Superbabies: Baby Geniuses 2 (2004)

Originaltitel: Superbabies: Baby Geniuses 2
Storbritannien, Tyskland & USA/Färg/88 min

Regisserad av Bob Clark
Skriven av Gregory Poppen och Steven Paul
Medverkande: Jon Voight, Scott Baio, Vanessa Angel, Skyler Shaye, Justin Chatwin, Peter Wingfield m.fl.

VAD SÄGER TITELN? Japp, bebisgenier. Ett gäng bebisar hamnar i centrum av en ondskefull plan skapad av mediamogulen Bill Biscane (Voight). Knoddsen får då hjälp av det legendariska barnet Kahuna. Denna unge är inte den vardagliga blöjbärande gnällpellen, åh nej. Han är en spion och superhjälte. Med hemliga vapen och en trehjuling utrustad med en jetmotor vet man vem som regerar i sandlådan. Bebisarna Archie, Finkleman, Rosita och Alex tillsammans med Kahuna hamnar nu i en kamp mot klockan för att kunna stoppa Biscanes plan att hjärntvätta hela världen innan det är för sent.

Uppföljaren till Små genier (1999) har ett par välkända ansikten, så som Jon Voight och Scott Baio. Stackars dem. Regissören Bob Clark började på 70-talet att experimentera med skräck och komedi, och han sägs vara den som öppnade kranen för slasher-genren med filmen Stilla natt, blodiga natt (1974). Efter en tid gick han tillbaka till lågbudgetprojekt och började regissera billiga komedier.

Jag kan meddela att betyget 1,5/10 på IMDb är välförtjänt. Har ni 88 minuter över, gör något nyttigt (eller onyttigt, spelar ingen roll), men lägg inte dem på denna film. En och en halvtimme har aldrig känts så länge. Den var inte ens dåligt-bra, den var bara dåligt-dålig. Själva dramaturgin är densamma som i alla barnactionrullar, så det behöver jag inte gå mer in på. Till filmens försvar tillhör jag inte riktigt deras tänkta målgrupp, men jag är övertygad att även barn i de lägre åldrarna inte roas av superhjältebebisar. Men jag kan garantera er att någonstans där ute, i ett parallellt universum, anses denna film vara ett mästerverk. Må den stanna där. 1/5

Fredagen den 13:e (1980)

Originaltitel: Friday the 13th
USA/Färg/95 min

Regisserad av Sean S. Cunningham
Skriven av Victor Miller och Ron Kurz
Medverkande: Betsy Palmer, Adrienne King, Jeannine Taylor, Robbi Morgan, Kevin Bacon, Harry Crosby m.fl.

DET FINNS EGENTLIGEN INTE så mycket att säga om denna skräpfilm. Fredagen den 13:e är skräckfilmen som helt sinnessjukt fått elva uppföljare. Dels är det sinnessjukt många uppföljare, men sen är den första filmen även sinnessjukt dålig.

Eftersom manusförfattarna antagligen inte hade i avsikt att skriva Bergmans nya mästerverk, tänker jag inte gå in på handlingen och dess kvalitet, då det känns obefogat. En liten fotnot är i alla fall att handlingen knappt finns och premissen är att någon går runt och slaktar kåta ungdomar på löpande band eftersom att "legenden är så", alternativt, som Internet har kallat det, "for teh lulz".

Enda fördelarna med denna ganska oläskiga film är Tom Savinis effekter, som är överdrivet groteska, men tillika väldigt realistiska. Savini gjorde effekterna i skräckmästerverket Dawn of the Dead (1978) och att han sjunkit såhär lågt är tragiskt, men även det bästa med Fredagen den 13:e. Dessutom är Harry Manfredinis musik stundtals riktigt bra. Något bra skådespel är det dock inte tal om (inte ens Bacon levererar avsevärt mycket) och handlingen ger inte tittaren något att arbeta med överhuvudtaget (förutom möjligtvis en ganska frän twist), vilket utsökt leder mig in på nästa fråga: varför recensera sån här skräp? Allra största skräckfan finner nog någonting i detta, ni andra lär få ut mer av gå ut och njuta av vädret istället. 1/5

Art School Confidential (2006)

Originalititel: Art School Confidential
USA / FÄRG / 102 min

Regisserad av Terry Zwigoff
Skriven av Daniel Clowes
Skådespelare: Max Minghella, Sophia Myles, John Malkovich, Jim Broadbent, Matt Keeslar, Joel Moore m.fl.

