Blecktrumman (1979)

Originaltitel: Die Blechtrommel
TYSKLAND / FRANKRIKE / POLEN / JUGOSLAVIEN / FÄRG / 142 min

Regisserad av Volker Schlöndorff
Skriven av Jean-Claude Carrière, Günter Grass, Volker Schlöndorff, Franz Seitz
Skådespelare: David Bennent, Mario Adorf, Angela Winkler, Katharina Thalbach, Daniel Olbrychski, Tina Engel m.fl.

VARFÖR ÄR DET EGENTLIGEN så att vi växer upp? Som barn har vi aldrig någonting att oroa oss över och slipper allting som vanligtvis tynger och besvärar den vuxna människan. Samhällskriser, sexualitet och relationer är sådant som alltid hålls undan för de små. Oskar må endast vara tre år, men han är fullt medveten om allt detta. Enda sedan hans allra första andetag och tankar har hans medvetande och kunnande varit precis detsamma som hos en vuxen, därför gör han också det kloka beslutet att vid tre års ålder helt enkelt sluta växa. Det är sannerligen ett tänkvärt ämne som Günter Grass bok Die Blechtrommel tar tag i. Den uttalar sig om hur vida åldrandet och livets vetskap skulle vara ett straff som man inte kan ta sig ut ur. Om man är kristet lagd - och tror att gud skapade människan (vilket jag personligen inte tror) kan man spinna vidare på idéen för att inse att vi för ett väldigt massa år sedan inte hade dessa problem och att gud straffar oss eftersom vi - alltså de vuxna människorna - skapat all denna stress, problematik, avundsjuka och allt annat som skulle kunna tänkas vara otrevligt. Historien I Blecktrumman - vare sig du syftar på boken eller filmen - går förstås att tolka på många sätt, och det är också det som inte bara gör den till en bra bok utan också en bra film.

Nu är det inte så att jag har läst Günter Grass bok, men beryktad och klassiker-förklarad som den faktiskt är, tvivlar jag inte på att den är bra; speciellt inte med ett sådant tema. Vad jag tyvärr också misstänker är dock att filmen blev ett betydligt sämre alternativ till bokformen. Anledningen är som alltid att detaljer utesluts. Mycket av karaktärsbeskrivningen känns tråkigt nog avskalad även ifall det också är till godo då vi som tittare då tvingas tänka till lite extra. Mestadels är det dock till nackdel då helhetsintrycket inte känns lika självklart under tittens gång. Karaktärsstudien i den här filmen är ändock ändå så simpel eftersom den enda karaktären som är intressant (och då menar jag ruskigt intressant!) är underbarnet Oskar. Oskar är ett mirakel, en artist, ett missfolster och stolt över allt detta. Han väljer att för alltid förbli ung och behandlad som en sådan. För att materialisera Oskars eviga barndom i ett föremål finns det förstås en blecktrumma (som byts ut när de går sönder i en viss leksaksbutik) och denna vidbehåller sig nästan hela filmen. Att trumma på denna trumma anses av Oskar och somliga andra vara en märklig förmåga även om vi som tittare imponeras aningen mer av hans förmåga att spräcka glas med stämbanden (svårt att inte komma att tänka på Spring Lola (1997) som också är tysk).

För det mesta är det en idel plåga att se på Blecktrumman (1979). Den är grotesk och förfärligt äcklig. I en scen får vi se ett hästhuvud fult med kravlande ålar på en strand, vid sidan om står Oskars mor kränkandes. Det hela följs av förfärliga händelser som inte känns väldigt enkla att bevittna. Men i mitten av all misär står ändå den 12 år gamla David Bennent och gör den vackraste skådespelarinsatsen jag någonsin fått bevittna ifrån ett "barn". Han gör inte mycket, men är oehört karismatisk med sina stora blå ögon, med sitt minspel och med sin bestämda barnaröst. Men han blir knappast mindre trovärdig då han växer upp och beter sig mer som en vuxen även fast han ser likadan ut.

TROTS DETTA, och den förbryllande sagan som Blecktrumman lyckats med att vara ifrån början till det fantastiska slutet är det nätt och jämt att filmen är värd att rekommendera. Till skillnad ifrån förslagsvis Lars von Triers tragiska och hemskt jobbiga filmer är inte det här någon film som riktigt berör, utan den är bara plågsam. Det finns några riktigt vassa undantag men mestadels är Blecktrumman en alldeles för provocerande skapelse för att kunna vara njutbar under tiden du ser den och det här är en punkt jag lägger mycket vikt vid. Jag tycker förvisso oftast om provocerande filmer just för att de tär på gränserna och känns nya och fräscha även ifall många år har gått, men här återgår det faktiskt till att scenerna konstigt nog inte känns så starka som de jobbigaste scenerna i t.ex. Hanekes Pianisten kändes. Där här skiljer sig antagligen från person till person och summa summarium är Blecktrumman en film som man i.a.f. en gång i sitt liv "bör se", för att bilda sin egna uppfattning om den.

···