Teenage Paparazzo (2010)

Originaltitel: Teenage Paparazzo
USA/Färg och svart-vit/94 min

Regisserad av Adrian Grenier
Skriven av Adrian Grenier och Thomas de Zengotita
Medverkande: Alec Baldwin, Lewis Black, Noam Chomsky, Kevin Connolly, Matt Damon, Thomas de Zengotita m.fl.

ADRIAN GRENIER är tveklöst mest känd för rollen som Vincent Chase i den prisade TV-serien Entourage. Entourage handlar om en kändis och hans följe och det glamorösa livet i Hollywood. Den verkliga mannen, Adrian Grenier, är dock långt ifrån Hollywoods gunstling, med tusen storfilmer bakom sig. Han säger själv att han är en dokumentärfilmare som vill göra filmer i länder han inte får komma in i. Med Teenage Paparazzo har han kanske inte gjort en så uppenbart "farlig" film, men har definitivt träffat på en viktig punkt i vårt samhälle. Likt Entourage handlar Teenage Paparazzo om kändislivet, den mediala inverkan i vårt samhälle och om en liten grabb som har en annorlunda hobby: han fotar världsberömda kändisar.

Teenage Paparazzo är en lysande inblick i hur paparazzifenomenet fungerar. Medan vi ofta förknippar en paparazzifotograf med en påhängsen fluga som aldrig lämnar kändisar ifred, så ger här Grenier är ganska välförtjänt porträtt av inte bara det främsta objektet, tonåringen Austin Visschedyk, utan även hans vuxna vänner inom paparazzivärlden. Grenier har här valt att fokusera på nämnda Austin, hans privatliv och hans liv som en exploatör av andras privatliv, vilket i sig är en väldigt intressant kombination. Det blir dessutom ännu mer perfekt då Grenier, som själv blev storstjärna efter Entourage, leder hela filmen och blir vän med Austin, vars intresse för paparazzifotografering egentligen startade när han en gång fotade Grenier.

Grenier knyter an berättelsen om Austin med uttalanden av flera specialister på ämnet om den inverkan media har på samhället. Vi får veta en hel del om den moderna människans parapsykologiska relationer med kändisar, den slags relation där vi egentligen inte känner personen, men det känns som det eftersom vi känner igen skådespelaren så väl (eller en viss roll han/hon gjort). Vi får följa med på snabba jakter efter kändisar och såväl Paris Hilton som Lindsay Lohan intervjuas, i en film där Grenier inte kuvar sig för att själv paparazzifotografera och starta rykten genom att gå och åka bil med Hilton.

Redigeringen är någorlunda tafflig, vilket gör att det blir väldigt "TV" över hela formatet. Det är med andra ord inte utformat som en direkt kassasuccé, utan vi använder enkla typsnitt för att markera vad som händer. Det är dock till filmens fördel, eftersom Grenier faktiskt inte vill exploatera. Istället för att fortsatt glorifiera Hollywood (som så många gjort), så berättar han om dess baksidor, de han själv erfarit under sin tid som världskändis.

Teenage Paparazzo är inte felfri. Jag kan faktiskt inte direkt sätta ut några direkta fel så, men dokumentären träffar kanske inte riktigt, riktigt så hårt att det ska bli full pott när det kommer till betyg. Det är inget fel på ämnet, på filmen eller på det sättet Grenier utfört sin dokumentär (alla är faktiskt stundtals perfekta) och Greniers intresse för ämnet och sin passion för att verkligen lära känna Austin, denna speciella unge på Hollywoods gator, gör att Teenage Paparazzo blir en väldigt intressant, gripande och faktiskt ganska viktig film. Vi slukas av alla typer av medier, mer än vad vi tror, och då är det väldigt skönt med en film som sätter perspektiv på saker; som lyckas dra ner oss på jorden och ge en varierad bild av kändislivet (där vi lätt blundar för rikedom och konstant uppmärksamhet som något stundtals ganska jobbigt). Med Teenage Paparazzo har Grenier faktiskt imponerat med en mycket bra dokumentär. Han har gjort mer och med en film som Teenage Paparazzo bakom sig, kommer jag verkligen inte tvivla över att se Greniers andra dokumentärer. Bra jobbat! 3½/5

When You're Strange (2009)

Originaltitel: Dazed and Confused
USA/Färg/102 min

Regisserad av Tom DiCillo
Skriven av Tom DiCillo
Medverkande: Johnny Depp, John Densmore, Robby Krieger, Ray Manzarek, Jim Morrison, Jim Ladd m.fl.

NÄR JAG FÅR HÖRA om dokumentären om ett av mina absoluta favoritband, kan jag inte bli annat än överlycklig och överexalterad. Efter som det finns så mycket mystik inblandat i ett av det sena 1960-talets största rockband, har få verkligen lyckats ge ett ärligt porträtt. Kanske mest för det antal substanser som bubblade i skallarna på själva objekten, men också för att den snabba livsstil bandet fick forma sig efter knappast gav rum åt djupare förklaringar eller biografier. Det handlade helt enkelt bara om rock 'n' roll.

