I sista minuten (1959)

Originalititel: North By Northwest
USA / FÄRG / 136 min

Regisserad av Alfred Hitchcock
Skriven av Ernest Lehman
Skådespelare: Cary Grant, Eva Marie Saint, James Mason, Jessie Royce Landis, Martin Landau, Leo G. Carroll m.fl.

SEDAN JAG BLEV INTRESSERAD av film, så har jag nått klarhet efter klarhet angående Alfred Hitchcock. Till en början trodde jag att i stort sett hela hans alster bestod av skräckfilmer, tills jag insåg att Hitchcock hade samma känsla för skräck som han hade för romantik och äventyr. Men det mest imponerande med hans alster - oavsett vilken genre filmer vi diskuterar - är hur han alltid har lyckats vara såpass stilbildande. Även om jag inte alltid är helt imponerad av Hitchcock, så kan jag inte annat än erkänna att det inte verkar finnas någon annan regissör igenom tiderna som haft större inflytande inom film. Att säga att I sista minuten (1959) är en av de mest inflytelserika av alla hans filmer skulle väl för många räcka för att klassa den som ett mästerverk. Men jag tänker lite annorlunda. Visst, det är lätt att se finesserna med en film som denna, men i dagens mått ter sig historien - mycket på grund av att vi redan sett den här sortens film så många gånger - ganska typisk och tradig. Och det är faktiskt manuset (utav Ernest Lehman) som I sista minuten kanske nått mest framgångar tack vare.

I centrum står Roger O. Thornhill (Cary Grant), en man som likt en blandning av James Bond och Josef K travar omkring genom USA med polisen hack i häll. Efter att ha blivit kidnappad så har ett par elaka filurer nämligen fyllt honom av stora doser whisky och låtit honom, näst intill medvetslös, få åka ner för en backe mot ett stup... Naturligtvis klarar sig Roger, men han blir anklagad för rattfylleri efteråt, och efter att också ha åkt på en anklagelse om mord (som han är desto mer oskyldig till) blir han efterlyst över hela landet. Vidare så träffar han Eve på ett tåg, vilket förstås leder till att det utvecklas en typisk Hitchcock-romantik. Och resten av berättelsen är både väntad och samtidigt smått överraskande. Hur vida bra historien faktiskt är, har jag delade åsikter om. Den är ju både klassisk i positiv och negativ benämning.

Vad som definitivt är klassiskt i en positiv benämning är dock scenerna. I sista minuten är nämligen en film, som kanske inte alla känner till, men näst intill alla har sett små snutar ifrån. För vem har egentligen inte hört talas om scenen då Roger O. Thornhill hoppar för livet då ett besprutningsflygplan flyger farligt nära. Eller scenen då Roger och Eve springer runt, jagade av skurkar, på Mount Rushmore? Utan att vara ett större fan av Hitchcock, så kan jag inte göra annat än att gilla scener som dessa, även om de knappast är så tidlösa så som många andra skulle påstå. Speciellt den förstnämnda scenen förtjänar sin plats i historieböckerna, då den förutom att innehålla action och en minnesvärd koreografi också är utspelar sig i näst intill tystnad (om scenen gjorts idag hade det antagligen varit någon sorts häftig musik till den) och i ett plant ökenlandskap, vilket gör den oerhört spännande. Det är scener som denna som får filmen att fortfarande, efter att ha blivit kopierad hundratals gånger, kännas såpass fräsch att jag inte kan annat än att hålla med om att den förtjänar sin status.

DET ALLRA BÄSTA med den här filmen är dock någonting helt annat, ifall du frågar mig. För när Cary Grant alltid har ett bra svar på tal, så kan man inte annat än le. Han är en helt vanlig man som hamnat i knipa, men ändå uppför han sig som en superagent som tränat på sina smarta repliker hela livet, utan för att en sekund se ut som om det var annat än improviserat. Du är aldrig orolig för att det ska gå illa för någon som Cary Grant, han säger alldeles för tuffa saker för att man någon gång ska fälla en misstanke. Och det, mina damer och herrar, är älskvärt! Vad kan man egentligen säga om dialoger som dessa, annat än att de är underbara?

- Something wrong with your eyes?
- Yes, they're sensitive to questions.

