På drift mot Idaho (1991)

Originaltitel: My Own Private Idaho
USA/FÄRG/104 min

Regisserad av Gus Van Sant
Skriven av William Shakespeare och Gus Van Sant
Medverkande: River Phoenix, Keanu Reeves, James Russo, William Richert, Rodney Harvey, Chiara Caselli m.fl.

DEN KRITIKERROSADE PÅ DRIFT MOT IDAHO (1991) har länge varit en given rulle att bocka av, likt den cineast jag är, och eftersom jag sett tidigare verk av Gus Van Sant (med blandade tankar om slutresultatet), visste jag att vare sig detta kommer visa sig vara en bra eller dålig film, så kommer det i alla fall vara något alldeles speciellt.

Filmen är en surrealistisk karaktärsstudie av två prostituerade män, den narkoleptiska Mike (River Phoenix) och den upproriska rikemanssonen Scott (Keanu Reeves). Medan Mike lider av sina inre demoner orsakade av hans, sedan länge, försvunna mamma, lever Scott mest bara för att irritera sin far, en far som han aldrig riktigt har uppskattat. Detta är deras historia, en resa kantad av märkliga möten, med såväl män som kvinnor, i mer eller mindre perverterade former. Samtidigt som denna eventuellt korta handling tänjs ut till vida 104 minuter, formas karaktärerna med tiden och deras bitterhet, deras avgrundsliknande tillvaro, blir till På drift mot Idaho, en mycket märklig, men beaktansvärd skapelse.

När det gäller filmer om just manliga prostituerade, som exempelvis Midnight Cowboy (1969), så finns det ofta ett underliggande tema: homosexualitet. Det går nästan inte att undvika, då det ter sig ganska tydligt att de flesta kunderna, i alla fall i filmens värld, är just män. I just På drift mot Idaho är det inte bara underliggande, utan ganska så överhängande, filmen igenom, så till den grad att man, i boken Bonniers stora film- & videoguide (2002), nämnt att filmen aldrig riktigt lyckas återhämta sig. Där beskrevs filmen som en illa uttänkt version av William Shakespeares Henry IV, del 1 (1597). Nästan i chock trodde jag att detta kanske skulle vara alltför svårsmält för att jag skulle tycka om det. Därför är det viktigt att belysa att filmen, ja, handlar mycket om homosexualitet och att det förekommer, stundtals i ganska stötande former, men att det knappast är till sådan grad att filmen aldrig riktigt återhämtar sig.

Roger Ebert nämnde något intressant angående Mikes narkolepsi, något som fick mig att tänka till. Det är nämligen så, för er som inte känner till sjukdomen, att narkolepsi är en neurologisk sjukdom som gör att man ofrivilligt faller ihop och, kort och gott, somnar. I Mikes fall är det så att han, när han är som allra mest upphetsad, stressad eller upp i varv får sina anfall, något som får honom att missa stora, avgörande delar i hans liv. Han blir ständigt beroende av någon som kan plocka upp honom och lägga hans kropp på en säker plats. Som manlig prostituerad blir hans narkolepsi inget annat än en stor nackdel som förhindrar honom från att jobba, något som generellt sett kanske bara är en fördel.

Skådespelet i filmen är, till stor del, superbt. Skådespelare i mindre roller, såväl som huvudrollsinnehavarna, gör beska porträtt, där den enda svaga länken möjligtvis är Flea från Red Hot Chili Peppers, som kanske inte riktigt besitter den allra största skådespelartalangen på denna jord. Van Sant ger, i stort sett, sina skådespelare fria händer och det är en fördel med hans filmer.

Vad är då nackdelen med filmen? Detta kan ha berott på en sömndrucken Vito, men jag uppfattade första hälften av filmen som lite av ett sömnpiller, då andra hälften snarare blir den intressanta av de två. Själv är jag ingen stor beundrare av filmer med överdrivet komplex handling, men i denna film kände jag ibland att det fanns en sådan total avsaknad av handling. Detta är, med all säkerhet, Van Sants mening och blir således en väldigt realistisk film. Livet är inte alltid en dans på rosor, utan stundtals ett osäkert stapplande på gatans asfalt. Mina förväntningar var dock skyhöga och kanske förväntade jag mig en mer händelserik film och inte en så lågmäld, ganska seg film, som den ju är.