Förutom Oliver Stones The Doors (1991), finns det ytterst lite om The Doors i filmformat. Självaste Jim Morrison dyker upp som diverse gestalter lite här och var, men det är mest den allmänt kända versionen av Jim, som en flummig rockare från 1960-talet (vilket kanske överensstämmer en del, om man ska vara ärlig). När dessutom ovanstående film ej heller egentligen förklarade vilka The Doors och dess berömda frontman egentligen var, satt man fortfarande fundersam. Det går aldrig att till fullo sammanfatta en person på en och en halv timme, men lite mer ville vi ha.

Då kom Tom DiCillos When You're Strange (2009), som bara inte är en mästerlig samling dokument, men även ett mycket skickligt utfört hantverk och dokumentär i sin helhet. Med precision, har man tagit filmer från diverse resor, uppträdanden, privata bilder och filmer och diverse klipp från Jim Morrisons egna kortfilmer, för att knyta ihop framgångssagan som bara höll på i drygt sex år. Det blir en väldigt sammanhängande och intressant tripp, trots att det aldrig är en fiktivt, inspelat händelseförlopp som ska visa hur allt skedde. Istället, med hjälp av klipp från de verkliga The Doors, blir det som en spelfilm, med element av dokumentär (i diverse berättarröster, intervjuer och så vidare).

Ett minus kan vara att Jim Morrison, återigen, får väldigt mycket utrymme. Samtidigt har The Doors blivit synonymt med honom, då han dog under märkliga omständigheter, 27 år gammal. Där The Doors snarare bara fokuserar på Jim, blir däremot When You're Strange en förvånansvärt allsidig dokumentär, som berättar anmärkningsvärt mycket om resten av "dörrarna." De alla ställer upp i intervjuer och vi får reda på en hel del intressant, som vilka musikaliska bakgrunder de kom ifrån. Det är nämligen tydligt att The Doors inte skulle kommit var de är idag, om det inte varit för skickliga musiker i bakgrunden. Utan Manzareks orgel, hur skulle vi då känna igen Light My Fire?

Med en dokumentär som denna, finns det egentligen inte så mycket mer att säga. Den som kanske inte är så väldigt fascinerad av The Doors, får i alla fall ett stycke viktig rockhistoria. För den som inte alls är intresserad av rock, finns här i alla fall en mycket bra dokumentär. Att ta det mystiska rockbandet The Doors och lyckats bygga ihop en berättelse, bara med hjälp av klipp, blir ett enastående resultat man egentligen bara måste älska. Se Tom DiCillos When You're Strange, den hittills bästa (förmodligen någonsin) inblicken av det band som bidrog till de musikaliska förändringarna i rockmusikens blomstertid 1965 och framåt. 4/5

Eleganten från vidderna - filmen om Eddie Meduza (2010)

Originaltitel: Eleganten från vidderna - filmen om Eddie Meduza
Sverige/Färg/74 min

Regisserad av Andreas Brink

"NÄR NI SITTER OCH ROAR ER åt nu och tycker det är fränt och kul och roligt, det är egentligen ett uttryck av ett barns ren, skära ångest." brukade Eddie Meduza, eller Errol Norstedt som han egentligen hette, säga det, när han beskrev den försvarsteknik han använde, när mobbarna plågade honom i skolan: att dra plumpa skämt.

Eleganten från vidderna - filmen om Eddie Meduza (2010) är dokumentären om Eddie Meduzas liv. I början kan man lätt totalt strunta i en dokumentär som denna och avfärda den som glorifiering av medelmåtta. "Musiker" som Onkel Kånkel and his kånkelbär och Björn Rosenström är knappast något som faller mig i smaken och det ska krävas ganska mycket, för att jag på riktigt ska börja intressera mig för vart musiken egentligen kommer ifrån. Däremot kan jag säga att jag är glad över att en Om jag ska vara ärlig, kan jag faktiskt säga att den äntligen kommit. Varför skulle då dokumentären om en av Sveriges mest onödigt provokativa artister, pionjären inom könsrocken och konungen av Sveriges raggar- och fulkultur, vara något jag faktiskt skulle längta till att få se?

Eddie Meduza är knappast förknippad med Sveriges finaste kultur och kommer aldrig nämnas i samma svängar som Carl Michael Bellman och Cornelis Vreeswijk. Dock tål att nämnas att han faktiskt bar en stor likhet med de Sveriges största. Inte nog med att han inte väjde för att sjunga om alkoholen och provocera, utan för att han faktiskt besatt en stor musikalisk talang. Meduza kunde spela allt från gitarr och piano, till dragspel och saxofon och kunde lätt lyssna på ett solo från en annan låt och ta ut den på gitarr. Han beskrivs även ofta som en man som kunde sätta sig ner och skriva en komplett låt precis på stället, inom loppet av några minuter. Att låtarna fick namn som Det kliar på kuken och Ge mig rövhål och handlade om att han ville ha en tjej med stora bröst eller om att stå och peta näsan var egentligen bara en slump.

