Monty Pythons galna värld (1975)

Originaltitel: Monty Python and the Holy Grail
Storbritannien/Färg och svart-vit/91 min

Regisserad av Terry Gilliam och Terry Jones
Skriven av Graham Chapman, John Cleese, Eric Idle, Terry Gilliam, Terry Jones och Michael Palin
Medverkande: Graham Chapman, John Cleese, Eric Idle, Terry Gilliam, Terry Jones, Michael Palin m.fl.

DÅ VAR DET DAGS IGEN. Nu ska man börja recensera en gammal klassiker för läsarna, mestadels eftersom skaparen av denna hemsida/min brorsa Vito tjatat på mig. Hur som helst så är det inte så viktigt varför jag skriver recensionen, det viktiga är att jag bara skriver den. Då är det väl bäst att starta.

Monty Python testar på något nytt den här gången. Istället för att göra som de gjort innan så har de bestämt sig för att göra en film med lite mer av en konventionell berättarteknik, alltså betyder det att Monty Pythons galna värld inte är en film som bara är proppad med sketcher som inte har någon slags gemensam bindning till varandra. Jag tycker att det är bra att Monty Python gör på detta viset eftersom det är lätt hänt att en film med bara en massa sketcher kan bli ganska matig. På detta sätt som denna film är gjord så blir det enkelt för tittarna att hänga med och förstå sammanhanget i filmen. Innan jag går in på vad filmen handlar om vill jag bara varna folk som inte gillar brittisk humor. Om ni inte gillar brittisk, sjuk humor så ska ni inte kolla på den här filmen för ni kommer antagligen inte göra annat än att hata den. Denna film är inte som Baksmällan (2009) och den är inte heller som Epic Movie (2007) och det är antagligen därför den kan verkar ganska udda och tråkig i ögonen på en person som bara älskar Epic Movie. Jag säger inte att dessa två filmer är dåliga på något sätt, jag säger bara att det inte är samma slags humor.

Filmen handlar om kungen Arthur som bestämt sig för att gå på en jakt efter den heliga graalen. På vägen träffar han andra äventyrare som mer än gärna vill följa med på denna upptäcktsfärd. De splittras och vi får följa de respektive riddarnas självständiga resa. På detta sätt lyckas Monty Python också blanda in sina sketcher. Allt känns mer sammanhängande och samhörigt på detta sätt och det frambringar klart mer skratt än grubbel över vad som nyss egentligen hände. Humorn blir på detta sätt mer spontan och koncentrerad. Och som vi alla vet så kan Monty Python leverera skratt på allra bästa möjliga sätt, alltså kommer du inte behöva oroa dig över om denna film verkligen är rolig.

Självklart finns det folk som inte tycker denna humor faller i deras smak och det är absolut acceptabelt, men om det är så att man har ett sinne för sjuk humor då kommer man nog garanterat ha en skrattfest av denna film. Jag tycker alltså att denna film var en bra komedi och kommer antagligen få dig och skratta om du gillar det absurda. Hursomhelst, har absurditeten i denna film ett motiv till skillnad från en viss TV-serie som uppenbarligen är en "rip-off" på The Simpsons. 4/5

The Imaginarium of Doctor Parnassus (2009)

Originaltitel: The Imaginarium of Doctor Parnassus
STORBRITANNIEN / FÄRG / 122 min
Regisserad av Terry Gilliam
Skriven av Terry Gilliam, Charles McKeown
Medverkande: Heath Ledger, Lily Cole, Christofer Plummer, Tom Waits, Andrew Garfield, Verne Troyer m.fl.

"WHY SO SERIOUS?" sade han och drog sina sista flämtande andetag. Dagen efteråt var Heath Ledger en hjälte; en 00-talets James Dean. Och så var han död. Men som Jokern i Christofer Nolans andra Batman-film The Dark Knight (2008) gjorde han sig förtjänt för att bli favoritskådespelaren för en generation av nykomna filmtittare och dessutom en postum Oscar.
- Var han verkligen så bra, då?
- Jo, han var väl...
- Och filmen då?
- Jovars, jag har väl sett...
Frågar vi valfri betygsättare på imdb så är det inte osannolikt att de svarar att det är den bästa filmen sedan Gudfadern (1972).