AV NÅGON ANLEDNING, jag kan fortfarande inte säga varför, så såg den här filmen lockande ut. Att den utspelade sig i high school- miljö lät kanske inte så lovande, men det kändes ändå som om det skulle finnas kvaliteter i en film med ett tema som denna hade. Men nej, långt ifrån. Med lätthet hyser jag istället Art School Confidential som en av de sämsta filmerna som någonsin gjorts om konst. Det är klart, somliga skulle säga att den knappast ska tas på allvar och att den hemska konsttolkningen bara är en parodi på vår egna syn på konst, men jag köper inte riktigt det resonemanget. Jag menar, om det skulle vara en parodi, så borde den väl vara rolig? - och det är den inte. Så vad försöker den egentligen säga? Att begreppet "bra konst" handlar om hur konstig konst konstnären skapar? Eller avskyr regissören Terry Zwigoff och hans filmteam rent av all konst? Antagligen är de väl bara några lustiga typer som vill tjäna pengar (varför skulle han annars ha så stora bilder på de lite mer berömda John Malkovich och Anjelica Huston på framsidan när de ändå bara spelar småroller?), men misslyckas radikalt och får tittaren att istället tänka konstiga tankar om konst som jag inte alls tycker känns relevanta i ett nutida samhälle, där vi snarare än att hävda att konstbegreppet borde förminskas, tycker att det borde utvidgas. Hela filmens budskap känns alltså lite underligt för mig, och även om det inte påverkar filmens värde någonting egentligen, så gjorde det mig smått irriterad. Men förutom att Art School Confidential är ett uttalande om konst, så är det en film också. Jag tänkte prata lite om den...

Efter en inte allt för illavarslande inledning så har vi lärt känna historiens hjälte, den konstnärligt lagda Jerome (Max Minghella). Han drömmer om att bli en konstnär lika stor som hans idol Pablo Picasso och det första steget för att ta sig ditt blir att söka till en konstskola. Men det verkar som om det mer handlar om att hitta en snygg tjej än att nå konstnärlig framgång. På skolan så är det särskilt en viss nakenmodell vid namn Audrey (Sophia Myles) som verkar falla Jerome i smaken. Han försöker förföra henne med sin konst, men en annan elev, Jonah (Matt Keeslar spelar ormen i paradiset), är mer attraktiv enligt Audrey. Själva idéen är inte någon höjdare. Mannen vi har att skylla på är Daniel Clowes som både gjort serien som filmen är baserad på och sedan även själva filmmanuset - och någon framtida talang har vi tyvärr inte. Dock så ska det då sägas att Clowes också skrivit manuset till den uppmärksammade och hyllade Ghost World (2001) (som även den är regisserad av Terry Zwigoff). Dessutom kommer en av Michel Gondry's nya filmer (Master of Space and Time (2009)) ha Clowes som manusförfattare. Jag vet faktiskt inte hur jag ska säga, Michel Gondry är för mig en av vår tids stora och det känns helt klart lite underligt att Clowes ska stå för manuset till en av hans filmer... Jag får hoppas att Clowes faktiskt är en bra manusförfattare och att Art School Condfidential bara var en stor blaffig miss.

FILMER SOM DEN HÄR får nämligen mig att må riktigt illa; som om jag aldrig någonsin skulle vilja se en film igen. Anledningen är inte hur den totalt slaktar konstbegreppet eller att handlingen är fruktansvärt fånig, även om det naturligtvis bidrar till min ångest. Nej, det värsta problemet som gör den här filmen till dålig istället för bra, är de gräsliga karaktärerna. Visst, ibland har en film ett syfte med att göra karaktärer jobbiga, men i det här sammanhanget finns det ingen anledning i världen att göra samtliga karaktärer till deprimerade svin. Resultatet blir att du som tittare åker på en massa omotiverad sorg. Jag vill allvarligt talat inte bli ledsen när jag ser en komedi. Audrey, förslagsvis, är en lövtunn karaktär som enbart gillar killar som kan måla bra. Värst av alla är dock Jimmy (Jim Broadbent) som bor i en skitig lägenhet och sitter och dricker öl hela dagarna. Ditt får Jerome komma ifall han vill spy på golvet. Sedan blir det också lite för mycket karaktärer, några karaktärer som till en början presenteras som om de vore viktiga karaktärer får bara vara med i någon enstaka scener innan de tydligen inte längre får plats i filmen, vilket gör att det känns väldigt onödigt att de över huvud taget kom med i filmen. Vince (Ethan Suplee) som är Jerome's filmgalna rumskompis är däremot lite väl mycket med och får nästan en helt egen sidohistoria, vilket känns helt omotiverat. Skulle gissa att det gick ganska bra att ha det så i serieformatet, men här går det onekligen inte. Ett sätt att få det att fungera hade varit att bearbeta karaktärsstudien lite, för den är i övrigt väldigt svag.