Som jag nämnde, är det på ett vis tur att den här filmen kommer ut. Det är inte egentligen för att jag är ett enormt fan av Meduza och jag finner egentligen inte hans osmakliga, sjuka humor kul, men det är för att de sätter ljus på en av Sveriges kanske mest smutskastade och medvetet "overkliga" artist. Det är nämligen i separationen mellan alter egot Eddie Meduza och den verkliga Errol Norstedt, som dokumentären blir sevärd. Med hjälp av diverse sketcher och videoklipp från hemmet, till intervjuer och gamla utklipp från tidningar och annat, lyckas man påtagligt fånga Meduzas liv, förhållanden och framgång, från dess allra högsta topp, tills dess djupaste dal. Vi lär oss om hur mobbad Norstedt blev under de ständiga flyttningarna och byten av skola och varför denna Elvis-älskare egentligen, mer eller mindre, blev tvungen att göra den råa och skämtsamma musik han blev känd för. Ständigt försökte han visa sin mer allvarliga sida, den sida många av hans vänner kanske kände igen honom allra mest vid, men som aldrig riktigt fick chansen att nå ut. Vi får reda på hur pappa Errol var, hans hjärtknipande telefonsamtal till den dotter han övergivit i alla år och minnena hans son hade av att spela in de sketcher Meduza sysslade med.

Dokumentären har sina brister. Jag hade velat veta mer om hur Norstedts barndom var. Som en vän till honom nämnde, så var Norstedt egentligen en väldigt trevlig och smart människa, men som antagligen blev som han blev på grund av sin virriga barndom. Det är anekdoterna om den misshandlande styvfadern, mamman med alkoholproblemen och känslan av ensamhet i barndomen jag ville åt i Errol. Jag vill inte vältra mig i misären, utan snarare få reda på vad det var som gjorde att Errol Norstedt kom att stå på scenen full och sjunga om erektion, när han istället kunde bli den Little Gerhard han drömde om som barn. Norstedt var tydligt en man som satt inne med en väldans massa känslor, som rörde allt från självdestruktivitet till glädjen över att få folk att skratta, och jag hade på ett sätt velat se ett närmare porträtt av Errol Norstedt. Det skulle bli svårt, men det hade kunnat gå.

Liksom många självdestruktiva själar (Arthur Rimbaud, Jim Morrison, Nick Drake, med mera), är det alltid svårt att sätta fingret på personen. Överhuvudtaget är det svårt att sätta fingret på någon, eftersom en människa är så mycket mer än en mening. På just samma sätt är Errol Norstedt så mycket mer än E. Hitler och Dunder å snus. Det är just därför jag hade velat se ännu mer av personen Errol, vem han var och vart han kom från, innan det blev Meduza, innan det blev Nowles, innan det ens blev den endimensionella karaktär vi lärt känna i pressarna idag. I det virrvarr när det begav sig, skulle nog detta blivit lättare sagt än gjort. Errol Norstedt är trots allt mannen som beskrevs som han som hade 10 olika personer i sig, minst. Vad jag däremot vet, är att jag skulle velat se mer av den Errol som talade så varmt om att musik inte handlar om att bli känd; att det inte är det man ska vara ute efter. Att bara kunna behärska att spela ett instrument, sade han, är just det som är det fantastiska. 3/5

Block Party (2005)

Originaltitel: Block Party
USA/Färg/103 min

Regisserad av Michel Gondry
Skriven av Dave Chappelle
Medverkande: Dave Chappelle, Erykah Badu, Isaac ben Ayala, Bilal, Lil' Cease, Cody ChesnuTT m.fl.

MAN HAMNAR OFTA I EN FAS och på grund av min aspirerande ståuppkomiker till brorsa, har Dave Chappelle gått osedvanligt mycket på skärmarna hos mig. Allt från hans stand-up, till några av hans filmer, har man slängt ett getöga på. Dock visste jag, att Block Party (2005), eller Dave Chappelle's Block Party som den ibland kallas, inte var en typisk Chappelle-film. Med Michel Gondry vid rodret och med vetskapen om att det hela är en dokumentär om att arrangera ett så kallat "block party", en kvartersfest, i Chappelles egna hemtrakter.

Även om man egentligen inte direkt kunde tänka sig Chappelle och Gondry tillsammans, blir det här en väldigt givande film. Gondrys filmer får alltid ett väldigt speciellt utseende. De blåa nyanserna, ihop med den lilla känslan av egendomlighet, gör Block Party till en film som bär en hel del likheter rent visuellt, med exempelvis Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004) och Be Kind Rewind (2008). Jag gillar även filmer som visar även de allvarligare sidorna hos något så givet sorgfritt som en komiker. Block Party är knappast en film som vältrar i allvar eller om en komikers "hårda" uppväxt, för inget porträtteras som särskilt svårt eller dystert i Block Party.