På drift mot Idaho tål att analyseras ännu mer, för ett intressant stycke filmkonst är det ju. Desto svårare är dock att sätta ett betyg och lite avundsjuk blir jag på Ebert och Siskels betygssätt, som enbart bestod av en tumme ner eller en tumme upp. Hade jag använt mig av det, hade svaret varit så enkelt, för även om filmen är svårsmält, diffus, märklig och på många sätt svårförstådd, är det, utan tvivel, en sevärd film. River Phoenix i vad som kanske är hans livs roll, med Gus Van Sant bakom spakarna, blir en väldigt egen film, som antingen faller dig i smaken eller inte. Trots mitt betyg, som är lite av en halvmesyr, så vet jag faktiskt inte själv och jag kan fortfarande inte riktigt sätta fingret på det här. Frågan är om just den bedriften kanske blir filmens storslagenhet i sig? 2½/5

Drugstore Cowboy (1989)

Originaltitel: Drugstore Cowboy
USA / FÄRG / 102 min

Regisserad av Gus Van Sant
Skriven av Gus Van Sant (manus), James Fogle (roman), Daniel Yost (manus) och William S. Burroughs (extra dialoger)
Skådespelare: Matt Dillon, Kelly Lynch, James LeGros, Heather Graham, Eric Hull, Max Perlich, James Remar, John Kelly m.fl.

FILMER OM KNARKTRÄSKETS DJUNGLER finns det ett flertal av. Vissa av dem är faktiskt riktigt, riktigt bra (Requiem for a Dream (2000)) medan andra mest känns som en anledning att visa så många skumma scener som möjligt på kortast tid, och kalla det en stenhård och realistisk narkomanskildring. Vad flera av dessa filmer har gemensamt är att de har en tendens att glorifiera narkotika. Blow (2001), en film jag faktiskt tyckte väldigt mycket om, hade delvis ett budskap om den sketna undervärlden, men samtidigt gav den inte de varningar om narkotika som kanske krävs, då marknaden fullständigt spyr ut ena glorifieringen efter den andra. Drugstore Cowboy är svår att placera i de två blocken. En anledning är väl att just narkotika inte får just den fokusen som den brukar få i andra filmer. Visserligen är det en hel del affärer hit och dit, men ändå är det inte knarket man tänker på. Det är Bob.

Bob är en narkoman, en så kallat junkie, en man med sunkig livsstil som hänger med kompisar som är ännu sunkigare. Bob rånar apotek för jämnan, tömmer deras lager på piller av olika slag och säljer vidare/injicerar. Som vilken knarkfilm som helst börjar Bob tänka på att dra sig ur träsket, ett drag man inte sällan skådar i den här typen av film. Vad som egentligen följer från första bildrutan till den sista är en skildring av en period i Bobs liv - och då just den period då Bob faktiskt slutar upp med narkotikan, något som hans vänner ser som ett förräderi.

Gus Van Sant älskar att göra den här typen av film. Slynglar med någorlunda skruvade vanor får utrymme i hans filmer, vilket är en bra sak. Vad som skiljer denna åt är dock Van Sants brist på vad som krävs i en film: dynamik. Det saknas även en mer givande handling. En grabb som knarkar vill sluta. Okej. Där har vi det. Filmens unika drag är inte tillräckligt unika och remarkabla för att det ska kunna bli en betydligt bättre skildring av en narkoman. Kanske är det Fogles bok som är "felet", inte vet jag. Jag känner dock att jag ska kunna få lite mer i en film som faktiskt har potentialen att bli riktigt, riktigt bra.

Dillon är bra som vanligt och kör sin hårda, men samtidigt mjuka, stil som den polisongbärande Bob. Fläckvis förekommer viss skådespelartalang hos vissa, men det är inte något som är riktigt bra. Kanske får de inte chansen att riktigt spela ut i scenerna, möjligtvis på grund av dess dynamiklösa handling.

En film ska vara som en flod. Ett konstant flyt. Floden kan bli bredare och rinna långsammare, eller trängre och bryta ut i en vild fors. Ja, ibland kanske det till och med blir vattenfall. Det ska däremot inte läggas stora stenblock i en flod. Det gör handlingen här. Den stannar vattnet och floden får inte rinna. Tittaren tappar intresset och filmen blir inte så mycket mer än en rätt okej film. Drugstore Cowboy är utan tvekan en skön film att slå på, då den är rätt roande att se. Miljöerna är fina, karaktärerna har en realism och det är på flera sätt bättre än andra filmer. Samtidigt kan jag inte glömma bort knarkfilmhistoriens kanske bästa minutrar av strålande panik och galenskap i de sista slutscenerna på Requiem for a Dream. Så ska en riktig knarkfilm se ut. Eller kanske ska det bara balla ut, som i Fear and Loathing in Las Vegas (1998). Det ska däremot inte bli tråkigt.

