Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011)

Originaltitel: The Adventures of Tintin
Nya Zeeland & USA/Färg/107 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Steven Moffat, Edgar Wright, Joe Cornish och Hergé
Medverkande: Daniel Craig, Jamie Bell, Simon Pegg, Andy Serkis, Cary Elwes, Toby Jones m.fl.

ÄVEN FAST JAG KÄNNER, åtminstone i mitt fall, att serier mer och mer håller på att dö ut (vilket är en hemsk tanke), är det få som inte har en varm relation till Tintin. Trots att Tintin aldrig fanns i dagstidningar eller som egna månatliga serietidningar på ICA, har Tintin funnit sin plats i mången barns hjärtan med sina inbundna utgåvor av remarkabla äventyr från alla världens hörn. Det är få serier som kunde vara så spännande som Tintin, men i och med att skaparen Hergé varit död sedan länge och att serier mer och mer byts ut mot film, spel och TV ju högre man kommer i åldrarna, finns det tyvärr något som gör att även Tintin hamnar mer och mer i skymundan. Dock är det något otroligt barnsligt och fullkomligt underbart som väcks i mig när jag läser om Tintin. Man glömmer bort alla tunga ämnen i vardagen, alla mörka dramer som "verkligt bra filmer" måste vara nuförtiden, för att helt och hållet drunkna i en värld som förvisso inte existerar, men som tar en med på ett otroligt äventyr där du är kapabel till vadsomhelst. En fruktansvärd eskapist eller bara flitig dagdrömmare - jag gillar i alla fall att flaxa iväg ibland och jag tror vi behöver det.

Spielberg är inte särskilt okänd i sådana här sammanhang; killen är en av mästarna när det kommer till äventyr. Man kan säga mycket om att det är väldigt mainstream och så vidare, men det talar väl om inget annat för att han verkligen hittar in i folks hjärtan? Få saker är nämligen så tilltagande, trots att det kan kännas lite banalt för den enormt komplicerade och djupa cineasten, som just den simpla verklighetsflykten. Alla kan ta till sig det - du, jag, denne enormt komplicerade cineast eller småbarnsfamiljen. Därför är Spielberg den perfekta mannen att ta tag i filmatiseringen av Tintins äventyr. Tillsammans med en annan äventyrare - Peter Jackson - skakar de nytt liv i ett förvisso gammalt, men desto mer fartfyllt koncept.

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet är i mångt och mycket den ultimata äventyrsfilmen. Dess enastående animering (där de på något sätt får karikatyrer till människor att faktiskt se mänskliga ut) tillsammans med 3D-aspekten (något i alla fall jag utnyttjade), gör detta till en rent teknisk fröjd. Allt är väldigt häftigt och väldigt kul. I vissa scener känns det som jag är på någon av Universal Studios attraktioner, eftersom man lagt ner så mycket utstuderad planering på jaktscener att man inget annat kan göra än le av hänförelse över hur kul det är med spänning, när den är så välregisserad som i detta fall. Skådespelarna ger dessutom alla älskvärda karaktärer ytterligare glans, framför allt Andy Serkis i rollen som kapten Haddock, vilket i sig är en enorm fröjd för ögat.

Med filmer som denna finns det egentligen inte så mycket mer att säga. Det är förvisso - och det kan man aldrig riktigt komma ifrån - "hjärndöd action", men då måste vi å andra sidan även spekulera i vad som egentligen är hjärndött. Spielberg och gänget har nämligen lagt så oerhört mycket hjärna och kraft på att göra så fruktansvärt hisnande scener, att det om något måste hyllas som ren filmmagi. Känslan jag får av denna film är just denna storfilmskänsla, där filmen egentligen är täckt med "wow"-upplevelser mellan högt och lågt, utan motstycke. Berättelsen väver samman flera av Hergés olika Tintin-berättelser och följer originalet vördnadsfullt, vilket även det är en enorm prestation. Jag känner mig faktiskt, trots alla effekter som i sig är ganska olika serierna, nöjd när jag ser denna och inte besviken, som är fallet med en del andra serieadaptioner.