FÖR ALLA DE som sörjt att mannen de inte visste var bäst nu också var död så kommer nu en hyllning till denna man. The Imaginarium of Doctor Parnassus (2009) av den gamla Monty Python-hjälten Terry Gilliam var tänkt att ha Ledger i en av huvudrollerna. Men så dog ju Ledger och filmen kunde inte slutföras. Men så sade tre av Hollywoods stora - Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell - att saken var en bagis och fick regissören, som också var god vän med Ledger, att ta sig upp på benen igen och dra en lättnads suck. Den historien har redan hunnits berättas många gånger under 2009 och diskussionerna har duggat tätt: "blir det här filmen vi väntat på; Terry Gilliams magnum opus?". Man vill förstås hemskt gärna tro det då man lärt sig att det är i de största kriserna som den största konsten skapas. Idag har jag sett filmen, lång tid efter att snacket omkring den var som aktivast, för först nu har den gått upp på biograferna. Att sätta tre skådespelare att göra jobbet för en endaste var förstås inget problem för en sådan som Gilliam, framförallt inte då det verkar som om större delen av filmen gjordes innan Ledgers död. Ett ord som osammanhängande är i det här fallet malplacerat. Och om du tycker annorlunda så ska du nog över huvud taget inte sätta dig in i detta eller Gilliams övriga produktion som regissör.

VI ÄR I ETT SLASKIGT och geggigt London. För er som sett The Fisher King (1991) (också av Gilliam) så tror jag att ni förstår ungefär vad jag menar. Vi förs redan från första scenen till ett teatersällskap som tar sig fram med hjälp av en underligt utvecklingsbart husvagn som de också uppträder på. Själva showen är kanske inte direkt vad som drar sig till människor, men deras nummer är verkligen någonting särskilt. På scenen står det en spegel som - vid doktor Parnassus tillåtelse - leder in i ens egna fantasi. Var man egentligen hamnar är mångtydigt men oavsett vem som tar sig in så väntar en prövning för den som tar sig tillräckligt långt därigenom. Lite mer än så förstår jag, men det är också väldigt mycket som för tittaren ter sig obegripligt, så jag hade inte tänkt mig att förklara det närmare än så. Ett sällskap. En spegel. En prövning. Nog så.

Men naturligtvis vore det väl bra tråkigt om det bara vore magiskt på insidan av spegeln. Gilliam låter djävulen i Tom Waits skepnad stryka omkring på de vissna gatorna och han låter Doktor Parnassus fungera som familjefar i det teatersällskap som filmen handlar om. Spelet kan börja. Och spelet handlar om ett vad mellan dessa två. Så kommer Heath Ledger in i bilden. Han spelar Tony, en man som huvudpersonerna hittar hängandes i halsen under en bro. Parnassus tror sig att denna Tony kanske kommer kunna hjälpa honom att vinna mot djävulen. Och därvid är spelet rullande.

EN ORDINÄR TRIPP ÄR det som ni säkert redan förstår inte frågan om. Många saker förklaras inte. Däribland får vi aldrig en förklaring i filmen om varför Ledger plötsligt blir Depp, Law eller Farrell när han kliver igenom spegeln. Några andra saker kanske vi får förklarade men inte riktigt förstår ändå. Däribland. är jag fortfarande förvirrad angående vad som egentligen sker när man tagit sig igenom spegeln. Väldigt få saker är helt och hållet självklart. Men nåväl så är inte det heller grejen med en film som denna. Handling, symboler, budskap... Vid första anblicken så tror inte jag att det finns mycket att hämta. Framförallt så tror jag att de inte har tänkt sig att det skulle finnas något att hämta. Men å andra sidan... desto mer mångbottnad en historia blir, desto fler olika sätt måste den väl gå att tolka på? Häri ligger en inte helt uppenbar storhet i The Imaginarium of Doctor Parnassus. Den är diskutabel. En av de bästa egenskaper en film kan ha!