På drift mot Idaho (1991)

Originaltitel: My Own Private Idaho
USA / FÄRG / 104 min

Regisserad av Gus Van Sant
Skriven av Gus Van Sant och William Shakespeare
Skådespelare: River Phoenix, Keanu Reeves, James Russo, William Richert, Rodney Harvey, Chiara Caselli

ROAD-MOVIE, independent, tidigt 90-tal och homosexuella och prostituerade i fokus. Det är Gus Van Sant, utan tvekan. Ändå vet jag lite om den här snubben, som lyckas vara så konventionell man kan vara när man är kontroversiell nog att göra independent-film och dessutom ta upp ämnena som de ovan nämnda. Det var väl främst de tre första filmerna som kan kännetecknas med detta. I den första Mala Noche (1985), får vi följa en homosexuell ungdoms jakt på kärleken i Portland. Med ett svart-vitt foto blev filmen dock ingen publikframgång. Till skillnad ifrån andra filmen - Drugstore Cowboy (1989), även den inspelad i Portland - som blev Gus Van Sants stora genombrott. I den tredje filmen återkommer Van Sant till homosexualiteten, jakten på kärleken och ännu en gång till Portland. Filmen, vid namn På drift mot Idaho (1991) (originaltiteln My Own Private Idaho refereras till en låt av the b-52's), blev en lika stor framgångsaga som hans senaste film. På drift mot Idaho är också lite av en hyllningen till "den store" William Shakespeare då det vimlar av likheter och snodda citat ifrån hans pjäs Henrik IV utan att historierna egentligen är sammankopplade. Jag har inte sett någon uppsättning på Henrik VI och handlingen är för mig okänd, men antagligen är På drift mot Idaho lite av Gus Van Sants egna tolkning.

VI ÄR ALLTSÅ I PORTLAND, USA. Där träffar vi två riktigt bra kompisar: Mike Waters och Scott Favor. De både försörjer sig som prostituerade med både män och kvinnor som kunder. De bor i ett slaskigt tillhåll tillsammans med många andra prostituerade grabbar. Mike har hamnat där i försök till att överleva, för han har inga nära och kära som kan ta hand om honom. För Scott handlar det mer om att göra revolt mot hans förmögna fader och vanhedra honom. De har det väl egentligen ganska dåligt, men trivs ändå i deras umgänge. Men så bestämmer sig Mike för att åka till Idaho för att leta reda på hans mamma och "äventyret" tar sin start. Mike och Scott åker iväg på en kortare resa, vilket naturligtvis också blir en resa med en del drastiska följder, framförallt för en av de.

Är det någon som man extra mycket bör höja till skyarna efter att ha sett en film som denna, så är det nog ändå Gus Van Sant. Jag har varken sett någon av hans filmer som kom innan eller efter den här, men tycker det räcker med just denna för att förtydliga att han är kapabel till mycket fint. Regin är ju alldeles strålande! Inte nog med att den är övertygande, den är väldigt egensinnig också. Här låter han ögonen ofta falla på ganska råa miljöer, men man känner sig aldrig särskilt dyster, utan istället blir man upprymd och lustfylld över de färgstarka karaktärerna och fotot som inte alltid ter sig som det brukar. Jag kan ta ett exempel, som de två sexscenerna som ter sig väldigt annorlunda än de brukar te sig. Det är sällan sexscener görs riktigt bra, men här är ett grymt undantag. För när det börjar älskas låter han aktörerna stå still i olika positioner (det är alltså inte några stilla bilder) och så klipper han snabbt ifrån position till position. Det är faktiskt ganska underligt men leder väldigt effektivt till att vi får en klar bild av vad som händer utan att det blir alldeles för intimt och åldersgränsen kan i nödfall sänkas eftersom de mindre ändå inte hinner förstå vad som sker. Än mer förtjusande är landskapet på vägarna mellan Portland och Idaho. Dessa miljöbilder får vi inte så väldigt mycket av, men när vi väl får det så tycker jag det är ypperligt. Det är ju speciellt i dessa scener som man kan kalla filmen en "road movie", men dessa scener är så få så jag vet knappt om filmen förtjänar benämningen egentligen.

DEN ANDRA STOLPEN som håller upp detta drama är den magiskt agerande River Phoenix. Han spelar Mark, den förbryllande, funderande och förlorade pojken med narkolepsi som är kär i sin bästa kompis fast man "inte får vara det". Hans prognos krånglar till det en del, och gör att han vid koncentration eller rädsla plötsligt faller ihop och somnar; vilket kan leda till både komik och dramatik. Ändå är sjukdomens funktion i filmen bara att få oss tittare att tycka lite mer synd om grabben. Precis som i filmen, så tog också River Phoenix droger i privatlivet... Vilket blev hans död bara några år efter På drift mot Idaho hade premiär. Phoenix hade, precis som Heath Ledger som nyligen gick bort, en kort men väldigt framgångsrik karriär bredvid ett mindre framgångsrikt privatliv.

