50 favoritfilmer - en rangordning, del 5

SÅ, NU ÄR DET SISTA delen på min lista över tidernas 50 bästa filmer. Självfallet saknas väldigt mycket, men några av dessa har jag antagligen inte sett. Det har varit en vis icke-amerikansk tendens än så länge som jämnas ut rejält i denna topp 10 men det finns också några amerikanska filmer jag känner "försvann" från listan i övrigt. Många av dessa bubblare kom i en period av en uppfinningsrik amerikansk period runt det tidiga 70-talet och bl.a. O Lucky Man! (1973), Papillon (1973) och Den sista föreställningen (1971) kan nämnas. Ytterligare filmer som lika gärna hade kunnat komma med är: Paris, Texas (1984), There Will Be Blood (2007), Avlyssningen (1974), Den sista striden (1983), Naken (1993), Utvandrarna/Nybyggarna (1971), Magnolia (1999) och Elefantmannen (1980). Att de uteblev beror på en olika saker, men framförallt att jag bara fick plats med 50 filmer och att jag i vissa fall ville "överraska mig själv" med några val som jag tycker kändes mer personligt och roligt att ta med.

Börja med de tidigare delarna!

Placering 50-41
Placering 40-31
Placering 30-21
Placering 20-11

Del 5: 10-1

10. RAN (1985): Jag har tidigare haft med en film av Akira Kurosawa men det hade lätt kunnat bli fler. Hans ”normalnivå” är ungefär densamma som ”toppnivån” hos andra filmskapare. Att han senare kämpade hårt för att lägga sitt filmskapande på en ännu högre nivå – för att göra Ran – resulterade i ett hantverk så överlägset mastigt att allt vad Peter Jackson gjort de senaste tio åren ser fånigt ut. Eller så är det Ran som ser fånig ut och jag som har kufiska värderingar. Detta kvarstår som oklart. För ja, nog är det egendomligt hur en främmande kultur kan ta Shakespeares King Lear och sätta in det - så mästerligt - i ett samurajsammanhang.

9. DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE (1966): Det faller sig naturligt att nämna italienaren Sergio Leone i samma andetag som Akira Kurosawa. Spaghettivästern är ett berömt epitet och det här är filmen alla förknippar genren med. Jag såg den när jag var runt 15 år och jag hade inte riktigt greppat att det fanns olika typer av film (ironisk film exempelvis) då. Clint Eastwoods berömda huvudroll är förstås en sorts ”mansideal” men kan ses som bara en cool metafigur i ett tidsligt sammanhang där filmvärlden var upp och ner. I den tidens sökande efter stil är Sergio Leones metoder skarpare än någon annans och man frestas att säga att det är som om han skjuter snabbare än hans egen skugga.

8. DEAD MAN (1995): Ytterligare en parallell kan dras (från Leone) och vi är i Jim Jarmusch värld. Här dominerar i lika hög grad coolheten. I Ghost Dog - Samurajens väg (1999) flörtar han både med Leone och med Kurosawa, men Dead Man har en tydligare likhet – det är nämligen en västernfilm. Ja, man frestas att t.o.m. kalla den en spaghettivästern 2.0 eftersom den på samma vis som 60-talets variant parodierar och överdriver gamla grepp. Men samtidigt blir aldrig Jarmusch filmer ett bidrag till någonting annat utöver hans eget filmskapande. Kända ansikten som Johnny Depp, Gary Farmer, John Hurt, Gabriel Byrne och Iggy Pop dyker upp, Neil Young gjorde filmhistoriens bästa soundtrack och Robby Müller gör ett underbart fotoarbete; men ändå är det just det unika i Jarmusch dystopiska självironi som berör mig.

7. MULHOLLAND DRIVE (2001): Det här är inte den sista Hollywood-filmen på listan även om det hade känts bra om den var det. David Lynch är nämligen där, långt inne i Hollywood. Det finns många som är där men få roas så mycket av det som Lynch gör. Alla som sett slutscenen i Wild at Heart (1990) vet precis vad jag menar och Mulholland Drive är i helhet ett lika bra exempel.

När Naomi Watts flyttar in i filmfabriken och hoppas bli skådespelare ler hon nämligen ungefär som om hon var med i en reklamfilm. Det amerikanska idealet så som det ska visas på filmrutan målas till en början upp; allting ska vara bekvämt, tydligt och trovärdigt. Sedan spolar Lynch ner allting i vasken och gör sin grej – det vill säga motsatsen. Resultatet är en mystisk film där irrationella människor tar sig runt och gör saker som för det första inte är logiska, och för det andra inte förklaras närmare. Kort sagt: i Hollywood är allting fel och i Mulholland Drive är allting rätt.

