Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011)

Originaltitel: The Adventures of Tintin
Nya Zeeland & USA/Färg/107 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Steven Moffat, Edgar Wright, Joe Cornish och Hergé
Medverkande: Daniel Craig, Jamie Bell, Simon Pegg, Andy Serkis, Cary Elwes, Toby Jones m.fl.

ÄVEN FAST JAG KÄNNER, åtminstone i mitt fall, att serier mer och mer håller på att dö ut (vilket är en hemsk tanke), är det få som inte har en varm relation till Tintin. Trots att Tintin aldrig fanns i dagstidningar eller som egna månatliga serietidningar på ICA, har Tintin funnit sin plats i mången barns hjärtan med sina inbundna utgåvor av remarkabla äventyr från alla världens hörn. Det är få serier som kunde vara så spännande som Tintin, men i och med att skaparen Hergé varit död sedan länge och att serier mer och mer byts ut mot film, spel och TV ju högre man kommer i åldrarna, finns det tyvärr något som gör att även Tintin hamnar mer och mer i skymundan. Dock är det något otroligt barnsligt och fullkomligt underbart som väcks i mig när jag läser om Tintin. Man glömmer bort alla tunga ämnen i vardagen, alla mörka dramer som "verkligt bra filmer" måste vara nuförtiden, för att helt och hållet drunkna i en värld som förvisso inte existerar, men som tar en med på ett otroligt äventyr där du är kapabel till vadsomhelst. En fruktansvärd eskapist eller bara flitig dagdrömmare - jag gillar i alla fall att flaxa iväg ibland och jag tror vi behöver det.

Spielberg är inte särskilt okänd i sådana här sammanhang; killen är en av mästarna när det kommer till äventyr. Man kan säga mycket om att det är väldigt mainstream och så vidare, men det talar väl om inget annat för att han verkligen hittar in i folks hjärtan? Få saker är nämligen så tilltagande, trots att det kan kännas lite banalt för den enormt komplicerade och djupa cineasten, som just den simpla verklighetsflykten. Alla kan ta till sig det - du, jag, denne enormt komplicerade cineast eller småbarnsfamiljen. Därför är Spielberg den perfekta mannen att ta tag i filmatiseringen av Tintins äventyr. Tillsammans med en annan äventyrare - Peter Jackson - skakar de nytt liv i ett förvisso gammalt, men desto mer fartfyllt koncept.

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet är i mångt och mycket den ultimata äventyrsfilmen. Dess enastående animering (där de på något sätt får karikatyrer till människor att faktiskt se mänskliga ut) tillsammans med 3D-aspekten (något i alla fall jag utnyttjade), gör detta till en rent teknisk fröjd. Allt är väldigt häftigt och väldigt kul. I vissa scener känns det som jag är på någon av Universal Studios attraktioner, eftersom man lagt ner så mycket utstuderad planering på jaktscener att man inget annat kan göra än le av hänförelse över hur kul det är med spänning, när den är så välregisserad som i detta fall. Skådespelarna ger dessutom alla älskvärda karaktärer ytterligare glans, framför allt Andy Serkis i rollen som kapten Haddock, vilket i sig är en enorm fröjd för ögat.

Med filmer som denna finns det egentligen inte så mycket mer att säga. Det är förvisso - och det kan man aldrig riktigt komma ifrån - "hjärndöd action", men då måste vi å andra sidan även spekulera i vad som egentligen är hjärndött. Spielberg och gänget har nämligen lagt så oerhört mycket hjärna och kraft på att göra så fruktansvärt hisnande scener, att det om något måste hyllas som ren filmmagi. Känslan jag får av denna film är just denna storfilmskänsla, där filmen egentligen är täckt med "wow"-upplevelser mellan högt och lågt, utan motstycke. Berättelsen väver samman flera av Hergés olika Tintin-berättelser och följer originalet vördnadsfullt, vilket även det är en enorm prestation. Jag känner mig faktiskt, trots alla effekter som i sig är ganska olika serierna, nöjd när jag ser denna och inte besviken, som är fallet med en del andra serieadaptioner.