Däremot är det inte enbart en film om Chappelles strävan efter att genomföra ett lyckat block party, utan även en film som till stor del vänder sig till och handlar om "the black community", om den svarta medelklassen i USA. Med det sagt, känns det knappast oangeläget eller som man blivit utfryst, för det är lika mycket en film om svarta och vita tillsammans. Wyclef Jean nämner exempelvis, till en samling färgade, unga orkesterspelare, efter ett långt snack om vilka förändringar de skulle vilja göra i USA, att aldrig skylla på "den vita mannen" för deras situation och alla problem som sker i världen. Det finns fortfarande en hel del skillnader, kanske främst i USA där segregeringen så uppmärksammat aldrig riktigt lade av förrän så sent som 1960-talet, och filmens teman om ras är oundviklig. Dock är det mer om just lyckan och glädjen i musiken, gemenskapen och mångfalden som blir det centrala i filmen och dess verkliga drivkraft. Det blir aldrig beskyllande, utan snarare väldigt förenande och olikheterna tas positivt, med ett skämt och gott skratt, istället för något negativt.

Block Party är inspirerad av filmen Wattstax (1973), som också handlar om arrangemanget av den festival i Wattstax (som av vissa brukar kallas för "det afroamerikanska svaret på Woodstock"), fast där man kan säga att komikern är Richard Pryor, istället för Dave Chappelle. Jag har inte sett Wattstax, men eftersom den är ett original vill jag väldigt gärna se den. Block Party däremot, blir en väldigt lyckad dokumentär. Det känns nära, äkta och präglas av nästan enbart sköna människor. Med bra musik med duktiga artister (såsom Kanye West och The Roots), snärtig humor och ett ändå ganska lättsamt synsätt, blir Block Party en annorlunda film, även för Gondry, som knappast bör tas för en Chappelle-film i stuk med Half Baked (1998). "This is the concert I always wanted to see!" 3½/5

Grizzly Man (2005)

Originaltitel: Grizzly Man
USA/FÄRG/103 min

Regisserad av Werner Herzog
Skriven av Werner Herzog
Medverkande: Werner Herzog, Carol Dexter, Val Dexter, Sam Egli, Franc G. Fallico, Willy Fulton m.fl.

EN GÅNG GJORDE JAG ett halvhjärtat försök att se en film av Werner Herzog: Aguirre - Guds vrede (1972). Eftersom jag var ganska sömndrucken, insåg jag att jag inte skulle få någon behållning av den ändå, så jag stängde av. När SVT1 då visade Grizzly Man (2005), som jag hört mycket gott om, så kunde jag inte stå emot frestelsen att välkomna Herzogs film med öppna armar. Vad som jag först trodde skulle vara en dokumentär om en vanlig naturfilmares kärlek för björnar, visade sig bli ett neutralt, men fängslande och stundtals rubbat, porträtt av en väldigt egen, men också väldigt passionerad, människa och likväl kanske en av de bästa dokumentärfilmerna jag sett.

Jag ska, rent konkret, inte berätta allt för mycket om handlingen, dels för att filmen inte erbjuder särskilt mycket av en specifik grundberättelse, men också för att den stora handlingen, självaste kärnan, inte ligger i en grundhandling, utan just i hur Herzog binder ihop alla dessa människors historier och känslor, till ett känslosamt och gripande porträtt av filmens huvudämne: Timothy Treadwell. Treadwell är känd som amatörnaturfilmaren som, i runt omkring 13 säsonger, levde tillsammans med grizzlybjörnar på Katmai nationalpark. Timothys hänförelse av den livsfarliga besten slutade tragiskt, då han 2003, tillsammans med sin flickvän Amie Huguenard, blev dödade och uppätna av brunbjörnar.

Vid första anblick kan filmen bara tyckas vara ett porträtt av en relativt vanlig naturfilmare, en man med stor passion till naturen, där hans död kanske blir det allra mest häpnadsväckande med filmen. Herzogs film röjer dock bort alla dessa förutfattade meningar och visar istället en man, vars inre demoner kanske är farligare än självaste grizzlybjörnen. När man får höra om Treadwells liv, förefaller det lite som att hans mani, bara av ren tillfällighet, blivit björnar och att hans begeistring egentligen berott på att hitta något som får honom att orka fortsätta. Denna inre frustration, tillsammans med hans lugna yttre och de vackra miljöerna, gör Herzogs film till en märklig, men beundransvärd, blandning, som kanske berättar mer om det mänskliga psyket, än om just huvudföremålet grizzlybjörnar.