6. KOCKEN, TJUVEN, HANS FRU & HENNES ÄLSKARE (1989): Ännu en anglosaxisk och självironisk mästarauteur är brittiska Peter Greenaway, som inte bara är ett geni utan dessutom tilltalar mig personligt med sina matematiska fetischer. Den här gången är inte matematiken alls i samma fokus som den varit innan, men det finns mycket av vad strikthet och rumslighet vill hetta. Hela filmen knyter sig kring ett sällskap, på en restaurang, under en vecka. Dagarnas händelser är inte alls så händelserika som en otålig tittare kanske kan önska, men oj vad de ger utdelning!

Två väsentliga ingredienser som förstås gör att det här inte känns ett uns träigt är, för det första, scenografin. Greenaway har en stil som bygger på en vågrätt kamerarörelse som här sakta rör sig över restaurangens alla makabra vrår. Det andra som hänsyftas är Michael Nymans filmmusik. Han blev tillfrågad att göra en egen begravningsmarsch till filmen, vilket resulterade i det återkommande stycket Memorial; som utan tvivel bidrar till den sjuka atmosfären.

5. U-BÅTEN (1981): Allting är inte kanoners med denna film – först gjord som tv-serie och som film mer känd under originaltiteln Das Boot – men ser man någon av de långa versionerna över tre timmar (jag har sett director’s cut) så är det svårt att inte bli fullständigt begeistrad i de skäggiga tyskarna som dyker upp i huvudrollerna. De är förvisso nazister, men det är ingenting som spelar någon större roll i ett sådant här koncept.

Vi är alltså i en ubåt. Skitiga karlar springer runt och har ångest även om det också är några som är riktigt hårda. Hela tiden måste ubåten långt ner i vattnet för att fienden släpper sjunkbomber och varje gång en sådan exploderar blir det fullständigt kaos och saker går sönder. De blir hela tiden tvungna att ta sig längre och längre ner i vattnet och bomberna träffar bättre och bättre. Spänningen stiger successivt. Detta är förstås också tack vare de långa sekvenserna där den svettiga besättningen står och väntar på bomberna och det är helt tyst, samt perioderna däremellan då båten kan åka vid ytan och allting är frid och fröjd – då spelas filmens ljuvliga ledmotiv. Så vad är inte kanoners med den här filmen? Jag får nog trots allt ta tillbaka det där…

4. CLOCKWORK ORANGE (1971): Jag har redan nämnt några filmer som gjort stort intryck på mig och påverkat min syn på vad en bra film är – och det finns några andra sådana filmer som jag inte kommer att nämna – men så mycket som Clockwork Orange påverkat mig har väldigt få andra filmer gjort. Ingen annan än Stanley Kubrick har lika klart redogjort vilken otrolig vikt egensinne har för en films värde.

Trots att han uteslutande gör filmer baserade på böcker och att han ofta hoppar mellan genrer filmerna emellan så är han den odiskutabelt mest essentiella filmskaparen i 60-talets våg av nybildning. Det bästa han gjorde kom också då, innan blockbusterns radioaktiva avfall i filmvärlden. Clockwork Orange har framförallt fått ryktet av att vara ”helt sjuk” och att vara ”en film gjord av en galning” och visst finns det mycket av detta i Kubricks personliga stil och lika mycket i Anthony Burgess originalroman. Men det är inte för att jag är psykopat som jag älskar det här (åtminstone inte bara därför). Nej, faktum är att det här är så otroligt välkomponerat, roligt, känslosamt och underhållande så att det vore fånigt att inte säga att det inte är därför det är ett mästerverk.

3. ÅR 2001 – ETT RYMDÄVENTYR (1968): Efter tidiga 60-talets uppsjö av nya innovativa idéer torde det vara omöjligt att göra någonting lika uttrycksfullt och relevant på ett så omfattande vis. Innan dagens enorma Hollywood-budgetar och gränslösa teknik torde det vara omöjligt att göra någonting så vattentät snyggt och skapa såhär realistiska interiörer. Hittar man ett fel med hantverket så är man löjlig. Blir man stött är man en oduglig. Skrattar man åt storyn ska man inte intressera sig för film. Somnar man – ja, då kanske man är trött…

Stanley Kubrick har med 2001 med andra ord gjort allt jag vill ha från film. Att den inte ens är två och en halv timme lång är en skam – den borde förstås ha varit längre – men jag tycker den får med tillräckligt för att kännas redigt episk ändå. Allting från de tveksamma men tveklöst funktionella aporna i filmens prolog, via rymdscenerna där människan konfronteras maskinen, till den fantastiska abstrakta finalen, gör detta till en dynamisk upplevelse som känns mer än den ger. I första hand är det här ett mysterium och har man granskat denna topp 10 inser man lätt att jag gillar att dras bakom sanningen. Kanske beror detta på att film, till skillnad från litteratur, redan har gett bild till dess innehåll och jag därför gillar att åtminstone något lämnas åt min fantasi. Och den tilldragande overkligheten i 2001 gör det till någonting som bara en film kan svara mot. Nämligen just 2001.