Dock bör man ju framhäva att det faktiskt är svårt att sätta full pott på en film som denna. Just denna film är faktiskt inte i närheten av så bra, men det är en väldigt bra underhållningsfilm. Tänker vi att filmens enda egentliga syfte är att underhålla, så gör den ett väldigt bra jobb. Däremot finns det just ett dilemma med äventyrsfilmer; även om de är väldigt bra, blir det väldigt svårt att klättra upp på mästerverkspiedestalen. Många äventyrsfilmer kopplar till någonting betydligt djupare för att nå den statusen, exempelvis Apocalypse, men just för ren och skär underhållning finns en liten problematik, åtminstone för mig som recensent. Jag kan liksom inte säga att det är överdrivet bra, trots att detta är en film jag lätt skulle rekommendera.

Det är inte Spielbergs bästa, långt ifrån. Karlen har gjort så oerhört mycket bra film och denna är i jämförelse ganska futtig. Dock är Spielberg en sann underhållare och för tillbaka filmtraditionen till vad den faktiskt var ursprungligen - att få oss hänföras och underhållas. Oavsett om detta aldrig kommer bli min absoluta favoritfilm, kommer det ändå vara den där typen av film man kan och kommer se flera gånger om igen. Det är helt enkelt till stor del underhållning när den är som bäst och jag kan då helt enkelt bara täppa igen truten på den komplicerade cineasten inom mig och bara tacka och buga. Det börjar kännas lite kliché och jag trodde jag höll på att förlora dig efter Indiana Jones och kristalldödskallens rike, men, ja, tack igen, Spielberg. 3/5

Rädda menige Ryan (1998)

Originaltitel: Saving Private Ryan
USA/Färg/169 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Robert Rodat
Medverkande: Tom Hanks, Tom Sizemore, Edward Burns, Barry Pepper, Adam Goldberg, Vin Diesel m.fl.

1998 VAR ETT BRA FILMÅR. Jag minns det egentligen inte själv för jag var ju ganska liten då men filmerna som producerats under denna tid kommer för alltid att finnas i mitt och många andras hjärtan. Aldrig har så många filmer om andra världskriget varit så pass bra och olika i så många aspekter under ett och samma år. Här nedan kommer nu min recension av vad i mitt tycke är den mest lyckade kommersiella Hollywood-produktionen om andra världskriget som någonsin gjorts – Rädda menige Ryan.

Bakom kameran till denna episka krigsfilm har vi ingen mindre än den bäste Hollywood-regissören genom alla tider – Steven Spielberg. Han har en väldig talang att ligga perfekt på gränsen till att antingen göra pretentiöst skräp eller för enkla, "lättuggade" filmer. Det är en mästerlig balans att besitta. Mästerlig balans är en ganska god samanfattning av filmen om man bara vill ta den korta varianten och då har jag inte ens hunnit nämna handlingen.

Filmen i sig handlar om hur Capt. John H. Miller (Hanks) tillsammans med sina truppsoldater ska rädda menige Ryan (Damon), som är fast i Frankrike under invasionen av Europa. Det är inte mycket svårare än så utan historian är ganska lätt att följa och förstå även för den mest okunniga person man kan tänka sig. Det händer mycket hela tiden och man blir aldrig rastlös. Det tråkiga med denna film, liksom många andra som är tillägnade den större publiken, är att det ibland saknas djup. Jag blir inte lika rörd av alla stråkpartier och känslomässiga scener som ibland känns framtvingade. Samtidigt är det ju en konst i sig att engagera så pass mycket människor som denna film gör även om inte jag känner samma kontakt till den. Det är betydligt mindre folk som uppskattar min personliga favorit Den tunna röda linjen då den till skillnad från denna är vad jag kallar djup och tung. Men det är väl ändå tur att man gör film på olika sätt, tänka om allting hade sätt likadant ut.

Allt finns det dock filmgodis i massor. Det bästa med hela filmen är det otroliga kameraarbetet. Finns ingen annan krigsfilm som känts så levande som denna gör i de tillfällen vi får följa med i stridens hetta. Öppningsscenen är förmodligen den snyggast krigsscen som någonsin gjorts och bara den i sig är ett mästerverk, synd att det bara går utåt därifrån.

