Natural Born Killers (1994) (nyutgåva)

Originaltitel: Natural Born Killers (Director's cut)
USA / SVART-VIT / FÄRG / 122 min

Regisserad av Oliver Stone
Skriven av Quentin Tarantino (handling), David Veloz, Richard Rutowski och Oliver Stone
Skådespelare: Woody Harrelson, Juliette Lewis, Tom Sizemore, Rodney Dangerfield, Everett Quinton, Jared Harris m.fl.

VÅLD PÅ FILM har tagit sin plats i flera olika syften och aspekter och anledningen varför människan låtit skador på den mänskliga kroppen återkomma i filmens värld ligger kanske inte i människans natur, men på visst sätt i människans nyfikenhet av det morbida. I Oliver Stones film Natural Born Killers (1994), kastar han om allt det där som vi trott varit anledningen till både våld i verkligheten och våld på film. Samtidigt som hans "mördarpar" till karaktärer refereras som "födda till mördare", riktar han sitt onda öga mot västvärldens mediala besatthet av de sjuka och blodiga ändamålen psykotiska mördare faller sig in i att göra. Filmens protagonister och antagonister växlas om och publiken börjar genast undra på vem man ska heja på; de våldsamma mördarna eller de våldsbesatta mediafolken.

QUENTIN TARANTINO skrev originalmanuset till Natural Born Killers, men fick det omredigerat till maximum av just Oliver Stone, men även Richard Rutowski och David Veloz. Även om flertalet dialoger från Tarantinos originalmanus bevarades, så ändrades hela manusets struktur och form. Oliver Stone har länge varit inne på ämnen som våld och media och den här gången fick han chansen att löpa den långa linan ut. Därför är det tydligt att Stone och hans två medarbetare på manusfronten var inne för någonting annat än en Tarantino-film. Stone ville ha en kallblodig och dräpande satir av en annan stil än Tarantino och det slutgiltigare arbetet på manuset gjorde Tarantino så besviken och berövad att han krävde att få sitt namn borttaget från all sorts kreditering. Eftersom det inte gick genom, fick Tarantino en "story by"-renommering, som ändå fick honom med i listan på de medverkande.

DEN HÄR VÅLDSAMMA OCH SJUKA (inom många olika aspekter) filmen handlar om Mickey och Mallory Knox, ett helvetiskt mördarpar på en djävulsk resa genom Amerika. De mejar ner så många människor de har tid med, för den underliga njutningen med den sjukligt besatta journalisten Wayne Gale (Robert Downey Jr.) och hans TV-team efter dem. Gale leder ett TV-program om galningar i USA och det aktuella mördarparet är precis vad Gale behöver för sitt program. Och fler är efter dem. Jack Scagnetti (Tom Sizemore), en psykotisk polis som inte väjer för att kliva över lagen för att få sin vilja genom. Genom Gales totala besatthet att sätta Mickey och Mallory i fokus, blir den dystra och hemska bilden av paret alltmer en glorifiering av dess handlingar. Genom filmens tid intervjuas ordinära medborgare om vad de tycker om paret och en långhårig ungdom fäller kommentaren: "If I was a mass murderer I'd be Mickey and Mallory." Bara det citatet, tillsammans med lite allmän fakta om filmen, talar om att Stone är ute för att chockera och banka in ett hemskt och pessimistiskt budskap och att få ta del av det är mer än bara en liten handling, det är en strapats.

Stone har successivt använt sig av olika filmformat, växlingar från färg till svart-vitt, snabba klipp och borttyningar som gör sig väldigt bra på film. Rent visuellt blir det en enorm explosion av färger, former och ljus som skiftar hiskligt och hyperaktivt. Det frenetiska klippandet och de plötsliga slow-motion-scenerna är möjligen alltför mycket för vissa, då det, som grädde på moset, oftast innehåller en enorm massa våld. Därför är det svårsmält för flera, om inte de flesta. Däremot är Oliver Stones glasklara visualitet en enorm klackspark för filmen, då en berättelse om två galningar som dödar kan bli rätt så uttorkat när filmen fortsätter efter en och en halv timme. Har man inte humöret på sin sida, kan du med all säkerhet framkalla huvudvärk. Ett tips vore att ställa en Ipren-låda bredvid chipsskålen, för säkerhets skull.

