De 400 slagen (1959)

Originaltitel: Les quatre cents coups
FRANKRIKE / SVART-VIT / 99 min

Regisserad av Francois Truffaut
Skriven av Francois Truffaut, Marcel Moussy
Skådespelare: Jean-Pierre Léaud, Claire Maurier, Albert Rémy, Guy Decomble, Georges Flamant, Patrick Auffay

FRANSKA NYA VÅGEN var lite av en filmisk rörelse som tog plats under 1960-talet, och som även lyckades inspirera flera andra, amerikanska, regissörer, såsom Altman, Coppola, Scorsese och Brian de Palma. Regissören till den här filmen, Francois Truffaut var en av nyckelfigurerna från franska nya vågen, tillsammans med bland andra Jean-Luc Godard. Truffaut äntrade faktiskt den här strömningen av nytänkande i och med just den här filmen, De 400 slagen. Flera signum från den franska nya vågen är faktiskt ganska märkbara i filmen, exempelvis betoningen på individen, och dess inre. Ett annat är att filma långa scener när någon går längs gatorna i huvudstaden Paris, och de flesta av de här filmerna gjordes med ytterst små resurser.

Antoine Donel är en fjortonårig pojke som varken blir genuint älskad av sina två föräldrar i hemmet, och knappast har det lätt i skolan med en hatisk franskalärare, mycket bra spelad av Guy Decomble. Filmen belyser nästan tydligt den nedbrytningen av Antoines psykologiska inre, och att han senare istället dras till stöld och sprit. Han känner sig orättvist missförstådd av såväl lärare som föräldrar, vilket han egentligen gör med rätta. Vad vi får se i filmen är en mycket fascinerande studie i hans individ, och hans liv, som lyckas dra honom ända till något slags barnhem i slutet. Antoines skådespelare, förvånansvärt skicklige Jean-Pierre Léaud, är så mycket bättre än alla andra barnskådespelare vi tvingas se här i lilla Sverige, som verkar sakna någon skådespelartalang tills de kommer upp i tjugoårsåldern. Léaud var i alla fall endast femton år när filmen gjordes, och jag tror det är en förträffande kombination av hans talang som aktör och Truffauts magiska regi som lyckas göra honom till en så pass intressant karaktär. Filmen har blivit en klassiker i allra högsta grad, men i mitt tycke är faktiskt inte själva storyn den allra starkaste. Nej, det som är filmens behållning är egentligen allting annat. Skådespelet, det vackra svartvita fotot och det övriga visuella, och även den aningen speciella klippningen, som faktiskt också var ett kännetecken för den franska nya vågen. Att använda färg i fotot hade först in för flera år sedan, men Truffauts beslut att göra den här filmen i svartvit beror nog både på en vilja att poängtera den mörka stämningen, och kanske även på grund av den snåla budgeten.

JAG TYCKER FAKTISKT väldigt mycket om den här filmen. Angående sin status som kanske den allra mest kända, och klassiska, franska filmen är den trots allt aningen överskattad. Det är ändå mycket bra, och jag blir nästan genast träffad av den dystra svartvita stämningen och Antoine Donels porträtterade öde blir genast smått hjärteskärande, och slutscenen, som är kanske filmens mest kända, blir man ju nästan gråtfärdig av, i alla fall om man är mer sentimentalt lagd. De 400 slagen är helt enkelt en suveränt bra film, som inte bara borde ses på grund av sin klassikerstatus, men också för det är en mycket bra film.

····