När man under 1998 ville se en krigsfilm på bio så hade man tre alternativ. Där fanns först Livet är underbart, ett drama med fokus på förintelsen, Terrence Malicks vackra Den tunna röda linjen, en något mer filosofisk film och slutligen den stora publikfavoriten Rädda menige Ryan. Att ställa dessa filmer mot varandra är egentligen orättvist då man mer eller mindre skulle kunna klassificera Spielbergs ansträngan för hjärndöd action. Ofta är det just det en stor Hollywood-film resulterar i om man inte vet vad man håller på med. I detta fall är det den totala motsatsen. Även om här inte finns Malicks vackra naturbilder och Roberto Benignis smått ironiska optimism, så bjuder Spielberg oss på någonting annat, något minst lika viktigt. Det är snudd på en perfekt balans med mästerligt foto och även om man kan finna det billigt, så är det oerhört väl gjort. 4/5

München (2005)

Originaltitel: Munich
Frankrike, Kanada & USA/Färg/164 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Tony Kushner, Eric Roth och George Jonas
Medverkande: Eric Bana, Daniel Craig, Ciarán Hinds, Mathieu Kassovitz, Hanns Zischler, Ayelet Zurer m.fl.

MAN KAN VÄL GANSKA LUGNT SÄGA att Spielberg är en osviklig mästare. Allt han gör är bra på ett eller annat sätt. Nu har jag egentligen bara sett hans kändare verk och vet inte hur det såg ut i allra första början, men den regissör Spielberg har lyckats bli är utan tvekan skicklig. Är det inte sci-fi, så är det historiska verk eller något annat.

München handlar om följden av den så kallade Münchenmassakern under Olympiska sommarspelen 1972 och följer den lilla grupp människor i jakt på att mörda de som planerade aktionen. Med kanonbra skådespel från nästan alla och med ett superbt manus (här har man valt en betydligt mer häpnadsväckande berättelse än nyligen recenserade Himlen är oskyldigt blå (2010)) ställs man återigen inför faktumet att Spielberg alltid är bra. Ibland känns det nästan lite lönlöst att recensera något av han.

Om vi utgår från att filmen är kanon i de flesta avseenden, är det kanske lättare att peka på felen. Spielberg älskar att göra riktiga storfilmer som tenderar att vara ganska långa; detta är givetvis en smaksak, men många tror jag tappar intresset i en film som är längre än två timmar. Med det krävs verkligen duktig regi (något som Spielberg återigen har). Dessutom kan jag tycka att München bjuder på en hel del action, men ingen riktig slutsats. Detta är nog inte riktigt filmens fel. Tittar vi på Israel–Palestina-konflikten, så ser vi ingen riktig slutsats. Våldet och dödsfallen bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Om man nu vill se Spielbergs München som trevlig action eller något betydligt mer djupt, det är upp till en själv. Själv ser jag Avners (Bana) färd genom dödsfall och paranoia som något mer än bara action. Hela undertonen av konfliktens hopplöshet gör att Spielberg förvisso kanske berättar något ganska givet, men också alltför relevant i vår nutid.

München är dock långt ifrån Spielbergs bästa film. Vissa scener är jättebra och vissa skådespelare (såsom Hinds) tycker jag verkligen levererar. Dock kände jag stundtals att jag hade velat få med mig något mer efter jag sett filmen. Inte för att klanka ner på Spielberg, men lite känns det som en samling actionscener, med det urtypiska "ensam arab som står och sjunger a cappella" på soundtrack. Även om Spielberg överskrider alla schabloner och gör en riktigt bra film, kan man känna att man gärna velat få med sig mer, för jag vet att Spielberg kan. Bortsett från det, är i alla fall München en riktigt bra och viktig film i vår nutid. Jag tror aldrig att en film, inte ens från den store Steven Spielberg, kommer vara en ögonöppnare för den rasande befolkningen i Israel–Palestina-konflikten, men att återigen bli påminda om att hat enbart föder hat, det tanken kanske rentav kan vara livsavgörande. 3½/5

Catch Me If You Can (2002)

Originaltitel: Catch Me If You Can
Kanada & USA/Färg/141 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Jeff Nathanson, Frank Abagnale Jr. och Stan Redding
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Tom Hanks, Christopher Walken, Martin Sheen, Nathalie Baye, Amy Adams m.fl.