Dock bör man ju framhäva att det faktiskt är svårt att sätta full pott på en film som denna. Just denna film är faktiskt inte i närheten av så bra, men det är en väldigt bra underhållningsfilm. Tänker vi att filmens enda egentliga syfte är att underhålla, så gör den ett väldigt bra jobb. Däremot finns det just ett dilemma med äventyrsfilmer; även om de är väldigt bra, blir det väldigt svårt att klättra upp på mästerverkspiedestalen. Många äventyrsfilmer kopplar till någonting betydligt djupare för att nå den statusen, exempelvis Apocalypse, men just för ren och skär underhållning finns en liten problematik, åtminstone för mig som recensent. Jag kan liksom inte säga att det är överdrivet bra, trots att detta är en film jag lätt skulle rekommendera.

Det är inte Spielbergs bästa, långt ifrån. Karlen har gjort så oerhört mycket bra film och denna är i jämförelse ganska futtig. Dock är Spielberg en sann underhållare och för tillbaka filmtraditionen till vad den faktiskt var ursprungligen - att få oss hänföras och underhållas. Oavsett om detta aldrig kommer bli min absoluta favoritfilm, kommer det ändå vara den där typen av film man kan och kommer se flera gånger om igen. Det är helt enkelt till stor del underhållning när den är som bäst och jag kan då helt enkelt bara täppa igen truten på den komplicerade cineasten inom mig och bara tacka och buga. Det börjar kännas lite kliché och jag trodde jag höll på att förlora dig efter Indiana Jones och kristalldödskallens rike, men, ja, tack igen, Spielberg. 3/5

Djuren gör revolt (1954)

Originaltitel: Animal Farm
Storbritannien/Färg/72 min

Regisserad av Joy Batchelor och John Halas
Skriven av George Orwell, Lothar Wolff, Borden Mace, Philip Stapp, John Halas och Joy Batchelor
Medverkande: Gordon Heath och Maurice Denham m.fl.

GEORGE ORWELLS hyllade bok Djurfarmen blev en tecknad film för vuxna (och även Storbritanniens första tecknade film för underhållning). Även om "oanständigheterna" som gör att den lämpar sig mest till vuxna inte beror på sex eller droger (som i exempelvis Katten Fritz (1972)), så märks klart och tydligt att folk började ångra sig ganska rejält när de tagit barnen till denna film, i tron om att se något i stil med Disney. Istället målas en väldigt dunkel atmosfär upp, i en berättelse om en gård och dess boskap. De har blivit behandlade orättvist och ska nu ge igen - för gott.

Det går inte att undvika att jämföra filmen med boken. Jag säger som man alltid säger: boken är bättre än filmen. Med det överstökat kan vi nu göra det klart för oss att filmen också är väldigt bra. Det är förvisso ingen film för alla. De ljuvliga sångerna, roliga skämt och harmoni som vi sett i alla andra tecknade filmer finns inte med. Det är inga sånger (förutom en ytterst bisarr politisk "kampsång" framförd av djuren), något snack om skämt är det inte och harmoni är det absolut inte. Filmen handlar mer eller mindre enbart om bristen på harmoni. Dessutom är det ju även en film där djur dödar andra djur och använder blodet som målarfärg.

Filmen gestaltar väldigt kraftfullt scenerna och det är inte sällan man själv nästan löper amok i raseri över djuren och deras kamp. Man behöver inte vara särskilt politisk för att känna för alla i filmen (även om filmen i sig indirekt men ganska uppenbart handlar om kommunism, mer specifikt Stalins). Att man använt sig av Orwells briljanta historia, att använda djur och förenkla hela temat, är givetvis perfekt, vilket gör såväl boken som filmen till två riktigt bra verk. Som en film som är lite kort, men å andra sidan oerhört sammanfattande och väldigt enligt boken, är Djuren gör revolt en lysande film, som idag kanske passar bäst för de politiska, Orwell-fantasterna eller just cineasterna. 4/5

Om du lyssnar noga (1995)

Originaltitel: Mimi wo sumaseba
Japan/Färg/111 min

Regisserad av Yoshifumi Kondo
Skriven av Hayao Miyazaki, Aoi Hîragi, Cindy Davis Hewitt och Donald H. Hewitt
Medverkande: Youko Honna, Kazuo Takahashi, Takashi Tachibana, Shigeru Muroi, Shigeru Tsuyuguchi, Keiju Kobayashi m.fl.