Så vad har skaparna bakom The Imaginarium of Doctor Parnassus satsat på då? Det är uppenbart för vän av Gilliam. Det visuella uttrycket. Och det visuella uttrycket är... Underbart. Här finns scener då den kvinnliga huvudrollen Valentine springer i en tom rymd tillsammans med hundratals spegelbitar som reflekterar henne själv, här finns vyer utöver obeskrivliga landskap och här kan allting som du trodde var av naturlig form i nästa stund förvandlas till en färdmedel till en helt annan plats. Allting sker som om det vore för givet. Som om folket bakom gjort alla landskapen på en kafferast som om det senare blir utklippt ut bioversionen. Man förundras över hur tekniken idag får allting att te sig så enkelt. Estetiken är väldigt bekant ifrån bl.a. Monty Pythons tecknade sekvenser (som Gilliam också stod bakom) men förstås också de filmer som Gilliam gjort senare. Mest påminner det om Time Bandits (1981) som var en tidig produktion av honom. Det är likasinnade världar och det är också lite liknande logik. Största skillnaden är att det är färre dvärgar i den här.

JAG VILL ÅTERKNYTA till denna man jag kanske allt för många gånger nämnt i denna recension, Heath Ledger. Om några dagar är detta decennium slut och vad sker då? I en scen i The Imaginarium of Doctor Parnassus står Tony i Johnny Depps skepnad vid en flod och ser små barkbåtar segla förbi. Fast på dessa sitter små fotografier på kändisar som dött i tidig ålder. "De är unga för evigt" säger Tony, "de blir aldrig gamla, aldrig feta..."; det är verkligen uppenbart att hela scenen är dedicerad till Ledger. Det finns flera andra scener med liknande hänvisningar. Det råder ju ingen tvivel om att det fanns stora ambitioner att få göra en film till just Ledger. Det här är ingen kritik men det är ett utropstecken om att det är ett lite fult knep. Ledgers publik kommer inte att bli begeistrade i den här filmen, det är allt för lite substans. Men ändå kommer det måhända gå hem just för att det är en sådan hyllning. Spelar han bra då? Nej, ingen spelar egentligen särskilt övertygande. Heath Ledger gör en ganska vanlig insats och även resten av artilleriet är duktiga, men höjer inte filmvärdet märkbart. Undantaget är Johnny Depp som hade tidspress då han tackade ja till uppdraget och fick spela in allt hans material på tre timmar. I hans lilla insats känns det verkligen som om han är Tony istället för att försöka vara någon sorts avbild av Ledger, så som inte alls lika duktiga Law och Farrell gör.

Så hur känns det när denna omdiskuterade film äntligen når ut på biograferna? Skådespelarna är okej. Annars en ganska tunn skapelse på de flesta skikten kan man tycka. Men jag är ändå belåten. Det visuella intrycket är det väsentliga. Om alla de scenerna som utspelar sig utanför spegelns värld är typiskt Gilliam-drama med ganska tunna förvecklingar, relationer och romanser så är spegelns värld någonting vi om tjugo år kommer kalla Gilliam - om vi kommer kalla honom någonting - ett geni för att han skapade. Det är inte en film för alla. Dt är nog ändå en film för mig. Men visst lämnar den en del att önska. 3/5

Fisher King (1991)

Originaltitel: The Fisher King
USA / FÄRG / 137 min

Regisserad av Terry Gilliam
Skriven av Richard LaGravenese
Skådespelare: Jeff Bridges, Robin Williams, Mercedes Ruehl, Amanda Plummer, David Hyde Pierce, Adam Bryant m.fl.

TERRY GILLIAM är nog den mest hatade och älskade regissören som finns, och då menar jag ej enbart per person utan även per filmbolag. Gilliams filmprojekt har ständigt kantats av diverse kriser och nedläggningar och de filmer som väl kommit fram på biorepertoaren har ibland fått ta kritikernas hänsynslösa recensioner. Men Gilliam vinner på något annat. Folket. Så länge som Gilliam har fått ta en hel del skit, har han även fått ta en hel del kärlek och beröm. För beundrare av hans verk finns det faktiskt inte dåligt av.

FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS (1998), TIDELAND (2005) OCH BRAZIL (1985) är alla filmer som gått hem i Gilliam-beundrarna. Även om kassasuccéen uteblev, så blev uppskattningen och kultfaktorn för dem enorma. Det beror på att Gilliam är stark. Han knäcks inte. Nederlaget för Gilliam har skett ett flertal gånger, men Gilliam vägrar ge upp filmskapandet. Han tror på sig själv och gör således de filmer han vill göra. Och han vet att filmerna kommer gå raka vägen i folkets hjärtan, om inte i kritikernas.

THE FISHER KING är en berättelse om radio-disc-jockeyn Jack Lucas. Hans halvkaxiga ton och dystra syn på mänskligheten genomsyrar hans program och för tankarna till Talk Radio (1988), där liknande element förekommer. En dag ringer ett stort fan, vid namn Edwin, till studion och ber om råd hur han ska ta sig till med en tjej han gillar och vill skapa kontakt med. Jack anklagar henne genast för att vara en yuppie, en sådan som inte kan känna saker som kärlek och en sån som förstör det samhälle de lever i. Edwin tar detta så hårt att han massakrerar hela restaurangen där han brukade se tjejen han gillade, innan han till sist vänder kulan mot sig själv. Jack går in i en djup depression i några år, tills han träffar en uteliggare vid namn Perry. Jacks första intryck av Perry är en galen och vimsig uteliggare. Vad som börjar som typiskt uteliggardravel, blir dock till något betydligt mer för den deprimerade Jack. Jack börjar få en insikt om livet.

KAN LÅTA SOM typiskt sentimentalt Hollywood-skitsnack, men icke. The Fisher King är trots allt Terry Gilliams verk och han har något annat i kikaren. Han blandar in den Heliga graal och en röd galopperande riddare, tillsammans med underbara karaktärer och den drivande kraften i nästan alla filmer - humor. Det är en fröjd att se The Fisher King. Det är inte en komedi, men den har en romantisk twist. Som vi alla vet är romantik och kärleken ett tema som sällan får sin rätta chans att porträtteras i film, de flesta romantiska filmer faller ofta pladask, men The Fisher King ger en unik men autentisk bild av romantiken hos andra individer än de vi ser som oftast.

THE FISHER KING är en lysande film med lysande rollprestationer. Jeff Bridges, den klara favoriten, briljerar som Jack Lucas, men fina prestationer kommer även från Robin Williams och Amanda Plummer. Den som gör det bästa jobbet i den här filmen är däremot Mercedes Ruehl, som gör porträttet som Jacks flickvän fenomenalt. Hon fångar alla smådetaljernas ögonblick, och fick en välförtjänt Oscar för sin prestation. Det är mycket kul att se när en skådespelerska som Ruehl, tillsammans med Bridges, Williams och Plummer får göra en film tillsammans. Magin är fullkomlig.

SUMMA SUMARUM är att The Fisher King är en lysande film. Det är en unik och nyskapande film, som ändå inte tar ordet nyskapande till överdrift, utan fortfarande behåller sina fötter på jorden. Gilliam har en tendens att övergå till bångstyrighet, men i den här filmen visar Gilliam verkligen den talang han besitter. Det är en film som man, trots dess skruvade delar, blir glad av. Ett porträtt av en sunkig DJ:s kamp från botten till toppen har aldrig varit bättre och lär ej heller bli.

···½

De 12 apornas armé (1995)

Originaltitel: Twelve Monkeys
USA / FÄRG / 129 min

Regisserad av Terry Gilliam
Skriven av Chris Marker, David Webb Peoples, Janet Peoples
Skådespelare: Bruce Willis, Madeleine Stowe, Brad Pitt, Christopher Plummer, Jon Seda, Frank Gorshin, David Morse m.fl.

