This Is England (2007)

Originaltitel: This Is England
STORBRITANNIEN / FÄRG / 100 min

Regisserad av Shane Meadows
Skriven av Shane Meadows
Skådespelare: Thomas Turgoose, Stephen Graham, Joseph Gilgun, Vicky McClure, Jo Hartley, Andrew Shim m.fl.

DET ÄR EN KÄNSLA som man – eller i varje fall jag – brukar ha efter att ha sett en riktigt bra film. Den känslan är väldigt svår att förklara men när man har den känner man sig på något viss fullständig, som om ingenting kan göra någonting bättre, det är ett läge då situationen bara kan bli sämre. I detta sinneslägen brukar jag försöka hålla mig tyst, för ifall jag pratar kanske det brister. Det är när allting sker rätt, klimaxen exploderar och slutet känns helt underbart som man får den här känslan jag pratar om. Det är när eftertexterna rullar ner och det känns som om det inte skulle gå att göra filmen bättre – som det sker. Det är inte många filmer som verkligen har lyckats ge den här känslan jag pratar om, men det finns några. This Is England (2007) är en som lyckades.

NOTTINGHAM, ENGLAND på 80-talet - det är som det var. Det är klart, att det kan ju inte jag veta. Jag är ju faktiskt född på 90-talet. Men från och med nu kommer min bild av 80-talets England delvis grundas i hur den skildras i This Is England. Det är smutsigt, det är grått, musiken har blivit lite råare sedan 70-talet men det är så charmigt det kan bli. Människor klär sig annorlunda, de tänker annorlunda, men de är precis som vi.

Jag tycker regissören Shane Meadows – som varit verksam sedan 1996 och tidigare gjort bl.a. Dead Man’s Shoes (2004) - gör en strålande människoskildring. Människorna är kärleksfulla varelser, även om de gör så mycket dumt som de faktiskt gör i den här filmen, så känner de kärlek och de gör hela tiden sitt bästa för att ge så mycket kärlek som de kan. Att de skildras just såhär gör att jag faktiskt nästan aldrig tycker filmen känns speciellt jobbig även om en mängd händelser i filmen är rätt tragiska. Varenda människa i den här filmen har fått en egen själ, sina egna åsikter, sitt eget sätt att uttrycka sig på. Ifall de inte yttrar sig om vad de tycker, så är det bara att följa deras sätt att agera för det är verkligen en hop duktiga skådespelare (varav många debuterar) Meadows har lyckats skrapa ihop. Bland annat skiner huvudrollsinnehavaren Thomas Turgoose trots att han bara är 14 år.

HUVUDROLLEN ÄR SHAUN. Shaun har inga vänner, men en dag träffar han på några skinheads i en tunnel. Speciellt en kille: Woody - är riktigt schysst emot Shaun och han låter honom få ta en plats i gänget. Så blir Shaun en tolvårig skinhead och framför honom ligger den bästa tiden i hans liv. Men en kväll så kommer Woodys gamla vän Combo hem ifrån ett långt fängelsestraff och saker tar en annorlunda vändning. Vem Combo är tänker jag inte berätta, det får man sätta sin egna tolkning på. Besvärligt för Shaun blir det inte så mycket, syftet med filmen är snarare att visa mänskligheter hos skinheads snarare än omänsklighet, även om den delen också tas upp på sätt och viss. Men mestadels är det en vacker bild vi får se av skinheadskulturen.

Ännu har jag inte nämnt två faktorer som höjer filmens värde oerhört. Soundtracket, fotot och deras kombination är strålande. På soundtracket finns 80-tals band som bl.a. Dexys Midnight Runners och Soft Cell. När deras musik i stort sätt fångas upp av kameran känns det som om det vore Tarantino som stod bakom rullen. Ja, och fotot är en ännu finare historia, kort sagt – så bra borde det alltid vara. Dessutom lämnar filmen kvar plats för att tänka, det finns ju en mängd åsikter i den här filmen, och handlingar som man själv måste ge svaret på. Med tanke på att filmen faktiskt är självbiografisk så kan man fundera på, vad som kan tänkas vara någorlunda överdrivet – även om jag tror att det mesta var relativt sant.

Efter att ha lämnat biografen kändes livet plötsligt lite, lite bättre. Inom mig hade jag känslan – eftersmaken av en bra film. Se den du också, så lever du lite lyckligare.

····½