2. PERSONA (1966): Sommaren 2007 dog Ingmar Bergman. Jag såg då, på Sveriges television, hans Persona under en av denna sommars regniga förmiddagar. Därefter recenserade jag filmen här, på denna hemsida. Jag var entusiastisk och fullständigt till mig, för jag hade aldrig sett någonting liknande och jag hade inte heller trott att en film kunde tala – eller skrika – på så vis utan att för den sakens skull använda sig av ord. Bara av bilder.

Jag nämner i min recension (som förövrigt är fruktansvärt dålig – läs den inte!) just en sådan bild; där Liv Ullman vänder sig mot kameran och tar fram en egen kamera, som hon riktar mot fotografen. Under hösten har jag läst om just detta – utan att relatera till detta Liv Ullman-porträtt – jag har läst om presenterande form, som går ut på att man presenterar filmen. Som filmare säger man: ”det är en film som du tittar på just nu”. Innan jag såg Persona hade jag inte sett Funny Games (1997) eller Annie Hall (1977) så det var nog inte konstigt att Persona blev en chock för mig. Det var den första filmen jag såg som visste om att det var en film.

Men inte bara denna bild berättar någonting även om det är en av få som berättar någonting om ”filmen själv.” Alla bilderna talar på sitt sätt och det är på så vis Persona handlar om språk. Precis som Jean-Luc Godard, som Bergman konstigt nog inte hade mycket för. När jag såg Persona 2007 så visste jag dock inte heller vem denna Godard var och mitt minne att döma upplevde jag filmen snarare som expressionistisk och känslofull än som talande. Jag har inte sett den sedan dess men är övertygad att den skulle känna på det – men det är enbart på grunder av min tre år gamla upplevelse som jag placerar den på andraplatsen på denna lista.

1. APOCALYPSE NOW: REDUX (1979): När man ska utnämna en film till tidernas bästa vill man att det ska kännas rätt. Problemet är att nästan alla filmerna på den här listan skulle kunna kännas rätt på förstaplatsen så länge jag ljög för mig själv bara lite, lite granna. Man intalar sig saker, annars skulle ingen film kunna platsa på förstaplatsen – inte ens Apocalypse Now. Så det är med lite oro i magen jag trots allt lägger Francis Ford Coppolas mästerliga och omöjliga krigsskildring högst upp. Det finns dock en väldig massa aspekter jag gillar här och de flesta kan sammanfattas i att den utnyttjar spelfilmsformatet på ett sätt som ingen film klarat av tidigare och på ett sätt som ingen annan film varit intresserad av att göra film på senare.

För det första – västlig spelfilms kanske mest uppenbara uppgift är att lura tittaren. Apocalypse Now tar sig mängder av sådana friheter, bara det faktum att storyn i Mörkrets hjärta har försatts till Vietnamkriget är förstås ett gott exempel på detta. Vidare är det här en brytpunkt mellan film som konst kontra film som underhållning. Filmen arbetar sig framåt på ett i mitt tycke konstnärlig sätt; den arbetar sig nämligen fram genom bilderna och ljudet. Bilderna och ljudet har nämligen inte bara ett innehållsligt syfte utan syftar också att, i kombination av varandra, agera ut en levande bild med ljudspår. Å andra sidan har handlingen ambitioner att vara spännande, rolig och dramatisk – det är trots allt inget tvivel om att det här är en krigsfilm. Den förenar med andra ord det bästa av två världar av vad ”motion pictures” kan betyda.

Det jag kallar filmens konstnärliga inslag förenas inte bara med vad filmens kritiker verkar störa sig på – att den är relativt långsam för att vara från Hollywood – utan också med dess psykedeliska tendenser. Den process man som tittare upplever, från den berömda öppnande hotellscenen till och med avslutningen i överste Kurtz högkvarter, är en, i psykedelisk tappning, stegrande känsla av vansinne. Få filmer lyckas förmedla sin eftersträvande känsla riktigt bra (detta är kanske det enda stora problemet med film i allmänhet) och när de lyckas är det ofta lättsammare känslor än mastodontkänslan ”vansinne” som når fram. Jag blir inte vansinnig av att se Apocalypse Now. Tvärtom blir jag mycket glad av den. Men nog är den vansinnigare än någon annan film. Och det är väl också därför det inte tar emot att också påstå att den också är bäst.