Eller klassikern...
- Roger O. Thornhill. What does the O stand for?
- Nothing.

MEN ÄVEN om det nu finns en mängd goda ting med I sista minuten, så är det verkligen inte den av Hitchcocks filmer jag först skulle rekommendera. Det här är - till skillnad ifrån de lite mer thriller-artade filmerna - en film som underhåller mest för att det är kul att se en gammal klassiker. Men det är ju naturligtvis också värt en del, så låt inte den här recensionen avskräcka er, utan tillåt er istället se I sista minuten ifall ni får chansen.

···

Psycho (1960)

Originaltitel: Psycho
USA / SVART-VIT / 109 min

Regisserad av Alfred Hitchcock
Skriven av Robert Bloch (roman) och Joseph Stefano (manus)
Skådespelare: Anthony Perkins, Janet Leigh, Vera Miles, John Gavin, Martin Balsam, John McIntire m.fl.

DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE (1966), Once Upon a Time in the West (1968), År 2001- ett rymdäventyr (1968), Dr Strangelove eller Hur jag lärde mig att sluta ängslas och lärde mig att älska bomben (1964), Easy Rider (1969), Doktor Zjivago (1965)... Visst var 60-talet ett fantastiskt årtionde sett ur filmperspektiv, möjligtvis det bästa årtiondet någonsin, men den bästa filmen från det här decenniumet är enligt mig en film signerad Alfred Hitchcock; Psycho (1960). Alfred Hitchcock var väldigt produktiv under sina levnadsår och lyckades regissera cirka femtio filmer, många av dem är ofattbart bra, och han är utan tvekan en av de främsta regissörerna någonsin. Psycho är nog Hitchcocks kronjuvel, den mest kända och även den mest skrämmande filmen av skräck/thriller-regissören.

Marion Crane (Janet Leigh) jobbar som sekreterare på en mäklarfirma, som en dag blir besökt av en storkund som har köpt en fastighet för 40 000 dollar, kontant. Marion blir kommenderad av sin sin smått oroliga chef att lämna in den stora summan pengarna på banken, men Marion stjäl istället pengarna, för att kunna ordna upp sin älskares och hennes ekonomi. Att berätta mer om historien än det här vore både onödigt och elakt mot en framtida tittare, eftersom filmen innehåller en del överraskningsmoment och vändningar, som delvis gör den här filmen så fruktansvärt bra. Hitchcock hade redan innan Psycho blivit en erkänd regissör, genom att året innan gjort I sista minuten (1959) och två år innan Studie i brott (1957), som båda av många rankas som några av hans bästa filmer, men Psycho är inte alls lik Hitchcocks övriga filmer, och inte de övriga filmerna som gjordes då heller, Psycho är nog i ett eget fack bland Hitchcocks filmer, men trots sina olikheter med övriga mästerliga filmer från den tiden så är ändå Psycho den absolut bästa filmen från 60-talet, enligt mig. Men det existerar absolut karaktäristiska Hitchcock-drag, för vem om inte han skulle göra en film med ett TV-team istället för med hans "riktiga" team, bara för att ge Psycho ett så billigt och opåkostat utseende som möjligt, precis som med valet att göra filmen i svart-vitt, trots att färgfilmen var tjugo år gammal. Det finns goda skäl till att det har gjorts två godkända uppföljare till Psycho och en horribel nyinspelning av Gus van Sant, som annars gör bra filmer, från 1998 (en exakt kopia, med exakt samma dialog, musik etc. Den enda skillnaden är skådespelarna och att det inte är svart-vitt utan färg).