MAN KAN LÄTT SÄGA att Studio Ghibli (och Pixar) tagit vid där Walt Disney slutade, när det handlar om att sätta riktig magi i animation. Hayao Miyazakis Studio Ghibli har här kommit med Om du lyssnar noga, en film som till skillnad från Studio Ghiblis tidigare filmer, faktiskt ej har några overkliga fantasyelement.

Om du lyssnar noga handlar om Shizuku Tsukishima, en ung flicka som skulle kunna kategoriseras som både bokmal och plugghäst. Hon älskar att låna böcker från biblioteket och fördriver den mesta tiden åt att plugga, när hon inte skriver dikter eller umgås med kompisar. En dag märker hon att alla böcker hon lånat tidigare lånats av en viss herr Amasawa och blir genast nyfiken över vem denna man kan vara. Denna historia, tillsammans med hennes vän Yukos förälskelse och Shizukus egen utveckling som ung tjej, gör Om du lyssnar noga till en typisk Studio Ghibli-film; det är fullkomligt omöjligt att skriva ner handlingen i en mening, eftersom filmens ”handling” snarare består av atmosfär, händelser och upplevelser, än ett givet mål.

Jag älskar Studio Ghibli och sedan jag såg Spirited Away (2001) har jag alltid velat se mer. Även om Om du lyssnar noga inte helt spelar ut när det kommer till overkliga scenarier (just den fantasi som jag älskar hos Studio Ghibli), så gör ett skickligt skrivet manus att berättelsen i Om du lyssar noga ändå blir väldigt vacker, gripande och, framför allt, fin.

Regissören Yoshifumi Kondo har här gjort ännu en bra film i Studio Ghiblis repertoar och att inte ha sett denna (eftersom den lätt hamnar i skuggan av andra mästerverk från Studio Ghibli) vore väldigt synd, inte bara för de som gillar anime eller animation, utan för den som gillar film överhuvudtaget. Med vackra miljöer och med det odödliga temat om ung kärlek, blir Om du lyssnar noga ännu en lysande film från Studio Ghibli, den rättmätige konungen av modern animation (tillsammans med Pixar). 4/5

Porco Rosso (1992)

Originaltitel: Kurenai no buta
Japan/Färg/94 min

Regisserad av Hayao Miyazaki
Skriven av Hayao Miyazaki
Medverkande: Shûichirô Moriyama, Tokiko Katô, Sanshi Katsura, Greg Ellis, Tsunehiko Kamijô, Akemi Okamura m.fl.

I JULKLAPP fick jag en box, en box med filmer av Hayao Miyazaki. Ni som inte vet vem det är så kan jag säga att han är Japans svar på Walt Disney. Han är en av de få animatörerna som nu för tiden har någon fantasi, till skillnad från tecknade filmer som till exempel Björnbröder (2003) eller Lady och Lufsen 2: Ludde på äventyr (2001) så skapar han en helt ny värld med flera olika varelser. Han lägger aldrig av att häpna tittaren med nya saker. Låt oss ta en av mina favoriter från Hayao, filmen kallas Spirited Away (2001), och handlade om en flicka som blev tvungen att jobba på ett spa för spöken och andar. Jag menar, antingen går Hayao Miyazaki på droger eller så har han bara en riktigt bra fantasi. Tillbaka till Porco Rosso (1992) och varför den är värd att se.

