De 12 apornas armé (1995)

Originaltitel: Twelve Monkeys
USA / FÄRG / 129 min

Regisserad av Terry Gilliam
Skriven av Chris Marker, David Webb Peoples, Janet Peoples
Skådespelare: Bruce Willis, Madeleine Stowe, Brad Pitt, Christopher Plummer, Jon Seda, Frank Gorshin, David Morse m.fl.

I TERRASSEN (La Jetée på originalspråk), en kortfilm ifrån 1962, predikar Chris Marker om en skön men förstörd värld i en apokalyptisk fiktiv dåtid. Filmen lär vara en vacker skapelse (även om jag själv nu inte har sett den) vars ambitioner snarare lär vara att blicka ut över solnedgången än att leva ut som en av de tidigare science-fiction- filmerna. 1995 återupptas ämnet, det aktualiseras och istället för att göra någonting atmosfäriskt, så gör den gamla surrealisten till Monty Python-veteran Terry Gilliam en fartfylld science-fiction- rulle till remake. Att dra en parallell till originalet är både svårt och fruktansvärt mycket slöseri med tid eftersom idéerna bakom filmerna skiljer sig. Men ifall den första blev en revolutionerande kortfilm och ett måste för alla filmnördar så blev den andra likt förbannat också en sevärd film för alla filmtittare med lite vett i skallen. För det krävs onekligen en gnutta förstånd för att hänga med i denna komplexa pärla.

ÅRET ÄR 2035 och James Cole (Bruce Willis) hör till ett av fåtalet överlevande människor ifrån en stor olycka som skedde 1998 (dvs. två år efter att filmen spelades in). Av de 5 miljarder människor som då levde så överlevde ynka 1% efter ett viruset som blixtsnabbt drabbade civilisationen. Men i framtiden så vet man bott. Med hjälp av efterforskningar som skett i underjorden och provsamlingar som skett ovanpå (med hjälp av täta dräkter har man lyckats ta sig upp på jordytan) så ska krävs det bara några avgörande ledtrådar ifrån 90-talet för att luska fram resten. Genom tidsmaskin ska en man bl.a. lyckas ta reda på vilka De 12 apornas armé - en hemlighetsfull grupp som dök upp kort innan viruset började spridas - kan tänkas vara. James Cole blir mannen som reser tillbaka enda till 1990. Omedelbart skickas han in på mentalsjukhus, för vad ska en man som påstår sig vara ifrån framtiden klassas som om inte galen? På sjukhuset möter han en psykiatriker, Kathryn Railly (Madeleine Stowe) och Jeffrey Goines (Brad Pitt) – en hyperaktiv patient som snabbt tar James parti. Railly och Goines visar sig bli betydelsefulla för James Cole’s arbete när det plötsligt blir mer komplicerat än man först anat.

Ändå mäter sig inte De 12 apornas armé komplexitet med flera andra av de berömdare komplexa filmerna så som Fight Club och Old Boy - hämnden, som jag kände att jag hade rejält svårt att hänga med i första gången jag såg dem. Kanske har min hjärna vants sig lite med den sortens klurigheter sedan dess men det råder inget tvivel om att den här filmen hade kunnat slå snurr på sig själv några gånger till ifall den velat. Med tanke på att den innehåller den kanske mest förunderliga fiktiva uppfinningen jag kan tänka mig, nämligen tidsmaskinen, så tycker jag att filmen mer än gärna hade kunnat få ge mig ännu mer hjärnmotstånd. Ifall den hade kunnat klura till det ordentligt så hade den för min del gärna fått vara en timme längre.

FILMENS STYRKA är förstås ändå handlingen, det vill jag inte ta ifrån den. Handlingen är unik och Bruce Willis har fått hans kanske mest spännande karaktär någonsin. Men det är de små kryddorna som främst lyfter filmen, som t.ex. Terry Gilliams säregna stil att regissera. De groteska scenografierna som pryder framtidssekvenserna men också resten av filmen är en fröjd för ögat. Dessutom så ligger ljussättning och foto för det mesta på topp. Mystiken kring De 12 apornas armé är ständigt närvarande och Astor Piazzollas signaturmelodi är en av de sakerna som gör att filmen får en extra plats i mängden av häftiga filmer. Skådespelet är ifrån alla håll och kanter på en hög nivå men Madeleine Stowe’s nästan typiskt amerikanska agerande förstör ibland lite av filmens charm. Samtidigt är det svårt att tänka sig hur hon annars skulle spela med tanke på att hennes roll på sätt och viss är den enda normala i hela filmen (fast allt är ju relativt). Brad Pitt spelar en roll som vi idag, efter att ha sett Jim Carrey spela på ett likartat sätt om och om igen, kan känna oss lite trötta på; men det krävs skicklighet för att göra en sådan roll och den är underhållande, så det känns egentligen ganska fånigt att klaga på det. Frågan är dock ifall inte Bruce Willis är den som lyser starkast i sin måhända stundvis osannolika, men också stundvis briljanta karaktär.

För er som älskar krångliga handlingar, Terry Gilliams vanvett och science fiction-filmer så som Children of Men, så rekommenderas den här filmen varmt.

···½