ALFRED HITCHCOCK är långt ifrån den enda som bör krediteras för det här mästerverket. Efter att ha sett filmen ekar fortfarande Bernard Hermanns gnisslande strängar i huvudet, som ett outplånligt minne från filmen. Anthony Perkins kusliga och skrämmande roll som den gåtfulle Norman Bates är en av filmhistoriens bäst spelade roller, Norman Bates är och förblir en av de mest oförglömliga karaktärera någonsin. De övriga skådespelarnas insatser är också av god kaliber, men här är det Perkins som är i centrum. Även Alfred Hitchcock gör som vanligt en "cameo" i filmen, om du spanar utanför Marions arbetsplats några minuter in i filmen så kommer du nog märka en rund liten herre med cowboy-hatt som går förbi. Joseph Stefano, som tyvärr gick bort ifjol, var "bara" trettioåtta år när han skrev manuset till filmen, och Hitchcock var till en början oviss om hur Stefano skulle klara uppgiften, han litade hellre på äldre och mer erfarna manusförfattare, men Hitchcock blev knappast besviken på slutresultatet, för manuset, som är baserat på Robert Blochs bok från året innan, är oerhört skickligt. Det är svårt att inte heller nämna den troligtvis mest berömda och ständigt parodiserade dusch-scenen, som de flesta känner till, trots att de inte sett filmen. Den blev skjuten ur otaliga vinklar, och intressant är också att trots offret står naken i en dusch så visas det ingenting naket, mycket beroende på den stränga censuren som existerade då. Efter att Alfred Hitchcock hade läst boken beslutade han genast att göra en film av den, och försökte köpa upp så många exemplar som möjligt av boken, även från privatpersoner, för att få handlingen så hemlig som möjligt, vilket också är anledningen till att jag valde att beskriva handlingen så kortfattat som möjligt.

Jag har alltid sett på Alfred Hitchcock som en man som kan bygga upp en spännande och intressant stämmning, och i Psycho lyckas hen perfekt med det. Det finns tio, femton filmer med Hithcock som är åtminstone mycket bra, men Psycho är och förblir min favoritfilm av Hitchcock, och en av mina favoriter bland alla filmer någonsin. Ett gott råd är att om du är det minsta intresserad av att se bra film så bör du absolut spendera din tid på Psycho. Förvänta dig ett rent mästerverk, ett fulländat mästerverk.

·····

Frenzy (1972)

Originaltitel: Frenzy
STORBRITANNIEN / FÄRG / 116 min

Regisserad av Alfred Hitchcock
Skriven av Arthur La Bern och Anthony Shaffer
Skådespelare: Jon Finch, Alec McCowen, Barry Foster, Billie Whitelaw, Anna Massey, Barbara Leigh-Hunt m.fl.

VANVETT (1972) berättar historien om en slipsmördare som härjar i London i början av 1970-talet. Richard Blaney (Jon Finch) är en före detta pilot som försörjer sig som bartender på en av alla pubar i London. Han får en dag sparken från sitt jobb och väljer att besöka sin före detta fru Blenda (Barbara Leigh-Hunt) som sköter en äktenskapsförmedling. Blaney gör misstaget att besöka henne i ett upprört tillstånd och en hård ordväxling följer. Han lämna lokalen i vrede, något som hans frus sekreterare uppmärksammar. Hans gode vän, Bob Rusk (Barry Foster) som är grönsakshandlare, har också ärenden till Blaneys fru. Men hans ärenden är av en helt annan sort, nämligen att finna sig en kvinna som uppskattar hans tveksamma syn på sex. Rusk blir uppjagad då han åter får nej och stryper Brenda med... just det... en slips. Blaney som betett sig hotfullt mot Blenda tidigare anklagas för mordet. Han häktas men flyr från fängelset och nu återstår för honom att rentvå sig själv från misstankar samtidigt som han jagas för mordet av polisen.

Detta var sannerligen en störttrevlig överraskning. Jag vågar nästan påstå att Vanvett är ett litet underskattat mästerverk av mästaren Hitchcock. Hans oändliga kärlek till mediet och glädjen att få återvända till hemtrakterna genomsyrar hela filmen. Då Hitchcock valde rollbesättning till Vanvett sökte han efter aktörer inom den engelska teatern eftersom han var ute efter relativt okända skådespelare. Syftet till den handlingen var att avvärja alla förutfattade meningar av karaktärerna. Om exempelvis Cary Grant hade förekommit i filmen skulle vi ha tagit för givet att han var protagonisten. Istället är alla figurer neutrala från början och detta utnyttjar Hitchcock till max. Schablonen av Richard Blaney förändras snabbt. Istället för att sympatisera för honom föraktar vi honom och sen tar våra känslor för honom ännu en vändning. Detta faktum är även uppenbart bland andra karaktärer som exempelvis Robert Rusk. Vi är aldrig säkra på vilka vi kan lita på.