MEN EN KOMEDI som det är, så kanske många skulle säga att alla dessa detaljer är oviktiga. Men det är de inte då de faktiskt krävs för att filmen över huvud taget ska bli rolig. Just det, Art School Confidential är inte rolig, inte ens nära på. Jag menar, hur skulle en så här deprimerande film över huvud taget KUNNA vara rolig? Det är klart att det finns skämt, det finns faktiskt en massor av dem, men de gör ingen effekt och inte en endaste gång ryckte jag på läpparna, fast jag försökte. När skämten också dras såpass hastigt och lustigt att man knappt hinner reagera så blir det ju knappast bättre. Till skillnad ifrån många tonårskomedier har dock Art School Confidential en yta som känns väldigt smart. Man kan lätt tro att filmen skulle kunna vara en blandningen av konstnärliga bilder och intelligent humor. Det är den förstås inte utan näst intill precis lika IQ-befriad som så mycket annat.

·

Scary Movie (2000)

Originaltitel: Scary Movie
USA / FÄRG / 88 min

Regisserad av Keenen Ivory Wayans
Skriven av Shawn Wayans, Marlon Wayans, Buddy Johnson, Phil Beauman, Jason Friedberg, Aaron Seltzer
Skådespelare: Carmen Electra, Dave Sheridan, Frank B. Moore, Giacomo Baessato, Kyle Graham, Leanne Santos m.fl.

HUR SKA MAN börja när man recenserar en av de sämsta filmerna man sett i sitt liv? Jag kan väl börja med att förklara att de flesta i tonåren, eller äldre som fortfarande har kvar sitt vulgära sinne för humor, nog tycker det här är riktigt roligt. Jag kan bara stå för min egen smak, men... Det här är inte bra. Scary Movie driver hejdlöst med skräckfilmer, och andra för den delen också, och försöker parodisera dem alla med mera sexskämt och osmakliga scener. Om du redan nu känner att det här inte är något för dig, tro då inte att resten av recensionen kommer att få dig att ändra din åsikt.

En kvinnlig high-school-elev blir mördad, och hennes vänner upptäcker att mördaren är mitt ibland dem. Själva grundidén är givetvis en parodi på någon "gammal" skräckfilm, men även resten av manuset känns så oerhört omoget och jag tvivlar inte på att någon 12-åring skulle kunna ha skrivit det här manuset, som är helt i saknad av grundläggande struktur, och består helt och hållet av inslängda sexistiska skämt, blandat med scener från andra skräckfilmer. Ett citat som jag hittade på internet om Scary Movie lyder; "Scary Movie is only scary when we consider what it takes for any film to reach the point of a wide theatrical release", skrivet av Michael Elliot från Movie Parables. Och det är faktiskt läskigt, precis som han säger, att en sådan här film får ett biopremiär världen över, en film som lika gärna kunde varit gjord av några pubertala tonåringar. Istället är manuset skrivet av en hel drös av människor, både av skådespelare i filmen och av Aaron Seltzer, som också har skrivit Date Movie (2006). Jag tänker inte ens gå in på de enskilda skådespelarnas insatser, det känns bara onödigt att utmärka just skådespelets brister, för det är trots allt inte deras fel att filmen har blivit usel. När jag köper en biobiljett, eller hyr/köper en DVD så har jag ändå alltid förväntningar på att filmen i alla fall ska kunna ha producerat någonting bra, med tanke på den stora budgeten som många filmer har. Där gör Scary Movie mig besviken, trots sina förutsättningar att ha kunnat göra en rolig och icke så sexistisk parodi, så misslyckas den fatalt.

NU KÄNNS det som om jag har berättat tillräckligt tydligt vad jag tycker om den här filmen, men på något sätt så blir jag lite förvånad över mig själv att jag väljer att sätta 1 i betyg till den recenserade filmen, och inte det till synes självklara ½. Kanske är det något hopp om att Scary Movie 5 som kommer om några år har mognat ifrån sina föregångare, och kanse kan ge en uns av värdighet åt Scary Movie-serien, eller kanske jag till och med måste erkänna att jag under ett kort ögonblick i filmen nästan skrattade... Svaret är jag inte säker på, men filmens kvalité är jag säker på. Usel.

