Originaltitel: NybyggarnaSVERIGE / FÄRG / 205 min
Regisserad av Jan Troell
Skriven av Bengt Forslund, Vilhelm Moberg och Jan Troell
Skådespelare: Max von Sydow, Liv Ullman, Eddie Axberg, Pierre Lindstedt, Allan Edwald, Monica Zetterlund, Hans Alfredson m.fl.
VAD KAN MAN förvänta sig av andra och sista delen av Utvandrarsviten? Vad kan vi förvänta oss från Karl-Oskar och Kristinas framtida äventyr? Ett nytt torp, elände, hemlängtan och möjligtvis en och annan indian? Jag kan väl avslöja så mycket som att det får vi, och en hel del annat. För även ifall Utvandrarna (1971) var lång, så lyckas Nybyggarna att inte trötta ut oss på en ännu längre speltid och den griper hela tiden tag i publiken hårdare och hårdare. Efter att ha upplevt den här filmen känns föregångaren Utvandrarna plötsligt inte längre som en gigant utan mer som en prolog till vad som komma skall. Skulle jag se Utvandrarna nu igen är det dock möjligt att jag skulle kalla Utvandrarna för giganten och kalla Nybyggarna för en epilog. Eller så skulle jag kalla de båda för - precis vad de i grund och botten är - nämligen ungefär lika fantastiskt bra.
Det börjar bra för våra svenskar när de anländer till Minnesota. Men snart inser Karl-Oskar och Kristina att mycket mer än de trott är precis som hemma i Sverige. Förutsättningarna för ett bra torp är väl möjligtvis lite bättre, men de har inget hus, det finns farliga indianer och det är svårt att göra sig förstådd när alla pratar engelska. Om inte det skulle räcka så har resan till det nya landet dragit med sig diverse sjukdomar och sår som aldrig kommer att läcka. Vissa saker är dock bättre i Amerika, främst är landet betydligt friare. Men som man förstår genom att se Utvandrarna så kommer det bli mer ont än gott. Så mycket mer tänker jag inte berätta om vad som händer. Men en sak är säker, den här filmen kommer inte att göra någon som tyckte om Utvandrarna besviken. Delvis för att Mobergs böcker knappast blev sämre allt eftersom, men också för att Jan Troells regi är minst lika ypperligt som förr och för att skådespelarensemblen absolut inte känns mindre övertygande i sina roller än tidigare.
HÄR SER VI bland annat Robert (Eddie Axberg) i filmens vackraste episod där han tillsammans med sin bästa vän Arvid (Pierre Lindstedt) vandrar igenom en öken. Just dessa konstnärligt fulländade scener blev jag särskilt förförd av och jag måste medge att jag aldrig sett en sådan stark vandring på film förut. Det känns som om det experimentella som Troell försökte sig på en hel del under den första halvtimmen i Här har du ditt liv här har nått ditt de skulle. Han behärskar det så väl att det egentligen är felaktigt att kalla de för experiment. Eddie Axberg, å andra sidan, står här för ett ännu starkare porträtt av Robert. Dessutom är det Axberg som tillsammans med Sten Norlén är filmens ledande ljudtekniker. Att Axberg såg sig som ljudtekniker snarare än skådespelare resulterade i att han inte lång tid efter Nybyggarna la av med skådespeleriet och sedan dess stått för ljudet i ett väldigt stort antal svenska filmproduktioner. Tråkigt enligt mig, med tanke på vilka insatser han gjort i Troells tidigare filmer.
Det slog mig efter att ha sett Nybyggarna hur mänskliga karaktärerna är, och även ifall det kanske är Mobergs litterära kanon man ska tacka för det så är det också ett snillrikt grepp att överföra dessa karaktärsdrag till filmversionen. När jag tänkte på det insåg jag att huvudpersonernas bästa sidor ofta hörde ihop med deras värsta. Karl-Oskar (Max von Sydow) är en person som de flesta kan känna stöd hos och många tycker om, men hans värsta sida är att han ofta tror det värsta om sina medmänniskor, så är fallet med hans bror Robert som han hela tiden anklagar för att vara lögnare. Kristina (Liv Ullman) är en jordnära människa men också en människa som aldrig verkar känna sig hemma och hela tiden söker trygghet. Robert är väldigt förlåtande men erkänner sig själv som en inte tillräckligt ödmjuk människa, vilket förvisso kan diskuteras. Dessutom är han oerhört naiv. Många av deras negativa karaktärsdrag syntes inte lika tydligt i Utvandrarna - i många fall syntes de över huvud taget inte alls - men det är lätt att förstå. Efter deras påfrestningar på vägen till Amerika kan väl vem som helst bli lite grinig.
Det finns fler höjdpunkter som jag gärna skulle vilja nämna. Framförallt finns det en scen i slutet som verkligen tog andan ur mig. Utan att berätta vad som händer i scenen kan jag nämna att den avslutas med en oerhört hemsk bild som får mig att rysa bara genom att tänka på den. För er som sett filmen kan jag bara säga "barnfoster", och hoppas att det inte säger allt för mycket för ovetande. En bidragande anledning till att den, ökenscenen och flera av de andra hemska och hemskt bra scenerna är så bra lär vara musiken, vilket var någonting jag tänkte på mycket mer under Nybyggarna än Utvandrarna. Att Jan Troell också står för ett fantastiskt fotoarbete behöver man väl knappast nämna, det gör han sannerligen alltid. Som filmare i sina egna filmer är han näst intill obesegrad.
JAG DRAR MIG dock inte för att tycka att Nybyggarna är lite bättre än Utvandrarna. Skådespeleriet, fotot och den mäktiga känslan som historien inför är väl som gott som likvärdig i de två filmerna, men Nybyggarna innehåller fler effektfulla scener som jag misstänker kommer att bli svåra att glömma. Dessutom så kändes det som om musiken kom in mer i bilden, vilket kanske är den egentliga anledningen till att scenerna blev starkare. Någonting jag däremot saknade var väl några av de skådespelarna som jag lärt känna i den första filmen, som här inte fick så mycket plats. Vi får också träffa några enstaka nya karaktärer som snabbt försvinner. Däribland en pastor spelad av Per Oscarsson, som kommit till det nya landet för svenskarna, i de få scener som han medverkar så spelar han fantastiskt och han är inte den enda skådespelaren man får mersmak för, innan de alldeles för fort försvinner. Totalt är det ju ganska många huvudkaraktärer som vi har lärt känna, så det är kanske inte helt konstigt att inte alla får plats även ifall den här filmen har en väldigt lång speltid. I övrigt är allting perfekt. Under tre timmar tappar vi inte en endaste gång koncentrationen och att inte bli berörd är omöjligt. Jan Troell ligger helt enkelt bakom en av de bästa filmerna som Sverige någonsin producerat, den här filmen och Utvandrarna är hans mästerverk. Jag avslutar min recension med denna dialog som på många sätt utgör filmens klimax, som också utgör det slutgiltiga erkännandet om den hemlängtan som präglar hela filmen.
- Tyar du inte smaka... Tyar du inte ta ett bett?
- Det är en astrakaaaan! Det smakar som våra äppel! Våra äppel därhemma... Jag är ju hemma!