I Vanvett förekommer många av Hitchcocks karaktäristiska tekniska skickligheter. I vissa fall är dessa än mer tillfredsställande, effektfulla och mångtydiga än vad jag sett i många andra av hans filmer. Den brittiska humorn är egendomlig och väldigt underhållande. Sekvenserna mellan Oxford och hans fru är inte bara lysande spirituell komik men även en väldigt viktig del av filmen. Vi ser denna mordgåta ur ett annorlunda och mer avslappnat perspektiv.

FILMENS förmodligen största tekniska bedrift förekommer då Rusk bjudit upp en kvinna till sin lägenhet. De står i hans trappuppgång. Han säger just de ord som får oss associera honom med den mördare han är: "You're my type of woman." Sedan stiger de in i hans lägenhet, dörren stängs och vi vet precis vad som komma skall. Därefter glider kameran systematiskt sakta och ljudlöst ner för trapporna i många långa sekunder. Vårt medlidande för det påföljande offer, som vi redan kände och till och med identifierade oss med, växer. Den fullständiga tystnaden bryts när kameran glider ut på Londons högljudda trafikerade gator. Då plötsligt blir vi medvetna om offrets hjälplöshet. Ingen kommer att höra hennes rop på hjälp. Detta är en fullständigt strålande sekvens som jag, utan att överdriva, otvivelaktigt kan påstå att ingen annan än Alfred Hitchcock kan uppnå. Han är fullt medveten om hur vi åskådare ska reagera. Han fyller rutan med dramatiska känslor samtidigt som det är tekniskt bedårande och allegoriskt för ögat.

En intressant företeelse angående trappuppgången där Robert Rusk bor så återser vi den två gånger efter den just nämnda scenen. Första gången ser vi som jag nämnde trappuppgången när vi betraktar Rusk som en vedervärdig kvinnomördare, andra gången i trappuppgången ser vi honom som en hjälpsam kamrat och sista gången ser vi honom ironiskt nog som ett offer. En intressant detalj som jag är övertygad om att Hitchcock applicerade medvetet.

Om jag inte tar fel så har en utav Vanvetts "McGuffins" formen som en slipsnål. Just denna slipsnål ger upphov till en mycket minnesvärd och högt dramatisk scen som kan kategoriseras som en utav Hitchcocks "omotiverade" scener. Denna omotiverade scen äger rum i en potatisbil och är egentligen oviktig för berättelsen och utvecklingen. Det är nämligen dess syfte eftersom det då ges utrymme för regissören att fritt experimentera med det dramatiska och det konstnärliga. En liknande och betydligt mer känd scen som kan betecknas som omotiverad är sekvensen i I sista minuten (1959) då Cary Grant jagas av besprutningsplanet på det stora fältet.

Den abrupta och snabba klippningen som tillämpas under morden är överraskande och otäckt skrämmande. Den sätter samtidigt färg och bredd på regin och den substantiella spänningen. Frenzy avslutas genialiskt när dramatiken når sitt klimax. Den slutliga kommentaren levererad av Oxford är nästan överväldigande träffande och fyndig.

····

Fönstret åt gården (1954)

Originaltitel: Rear Window
USA / FÄRG / 112 min

Regisserad av Alfred Hitchcock
Skriven av Cornell Woolrich (novell) och John Michael Hayes (manus)
Skådespelare: James Stewart, Grace Kelly, Wendell Corey, Thelma Ritter, Raymond Burr, Judith Evelyn m.fl.

"Tell me exactly what you saw, and what you think it means?"

DEN OKONVENTIONELLE och framstående franske författaren Louis-Ferdinand Céline delar upp människan i två motsatta kategorier: exhibitionister och voyeurer. I Fönstret åt gården är det uppenbart att James Stewart framställs som en radikal version av den sistnämnda gruppen. Han är en betraktare, en fönstertittare som med nyfikenhet likt ett barn tar på avstånd del av andra människors vardag, anfäktelser och djupaste hemligheter. Detta är ett faktum.

Men ju längre in i berättelsen vi kommer och ju mer nyfikenheten tar kontroll över Stewarts agerande bleknas hans voyeuristiska karaktär bort och en exhibitionist träder fram. Han betraktar inte längre andras liv, han blandar sig i dem.

