Köttets lust (1943)

Originaltitel: Ossessione
Italien/Svart-vit/140 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av James M. Cain, Luchino Visconti, Mario Alicata, Giuseppe De Santis, Gianni Puccini, Alberto Moravia och Antonio Pietrangeli
Medverkande: Clara Calamai, Massimo Girotti, Juan de Landa, Elio Marcuzzo, Dhia Cristiani, Vittorio Duse m.fl.

ALLTING BÖRJADE I Frankrike. Det går inte att komma ifrån till och med förre Hollywood – så fanns den franska filmen. Och om de allra första utflykterna i filmens möjligheter resulterade i attraktionsfilmer, präglade av lekfull naivism och fria från någon sorts berättarform, så går inte ens dessa bagatellers värde att underskatta. Långt senare, under 30-talet, blev film nationellt och den franska filmen likaså. Ett omtumlande världskrig hade passerat och plötsligt blev det på modet att berätta lågmälda melodramer om den sorgsna arbetarklassen runt om på den europeiska kontinenten. Åtminstone i just Frankrike. Ungefär på samma sätt som Jean-Paul Satre la till existentiell filosofi i den franska litteraturen, la den berömda impressionisten August Renoirs son, den lika berömda Jean Renoir, till existentialism – minus filosofi – till den franska filmen.

Även om den europeiska filmkonsten fortfarande hade Robert Bresson, Andreij Tarkovskij och den franska nya vågen kvar att vänta så var det Renoir gjorde någonting som för alltid skulle bli inpräntat med det där långsamma och ångestfyllda som skulle få generation efter generation att välja bort europeisk film framför den amerikanska. Under det där mörka 30-talet och den ännu mörkare krigstiden som väntade, skulle existentialismen liksom bli inpräntad i all europeisk kultur och vi har fortfarande inte blivit av med den.

Italienaren Luchino Visconti, regiassisten åt Renoir under ett antal filmer på andra halvan av 30-talet, var kanske den första utomfranska person som tog intryck av den franska melodramen och med detta var han också den första spridaren av denna typ av film utanför dess hemland. Hans första film, Köttets lust (1943), blev en språngbräda för den italienska filmen i helhet men är också en pusselbit för den som vill förstå hur den europeiska – eller åtminstone medelhavsfilmen – kunde bli som den blev. I samma andetag måste man nämna neorealismen; den filmstil som Köttets lust introducerade och som skulle bli synonymt med italiensk filmkonst, genom bl.a. Vittorio De Sica och Roberto Rossellini, i mer än tjugo år.

Jag får absolut inte hävda att det här är enda anledningen till varför europeisk film är som den är, men Köttets lust är en milstolpe. Att den har baserats på den amerikanska hårdkokta kriminalaren The Postman Always Rings Twice av James M. Cain – en roman som gjord för att bli en film noir-rulle (vilket den senare också blivit) – har föga stoppat Visconti från att sätta europeisk prägel på sin film; även om det här också finns amerikanska drag. För här behöver det egentligen inte begås några mord för att karaktärerna ska grubbla på om livet är värt att leva. Det behövs ingen femme fatale för att man ska handla irrationellt. Det behövs inga vapen för varje ord är en vanära nog att dö för.

Tveklöst visar det sig ändå vara ett gyllene grepp att den litterära förlagan saknar europeisk härkomst. Resultatet blir att Viscontis enda sätt att göra filmen, så som Renoir lärt honom, är genom att ta sig filmiska friheter och genom att tänka själv. Han kan inte bara filma av filmens romantiska triangeldrama så som det beskrivs i boken utan måste själv pigga upp bilderna med dova miljöer och mörka skuggor över trasiga människoansikten. Jag tror att tack vare detta är neorealism ett behövligt epitet och med hjälp av det epiteten har genren utvecklat sig till att ge filmhistorien mästerverk så som den evigt avhållna Cykeltjuven (1948).

Köttets lust är dock inte riktigt där ännu. Hantverket är nästan lika bra som i en Renoir-film och det är roligt att se en ganska vanlig kärlekshistoria utveckla sig till oproportionerligt stora livskriser för dess två parter på sättet jag ovan beskrivit. Film noir kommer i närkontakt med franska känslor.

För Visconti är det en otypisk film i den mån att Visconti – under de fyra decennier som han gjorde film – aldrig stannade upp vid en speciell typ av film. Några signum har han dock haft och de syns redan här, fastän lite skissartade. Samhällsklasser och de sociala skillnadernas destruktiva kraft är en röd tråd som i Köttets lust befästs och kanske kan Visconti delvis ta åt sig äran för att Italien så starkt identifierat sig med politisk – och framförallt socialistisk – film igenom alla tider.

Just det starka politiska arrangemanget har resulterat i att filmerna har en stark känsla av iakttagelse och detta har lett till att många beskrivit Visconti som en filmskapare som alltid legat mellan det fiktiva och det dokumentära. Känslospelet i Köttets lust är måhända passionerat – men knappast särskilt utstuderat – och skälet till detta tror jag finns i just att det handlar om påhittade människor i en dokumenterad verklighet. Med tiden skulle Visconti vända detta till sin fördel – delvis genom att filma verklighetsbaserade böcker – men i detta fall blir kontentan en vacker, skickligt berättad men inte särskilt gripande filmhistorisk milstolpe. 3/5