The Ninth Gate (1999)

Originaltitel: The Ninth Gate

FRANKRIKE, SPANIEN OCH USA/FÄRG/133 min

Regisserad av Roman Polanski
Skriven av Arturo Pérez-Reverte, John Brownjohn, Enrique Urbizu och Roman Polanski
Medverkande: Johnny Depp, Frank Langella, Lena Olin, Emmanuelle Seigner, Barbara Jefford, Jack Taylor m.fl.

DET FINNS ETT GAMMALT TALESÄTT som lyder: "Det kan aldrig gå fel med Johnny Depp." Nej, jag bara drev med dig, men det borde finnas ett, för det stämmer mycket bra. I nästan varje film jag ser med Depp, så gör han en bra rollprestation, vare sig det är som en galen hattmakare eller pårökt journalist. Depp leverar verkligen och hans prestation i The Ninth Gate är då sannerligen i samma anda som i hans andra filmer.

Filmen handlar om den påläst bokexperten Dean Corso (Depp), som får ett uppdrag av den rika boksamlaren Boris Balkan. Balkan har ett exemplar av en mycket sällsynt bok med satanistiska texter och ryktet går att tre varianter av boken existerar, men att enbart en är verklig. Corso får då uppdraget att sticka till Europa (där de två andra böckerna finns) och försöka ta reda på vilken av böckerna som är den riktiga. Detta visar sig dock vara mycket svårare än man först trodde (då demonboken, i princip, är ovärderlig) och Corso dras snart in i en märklig spiral av djävulsdyrkan, övernaturligheter och våldsdåd.

Polanski har tidigare imponerat och i jämförelse med exempelvis The Pianist (2002), kan The Ninth Gate verka någorlunda mager. Även om The Pianist var mycket mer "vanlig" i sin struktur och handling, var den mycket mer gripande. Vad denna film dock vinner på, är att handlingen är såpass absurd och ovanlig, att tittaren inte för en sekund kan veta vad som händer härnäst. Ibland tar sig handlingen vändningar som gör att det blir lite väl oförutsägbart, nästan totalt omotiverat, men håller definitivt tittaren på helspänn.

Förutom en fin prestation från Depp, ser vi även Emmanuelle Seigner, Frank Langella och Lena Olin i fina, unika roller. Allra mest kommer jag att tänka på Langella, som på ett autentiskt, obehagligt sätt visar oss en rik mans besatthet för ondska, Helvetet och Djävulen.

Förutom att The Ninth Gate kanske inte kan klassas som en topprulle, så är det givetvis en film av hög kvalitet. Att hålla tittaren så fokuserad i över två timmar är onekligen ett proffsjobb. Att såväl Roman Polanski som Johnny Depp lyckats tidigare vet vi. Vad mer kan man då egentligen begära, när man ser de två göra ett bra jobb i The Ninth Gate? Om inte för en rent spännande film, så för ett obehagligt porträtt av fascinationen för Hin Håle själv. 3½/5

Pans Labyrint (2006)

Originaltitel: El Laberinto del Fauno
MEXICO / SPANIEN / USA / FÄRG / 119 min

Regisserad av Guillermo del Toro
Skriven av Guillermo del Toro
Medverkande: Ivana Baquero, Sergi López, Maribel Verdú, Doug Jones, Ariadna Gil, Álex Angulo m.fl.

FANTASYFILMER som blir nominerade till "Bästa utländska film", på Oscarsgalan, är sällsynt, men så är ju också Pans Labyrint (2006) en sällsynt bra film. Pans Labyrint blev en av de mest hyllade filmerna som gjordes 2006, och förutom de sex Oscarsnomineringarna så fick filmen ta emot en över tjugo minuter lång applåd efter att ha premiärvisats på filmfestivalen i Cannes och den är dessutom rankad bland de femtio bästa filmerna på IMDb, före filmer som Clockwork Orange (1971), The Shining (1980), Tjuren från Bronx (1980) m.fl.

Året är 1944, slutet av det spanska inbördeskriget. Vi för följa den unga flickan Ofelia (Ivana Baquero) som tillsammans med sin gravida mor (Ariadna Gil) är på väg att flytta till den spanska kaptenen Capitán Vidal (Sergi López), som ivrigt väntar på att Ofelias mor ska föda hans son, Ofelias och hennes mamma Carmen är han mindre intresserade av, och säger uttryckligen till doktorn att han hellre vill att barnet föds än att Carmen överlever födelsen. Samtidigt blir Ofelia indragen i en fantastisk och overklig fantasivärld, med älvor andra mystiska varelser... Det känns onödigt att berätta mer om handligen, så jag hoppar direkt till varför detta är en fantastiskt bra film!

FILMENS Oscar-belönade foto är verkligen värt att berömma, likaså den vackra scenografin och den imponerande sminkningen. Jag blir fullständigt uppslukad av de visuella delarna i filmen, och kontrasten mellan den mörka, hårda verkligheten och Ofelias surrealistiska värld är något av det mest imponerande jag sett, men det är också en av de få saker jag har att klaga på, att filmen spenderar för lite tid i fantasivärlden, och istället koncentrerar sig mycket på verkligheten hos kapten Vidal, men det är givetvis en smaksak. En annan punkt som är värd att nämnas är del Toros modighet att blanda de olika genrer, fantasy, drama, romantik, krig, till en fullständigt underbar och underhållande film, för det är den verkligen, blir aldrig tråkig och är underhållande hela vägen, vilket man kan tacka manuset, fotot, scenografin, fotot och skådespelarna för. Speciellt Sergi López är framträdande som den grymme och fåfänge Capitán Vidal!