Fönstret åt gården (1954) berättar historien om en invalidiserad journalistfotograf (James Stewart) vars besynnerliga och oetiska tidsfördriv är att betrakta sina egendomliga grannar från sin lägenhet. När han blir vittne till vad han tror är ett mord delger han sin fästmö (Grace Kelly) om de misstänksamma företeelserna som äger rum på andra sidan gården. Så småningom blir även en detektiv och hembiträdet indragna i mordgåtan samtidigt som de resterande grannarna lever sina liv.

ALFRED HITCHCOCK inleder sitt filmiska mästerverk med en uppvisning av sin enastående visuella regi. Som elev i både den amerikanska och tyska stumfilmsskolan lärde han sig filmens viktigaste element, att berätta med bilder istället för dialog. Denna inledande scen är ett lysande, kanske det bästa exempel på hans kunskap och erfarenhet i detta område. I en enda lång kamerarörelse blir vi medvetna om att James Stewart har brutit benet och sitter i rullstol, hur han har hamnat där, vilket yrke han har och att det finns en kvinna i hans liv.

Strukturen i Fönstret åt gården bygger på en klippteknik uppdelad i tre bitar. Den är simpel men genialiskt effektfull som föranleder till nästan gränslösa möjligheter. Man låter filma en person, i detta fall Jimmie Stewart, som betraktar omgivningen. Därefter får kameran vila sig på det Stewart betraktar och slutligen vänder vi oss tillbaka till Stewart som tydligt ger uttryck för vad han ser. Här har vi den kanske renaste cinematografiska uttrycksformen som manifesteras i sin bästa skepnad och som genomsyrar hela filmens idé.

Att låta skådespelarna efterlämnas onämnda vore att synda. James Stewart gör sin bästa prestation någonsin (jämte sin insatts i Studie i brott (1958)) när han gestaltar den alldagliga mannen som vi så lätt identifiera oss med. Grace Kelly är filmrutans vackraste skådespelerska någonsin och porträtterar överklasstjejen Lisa Fremont genialiskt. Hennes entré är bedårande vackert regisserat av Hitch och fotografen Richard Burk. Hon lyser! Thelma Ritter inför en uppfriskande dos humor när hon gestaltar den snusförnuftiga Stella.

Den aningen gåtfulla relationen mellan Stewart och Kelly är en intressant faktor i filmens intrig. Stewart vänder ryggen åt deras gemensamma problem och använder grannarnas beteende och liv som en flyktväg att slippa ta itu med sitt förhållande. Men när dramatiken blir påtaglig, Stewarts entusiasm utvecklas till något ömsesidigt i deras relation och Kelly utsätts för fara börjar kärleken blomma ut. Grannskapet får Stewart att inse kärlekens skönhet.

HITCHCOCK har under sin karriär påstått att den fotografiska verkligheten är för det mesta orealistisk. Han ger uttryck av påstående bland annat i filmens sista dramatiska scen när Stewart blir överfallen av skurken Raymond Burr. Istället för att återge överfallet med en prosaisk helbild innehållande eventuella våldsamma slag och sönderslagna möbler ger sig kameran in i handgemänget och framställer scenen ur ett montage i snabb hastighet. Vi ser endast närbilder som visar ben, armar, händer och ansiktsuttryck. Publiken får delta i slagsmålet. Scenen blir intim och upplevs av oss som påtagligt våldsam. Realismen når sin maximala effekt.

Fönstret åt gården är utan nämnvärd konkurrens Alfred Hitchcocks främsta tekniska utmaning och hans mest genuina triumf. Vi följer historien ur EN mans synvinkel i ETT rum. Från detta enda perspektiv får vi ta del av flera skilda livsmönster som kantas av relationer och kärlek. I varje fönster blottas ett nytt liv, en ny idé och en ny intrig. Eftersom vi tar del av detta blir vi precis som Stewart, ofrånkomligen en fönstertittare. Vi kan inte vända bort blicken när nyfikenheten börjar dominerar över den moraliska människan inom oss.