Herzog har, med stor respekt för de inblandade, gjort en mycket fängslande dokumentär. Utan att vara alltför subjektiv, har han träffat de som stod Treadwell närmast, däribland Treadwells föräldrar och kollegor. Herzog väljer att, i tidigt stadium, berätta om Treadwells öde och det gör inte publiken något. Som jag nämnt tidigare, så är här inte tanken att ge oss en överdådig, glorifierande hyllning till Treadwell, men ej heller något som trycker ner honom. Herzog gör, för en gångs skull, en dokumentär som inte lägger orden i mun på tittaren (i en tid som präglas av Michael Moores dokumentärer), utan som låter var och en avgöra och ta ställning till ämnet.
Grizzly Man blir dock bara såpass underhållande på grund av just Timothy Treadwell. De unika bilderna av amerikansk vildmark som han tog, tillsammans med hans liv och vänner, är en guldgruva för en regissör som Herzog. Han behöver bara se till att allt klipps rätt och att han inte snubblar på orden i sin roll som berättarröst, men annars berättar Treadwells historia sig själv. Den verkliga elogen till Herzog är därför inte att han gjorde detta bra, utan att han gjorde det. Om inte detta hade gjorts, hade inte alls lika många fått ta del av den spektakulära historien, som är den av Treadwell, en man som, i all sin ensamhet och sina rop på hjälp, kanske allra, allra mest hade behövt en vänlig klapp på axeln. 4/5

Dom kallar oss mods (1968)

Originaltitlar: Dom kallar oss mods
SVERIGE / SVART-VIT / 100 min

Regisserad av Stefan Jarl och Jan Lindkvist
Skriven av Stefan Jarl (skribent) och Jan Lindkvist (skribent)
Medverkande: Kenneth 'Kenta' Gustafsson, Stefan Jarl, Pundar-Bosse och Gustav 'Stoffe' Svensson

ATT VARA EN FILMREGISSÖR KRÄVER ETT HÅRT ARBETE. Ständigt har man att göra med diviga skådespelare, ett hårt schema och mycket utrustning som måste kånkas på fram och tillbaka. Vad kan då vara ännu jobbigare? Jo, dokumentärfilmare. Inte nog med att dokumentären är en erkänt mindre genre i jämförelse med fiktionella filmer, genren kräver också ett enormt tålamod, både från tillverkare och åskådare. 1968 kom Sverige att stöta på en enorm, filmisk sensation. Filmen var en dokumentär och handlade om två av samhällets utstötta, två så kallade mods: Kenta och Stoffe.

Dom kallar oss mods är den första delen i en trilogi om framför allt 17-åringarna Kenta och Stoffe (även om andra mods såsom till exempel Jajje dyker upp sinsemellan). De har blivit nekade den trygga medelklassmiljön på grund av misshandlande farsor, alkoholiserade morsor och ständiga förflyttningar till olika fosterhem att de till slut bestämt sig att fullständigt skita i Svensson-livet och gå så långt man möjligtvis kan gå: de skiter i att klippa håret, går i gamla kläder, krökar och knarkar, utan att ha ett hem att gå tillbaka till efter en vild natt. I takt med olika intervjuer från bland annat Kenta och Stoffe, men även från andra personer med samma bakgrund, får vi följa med Kenta och Stoffe på deras bravader i 1960-talets Stockholms-mörker. Vi får följa dem med deras tankar och idéer om deras omgivning och levnadssätt, kärleken och den bådande framtiden. Med grovkornig skärpa lyckas Stefan Jarl fånga det mesta ur ungdomarnas liv, däribland en rätt så närgången sexscen.

Varför slår en sådan här film igenom? För gemene man är det enda Jarl dokumenterar misär och brister i det svenska fosterhemssystemet. Det här är barn som aldrig fått en korrekt uppväxt och som får lära sig det mesta på egen hand. När man talar om fulla uteliggare tänker man nog oftast på en medelålders man som sett sina bästa dagar. Vad som skiljer de åt från ungarna i filmen är att det här är barn som inte vet något om det väntande vuxenlivet. Det är i ungdomen man formas och om inga föräldrar eller målsmän finns där som förebilder, vem kan då möjligtvis få dem på rätt spår? Både Kenta och Stoffe berättar om hur läget var hemma och att man ibland behövde gå ut i skogen för att läsa läxan; det gick inte att plugga hemma på grund av allt gräl. Bakom hemska minnen och en jobbig tillvaro lyckas Kenta och Stoffe ändå skratta åt det de har, fastän det bara är ett kortvarigt fnitter bland alkohol och fatal grundinställning till livet själv.

Kenta och Stoffe känner sig som kungar där de lever rövarn i stan, men ingen av dem känner någon vidare poäng med det. Ingen har varit där med dem från början, vem kan möjligtvis börja bry sig efter alla år av våta nätter och övergivenhet? Jajje, en nära vän till Kenta och Stoffe, berättar själv att framtiden för både han och hans vänner med all säkerhet inte ser så ljus ut. Men inget görs åt det. Inte ens de själva gör något. Och där sitter kärnan i filmen. Bland hemska förhållanden och utan någon ledsagare att visa rätt väg, är man någonsin dömd på förhand till att gå under?