Så mycket mer finns inte att säga. River och Gus har både gjort sitt bästa för att sätta detta avant-gardiska mästerverk på filmkartan. Egentligen är det en ganska liten film, som tar andan på dig för stunden men absolut inte sätter allt för stora fotsteg i din hjässa. Men i all sin pluttighet känns det förstås helt rätt. På drift mot Idaho kommer inte att falla alla i smaken; vissa kommer att gnälla över det egentligen ganska enkla manuset, den småaktiga bildkvaliteten á la 90-tal och de lilla, men fantastiska ambient-styckena av Bill Stafford som enligt mig ger filmen en ännu mer unik touch, så att säga. Men precis som helan och halvan så kommer det finnas en annan del som tycker annorlunda. För mig står det väldigt klart att det finns en viss typ av människor som rent av skulle älska På drift mot Idaho. De största fanatikerna är då antagligen folk som själva var unga, eller rent av i tonåren, då filmen var aktuell. Sådana människor har antagligen den förmågan att bli rent utav nostalgiska av skådespelarna, regin och Shakespear-filosofin som stundvis tumlar igenom filmens storhet. Just dessa människor kommer också att häpnas över att få se ett "alldeles för lågt betyg" här under, fast jag har gett den "jättehögt". Men sådant får man tåla!

····

Elephant (2003)

Originaltitel: Elephant
USA / FÄRG / 81 min
Regisserad av Gus Van Sant
Skriven av Gus Van Sant
Medverkande: Alex Frost, Eric Duelen, John Robinson, Elias McConnell, Jordan Taylor, Carrie Finklea m.fl.
NÄR JAG SÅG Elephant (2003) visste inte jag vad som skulle hända i slutändan av filmen men jag hade mina aningar. Hur jag fick reda om den här filmen var genom att jag kollade på Filmkrönikan och där var mannen bakom filmen Tusenbröder som rekommendera denna film av Gus Van Sant. Efter detta fick jag chansen att se Elephant. Jag satt och kollade på scener då vanliga elever gjorde sina rutiner. Flera minuter gick och jag tappade nästan aldrig intresset. Ibland gjorde man det pågrund av berättartekniken som spelade upp samma rutin en gång till. Men det gjorde ju även filmen bättre. Skådespeleriet är mycket bra, fotot är klockrent och vacker som en oförorenad sjö. "Men var finns budskap?" kan man ju undra, men jag antar att budskap inte alls behövs i varje film. Alien (1979) lyckades. Men filmen har ju också sina brister som ni som sett filmen vet. Till exempel så tycker jag vissa karaktärer i slutändan verkar vara gjorda för att vara dumma. Sedan kan jag ju också säga att vissa i filmen svarar fel på situation. Ni som inte sett filmen kommer antagligen inte fatta vad jag menar men det är ju trots allt bra. Jag tror nog att Gus Van Sant har lyckats med en väldigt realistisk film som jag tyckte var sådär efter sett den första gången. Men när jag tänkte efter började jag gilla den mer och mer. Jag antar att den filmen är en sån film, som inte du heller känner dej fullt nöjd med men som ändå är bra på ett konstigt sätt.
JAG KAN INTE kalla den här filmen en komedi men den har ju självklart en gnutta svart humor i sig. Humor jag själv gillar. Brott är det ju men jag skulle inte kalla den här filmen för en brottsfilm. Jag skulle kalla den för ett udda och bissart drama. En film med bra färg, bra ljus, bra foto, bra regi, vissa bra prestationer, bra berättarteknik. Karaktärstudien är dålig, dialogerna är halvbra och vissa dåliga prestationer.

*** SPOILERVARNING ***

Filmen ska antagligen vara halvbaserad på Columbine-scenariot, jag tycker ifall det är meningen lyckas den sådär. Filmen ger en känsla över att det har nåt med det att göra men här kommer åklagnings försvaret! Det var inte ett tusentals som gick bort utan tolv, här signalerar de som att typ bara en fjärdedel av befolkningen i skolan överlevde. Sedan jag förstår mig inte på varför de hjälper huvudrollen Alex och inga andra. Ganska orealistiskt i en realistisk film.

*** HÄR SLUTAR SPOILERVARNINGEN ***

Filmen handlar om vad för rutiner eleverna har innan något märkligt och nervknipande händer. Scenografin och miljön lyckas tycker jag eftersom att den påminner om en vanlig skola. Nästan alla i denna film är amatörer och det är ju inte dåliga prestationer men vissa förstår inte hur de ska framstå, direkt. Detta försämrar också poänget på karaktärerna. Annars, en kanonfilm, den är helt klart en indiepärla som jag antar du borde se ifall du hittar den. Visst, den kanske inte var så bra men definitivt en film jag skulle vilja ha med i boken 1001 filmer du måste se innan du dör. Tråkigt att de inte har den där. Jag hoppas ni kommer ha samma bild av filmen som jag hade. Ingen 4½ men nära. En 4 blir det. Se denna film även ifall den har fått medelmåttiga betyg av andra kritiker. Ge den en chans.

····