Blecktrumman (1979)

Originaltitel: Die Blechtrommel
TYSKLAND / FRANKRIKE / POLEN / JUGOSLAVIEN / FÄRG / 142 min

Regisserad av Volker Schlöndorff
Skriven av Jean-Claude Carrière, Günter Grass, Volker Schlöndorff, Franz Seitz
Skådespelare: David Bennent, Mario Adorf, Angela Winkler, Katharina Thalbach, Daniel Olbrychski, Tina Engel m.fl.

VARFÖR ÄR DET EGENTLIGEN så att vi växer upp? Som barn har vi aldrig någonting att oroa oss över och slipper allting som vanligtvis tynger och besvärar den vuxna människan. Samhällskriser, sexualitet och relationer är sådant som alltid hålls undan för de små. Oskar må endast vara tre år, men han är fullt medveten om allt detta. Enda sedan hans allra första andetag och tankar har hans medvetande och kunnande varit precis detsamma som hos en vuxen, därför gör han också det kloka beslutet att vid tre års ålder helt enkelt sluta växa. Det är sannerligen ett tänkvärt ämne som Günter Grass bok Die Blechtrommel tar tag i. Den uttalar sig om hur vida åldrandet och livets vetskap skulle vara ett straff som man inte kan ta sig ut ur. Om man är kristet lagd - och tror att gud skapade människan (vilket jag personligen inte tror) kan man spinna vidare på idéen för att inse att vi för ett väldigt massa år sedan inte hade dessa problem och att gud straffar oss eftersom vi - alltså de vuxna människorna - skapat all denna stress, problematik, avundsjuka och allt annat som skulle kunna tänkas vara otrevligt. Historien I Blecktrumman - vare sig du syftar på boken eller filmen - går förstås att tolka på många sätt, och det är också det som inte bara gör den till en bra bok utan också en bra film.

Nu är det inte så att jag har läst Günter Grass bok, men beryktad och klassiker-förklarad som den faktiskt är, tvivlar jag inte på att den är bra; speciellt inte med ett sådant tema. Vad jag tyvärr också misstänker är dock att filmen blev ett betydligt sämre alternativ till bokformen. Anledningen är som alltid att detaljer utesluts. Mycket av karaktärsbeskrivningen känns tråkigt nog avskalad även ifall det också är till godo då vi som tittare då tvingas tänka till lite extra. Mestadels är det dock till nackdel då helhetsintrycket inte känns lika självklart under tittens gång. Karaktärsstudien i den här filmen är ändock ändå så simpel eftersom den enda karaktären som är intressant (och då menar jag ruskigt intressant!) är underbarnet Oskar. Oskar är ett mirakel, en artist, ett missfolster och stolt över allt detta. Han väljer att för alltid förbli ung och behandlad som en sådan. För att materialisera Oskars eviga barndom i ett föremål finns det förstås en blecktrumma (som byts ut när de går sönder i en viss leksaksbutik) och denna vidbehåller sig nästan hela filmen. Att trumma på denna trumma anses av Oskar och somliga andra vara en märklig förmåga även om vi som tittare imponeras aningen mer av hans förmåga att spräcka glas med stämbanden (svårt att inte komma att tänka på Spring Lola (1997) som också är tysk).

För det mesta är det en idel plåga att se på Blecktrumman (1979). Den är grotesk och förfärligt äcklig. I en scen får vi se ett hästhuvud fult med kravlande ålar på en strand, vid sidan om står Oskars mor kränkandes. Det hela följs av förfärliga händelser som inte känns väldigt enkla att bevittna. Men i mitten av all misär står ändå den 12 år gamla David Bennent och gör den vackraste skådespelarinsatsen jag någonsin fått bevittna ifrån ett "barn". Han gör inte mycket, men är oehört karismatisk med sina stora blå ögon, med sitt minspel och med sin bestämda barnaröst. Men han blir knappast mindre trovärdig då han växer upp och beter sig mer som en vuxen även fast han ser likadan ut.

TROTS DETTA, och den förbryllande sagan som Blecktrumman lyckats med att vara ifrån början till det fantastiska slutet är det nätt och jämt att filmen är värd att rekommendera. Till skillnad ifrån förslagsvis Lars von Triers tragiska och hemskt jobbiga filmer är inte det här någon film som riktigt berör, utan den är bara plågsam. Det finns några riktigt vassa undantag men mestadels är Blecktrumman en alldeles för provocerande skapelse för att kunna vara njutbar under tiden du ser den och det här är en punkt jag lägger mycket vikt vid. Jag tycker förvisso oftast om provocerande filmer just för att de tär på gränserna och känns nya och fräscha även ifall många år har gått, men här återgår det faktiskt till att scenerna konstigt nog inte känns så starka som de jobbigaste scenerna i t.ex. Hanekes Pianisten kändes. Där här skiljer sig antagligen från person till person och summa summarium är Blecktrumman en film som man i.a.f. en gång i sitt liv "bör se", för att bilda sin egna uppfattning om den.

···

Inland Empire (2006)

Originaltitel: Inland Empire
USA / FRANKRIKE / POLEN / SVART-VIT / FÄRG / 180 min

Regisserad av David Lynch
Skriven av David Lynch
Skådespelare: Laura Dern, Justin Theroux, Peter J. Lucas, Karolina Gruszka, Jeremy Irons, Jan Hencz m.fl.

