Aguirre - Guds vrede (1972)

Originaltitel: Melancholia
Tyskland/Färg/93 min

Regisserad av Werner Herzog
Skriven av Werner Herzog
Medverkande: Klaus Kinski, Helena Rojo, Del Negro, Ruy Guerra, Peter Berling, Cecilia Rivera m.fl.

WERNER HERZOGS speciella äventyrsfilm är en ren fröjd för ögat. Delvis för dess vackra miljö i ett gröntonat och regnigt Peru, men även för dess märkbara spontanitet; lite av ett Dogme 95-aktigt verk signerat två blådårar, med ett arbetslag på drygt åtta personer. Även om varken dårskap eller spontanitet kopplas samman med just en ren fröjd för ögat, är det väldigt underhållande att se en film som denna. Man kan nästan märka av, bara genom att ta en titt på en scen som dröjer kvar lite för länge (om du hade varit Hollywood-regissör) på en flod vars våldsamma strömmar bara fortsätter och fortsätter, att filmen är gjorda av en udda, men tillika även väldigt intressant person.

Werner Herzog är en av männen jag kanske något ojust refererar till som blådårar även om det ligger lite sanning i det, om man ska ta en titt på den relation Herzog hade med den andre blådåren — en man vid namn Klaus Kinski, mannen i rollen som titelns Aguirre. Denna film kom att bli starten på en 15 år lång och stormig relation mellan de två, stundtals kantat av våldsamheter. Några kära minnen de två har från just denna film, är exempelvis (enligt ryktena) hur Herzog hotat med att döda Kinski och sedan han själv om Kinski skulle hoppa av filmen, något Kinski tydligen skulle ha hotat med att göra. Ytterligare rykten om att Herzog vid stunden viftat med en pistol för att förtydliga allvaret i hotet förekom också, såväl som det faktum att Kinski sköt mot ett bebott tält efter en bråkig kväll. En av kulorna tog bort toppen av en av statisternas finger. Vad ska man säga?

Spontaniteten består av det faktum att många av scenerna var orepeterade eller inte var menade att vara med i filmen. Vid en scen dyker exempelvis Herzogs hand upp för att hjälpa skådespelarna, efter att karaktären Flores bärstol brakat sönder. Dessutom skrevs manuset tydligen på två och en halv dagar, samtidigt som man inte gjorde något storyboard för en enda scen i hela filmen — allt filmades och utformades spontant. Dessutom gjordes filmen med en kamera Herzog stulit från hans filmskola, men det kanske inte hör till saken.

Hursomhelst är dessa grejer i detta sammanhang inte dåligt — filmen Aguirre - Guds vrede är en film om galenskap och att utföra något utan planering, därav lysande att göra filmen på samma sätt. Herzog har för mig varit en ganska ojämn regissör, något som kanske beror på att jag mest sett hans senare verk, men jag kan nu säga att Herzog numera ligger mer på den positiva sidan och jag tror jag är villig att förlåta honom för Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans. 4/5

Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans (2009)

Originaltitel: Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans
USA/Färg/122 min

Regisserad av Werner Herzog
Skriven av William M. Finkelstein, Victor Argo, Paul Calderon, Abel Ferrara och Zoë Lund
Medverkande: Nicolas Cage, Eva Mendes, Val Kilmer, Xzibit, Fairuza Balk, Shawn Hatosy m.fl.

JAG HAR HÖRT BLANDADE SAKER om Werner Herzog. Vissa av hans filmer har kallats för mästerliga, medan vissa menar att han är galen och dålig. Mina erfarenheter av Herzog är vaga. Jag har bara sett Grizzly Man (2005), vilket egentligen borde räcka som övertygelse om att jag måste se mer av Herzog. Jag tyckte nämligen Grizzly Man var väldigt gripande, något som kanske främst berodde på det gripande temat. När jag då slår på Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Utan vetskapen att Herzog låg bakom filmen, trodde jag att detta skulle bli en hyvens snutrulle eller något, men när jag sedan får reda på att Herzog ligger bakom filmen, vet jag inte vad som väntar mig. Kommer det fortfarande bli en hyvens snutrulle, en mästerlig sådan eller bara en allmänt virrig historia? Ju längre in jag kommer i filmen, desto mer börjar jag undra vad sjutton det här egentligen är.

Cage snackar varmt om att när man ser en film, så gillar han när filmer ställer fler frågor än svar och lämnar en med en tanke: vad sjutton var det jag nyss såg? Det stämmer väl till viss del. År 2001 – ett rymdäventyr (1968) ställde massa frågor och Garden State (2004) är det många som försöker övertyga mig om faktiskt är fenomenal, även om jag fortfarande tycker att det är en pretentiös indierulle efter den första och enda gången jag sett den.

Dock har denna film bara ett fåtal efterskalvseffekter, vilka inte är särskilt bra heller: jag blev mest stressad, illamående, trött och irriterad. Jag visste inte riktigt vad det var jag nyss hade sett. Jag visste ej heller vilket betyg man ska kunna sätta på en film som denna. Det var helt enkelt en väldigt udda och ojämn film, som man inte lätt kan sätta fingret på. I detta sammanhang är det nog ej till filmens fördel, för särskilt fängslande är det inte riktigt. Det är mest en radda dumma scenarier, som beror på att filmens främsta karaktär Terence McDonagh (Cage) gör fel om och om igen, trots att det bryter ner honom. Den typen av roll behärskade Nicholas Cage så fint i Farväl Las Vegas (1995) och Cage gör här en väldigt bra prestation, men filmen i sig är mest tröttsam och grymt depraverande. Jag säger inte att man måste må bra efter en film, att man måste få en sådan där kittlande magkänsla likt en nykär ung pojke, men ska man må dåligt måste det ändå kännas värt det. Filmen är kanske inte nödvändigtvis helkass, men dock känns denna passage genom elände, kokain, korruption och laglöshet mest uttröttande, mer än fängslande. Jag vet inte hur Abel Ferraras original Den korrumperade snuten (1992) var, men jag tror och hoppas att det fanns mer substans i den filmen.

