Annie Hall

Originaltitel: Annie Hall
USA 1977

Regisserad av Woody Allen
Skriven av Woody Allen och Marshall Brickman
Skådespelare: Woody Allen, Diane Keaton, Tony Roberts, Carol Kane, Paul Simon, Shelley Duvall m.fl.

Allan Stewart Konigsberg. Vet ni vem det är? Det vet ni nog. Det är Woody Allen, hans riktiga namn. Lite kul fakta bara. Aja, nu ska jag recensera filmen.

Som vi alla vet så brukar Allen ha huvudrollen i nästan alla sina filmer. Vad som kommer ännu mer naturligt är att Allen alltid har ledande fruntimmer i sina filmer. Oftast kvinnor Allen har eller har haft ett förhållande med i filmen. Samma sak händer här, här är tjejen Diane Keaton och mannen, ja, ni gissade rätt, Woody Allan Steward Konigsberg Allen själv.

Absolut hela filmen utmärker sig med att vara unik på flera ställen, från den absoluta starten till slutet och på så sätt bjuder Allen på en väldigt unik film om en man som inte kan få ett gammalt kärleksförhållande ur tankarna. Han heter Alvy Singer och jobbar som komiker. Det som är så roligt med Allen är att han alltid har något att bjuda på, även då det inte finns särskilt mycket att bjuda på. Antingen är det ett små-gag, roliga texter eller plötsliga utbrott eller avbrytanden, oftast relaterade till att bryta den fjärde väggen, alltså att man talar till publiken på ett mer eller mindre konstlat sätt. Allen vet mycket väl och mycket enkelt hur man når publiken, helt enkelt genom att vända sig åt kameran och prata inte bara mot oss utan med oss. Detta förekommer ofta väldigt roligt.

Båda prestationerna är roliga. Dels Woody Allen som kör samla, gamla, vanliga "nervös-New-York-bo", medan Keaton bjuder på ett festligt skådespel som den smått vimsige Annie Hall, vilket titeln syftar på. Vi får även se fina skrabbelucker från musikern Paul Simon, Shelley Duvall och om du kollar noga får du även chansen att se människor som senare kom att bli kändisar. Vi ser Jeffrey Goldblum med en favorit: "I've lost my mantra." och jag har även läst att man kan finna Sigourney Weaver i slutet av filmen, någonting jag missade. Man ser hela henne (huvud och kropp) och man måste alltså kolla noga.

Det som även är bra är att skådespelarna får starka karaktärer, människor man bryr sig om. Vi får inga papperstunna Van Damme-typer, utan verkligt djupa karaktärer, nästan som riktiga människor.

Manuset är förträffligt, även om man kan tänka att vissa saker är skrivet på rent önsketänkande. Att Allen har ett öga för kvinnor framgår lätt då nästan alla hans filmer handlar om hans förhållande till en oftast attraktiv kvinna. Dock kan man inte direkt skylla på det, eftersom det är en del av skönheten.

Jag sätter ingen femma, jag vet att alla andra hojtar hejvilt genom att ge den här högsta betyg. Men jag gillar den starkt och den är en väldigt bra komedi som även bjuder på en gnutta omtanke och nyskapande. Att folk säger att det är Allens bästa faller nog i sin rätta, den är en väldigt fin liten film som alla, vare sig det är grabbar som vill köra sin bil framför motgående bil (se Christopher "Wlakens" rollprestation i den här filmen) eller judehatande "grannie Hall".

····