Sammanfattningsvis kan jag säga att det här en av de bästa filmerna under 2000-talet, och om ni inte redan har sett den här fantastiska filmen, så kan jag bara råda er att se den här filmen, och njut av den, det är inte ofta ni får se en sådan här vacker film!

····½

Den gode, den onde, den fule (1966)

Originaltitel: Il buono, il brutto, il cattivo
ITALIEN / SPANIEN / FÄRG / 161 min

Regisserad av Sergio Leone
Skriven av Luciano Vincenzoni, Sergio Leone, Agenore Incrocci och Furio Scarpelli
Skådespelare: Eli Wallach, Clint Eastwood, Lee Van Cleef, Aldo Giuffrè, Luigi Pistilli, Rada Rassimov m.fl.

CLINT EASTWOOD är en riktig hedersknyffel som i över fyrtio år har gjort film. Nu på senare år har han blivit allt mer aktiv bakom kameran, med nya filmer som Flags of Our Fathers (2006) och Letters from Iwo Jima (2006). Han gjorde även kanonrullen Million Dollar Baby (2004), men det är en annan sak. Men bakom kameran har han skänkt oss 31 filmer. Av de 31 filmerna är nästan flertalet bra filmer. Framför kameran har karln gett oss hela 65 filmer. Av dessa 65 filmer är det utan tvekan flertalet av dem som är bra. Men det finns 1 film av alla dessa 65 filmer som gjorde Clint Eastwood till männens förebild och kvinnornas drömkarl. Han skapade den tysta anti-hjälten utan namn i en trilogi westernfilmer inspelade i Italien. Han gjorde sin livs roll i den tredje och avslutande delen av dessa filmer. Han, tillsammans med Sergio Leone och Ennio Morricone, skapade ett mästerverk utan dess like och den skulle spelas in i Italien för billiga summor och handla om tre cowboys; en god, en ond och en ful.

Det är så oerhört svårt att förklara en film som Den gode, den onde, den fule (1966). När den kom var den väldigt förbisedd. Spaghetti-western var knappast en smickrande benämning. Ändå var det en extrem mängd människor som såg den här filmen då den kom. Nu, 41 år senare, är den en verklig klassiker utan dess like. På hemsidan Rotten Tomatoes har den en så kallat "tomatometer" på 100%. På IMDb har den en rankning på 8.9, vilket gör den farligt nära en film på tio stjärnor, vilket är sällsynt på IMDb. Det bevisar en hel del. Sen är det ju en av Quentin Tarantinos favoritfilmer.

FILMEN HANDLAR KORT OCH GOTT OM tre skurkar som gör varandra sällskap, om än rätt ofrivilligt, på jakt efter stulet guld. Som de hänsynslösa gunfighters de är, så inser de snart att även om de ibland tvingas samarbeta, så är det dem emellan som är varandras fiender. I ett land som ständigt härjas av våldsamma krig, är färden ännu jobbigare och mer risktagande. Efter ett tag finner dock den gode (Clint Eastwood), som kallas Blondie och den fule (Eli Wallach, som fortfarande gör film, nu 91 år), som heter Tuco ett samarbete genom att Blondie låtsas ta fast Tuco (som är en bandit på rymmen) så att borgmästare och folket sedan kan hänga honom. När han hängs skjuter Blondie av repet och Tuco rider iväg, så delar de på vinsten från "the bounty money". Dock är de ju två skitstövlar, de är ett par hårdnackade skurkar och de är själva nervösa att deras samarbete antagligen inte kommer fungera så länge till. Samtidigt måste de se upp för den onde (Lee Van Cleef), som har mer makt än vad de två har tillsammans.

Stilen i filmen är något som fortfarande förbryllar. Jag älskar alla panoreringar, alla extrema närbilder på ögonen som spänt kisar på sin andre duellant, de stora platserna där filmen spelades in, ja, jag till och med älskar den fula dubbningen som vissa italienare med dålig engelska fick ha. Även titelsekvensen är något så oerhört underbart att det gång på gång bräcker filmer som Sagan om ringen: Härskarringen (2001). Misstro mig inte nu, bara. Sagan om ringen: Härskarringen är utan tvekan en väldigt bra film, både visuellt som handlingsmässigt, men det känns ändå som jag får ut någonting så mycket mer när jag sätter på en film som Den gode, den onde, den fule (1966). När Clint Eastwood kläcker repliker som; "You see, in this world there's two kinds of people, my friend: Those with loaded guns and those who dig. You dig." eller när Eli Wallach gör sin fullständiga nervösa min, när Lee Van Cleef kikar runt med sin sluga blick, när Sergio Leone utvinner allt och lite till av den underbara öken han fått tag i i Italien, och allt går hand i hand med Ennio Morricones ofantligt mästerliga och stilbildande musik, då får man en vacker känsla som vurmar en genom hela kroppen man fått. Det är helt enkelt ingen känsla som går att förklara. Det är något man bara måste uppleva själv, framför en sådan här film.

·····