LYNCH-FEELING. Sen jag för första gången fick höra tala om David Lynch och hans så kallade fantastiska filmer har det alltid varit Lynch-feelingen som jag suktat efter. Jag visste inte riktigt vad det var men jag misstänkte att det fanns någonting som skulle kunna benämnas så i filmerna. Vad jag hade hört var det någonting mörkt, surrealistiskt och spännande. Sen till slut såg jag min första film av David Lynch - pinsamt långt efter den där gången jag först hörde talas om honom - och det var varken Elefantmannen (1980) eller Blue Velvet (1986) som jag fick beskåda. Nej, för efter tre års jobb så var Lynch aktuell med en ny film. Inland Empire (2007), som för tillfället går på somliga biografer, blev filmen som stiftade bekantskap mellan mig och den sanna Lynch-feelingen. Jag vet fortfarande inte hur de andra filmerna är, men den här filmen svarade emot det mesta jag hört.

Det går inte många minuter förrän jag vet att den här filmen är en mardröm. En tät, fruktansvärd mardröm med en kvinna i centrum. Kvinnan heter Nikki Grace och spelas av Laura Dern. Hon är en gåtfull kvinna och det känns som om desto mer vi veta om henne, desto mindre vet vi om vem hon egentligen är. Skådespelerska är hon i varje fall och hon har precis fått en roll i Kingsley Stewart (Jeremy Irons) romantiska film där hon och hennes motspelare Devon Berk (Justin Theroux) spelar huvudrollerna. Men så visar det sig att filmens manus från början är en gammal folksaga som har sitt ursprung i zigenartrakter och dessutom är förbannad. Men inte nog med det, vid ett tidigare försök att spela in filmen så avled de två huvudrollsinnehavarna. Kan det verkligen finnas en förbannelse i manuset? Ja, fortsättningen kan ni säkerligen lista ut. Men är det verkligen ett mord som vi tittare får bevittna under denna tre timmar långa färden i ett Lynchfärgat landskap? En mardröm kanske är vad vi borde kalla det. Men det värsta är, att Inland Empire, är ingen dröm.

Men så lättar det till och då och då bryts spänningen. I flykt från verkligheten lär Grace känna ett gäng prostituerade kvinnor som glädjas, skrattar och dansar till uppiggande musik. Men så lätt har hon det sällan och oftast är det ett rent oförklarigt mörker som faller över henne. Det är inga tragiska händelser, det är inga seriemördare, men det är en rädsla som helt makalöst förklaras i bild genom kamera, ljus och en Laura Dern i en huvudroll som upplyst i nakna närbilder visar frukta så som bara Dern kan vissa den. Att Dern inte visste vad det var för film hon skulle vara med i när inspelningarna började - utan litade på hennes gamla regisörkompis - syns nästan, men det gör knappast hennes insats sämre utan snarare bättre. De flesta scenerna är mest stämningsfulla, men några är skrämmande. En favoritscen visar de hemlösa människorna som ständigt ser döden omkring sig, men ignoerar den med diverse småprat, den är skrämmande på ett annat sätt...

TID OCH RUM är aldrig någon självklarhet. Den första halvtimmen kommer du kanske kunna förstå, men jag tror det finns få som verkligen hänger med i svängarna när filmen får fart. Var, varför och vem, är tre frågor i centrum. Den första frågan listar man nog ut om man hänger med ordentligt, men de andra och speciellt den sista är desto svårare att förstå. "Vem är hon?", är en fråga som flera gånger helt plötsligt dyker upp i filmen. Ja, vem den gråtande flickan framför teven kan vara, kan bara du själv som enskild individ svara på. Men att finna ledtrådar till din teori i en sån här förbryllande film är knappast enkelt. För då och då blir det surrealistiskt. Det finns en återkommande överblick över ett rum där tre kaniner bor, de klär sig och rör sig som människor och kan prata engelska. Tystheten och deras långsamma väntande kommentarer ger en kyllande känsla. Rena fenomenet ger en obehaglig stämning. Men det är inte nog med det; när de genomarbetade kaninreplikerna kommer efter små vinklingar på kaninhuvuderna följer det ett publikskratt, som om scenerna vore tagna från en talk-show eller dylikt. Är kaninernas liv en parodi på oss själva? Blir min tanke. Mer intressant blir det dock att när man dribblas tillbaka till Grace livsfarliga problem så vill man helst av allt bara tillbaka till den där scenen med kaninerna. Kände man sig tryggare där? Känner vi mer empati för djuren som klär oss som oss än för kvinnan med problem vi inte ens kan sätta ord på? Antagligen var det bara det estetisk dödligt vackra som jag vill ha mer av, men tänk om inte, det är inte alltid lätt att veta hur man själv som människa tänker. Då sätter sig bismaken på läpparna.

Jovisst är tankeställare kul, en del av dem är djupa och andra är mest detaljer man lite hastigt kan tänka över. Men dessa frågor hör inte till den stora delen av njutningen i Inland Empire utan för mig är det Laura Derns skådespelarteknik och David Lynch filmskapande som får mig att inte må som en skit efter dessa tre timmar av dunkla drömmar. Det lättar upp och får mig att inte känna mig så nedstämd överhuvudtaget. Snarare är jag glad över en briljant genomförd film och någonting konstnärligt och vackert. Men jag vill ändå få det sagt att jag antagligen inte kommer vilja se den här filmen igen de närmsta fem åren trots dess kvalitét. För trots allt är det en lång, tung film som man inte orkar se så ofta.

····½