I Asfaltens Djungel

Originaltitel: The Asphalt Jungle
USA 1950

Regisserad av John Huston
Skriven av WR Burnett, Ben Maddow och John Huston
Skådespelare: Sterling Hayden, Louis Calhern, Jean Hagen, James Whitmore, Sam Jaffee, John McIntire m.fl.

De som sett filmen De Hänsynslösa, regidebuten av Quentin Tarantino, så har ni med all säkerhet läst om att den innehåller en hel del referenser/hyllningar/stulna element/hursomhelst från andra filmer, framförallt filmer från genren film-noir. Upprepande gånger har film-noir förekommit i nyare filmer och fått namnet neo-noir, en slags term för "ny" film-noir. Någon dag tar jag mig antagligen nöjet att recensera en neo-noir-film, möjligen De Hänsynslösa, men jag hade nu tänkt berätta om en film av genren film-noir, den genren som startade inspirationerna.

Filmen handlar om ett rån på en juvelerarbutik som går snett (De Hänsynslösa-vibbar, någon?) dock att där finns en väldigt uttänkt plan, med brottsveteranen Erwin Riedenschneider, den lille, lugne farbrorn. Allt börjar med att Erwin kommit ut ur finkan efter 7 år och nu ska sätta en ny stöt i rullning, för att sedan sticka till Mexico och "jaga unga, mexicanska flickor" (jag tittar oroande) och det ser ljust ut. Han får pengar med hjälp av "Cobby" och en pampig advokat nämnd "Lon" Emmerich. Erwin berättar att tre stycken behövs för jobbet, en som kan öppna kassaskåp, en som kan vara chaufför och en kraftig buse som kan puckla på vakter och snutar då nöden kommer. Efter ett tag finner de dessa tre människor och rånet kan börja, mitt på natten, såklart.

Filmens karaktärer är rakt genom klara och strålande. Skådespelet är även det väldigt fint, även om det ibland kan bli lite film-noir-B, speciellt med karlakarln Dix som inget annat vill än att komma hem. Fotot är också mycket snyggt, med de typiska film-noir-skuggorna som ger allt en sådan atmosfär och volym. Att få se kostymklädda gangsters puffa cigarrer under enbart en lampa som avger enorma skuggor är verkligen häftigt. Dialogen är på sina ställen också bra. En rolig sak att nämna är även att Marilyn Monroe gör en tidig roll här, som advokaten Emmerichs älskarinna. Hon kanske inte hade världens skådespelarprestation, men man såg talang och även stil som kom att bli ett signum för Monroe senare och som senare skulle göra henne till legend.

Faktum är att, även om denna film är gammal, så är den rätt våldsam. Den innehåller flera dödsfall, slag, sår i huvudet och annat, mycket som kan föra ytterligare kontakter med De Hänsynslösa. Dock blir det aldrig jobbigt mycket våld, för så farligt är det inte. Det är dessutom det som är bra med film-noir. Det brukar ofta vissa tuffa, vindbitna skurkar på ett sätt som inte behöver en massa onödigt våld för att vi ska säga "wow!" eller känna skräck. Allt som behövs här är en kylig blick och skuggor, mycket mycket skuggor.

Jag säger då att detta är en mycket bra film som håller en intresserad. Jag uttalar mig väl som film-noir-älskare och efter att jag sett Tredje Mannen så gick allting fram för mig. Varför har jag inte gett denna genre mer uppmärksamhet förr?

Se den här filmen, om inte för en hårdkokt gangsterrulle, så för att det är äkta film-noir.

····