Den kommer dra in dig i en ny värld där det inte anses speciellt udda att en gris kan vara en pilot och där en kvinna kan förälska sig en gris utan att bli gripen. Ni fattar vad jag menar, det är en ganska udda värld. Animationerna är bra men kan inte klå Hayaos senare filmer. Och det är förståeligt, det är en ganska gammal film av honom. Men den håller en ändå tämligt intresserad filmen genom. Filmen är om en veteranpilot som fått en förbannelse över sig så han förvandlats till en gris (men bara för att han har gjort det betyder det inte att han tänker sluta kriga uppe i luften) och för att göra saker och ting jobbigare för Porco Rosso så blir han utmanad av en luftpirat i en tävling. Porco Rosso, som inget annat vill än att ta semester, blir tvungen att vinna tävlingen så han äntligen kan få lite lugn och ro för sig själv.

Imponerande var den, det kan jag säga er. Men var den verkligen den bästa filmen av Hayao Miyazaki? Nej. Den var bra, helt klart. Den sticker ut från flesta animerade filmer, självklart, men den kommer inte komma upp på hans topp tre lista om vi säger så. Kanske topp tio men inte topp tre. Varför? Jo, för er som sett vad Hayao Miyazaki kan skapa med animation förstår nog att han kan helt klart kan få oss att häpna mer än vad den här filmen gjorde. Han kan skapa mer uttänkta karaktärer och även skapa en mycket vackrare bild av den världen vi lever i. Visst, det var vackert ritat och sådant men den klådde inte de filmerna han skapat efter denna rulle. Och det är svårt eftersom han och Studio Gibli utvecklas för varje år verkar det som.

Det är ju inte en historia du hört förut, det är en sak som är säker. Men det är inte heller en film du sett förut, den är nyskapande och kreativ från början till slut. Den håller sig till ribban den satt i början, tyvärr så är denna ribba lite längre ner än vad hans senare film Spirited Away är. Den här må kanske vara bra men kommer aldrig klå Spirited Away eftersom denna helt enkelt inte är lika engagerande som denna film. Den är bra men den kommer aldrig klå det mästerverket. Kanske är det mitt som fått för mig att Hayao Miyazaki kommer kunna göra en bättre film än Spirited Away. Jag vet inte och för att vara ärlig så är det inte så viktigt, det viktiga är att jag ska ge en ganska bra recension av denna film. Tro mig, jag försöker. Som slut på denna recension vill jag bara ha detta klart för er alla. Denna film är bra, vacker animation, lustiga dialoger och imponerande filmusik, men den är inte den bästa rullen av Miyazaki. Och för att jämföra den här filmen med andra animatörer så är den här helt klart riktigt bra men om du jämför denna film med Hayao Miyazaki själv. Då tror jag nog att den inte kommer högst upp. 3/5

Toy Story 3 (2010)

Originaltitel: Toy Story 3
USA/FÄRG/103 min

Regisserad av Lee Unkrich
Skriven av John Lasseter, Andrew Stanton, Lee Unkrich och Michael Arndt
Medverkande: Tom Hanks, Tim Allen, Joan Cusack, Ned Beatty, Don Rickles, Michael Keaton m.fl.

FÅ FILMER ligger mig riktigt nära hjärtat. Även om jag hejvilt brukar memorera citat och karaktärer från filmer jag gillar (som ofta kanske inte ens anses som en bra film av den stora massan), är det få filmer som ger en slags varm känsla i kroppen, så fort man exempelvis bara ser en enstaka scen på 3 minuter, från just den filmen. För att nå ett sånt slags affektionsvärde, måste filmen oftast ha rötter som sträcker sig längre än att just bara vara en bra film. Kanske en film man såg när man var liten. Toy Story (1995) var inte bara en bra film. Det var den filmen som, praktiskt taget, öppnade upp mina ögon för film och ökade bara min kärlek för att berätta en historia i bilder. Året var 1995 och jag var två år.