Just den tvivelaktiga etiska aspekten i Fönstret åt gården påverkade inte Hitch från att genomföra sitt projekt. Han har så slående förklarat sin passion till mediet i ett yttrande om just detta: "Ingenting i världen kunde ha hindrat mig från att göra den filmen, därför att min kärlek till filmen är starkare än några moraliska betänkligheter."

·····

Fåglarna (1963)

Originaltitel: The Birds
USA / Färg / 119 min

Regisserad av Alfred Hitchcock
Skriven av Evan Hunter och Daphne Du Maurier
Skådespelare: Rod Taylor, Jessica Tandy, Suzanne Pleshette, Tippi Hedren, Veronica Cartwright, Ethel Griffies m.fl.

EFTER ATT HA SETT dagens underverk med häftiga actionscener och exploderande bilar så känns det ganska imponerande hur långt utveckligen har gått under fyrtio år, men i många fall tycker jag det bara är skönare att sjunka ner och titta på en gammal film, utan några häftiga explosioner. Utan dagens tekniska fördelar så var dåtidens filmer tvungna att istället vara bättre på andra punkter, och en av de punkterna är att kunna bygga upp en bra och passande stämning. Något som jag tycker nästan samtliga av Hitchcocks filmer lyckas med, medan jag har riktigt svårt att hitta någon modern film som har lyckats med det som jag tycker är det allra viktigaste inom konsten av film, att lyckas bygga upp en perfekt stämning.

Den bortskämda och vackra kvinnan Melanie Daniels (dotter till en chef över en stor tidning), träffar ungkarlen och advokaten Mitch Brenner i en väldigt komisk scen i en fågelaffär, och Melanie blir kär i honom, och reser hela vägen ner till Bodega Bay, Kalifornien, för att lämna några kärleksfåglar till hans lillasyster, som bor på andra sidan vattnet mot Bodega Bays "centrum". Efter att ha lämnat fåglarna åker hon båt tillbaka till "centrumet", och när hon nästan är framme attackerar en mås henne, helt oprovocerat. Detta är början på en kommande massiv attack av fåglarna, med terror och död som konsekvenser... Om ni tittar noga kan ni för övrigt se Hitchcock själv medverka ett ögonblick, alldeles i början av filmen.

Med dåtidens teknik så var den här filmens visuella effekter ett under, och Fåglarna blev också Oscars-nominerad för sina visuella effekter, dock vanns det priset av fyrfaldigt Oscar-belönade Cleopatra (1963). Om jag hade fått bestämma, skulle den också varit nominerad för "Bästa film", för Fåglarna är riktigt bra.

ALFRED HITCHCOCK såg Tippi Hedren i en reklam för en diet-dricka och efter sin audition fick hon spela huvudrollen i både Fåglarna och Marnie (1964). I Marnie tycker jag dock hon gör en mer intressant roll, dessutom spelar hon bättre. Tippi Hedren gör bra ifrån sig som Melanie, likaså gör Rod Taylor som Mitch, men bäst av skådespelarna är, i mitt tycke, Jessica Tandy som Mitch till en början avundsjuka mor, och utvecklingen och relationen mellan Melanie och Lydia Brenner är en av de intressanta delarna av filmen. Utan att avslöja för mycket om filmen, så måste det nämnas att det finns många mycket bra scener, speciellt en viss scen när Melanie sitter utanför Mitch lillasysters skola, för att köra hem henne. Sedan får vi se fåglarna periodvis sätta sig på en klätterställning på skolgården, och när vi får följa den sista fågeln som sätter sig, får vi se att hela klätterställningen är full av fåglar. Mästerligt av Hitchcock! Själva idén med att fåglar attackerade de hjälplösa människorna är kanske den första "monster-filmen" (även om det är svårt att se på fåglar som monster), en genre som är relativt vanlig i dagens skapande av film.

Alfred Hitchcock försökte till en början få Joseph Stefano, mannen som skrev manuset till Psycho (1960), att skriva manuset, men den uppgiften hamnade till slut hos Evan Hunter, som har gjort ett bra manus, även om det inte är själva manuset som sätts i främsta rummet när man ska förklara vad som är så bra med den här filmen. Är det här en av de bästa filmerna någonsin? Nej, Hitchcock har gjort en handfull andra bättre filmer, men det här är en ovanligt bra film, som är en klassiker de flesta bör se!

····