Dom kallar oss mods är utan tvekan en av Sveriges bästa dokumentärer. Tillsammans med uppföljarna Ett anständigt liv (1979) och Det sociala arvet (1993) har Stefan Jarl gjort en fantastisk följetong om något så ovanligt som livet för de som växte upp utanför samhället och där förskönandet uteslutits för att låta de riktiga personerna förgylla berättelsen. Inte i USA, inte i Afrika, inte någonstans på andra sidan jordklotet. I vår egen huvudstad hemma i Sverige.

Wild Combination: A Portrait of Arthur Russell (2008)

Originaltitel: Wild Combination: A Portrait of Arthur Russell
USA / FÄRG / 70 min

Regisserad av Matt Wolf
Medverkande: Chuck Russell, Emily Russell, Tom Lee, Peter Zummo, Philip Glass, Allen Ginsberg, Jens Lekman m.fl.

GO BANG! Under tonåren kommer man då och då till insikten att man snart kommer att bli vuxen. Men så länge man inte träffar sin livs partner, blir förälder eller skaffar sig en karriär så kan man alltid försöka att hålla sig kvar och kämpa för att få leva i den där brinnande tonårsflamman så länge som möjligt. Det finns massor av sätt att få denna period i livet att fortgå. Jag tror att man kan sammanfatta alla dessa med att det handlar om att fortsätta uppleva. Som vuxen slutar man inte uppleva, men man är nog inte ute efter nya upplevelser i samma mån; min misstanke är att man då uppskattar mindre flyktiga ting, så som trygghet, kärlek och kunskap. För min egna del så känns inte upplevelserna viktiga på det sättet som jag tror att det gör för många andra. Jag har nämligen musik och film som ständigt berör mig på det känslomässiga planet, de ger mig de upplevelser jag behöver, så jag nöjer mig med det. Men för somliga krävs det ett driv; nattliv, idéer och i största allmänhet förbjudna saker. Tonårsåren kommer att bli beständiga genom vad som nu ger dessa personer de upplevelserna som de behöver. Jag vill inte säga att jag vet bättre, för det tror jag faktiskt inte. Jag tror att svaret på frågan om evig ungdom är att aldrig bli vuxen (vilket jag å andra sidan tycker att varje människa ska ta sig i kragen för att försöka bli), vilket du lättast slipper genom att just fortsätta jaga dessa äventyr. Fast det blir svårare och svårare ju äldre man blir. Genom att bli rockstjärna blir det dock inte så svårt. Men det är inte det avantgarde-musikern Arthur Russell är.

Arthur Russell växte upp på en bondgård i Iowa. Han var ett speciellt barn och blev antagligen också behandlad därefter. Som 18 år flyttade han till San Francisco för att studera nordindisk musik och träffa en rada kända musiker. Bland dessa kan nämnas en av mig väldigt omtyckt David Byrne och en Allen Ginsberg som sjöng och läste sin poesi medan Arthur Russell ackompanjerade på cello. Av allt detta blev den osäkra pojksjälen snart upptäckt i sina små kretsar med sina arma låtar som han framförde på akustisk gitarr och under artistnamn så som Dinosaur L så kunde han släppa sina första singlar i slutet av 70-talet. Det var musik för dansgolven. Sedan blev det 80-tal, och under ett årtionde spelades gigantiska mängder av musik in. Men Russell var lite av en perfektionist och ville alltid putsa lite mer på verken. Det blev inte mycket utgiven musik, men det blev så småningom högar med kassettband med olika versioner på alla hans låtar. i april 1992 dog Arthur 40 år gammal av aids. I världen var han då inte mycket till känd; hans musik, som musikaliskt dragit åt avant-garde och mer experimentell musik var svår och ledde föga till några framgångar, egentligen inte ens när hans outgivna material allt mer började ges ut efter dödsfallet. Lite mer än tio år senare börja det dock se ut som om en ändring var på väg. The World of Arthur Russell blev en framgång bland de musikaliska. Efter det albumet, som mest innehöll material från den tidiga discomusiken, har det bara gått bättre. Numera räknas Arthur Russell som en av 80-talets förnyare, trots att hans påverkan har varit rätt så minimal. I år var det dags att göra filmen om denna framtida legend: Wild Combination: A Portrait of Arthur Russell, uppkallad efter hans idag mest berömda låt That's Us/Wild Combination.