Det kanske är så att detta är en film man måste se en gång till för att helt förstå. Det känns i alla fall som jag behöver det, för att förstå det mästerliga värde som skaparna bakom filmen talar så varmt om. Det är dock givetvis enkelt att hylla sin egen film (som Herzog gör) och om min tanke om filmen stämmer överens med vad jag skulle tycka om filmen efter att ha sett den en andra gång, kan jag inget annat säga än att Herzog är en väldigt ojämn regissör (såsom denna film), där han kan leverera mycket bra verk, men också rent värdelösa verk. Med ”värdelös” menar jag att det känns onödigt, som att man inte riktigt vann någonting på de två timmarna man spenderade (förutom vissa märkliga hallucinationsscener och en bra Cage) och det stämmer väl överens med Werner Herzogs Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans. Rubbat, obehagligt och, i sådana fall, värdelöst. 1½/5

Grizzly Man (2005)

Originaltitel: Grizzly Man
USA/FÄRG/103 min

Regisserad av Werner Herzog
Skriven av Werner Herzog
Medverkande: Werner Herzog, Carol Dexter, Val Dexter, Sam Egli, Franc G. Fallico, Willy Fulton m.fl.

EN GÅNG GJORDE JAG ett halvhjärtat försök att se en film av Werner Herzog: Aguirre - Guds vrede (1972). Eftersom jag var ganska sömndrucken, insåg jag att jag inte skulle få någon behållning av den ändå, så jag stängde av. När SVT1 då visade Grizzly Man (2005), som jag hört mycket gott om, så kunde jag inte stå emot frestelsen att välkomna Herzogs film med öppna armar. Vad som jag först trodde skulle vara en dokumentär om en vanlig naturfilmares kärlek för björnar, visade sig bli ett neutralt, men fängslande och stundtals rubbat, porträtt av en väldigt egen, men också väldigt passionerad, människa och likväl kanske en av de bästa dokumentärfilmerna jag sett.

Jag ska, rent konkret, inte berätta allt för mycket om handlingen, dels för att filmen inte erbjuder särskilt mycket av en specifik grundberättelse, men också för att den stora handlingen, självaste kärnan, inte ligger i en grundhandling, utan just i hur Herzog binder ihop alla dessa människors historier och känslor, till ett känslosamt och gripande porträtt av filmens huvudämne: Timothy Treadwell. Treadwell är känd som amatörnaturfilmaren som, i runt omkring 13 säsonger, levde tillsammans med grizzlybjörnar på Katmai nationalpark. Timothys hänförelse av den livsfarliga besten slutade tragiskt, då han 2003, tillsammans med sin flickvän Amie Huguenard, blev dödade och uppätna av brunbjörnar.

Vid första anblick kan filmen bara tyckas vara ett porträtt av en relativt vanlig naturfilmare, en man med stor passion till naturen, där hans död kanske blir det allra mest häpnadsväckande med filmen. Herzogs film röjer dock bort alla dessa förutfattade meningar och visar istället en man, vars inre demoner kanske är farligare än självaste grizzlybjörnen. När man får höra om Treadwells liv, förefaller det lite som att hans mani, bara av ren tillfällighet, blivit björnar och att hans begeistring egentligen berott på att hitta något som får honom att orka fortsätta. Denna inre frustration, tillsammans med hans lugna yttre och de vackra miljöerna, gör Herzogs film till en märklig, men beundransvärd, blandning, som kanske berättar mer om det mänskliga psyket, än om just huvudföremålet grizzlybjörnar.

Herzog har, med stor respekt för de inblandade, gjort en mycket fängslande dokumentär. Utan att vara alltför subjektiv, har han träffat de som stod Treadwell närmast, däribland Treadwells föräldrar och kollegor. Herzog väljer att, i tidigt stadium, berätta om Treadwells öde och det gör inte publiken något. Som jag nämnt tidigare, så är här inte tanken att ge oss en överdådig, glorifierande hyllning till Treadwell, men ej heller något som trycker ner honom. Herzog gör, för en gångs skull, en dokumentär som inte lägger orden i mun på tittaren (i en tid som präglas av Michael Moores dokumentärer), utan som låter var och en avgöra och ta ställning till ämnet.
Grizzly Man blir dock bara såpass underhållande på grund av just Timothy Treadwell. De unika bilderna av amerikansk vildmark som han tog, tillsammans med hans liv och vänner, är en guldgruva för en regissör som Herzog. Han behöver bara se till att allt klipps rätt och att han inte snubblar på orden i sin roll som berättarröst, men annars berättar Treadwells historia sig själv. Den verkliga elogen till Herzog är därför inte att han gjorde detta bra, utan att han gjorde det. Om inte detta hade gjorts, hade inte alls lika många fått ta del av den spektakulära historien, som är den av Treadwell, en man som, i all sin ensamhet och sina rop på hjälp, kanske allra, allra mest hade behövt en vänlig klapp på axeln. 4/5