Wild at Heart (1990)

Originaltitel: Wild at Heart
USA / FÄRG / 124 min

Regisserad av David Lynch
Skriven av David Lynch och Barry Gifford (roman)
Medverkande: Nicolas Cage, Laura Dern, Willem Dafoe, J.E. Freeman, Crispin Glover, Diane Ladd m.fl.

DAVID LYNCH är mannen som kanske kan klassas som filmskaparen som gör världens märkligaste filmer, om vi nu bortser från Alejandro Jodorowsky. Med debutfilmen Eraserhead (1977) kom han att visa världen hur han skulle ta världen med storm; via surrealism, eller som vardagsmänniskor oftast kallar "allmänt flum". Wild at Heart (1990) kom att bli en hybrid mellan David Lynchs utspökade filmer och den tämligen "normala" Elefantmannen (1980), eftersom Wild at Heart både bjuder på skumma metaforer samtidigt som den visar tecken på den fullt mänskliga mentaliteten.

FILMEN HANDLAR OM ett par, Sailor Ripley (Nicholas Cage) och Lula Fortune (Laura Dern). Paret är ett ovanligt par karaktärer. Sailor Ripley är en Elvis-imitatör medan Lula bara är märklig. Paret är liksom inte precis som din mamma och pappa, utan snarare som om Ulf Lundell skulle gifta sig med drottning Elizabeth. Nåväl. Sailor har kommit ut ur finkan. Där träffar han sitt livs stora kärlek, sin flickvän Lula Fortune. Paret är udda, men de älskar varandra. De har dock ett problem. Lulas mor (som spelas av Derns riktiga mamma) gillar inte Sailor och gillar inte att hennes dotter hänger ihop med ett sådant avskum. En svart man möter då Sailor och konfronterar honom med en rad obehagliga kommentarer och påståenden. Sailor tar emot men försöker att inte bry sig om kufen. Mannen börjar alltmer trissa upp stämningen och avslutar sitt rabblande med att plocka fram en kniv och berätta att Lulas mamma har skickat honom för att döda Sailor. Sailor går genast i självförsvar och attackerar mannen i en oerhört, oerhört våldsam attack som genast introducerar filmen och tydligt bevisar det obehagliga och sjuka temat som filmen bär på för resten av filmen. Det är nämligen en av de mest våldsamma introduktioner någonsin, av de filmer jag sett. Förutspått att jag sett väldigt mycket film.

Lulas mammas plan gick inte genom, det var nämligen hon som anlitade den svarte mannen att döda Sailor. Hon finner dock inte sin förlust och anlitar en yrkesmördare att mörda Sailor, återigen. Sailor och Lula tar sin flykt på ett galet och händelserikt virrvarr av motorväg, hårdrock och makabra scenarion.

FILMENS OLIKA rollporträtt är faktiskt väldigt svårt att säga något om, och det av en anledning. Det är väldigt, väldigt obskyra "utanför-ramen"-karaktärer. Willem Dafoes karaktär Bobby Peru är en av de mest sjuka och perverterat äckliga karaktärer jag någonsin sett. Jag kan väl säga att rollprestationerna är bra, speciellt från Laura Dern, men det kanske även beror på att hennes karaktär inte är så förblånat sjuk. Det går till en fördel och även till en viss nackdel för filmen, eftersom det ibland kan kännas lite för sjukt, så att det helt enkelt blir för mastigt för att svälja i en enda film.

Handlingen är på toppform. Även karaktärerna. Trots att de är sjuka, så är de bra och intressanta. Precis då man tror att det blir för mycket, så stannar de upp och blir inte alltför, alltför sjukt, även om det, javisst, är skapligt sjukt. På deras väg genom USA möter de på olika personer och platser och det är genom detta som filmen lever vidare. Det är en hel del semisurrealism i filmen, även om det inte blir klara förvrängningsbilder och konstiga färger, så är det en slags surrealism som sträcker sig in i rötterna på en. Det är stämningen, den där skrämmande inblicken i en plats man trott varit säker, men som är så mycket mer osäker än andra ställen. Medan filmen bär på morbida och sinnesjuka rubbningar, så finns där även en rätt magisk känsla, så att filmen ter sig lite som en tidningsartikel om våldsmord blandat med en av J.K. Rowlings böcker.

FILMEN ÄR EN STÖKIG RÖRA av allt möjligt sjukt och är i grunden en svår film att recensera. Slutet var dock något som verkligen, verkligen höjde betyget och som är en av filmhistoriens bästa slut, enligt mig. Utan det här slutet skulle nog filmen hamnat på en stark trea. Varför? Jo, för att filmens svårsmälta scenarion blir lite för mycket om det inte vore för slutet som slätar ut filmen, slipar kanterna och faktiskt ger filmens så sjuka inre en mänsklig yta. Det märkliga, det sjuka, det obscena får ett vackert yttre och vi avskräcks inte längre för filmens alla depraverade och desillusionerade karaktärer. Allt får ett djup och den röran som filmen från början är blir finsorterat uti minsta rang.

Därför kan man faktiskt säga att jag älskar Wild at Heart. Känslan av en film som från början inte tycks komma någon vart, från att fånga ens hjärta och linda in det i hela filmens makalösa dramatik. Likt det stora, svarta hålet ute i universum, är Wild at Heart full av misstankar, gåtor och överraskningar och faktiskt en dimension helt omöjlig att förklara i ord.

····