DET ÄR HISTORIEN, och som vanligt när det handlar om en dokumentär så är det just den biografiska historia som vi får höra. Njutningsvärdet i filmen döms förstås på hur intressant den här historien nu är, och även om det naturligtvis är svårt att finna ett objektivt svar på det så tror jag att jag skulle kunna säga att den i det här fallet kanske inte är så värst intressant. Det fanns massor av unika ting och händelser i Arthur Russells liv, men inte tillräckligt. Vi får en rätt snäv bild på de människor som han lärde känna, hans relationer med dessa och egentligen skulle jag inte säga att jag vet så mycket mer om självaste Russell över huvud taget efter att ha lämnat biosalongen. Det blir också alldeles för mycket fjäsk ifrån människorna som intervjuas, vilket förvisso är en vanlig företeelse i den här typen av dokumentär (vanligtvis brukar det förvisso rymmas ännu mer sådant här pladder). Ändå vill jag säga att Wild Combination: A Portrait of Arthur Russell är ett tips till den som är nyfiken på musiken eller den som redan är en beundrare. Anledningen till detta är framförallt musiken. Här bjuds vi nämligen inte bara på fantastisk musik från Russells olika musikaliska perioder utan också på små arkiverande framföranden som övervägande är underhållande och/eller njutningsvärda, med några få undantag. Till musiken visas dessutom allt som oftast vackert fotograferade filmmontage som oavsett din tidigare relation med artisten kommer att få dig att fatta ett ännu större intresse i fortsättningen. Filmens viktigaste egenskap är kanske dess inspirationskälla till hur man kan göra musik.

Så har jag nu glömt vad jag skrev i första stycket? Vad hade det där med att vara ungdom egentligen över huvud taget att göra med en före detta bortglömd musiker inom avant-garde? Egentligen inte mycket. Men när jag lyssnar på hans underbara World of Echo från 1986 känner jag ofta en fantastisk känsla av evig ungdom. Varje gång jag går runt med dessa fantastiska sånger i mina hörlurarna känner jag att det kommer dröja lång tid tills jag blir vuxen. Jag får kanske den där kicken, helt enkelt. För mig gör just det här Arthur Russell till en otroligt häftig musikskapare och jag tänker mig ofta honom så som en man som aldrig växte upp i en viss mån och som en musiker som visste hur man kunde förmedla glädje och lidande i musiken på ett sätt som ingen annan kan.

···

Grey Gardens (1975)

Originaltitel: Grey Gardens
USA / FÄRG / 100 min

Regisserad av Ellen Hovde, Albert Maysles, David Maysles och Muffie Meyers
Medverkande: Edith Bouvier Beale, Edith "Little Edie" Bouvier Beale, Jack Helmuth, Brooks Hyers, Albert Maysles, David Maysles m.fl.

DOKUMENTÄRFILM HAR VÄLDIGT OFTA citerats som något mindre roligt och trist, framför allt av de yngre generationerna, kanske mest för att de vill bli underhållna och inte just se verkligheten. Jag instämmer att det finns en hel drös dokumentärer som verkligen är stentrista och som bara bär på ämnen man egentligen inte alls bryr sig om. Men så finns det andra dokumentärfilmer som jag mer än gärna vill se. Gimme Shelter (1970) och den så kallade Mods-trilogin (Dom kallar oss mods (1968), Ett anständigt liv (1973) och Det sociala arvet (1993)), den första om och med Rolling Stones och de sistnämnda om bland annat två personer tillhörande modskulturen, som håller sig på plattan och lever rövarn, helt enkelt. Sedan finns det ju en annan dokumentärfilm som jag såg för ett tag sedan, som heter Grey Gardens (1975) som även gjorde ovanstående Gimme Shelter.

Motivet för dokumentären är två kvinnor, mamma och dotter, som bor tillsammans i ett förfallet hus i ett lyxområde nämnt Grey Gardens. De är båda vuxna, dottern är väl i medelåldern och mamman är runt 70-80 år. De heter likadant. De är tämligen rika, men spenderar nästan inte ett öre på någonting. Mamman ligger nästan hela dagen i sängen. De äter glass till lunch. De gör ingenting på dagarna mer än att gå runt. De är totala enslingar. Dottern klär sig så mycket annorlundare än vad andra människor gjorde år 1975 och till och med i nutid. Och båda var släkt med Jackie Kennedy, John F. Kennedys fru innan han blev mördad i Dallas, Texas 1963. Medan Jackie Kennedy blev berömd för att ha unika och originella klädstilar på ett positivt sätt, så blev dottern i denna film, nämnd Edith "Little Edie" Bouvier Beale, berömd för sin innovativa klädstil på ett mer negativt sätt, år 1975. Nu är hon numera ansedd som "groundbreaking".

I DOKUMENTÄREN får vi följa med dessa två kvinnor genom deras rätt händelselösa vardag i det stora rucklet. Där sitter även det rätt kraftiga problemet med dokumentären. Allt eftersom det händer rätt lite i kvinnornas liv och vi endast får vittna (bland annat) flera samtal och tjafs, så känns den lite för lång och uttråkande, för att bära på detta motiv. Dock är det inte bara samtal, vi får se dottern "Little Edie" dansa, mamma Edie sjunga och en hel den andra händelser. Inte helt oförväntat, stötte filmen på problem under marknadsföringen. Folk tyckte att bröderna Maysles utnyttjade två egentligen mentalt sjuka människor, men publiken skockade sig ändå och filmen sågs av många. Nu har den dock fallit i glömska, men det här är en riktigt kultig dokumentär, ett ark av minne över en tid som vi inte får glömma bort.

