få intressanta frågeställningar som har betydligt mer djup. Mulholland Drive vill dock mer handgripligt få dig att börja tänka ihop handlingen och du blir som en slags egen deckare, i detta fullkomligt kaotiska och psykologiska drama som nog enbart Lynch besitter det rätta svaret på.

Det är irriterande när man inte riktigt kommer fram till poängen. Just det är även drivkraften för att försöka förstå Mulholland Drive, men i Lynchs hjärna kan liksom allt hända. Därför blir det ganska svårt att verkligen hitta det rätta svaret i ganska onödiga tankegångar. Filmen är öppen för att bli sedd om och om igen, för att man ska förstå. Frågan är om någon orkar se om en film på 147 minuter flera gånger. Där sviktar Lynchs film något, men för att vara nästan den enda i sitt slag, är Mulholland Drive definitivt en välgjord film. Med Hollywood och filmskapande i centrum, välkomnas vi i ett virrvarr som egentligen bara kan tolkas som rejäl spänning och ihärdig hjärngympa. 3½/5