Block Party (2005)

Originaltitel: Block Party
USA/Färg/103 min

Regisserad av Michel Gondry
Skriven av Dave Chappelle
Medverkande: Dave Chappelle, Erykah Badu, Isaac ben Ayala, Bilal, Lil' Cease, Cody ChesnuTT m.fl.

MAN HAMNAR OFTA I EN FAS och på grund av min aspirerande ståuppkomiker till brorsa, har Dave Chappelle gått osedvanligt mycket på skärmarna hos mig. Allt från hans stand-up, till några av hans filmer, har man slängt ett getöga på. Dock visste jag, att Block Party (2005), eller Dave Chappelle's Block Party som den ibland kallas, inte var en typisk Chappelle-film. Med Michel Gondry vid rodret och med vetskapen om att det hela är en dokumentär om att arrangera ett så kallat "block party", en kvartersfest, i Chappelles egna hemtrakter.

Även om man egentligen inte direkt kunde tänka sig Chappelle och Gondry tillsammans, blir det här en väldigt givande film. Gondrys filmer får alltid ett väldigt speciellt utseende. De blåa nyanserna, ihop med den lilla känslan av egendomlighet, gör Block Party till en film som bär en hel del likheter rent visuellt, med exempelvis Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004) och Be Kind Rewind (2008). Jag gillar även filmer som visar även de allvarligare sidorna hos något så givet sorgfritt som en komiker. Block Party är knappast en film som vältrar i allvar eller om en komikers "hårda" uppväxt, för inget porträtteras som särskilt svårt eller dystert i Block Party.

Däremot är det inte enbart en film om Chappelles strävan efter att genomföra ett lyckat block party, utan även en film som till stor del vänder sig till och handlar om "the black community", om den svarta medelklassen i USA. Med det sagt, känns det knappast oangeläget eller som man blivit utfryst, för det är lika mycket en film om svarta och vita tillsammans. Wyclef Jean nämner exempelvis, till en samling färgade, unga orkesterspelare, efter ett långt snack om vilka förändringar de skulle vilja göra i USA, att aldrig skylla på "den vita mannen" för deras situation och alla problem som sker i världen. Det finns fortfarande en hel del skillnader, kanske främst i USA där segregeringen så uppmärksammat aldrig riktigt lade av förrän så sent som 1960-talet, och filmens teman om ras är oundviklig. Dock är det mer om just lyckan och glädjen i musiken, gemenskapen och mångfalden som blir det centrala i filmen och dess verkliga drivkraft. Det blir aldrig beskyllande, utan snarare väldigt förenande och olikheterna tas positivt, med ett skämt och gott skratt, istället för något negativt.

Block Party är inspirerad av filmen Wattstax (1973), som också handlar om arrangemanget av den festival i Wattstax (som av vissa brukar kallas för "det afroamerikanska svaret på Woodstock"), fast där man kan säga att komikern är Richard Pryor, istället för Dave Chappelle. Jag har inte sett Wattstax, men eftersom den är ett original vill jag väldigt gärna se den. Block Party däremot, blir en väldigt lyckad dokumentär. Det känns nära, äkta och präglas av nästan enbart sköna människor. Med bra musik med duktiga artister (såsom Kanye West och The Roots), snärtig humor och ett ändå ganska lättsamt synsätt, blir Block Party en annorlunda film, även för Gondry, som knappast bör tas för en Chappelle-film i stuk med Half Baked (1998). "This is the concert I always wanted to see!" 3½/5