Yes Man (2008)

Originaltitel: Yes Man
AUSTRALIEN OCH USA/FÄRG/104 min

Regisserad av Peyton Reed
Skriven av Nicholas Stoller, Jarrad Paul, Andrew Mogel och Danny Wallace
Medverkande: Jim Carrey, Zooey Deschanel, Bradley Cooper, John Michael Higgins, Rhys Darby, Danny Masterson m.fl.

JIM CARREY är en beundransvärd människa. Nog för att man kan börja undra över hur det ser ut i hans huvud när man ser hans flexibla framträdanden i hans filmer, men hursomhelst verkar han vara en trevlig person med ett stort sinne för humor, som oftast löper hela linan ut och bjuder på sig själv något enormt, något som är sällsynt bland skådespelare som förvisso vill vara kul och underhållande, men samtidigt måste uppträda och se så snygga ut som möjligt i bild.

Yes Man (2008) är en komedi om nyskilda Carl (Jim Carrey) som lever ett händelselöst liv, där han helt enkelt aldrig orkar med någonting. Han nekar alltid när vänner frågar om han ville hänga med och göra något och hans kvällar består mest av ensamma filmkvällar. En dag träffar han på en gammal vän, Nick, som svurit en ed med sig själv att alltid säga: "Ja." Den lata och negativa Carl tycker det låter som skitsnack, men hänger ändå med sin kompis till en föreläsning om jasägarprincipen, något som innebär en total omvändning för Carl.

Yes Man är utformad lite som vilken komedi som helst. Den har tydliga drag från Carreys tidigare filmer (Carrey som är trött på sin tillvaro får en helomvändning, Carreys överdrivna ansiktsuttryck med mera), men bidrar givetvis med något eget. Carrey är lugnare än i sina tidigare filmer, något som antagligen beror på någon form utav mognad, men även en rent fysisk föråldring. Inget ont om Carreys fysik, men Ace Venturas galna gester är knappast vardagsmat för den vanliga 40-åringen. Något som utmärker filmen (och även tidigare Bruce den allsmäktige (2003)) är att Carrey, i samband med nedtonad mani, gör en något seriösare roll. Det är ingen Man on the Moon (1999), men hans prestation är förhållandevis jordnära och trovärdig, tillsammans med övriga i rollerna.

Filmens främsta fördel är dock budskapet. Själva idén lockar nästan vem som helst och även om det, i grunden, är omöjligt att acceptera allt, så är grundtanken god. Därför blir Yes Man lite som en temporär vägledning i livet, innan man kort därefter fattar: "Nja, det funkar inte riktigt, det här..." Jag tror dock själv att det är viktigt att ha i bakhuvudet, att ta an möjligheter vi får, istället för, i rent automatik, bara strunta i det. Något som jag även tog upp i samband med min recension på Fritz the Cat (1972) är att ej heller missa alla godbitar som finns därute i världen och inte enbart sitta inne.

Filmen förlorar dock något på att vara utformad som en typiskt komedi och jag hade väldigt gärna velat se lite mer av ett djup, även om kärlekshistorian om vägen ut ur tristess och att fånga dagen är bra som den är. Det blir en lättsam komedi med ett viktigt budskap. I en värld där man kanske inte alltid orkar sätta på ett av exempelvis Herzogs tyngre verk, kan det vara skönt med den mer lättsmälta varianten, den som tar på djupet trots kanske något klyschiga element.

Yes Man är en härlig och viktig film som de flesta bör se, oavsett kärlek för Carrey eller inte. Den lärde mig något, kanske lär den dig något också. 3/5