·

Epic Movie

Originaltitel: Epic Movie
USA 2007

Regisserad av Jason Friedberg och Aaron Seltzer
Skriven av Jason Friedberg och Aaron Seltzer
Skådespelare: Kal Penn, Adam Campbell, Jennifer Coolidge, Jayma Mays, Faune A Chambers m.fl.

Vad ska man då säga om den här filmen? Den har blivit rejält dränkt med dålig kritik och dåliga kommentar, ja, förutom de finniga fjortisarna som rankar Scary Movie som den bästa filmen någonsin. Ja, förutom de där fjortisarna! Den här filmen förtjänar all den dåliga kritik den kan få, på alla håll och kanter. För att inte verka alltför negativ (vilket är väldigt svårt då man tänker tanken att producenter i Hollywood låter folk spendera massa pengar på sånt här) så ska jag festligt nog berätta vilka positiva saker som finns med den här filmen.

Den första saken talar jag, som man, ut. Det är då brudarna, ja, den här filmen visar faktiskt en fullt naken kvinna, fullt explicit exponerat springa ut ur en garderob. Sen följer ju en hel del annat sexistiskt material med tjejer som ser bra ut, men det är faktiskt mer sorgligt än bra. Sen kommer snubben som spelar Ashton Kutcher från TV-tramset "Punk'd" och han som nästan på pricken spelar Johnny Depps Jack Sparrow. I filmen heter denna karaktär Jack Swallows ("Jack Sväljer". Kan ni gissa er till vilket koncept de menar?) och det är ju inte alls kul, nej. Sen har vi den onekligen perfekta scenografin. Typerna i detta område har verkligen fångat den där känslan man har från dessa filmer de så tråkigt parodierar i denna film. Sådär... Då kom vi till fyra saker. Brudarna, Ashton, Swallows, scenografin. Hoppas du tagit med dig mycket läsk och popcorn. Nu kan skiten börja.

Vi får följa fyra föräldralösa människor, allt för att försöka få ihop en någorlunda historia i filmen. Vi ser en kvinna som jobbar på ett museum, en grabb som sitter på ett föräldrahem i Mexico, en spellevink som blir mobbad i en viss mutanthögskola och blir kär i den "blåa" Carmen Electras roll och en tjej som får problem med ett gäng ormar på ett flygplan.

Alla de där typernas härkomst driver med någon slags film och såklart tror typerna bakom den här filmen att allt blir roligare om man tar några som ser ut som de i filmerna de parodierar. För att nämna några exempel, Jack Black och Samuel L Jackson.

De "skämtet" som är med i den här filmen är antingen omogna, lama, översexistiska eller något obeskrivligt ord som kan beskrivas som "en skrattfest för de med dålig humor". Den här filmen utger sig dessutom för att vara satir, som bara drar ner på värdet.

Att skämta om en avkomma från en människopappa och en getmamma, avföringsätande eller eviga slag mot mannens kronjuveler, så vet man faktiskt inte riktigt vart man hamnat. Den här filmen bär i och för sig med sig ett dolt budskap som jag näst intill vet att regissörerna inte tänkte på: ge aldrig upp. För skämtena i den här filmen är så dåliga och så kassa, men filmen ger aldrig upp utan kör om och kör om dröser med osmakliga "skämt" utan någon som helst charm. Det som är ännu mer obegripligt är att Hollywoodproducenterna låter folk göra sådant här dyrt nonsens, det kostar bara och tillför ingen nytta alls.

Rankningen 2/10 på WWW.IMDB.COM hoppas jag säger tillräckligt. Om inte, strunta i problemet. Se i varje fall inte den här dyngan. Din mamma och pappa lär bli ledsna då du fått hjärnskador efter de repeterande töntiga skämten och jag lovar: sådana här filmer blir man bara dummare av. Det är inte så att du skrattar åt filmen eller så. Du blir bara dummare och får jag fråga: vem vill bli dum om man ändå inte kan skratta på vägen till dumhet?

Jag såg ett inslag på nyheterna en dag om att Hollywood börjar få det kärvt med stålarna, i amerikanska filmbolags ram mätt och tyvärr är jag inte förvånad.

· (OCH NU ÄR JAG SNÄLL)