Allt medan dokumentären går, ändras vår syn från de här rätt roliga kvinnorna till en alltmer tragisk vinkel. "Little Edie", som hade en strålande framtid och som såg väldigt bra ut som ung, blev fast hos en mamma som ansåg att hon behövde vara vid sin mor hela tiden, vilket skapade ett tvång för "Little Edie" och att detta kan vara resultatet av en vilja som inte fått gå genom. Monologer som "It's my mother's house and she owns it, she wanted the people she wanted in it, and she didn't want the people that I wanted in it.", "I think my days at Grey Gardens are limited. " och den smått desperata "...damn, horrible place in two years! God, if you knew how I felt, I'm ready to kill!" undrar man om man ska le eller om man ska må illa och gråta.

Det är en sak att se något riktigt fascinerande men ändå väldigt annorlunda på spelfilm, men att se dokumentär, riktiga människor, det är något alldeles annat.

····

Bowling for Columbine

Originaltitel: Bowling for Columbine
USA/TYSKLAND/KANADA 2002

Regisserad av Michael Moore
Skriven av Michael Moore
Skådespelare: Michael Moore, Jacobo Arbenz, Mike Bradley, Arthur A Busch, George Bush, George W Bush m.fl.

Michael Moore. En man jag faktiskt började bli lite trött på. Med hans ständiga "oj-så-kontroversiella-ämnen"-dokumentärer och hans eviga gnäll, så blev jag faktiskt lite trött på honom. Jag tyckte helt enkelt att han gjort sitt. Det tar jag dock tillbaka nu. I och med Bowling for Columbine är min syn på USA annorlunda, eller i alla fall min syn på Charlton Heston.

Dokumentären slänger åt precis alla håll och åt olika miljöer att det är omöjligt för mig som recensent att kunna sammanfatta allt det Moore tar upp i sin dokumentär. Därför låter jag givetvis han själv få göra det, vilket betyder att ni får ta och se dokumentären. Jag kan i alla fall ta upp vart allt börjar.

Två beväpnade elever gick 1999 in i en skola och sköt sammanlagt 12 elever och en lärare på en skola. Detta var inte en film. Detta var verklighet. Det var på Columbine-skolan i Littleton i USA och chockera alla jorden runt, till och med vi i Sverige.

Med det som tidsdokument har han infallsvinkeln att visa oss hur lätt det är att skaffa ett vapen i USA. Han träffar Charlton Heston, frispråkare för NRA, nära och kära från massakern i Columbine, Kanadabor och flera andra för att få svar på en gåta, varför USA är som det är. Med alla dessa kalkyler, ifrågasättningar och konsekvenser blandar Moore ihop något som verkligen kan få oss att inte tycka om vapenlagen i USA. Visserligen träffar han kanske de värsta "nut-casen" i USA, men han träffar även andra människor som inte vill ha vapen. Det gör att allting blir så mycket verkligare, utan att någon faller in på att hata USA, utan att förbättra USA.

Så, det är just det jag gillar med Michael Moore. Att han gör något ingen amerikan vågat. Han gör något som kan orsaka konsekvenser. Och han gör det med en enda utgångspunkt; verkligheten.

····½

The Kid Stays in the Picture

Originaltitel: The Kid Stays in the Picture
USA 2002

Regisserad av Nanette Burstein och Brett Morgen
Skriven av Robert Evans och Brett Morgen
Skådespelare: Robert Evans, Eddie Albert, William Castle, Francis Ford Coppola, Catherine Deneuve m.fl.

Först ska jag bara säga att omslaget till den här filmen är skitcoolt. Så, då var det sagt...

Bara för att ni ska ha det klart för er, så är det här en dokumentärfilm om Robert Evans liv, producenten bakom storfilmer som Love Story och Chinatown, för att nämna två. Vi får följa han från start till slut i ett rätt fartfyllt tempo, med snygga bildredigeringar och bilder, överhuvudtaget. Berättarrösten är Robert Evans själv, som läser från hans egna biografi, vilket ger ett mer personligt och levande perspektiv på det hela.

Eftersom det här är en dokumentär utan en riktigt "filmhandling" (istälet handlar den om den gripande sanningen som oftast överträffar dikten) så kan jag inte säga vilka som gör en gripande skådespelarprestation, eftersom det mest är arkivmaterial och bilder och att det dessutom är en dokumentär, där inget är fiktivt. Däremot kan jag säga att Robert Evans snack är ytterst coolt och man märker klart och tydligt att han har talets gåva, då han flera gånger behövde satsa sin roll inom filmbranschen hela tiden för att få folk på sin sida.

Ja, mer ska jag nog inte säga. En fullkomligt informativ dokumentär om en, för mig, rätt okänd producent med en, för mig, hel del riktigt kända filmer.

···