In Bruges (2008)

Originaltitel: In Bruges
STORBRITANNIEN / FÄRG / 107 min

Regisserad av Martin McDonagh
Skriven av Martin McDonagh
Medverkande: Colin Farrell, Brendan Gleeson, Ralph Fiennes, Clémence Poésy, Jérémie Renier, Thekla Reuten och Jordan Prentice

"After I killed him, I dropped the gun in the Thames, washed the residue off me hands in the bathroom of a Burger King, and walked home to await instructions. Shortly thereafter the instructions came through: 'Get the fuck out of London, you dumb fucks. Get to Bruges.' I didn't even know where Bruges fucking was.

It's in Belgium."

VI HAR SETT DE förut. Ray (Colin Farrell) och Ken (Brendan Gleeson) är det där omaka gangsterparet. Den förste är purken, lättretad och snabb i käften. Den andre är tolerant, övervakande och intresserad av kultur. Gemensamt är att de dödar för pengar utan något tjafs. När vi för första gången får se våra hjältar, i den här filmen som av någon underlig anledning inte gick upp på svensk bio (trots att den mycket väl hade kunnat fånga en rätt så stor publik), befinner de sig för första gången i deras liv i den lilla belgiska staden Brygge (Bruges på engelska, därav titeln). Ken njuter av att ha fått komma ditt och ta det lugnt då det faktiskt kan vara ganska ansträngande att vara en "hit man" det också. Ray däremot hatar Brygge och allt staden står för; han är en usel resepartner. Naturligtvis är detta omaka gangsterpar i grund och botten fästa vid varandra och när det kommer till kritan så skulle de inte ha några svårigheter att offra sig för varandra, ifall det verkligen gällde allvar. Fast det kanske mer för att de tycker att deras egna liv är så kassa än för att de verkligen bryr sig. Hur som helst; även om vi har det vanliga upplägget så är det som sker med historiens hjältar faktiskt inte någonting vi sett förr. Allt dravel mellan karaktärerna, historiens detaljer, överraskningsmomenten och flera briljanta scener gör det här till någonting väldigt eget.

Till handling och attityd har In Bruges uppenbart många likheter med Quentin Tarantinos filmer, vilket jag förstås inte är först att nämna. I synnerhet liknar den Pulp Fiction även om den inte alls är lika virrigt uppbyggd. En ännu mera omedelbar liknelse verkar dock vara Guy Richie, vars filmer naturligtvis är en direkt följd av Tarantinos. Dels är det här en uppenbart brittisk film, om inte annat så märks det på humorn och dialekterna. Men händelseförloppet är också oförutsägbart och rent av orimligt (men ändå inte overkligt) på ett sätt som bara en film som Lock, Stock & Two Smoking Barrels kan vara. Den stora skillnaden är att här har vi ändå någonting så städat och välordnat som en småstadsidyll. De flesta av rollerna talar om platsen som om det vore en magisk sagohåla som man bör behandla med stor respekt och inte på det viset man skulle kunna förvänta sig från hänsynslösa lönnmördare. De är definitivt inte hänsynslösa, utan de beter sig snarare som om deras arbete vore vilket kneg som helst. Moral och drömmar är någonting som är ovanligt nära i dessa filmgangsters tankar. Särskilt filosofiskt blir det dock aldrig. I en av filmens bästa scener - en i vilken vi ser Ray på en parkbänk - så öppnas filmens mest nytänkande tankeexperimenten upp. Man chockeras genast av scenens absurda vändpunkt.

OCH DET ÄR INTE ENDA gången som vi får uppleva en vändpunkt. Att kalla In Bruges förutsebar utöver den elementära grundstoryn vore nog att ljuga. Enda fram till den både överraskande, spännande, roliga och rent av galna finalen spinns vi runt varv efter varv, delvis p.g.a. handlingsförloppet men framförallt tack vare karaktärernas spontanitet. Här dyker Ralph Fiennes upp som mannen som ger order; en aggressiv britt som förstås är snabb i käften. Vidare rymmer filmen en romans, en dvärg och en skinhead som också han är av den argsinta typen. Desto mer jag går in på detaljer desto mer uppenbart blir det att det här är en film helt i Guy Richies fotspår. Men det blir kanske också mer och mer uppenbart att det finns någonting farsartat över det hela och just det är väl den baksidan som finns när en film är så mycket av en parodi på den brittiska traditionen, dess brutala spontanitet, dess närhet till våld och svordomar men också dess socialrealistiska ådror. Det går inte att ta på allvar, vilket å andra sidan inte alls är meningen. Detta är med all säkerhet en komedi. Men för att uppnå en lyckad komedi så måste även komiken kunna tas på allvar. När skådespelare springer runt och fnittrar och verkar underhålla sig själva mer än de är ute efter att tillge skratt till publiken vet man att man beskådar en fars. Ingenting ont om farser, men de är kortvariga på ett helt annat sätt än den "vanliga komedifilmen", och In Bruges ger intrycket av att den har en ambition att stanna kvar i tittarnas hjärnor efter filmens slut. In Bruges är precis som Pulp Fiction och Lock, Stock & Two Smoking Barrels skapad för att bli en sådan där film som nördarna sitter och ser om igen och igen, men kommer nog inte lyckas med den bragden i längden. Om ett år är den dessvärre glömd. Vidare är det förstås inte så att någon springer runt och fnittrar i den här filmen. Absolut inte. Men karaktärer som Ray och den där dvärgen som tidigare nämndes i förbifarten är exempel på en liknande typ av farsartade karaktärer. De svär och snackar snabbt och spirituellt som ena riktigt machotyper. Inget ont om det egentligen, men här genomförs det på det där överdrivna, ja, farsartade sättet - som om de vore med i typ Trångt i kistan. Det är kanske inte kul, det är kanske ganska coolt, men det känns oavsett vilket inte särskilt äkta. In Bruges är trots allt en seriös film. Det märks på den ibland lite allvarligt laddade storyn och den sympatiska människorna som gömmer sig inom de olika sorternas lönnmördare vi träffar.

Men visst kan det kännas gnälligt att klaga på hur genomförandet jämfört med ambitionerna förhållit sig till varandra. Visst kan det kännas grymt gnälligt att säga att de inte karaktärerna lyckas vara coola när det är just det som de lyckas vara - fast kanske inte så som de skulle kunnat. Framförallt känns det dumt att låta lite som att någonting var fel med humorn. Jo, kanske, men jag tyckte den var kul, mycket på grund av den oberäkneliga handlingen. Kvaliteterna är alltså på topp. Det är inte det mästerverket det hade kunnat bli. Den innehåller flera riktigt bra och t.o.m. rätt så episka scener. Jag skrattar förnöjt och sover gott på kvällen. Så mycket behövs egentligen inte säga utan att den här rullen är ett tips och jag inte kan förstå varken varför jag skrivit såhär mycket om den eller varför du som läst tagit dig enda hit. Det är väl bara att se filmen?

···½