Skådespelet är, som nästan alltid, då det kommer till en film av Oliver Stone, dånande bra. Woody Harrelson är perfekt som maken Mickey och Juliette Lewis är även hon perfekt som hans andra hälft Mallory. Den grymma sinnesjukan paret bär med sig samtidigt som de visar upp sin smått orealistiska men fängslande kärlek för varandra är mycket väl framfört. Den stora bedriften i filmen är väl ändå den personliga favoriten Robert Downey Jr. Hans porträtt av en journalist som är gift med sitt jobb är så otroligt bra och att han verkligen lever sig in i rollen är kanske inte bra för han privat, men extremt bra för filmen. Sizemore spelar även han bra som ytlig och våldsam mallgroda till polis som nästan framställs som mer ödlelik än mördarna själv. Även andra, såsom Rodney Dangerfield och Russell Means, gör väl ifrån sig.

RENT SAMHÄLLSKRITISKT ter sig filmen väldigt väl, men jag har svårt för att riktigt ta till mig det som Oliver Stone vill ha sagt med sin LSD-trippande, 1960-talspsykedeliska Natural Born Killers. Visst har han ett och annat viktigt i det han vill ha sagt, men att media har glorifierat våldsbrottslingar, och så till den grad som filmen avbildar, är inte riktigt något som jag kan finna mig i. Kanske är det för att jag bor i Sverige och att Sverige inte glorifierar brottslingar, kanske för att vi inte har alltför mycket brottslingar att glorifiera. Inget i Mijajlo Mijajlovics handlingar mot Anna Lindh eller det ökända rykte Christer Pettersson fick efter sig blev någonsin glorifierat i svensk press. Möjligen är det så att detta har uppkommit i mindre kretsar, bland medborgare, men sett från massmedia har det aldrig uppviglat såhär. I USA är kanske läget annorlunda, men jag vill inte se att Charles Manson blev särskilt omtyckt då amerikanska medborgare fick höra om hans hjärntvätt av diverse sektmedlemmar som fick dessa att ta livet av flera stycken, däribland Roman Polanskis dåvarande, gravida fru. Natural Born Killers vill rätt, men den hittar inte riktigt in hos mig då filmen budskapligen blir för mycket. Rent satiriskt ska det just vara "för mycket" och smått överdrivet, men i den grad som Natural Born Killers bankar, kommer den inte alls till den kvalitetsgrad som en annan känd, bloddrypande satir, Clockwork Orange (1971), som Natural Born Killers ofta jämförts med. Nog för att den är radikal, våldsam och rent utsagt helt galen, men efter ett tag blir det för mycket radikalitet och det känns som om man förlorar greppet lite.

Natural Born Killers är slutligen en cineastisk höjdpunkt. Det är något av det mest underbara som landat inpräntat i en bildruta. Aftonbladet citerade passande nog "Det häftigaste som skådats på en bioduk!", och det stämmer. Till och med Kill Bill: Vol. 1 (2003) och Kill Bill Vol. 2 (2004) ligger i lä när det kommer till att framställa våld som något konstnärligt vackert på filmduk. Filmens enorma skådespelarensemble är även den en höjdpunkt, framför det exploderande ljudspåren i bakgrunden. Men förutom det kommer Natural Born Killers med något alltför svårsmält för att man ska kunna ta det till sig till 100%. Natural Born Killers blir lite som journalisten Wayne Gale i filmen; vill lite för mycket för sitt eget bästa.

Att betygsätta en sådan här film är väldigt svårt. Det blir ändå 3½, för förutom att Oliver Stones budskap är för uppblåst och orealistiskt, så är den, förutom det, smockfull med innovativa vinklar, bra skådespel, fin musik och bra dialog. Då kommer det till den punkt då dess budskap inte ska ta alltför mycket stryk på filmens andra fina kvaliteter.

···½