I TERRASSEN (La Jetée på originalspråk), en kortfilm ifrån 1962, predikar Chris Marker om en skön men förstörd värld i en apokalyptisk fiktiv dåtid. Filmen lär vara en vacker skapelse (även om jag själv nu inte har sett den) vars ambitioner snarare lär vara att blicka ut över solnedgången än att leva ut som en av de tidigare science-fiction- filmerna. 1995 återupptas ämnet, det aktualiseras och istället för att göra någonting atmosfäriskt, så gör den gamla surrealisten till Monty Python-veteran Terry Gilliam en fartfylld science-fiction- rulle till remake. Att dra en parallell till originalet är både svårt och fruktansvärt mycket slöseri med tid eftersom idéerna bakom filmerna skiljer sig. Men ifall den första blev en revolutionerande kortfilm och ett måste för alla filmnördar så blev den andra likt förbannat också en sevärd film för alla filmtittare med lite vett i skallen. För det krävs onekligen en gnutta förstånd för att hänga med i denna komplexa pärla.

ÅRET ÄR 2035 och James Cole (Bruce Willis) hör till ett av fåtalet överlevande människor ifrån en stor olycka som skedde 1998 (dvs. två år efter att filmen spelades in). Av de 5 miljarder människor som då levde så överlevde ynka 1% efter ett viruset som blixtsnabbt drabbade civilisationen. Men i framtiden så vet man bott. Med hjälp av efterforskningar som skett i underjorden och provsamlingar som skett ovanpå (med hjälp av täta dräkter har man lyckats ta sig upp på jordytan) så ska krävs det bara några avgörande ledtrådar ifrån 90-talet för att luska fram resten. Genom tidsmaskin ska en man bl.a. lyckas ta reda på vilka De 12 apornas armé - en hemlighetsfull grupp som dök upp kort innan viruset började spridas - kan tänkas vara. James Cole blir mannen som reser tillbaka enda till 1990. Omedelbart skickas han in på mentalsjukhus, för vad ska en man som påstår sig vara ifrån framtiden klassas som om inte galen? På sjukhuset möter han en psykiatriker, Kathryn Railly (Madeleine Stowe) och Jeffrey Goines (Brad Pitt) – en hyperaktiv patient som snabbt tar James parti. Railly och Goines visar sig bli betydelsefulla för James Cole’s arbete när det plötsligt blir mer komplicerat än man först anat.

Ändå mäter sig inte De 12 apornas armé komplexitet med flera andra av de berömdare komplexa filmerna så som Fight Club och Old Boy - hämnden, som jag kände att jag hade rejält svårt att hänga med i första gången jag såg dem. Kanske har min hjärna vants sig lite med den sortens klurigheter sedan dess men det råder inget tvivel om att den här filmen hade kunnat slå snurr på sig själv några gånger till ifall den velat. Med tanke på att den innehåller den kanske mest förunderliga fiktiva uppfinningen jag kan tänka mig, nämligen tidsmaskinen, så tycker jag att filmen mer än gärna hade kunnat få ge mig ännu mer hjärnmotstånd. Ifall den hade kunnat klura till det ordentligt så hade den för min del gärna fått vara en timme längre.

FILMENS STYRKA är förstås ändå handlingen, det vill jag inte ta ifrån den. Handlingen är unik och Bruce Willis har fått hans kanske mest spännande karaktär någonsin. Men det är de små kryddorna som främst lyfter filmen, som t.ex. Terry Gilliams säregna stil att regissera. De groteska scenografierna som pryder framtidssekvenserna men också resten av filmen är en fröjd för ögat. Dessutom så ligger ljussättning och foto för det mesta på topp. Mystiken kring De 12 apornas armé är ständigt närvarande och Astor Piazzollas signaturmelodi är en av de sakerna som gör att filmen får en extra plats i mängden av häftiga filmer. Skådespelet är ifrån alla håll och kanter på en hög nivå men Madeleine Stowe’s nästan typiskt amerikanska agerande förstör ibland lite av filmens charm. Samtidigt är det svårt att tänka sig hur hon annars skulle spela med tanke på att hennes roll på sätt och viss är den enda normala i hela filmen (fast allt är ju relativt). Brad Pitt spelar en roll som vi idag, efter att ha sett Jim Carrey spela på ett likartat sätt om och om igen, kan känna oss lite trötta på; men det krävs skicklighet för att göra en sådan roll och den är underhållande, så det känns egentligen ganska fånigt att klaga på det. Frågan är dock ifall inte Bruce Willis är den som lyser starkast i sin måhända stundvis osannolika, men också stundvis briljanta karaktär.