DET FINNS MÅNGA KÄNDA REGISSÖRER som egentligen bara gör den berömda bilden av storfilm. Kända skådespelare, överdådiga scenarier och utsvävande handling i ett landskap oftast ganska avlägset från vår samtid. Det jag däremot gillar med Steven Spielberg att han visserligen också kan göra sådana filmer, men ofta också väljer att gå tillbaka ett steg i fiktionsfaktorn. Ibland gör han avsevärt enklare filmer om man jämför med de sci-fi-filmer han kanske är allra mest känd för. Med enklare menas dock givetvis inte på något sätt mindre genomtänkta eller gripande filmer - tvärtom är det kanske de som träffar mig ännu mer på djupet. Spielbergs vida talang och utbredda spelplan fastställer just det faktumet att han faktiskt är en väldigt duktig regissör. Ofta blir man mer eller mindre tvungen att nämna mer okända tungviktare som Fassbinder och Kurosawa när man ska nämna sina främsta favoritregissörer; dock ska man inte glömma (vilket jag egentligen inte tror att nån gör) att Spielberg är en strålande, nutida regissör som aldrig verkar tappa gnistan, något jag emellanåt kan tycka att exempelvis Martin Scorsese gjort.

Med Catch Me If You Can berättar Spielberg berättelsen om verklighetens Frank Abagnale (DiCaprio), en ung svindlare utan dess like. Innan han fyllt 19 år hade han lyckats lura till sig jobb såsom pilot, läkare och advokat. På sina eskapader lyckades han kamma hem stora summor pengar, till stor hjälp tack vare den checkförfalskning han förde; något som var det främsta motivet till den jakt själva filmen handlar om. Vi har nämligen Carl Hanratty (Hanks), en medelålders polis som är gift med sitt arbete. I bitter men fast besluten arbetstakt startar han den maniska jakten på den unga skurken, en jakt som - såsom titeln så fyndigt berättar för oss - blir ännu svårare än han trott. Till stor del som skämt på Hanrattys bekostnad, dessutom.

Medan många syftat på att Kubricks porträttering av våld i Clockwork Orange (1971) är alltför tilltagande för svaga människor, kan man lugnt säga att Catch Me If You Can är en ännu mer tilltagande och definitivt mer harmlös glorifiering av brott. Inget av det Abagnale gör anses ju egentligen som rätt, men det går inte att inte tycka att Frank Abagnale nog katten är coolaste kisen i stan! Med glimten i ögat springer han fram i ett liv kantat av undersköna damer, lyx och vilda äventyr. Det ska däremot inte få en att glömma bort filmens allvarligare sidor, de som verkliga Abagnale hoppades på att få lyfta fram, nämligen ärren efter skilsmässor och behovet av föräldrar som älskar en. På så sätt blir även Catch Me If You Can en rent gripande film om en intressant människa. Låt mig då bedyra att han knappast skulle bli lika intressant utan den allvarligare sidan - en karaktär helt besprutad i lycka och succé ger ett väldigt overkligt och således tråkigt intryck. Spielberg balanserar mellan muntert livsnjutande och jobbiga familjeproblem på ett väldigt engagerande vis, utan att snubbla över för mycket på någon av sidorna.

Rent konkret kan man då enbart säga att denna film definitivt rekommenderas. En väldigt skicklig regissör förnyar sig själv med Catch Me If You Can, med skådespelare det faktiskt aldrig kan gå fel med. Jag menar, DiCaprio och Hanks. Det blir helt enkelt bara bra. Med Spielberg känns två timmar film aldrig som ett långt pass genom bergslandskap, utan snarare som ett vilt, planlöst maraton i evigt intressanta miljöer - lite som Abagnales egna impulsartade agerande - vilket helt enkelt blir en väldigt bra fredagsfilm. Jag hatar glorifierande av mördare och grova brottslingar, men just Abagnale, kom igen. Jisses, vilken lirare. 4/5