För er som älskar krångliga handlingar, Terry Gilliams vanvett och science fiction-filmer så som Children of Men, så rekommenderas den här filmen varmt.

···½

Brazil (1985)

Originaltitel: Brazil
USA / FÄRG / 119 min

Regisserad av Terry Gilliam
Skriven av Terry Gilliam, Tom Stoppard och Charles McKeown
Skådespelare: Jonathan Pryce, Robert De Niro, Katherine Helmond, Ian Holm, Bob Hoskins, Michael Palin m.fl.

TERRY GILLIAM HADE ALLTID PROBLEM att släppa ut sitt mästerverk. Detta var pågrund av att det var något för bisarrt och nytt. Filmen krävde 100 miljoner för att göras, sedan efter flera års klagande så fick han jobbet att göra Brazil (1985). Den 1 januari 1984 gav Terry den färdigklippta version till Universal Studios. Men tyvärr var den tvungen att klippas ner. Efter en längd som gick bra för bolaget, 40 minuter förlorad film. Istället för att filmen skulle sluta som den var bestämd att göra, ändrades den till ett mer typiskt, dåligt slut. Terry Gilliam blev rasande.

Kritiker från L.A. blev nyfikna, de vill se Gilliams version. Efter detta visade Gilliam sitt verk för kritikerna och de älskade detta (han gick till och med hem till dem för att visa den) missförstådda verk. Tillslut gav bolaget upp och visade den riktiga versionen av Brazil. Nu för tiden har folk kallat Terry's verk för en av de bästa filmerna genom tiderna. IMDb har utnämt den till en av de bästa filmerna på Top 250. Det blev en storslagen triumf för Gilliam.

SAM LOWRY ÄR EN MAN SOM LEVER I en retrofuturustiskt stad, han är typisk byråkrat som jobbar i en typisk men något stökig och huvudvärksframkallande arbetsmiljö. En dag märker han ett adminstratörsmisstag. En fluga råkar åka in i en skrivmaskin som hostar upp efternamnet Tuttle och råkar således ändra namnet Tuttle till Buttle. En oskyldig människa vid namn Buttle råkar ut för en viss Tuttles straff och avlider. Sam Lowry måste ta itu med denna byråkratiska mardröm men börjar senare att komma i kontakt med denne Tuttle, en slags "undergroundhjälte". På färden möter han den kvinnliga terroristen Jill Layton. Men det blir allt värre för Sam när han blir en fiende med staten, på grund av hans smått ofrivilliga umgänge med dessa två.

Skådespelet av Johnatan Pryce (Sam Lowry) är bra som den milt tråkiga och fyrkantiga mannen. Hans chef Mr. M. Kurtzman (Ian Holm) är väldigt kul som en nervös och udda chef. Tuttle (Robert DeNiro) skådespelar också bra som en "undergroundhjälte" som är klart bättre än den vanliga servicen. Fotot är bra och ger en stark känsla av att man lever i en oförorenad stad, detta bevisar också scenografin som verkligen ger en bild av att man är i framtiden. Scenografin påminner också mycket om filmen Metropolis (1927). Som också är en framtidsfilm. Som jag tycker så är det såhär, blandar du Metropolis och Monty Pythons humor så får du Brazil.

Fast filmen har sina nackdelar som att det oftast blir rörigt vid vissa tillfällen. De jag gillar med filmen också är att använder mycket skugga så filmen blir till en neo-noir film. Ja, vad mer kan man säga? Storslagen, väldigt. Ifall ni ser den här DVD:n, tveka inte.

····½