Vi möter återigen samma gamla gäng: Woody, Buzz och alla de andra leksakerna. I den tredje tappningen av leksaksberättelsen, har Andy blivit gammal. Han ska gå på universitet, leksakerna är inte behövda längre och de står för dörren att slängas. Med tur, hamnar de på ett dagis, där leksugna barn aldrig växer upp för universitet och sviker dem, såsom Andy gjort. Nu kan de äntligen få leva ett lekfullt och lyckligt liv och inte i en trång låda i Andys rum. Detta är dock bara början på ett rafflande manus skaparna kokat ihop och, i likhet med de tidigare filmerna, lämnar det en aldrig uttråkad.

Även om Toy Story 3 (2010), i huvudsak, är en barnfilm, men vuxna kan ha minst lika roligt. Faktum är att filmen ibland använder sig av vissa skämt som kanske är mer lämpade för vuxna, men det är givetvis aldrig i sådan grad att barn inte kan skratta eller att det blir osmakligt och opassande. Genierna bakom Toy Story 3, och hela filmserien, för den delen, har här gjort en rolig, spännande och fin film om det främsta temat som berörs hela filmserien igenom: vänskap. Med roliga karaktärer och den underbart fyndiga och tänkvärda kortfilmen Day & Night (2010) innan själva filmen, blir Toy Story 3 en underbar fortsättning, på en redan underbar filmserie. Utvandrarna (1971) är ett mästerverk och Clockwork Orange (1971) skakar tag i en, men Toy Story träffar någon annanstans. Kanske är det Randy Newmans You've Got a Friend in Me (eller svenska versionen Jag är din bäste vän), kanske är Pizza Planet-bilen eller hur allt bara ser ut, men någonting är det och det är just det som gör Toy Story till vad det är. Någonting alldeles, alldeles speciellt. 4½/5

Katten Fritz (1972)

Originaltitel: Fritz the Cat
USA/FÄRG OCH SVARTVIT/78 min

Regisserad av Ralph Bakshi
Skriven av Ralph Bakshi och Robert Crumb
Medverkande: Skip Hinnant, Rosetta LeNoire, John McCurry, Phil Seuling, Ralph Bakshi, Judy Engles m.fl.

VISSA FILMER kan man inte få nog av att citera. Exempel är Anchorman: The Legend of Ron Burgundy (2004) och The Big Lebowski (1998), för att inte nämna ganska givna och småtråkiga exempel som Pulp Fiction (1994). En film som svämmar över av direkta Ctrl C/Ctrl V-citat är Fritz the Cat (1972). Fritz the Cat handlar om katten Fritz, som spenderar sina dagar med att röka gräs, ha sex och festa. Han, liksom många som levde frisläppt på 1970-talet, har inga direkta mål i livet, utan fokuserar mest på att leva här och nu, med nöjen och lustar som högsta prioritet. Fritz lever som en libertin, kort och gott.

Fritz the Cat, baserad på karaktärerna i Robert Crumbs tecknade serie, är en historia om en antropomorfisk katt som ger upp universitetsstudierna, för att, på fri fot, i ett träsk med prostitution, knark, gäng och våld, hitta sig själv. Fritz är en bombastisk, måhända sexfixerad och oduglig katt, men traglar sig fram i livet, efter mottot att han minsann inte, som han själv säger det, ska bli en påläst fjant som drunknar i buntar av literattur, medan livet passerar dem. Fritzs liv blir därför en plågsam, verklighetsflyktig tolkning av det mest lössläppta levernet under en era, allt i granna animationer.

Bakshis film är en vågad, men härlig film. Animationerna är inte de bästa och grovheterna kan tendera att svälla över (ibland kanske de mest vill chockera för sakens skull), men blir som en piedestal över allt Disney-filmen inte var. Medan Musse Pigg knappt fick hålla i Mimmis hand, med risk att det skulle missuppfattas som att de faktiskt har ett sexuellt förhållande, så gör Fritz och vänner allt det där andra. Bakshi är ingen Disney, men nog når han någonstans i hans röriga, men originella film.

Handlingen är lite tunn, den är stundtals rörig, som nämnts, lite skarpare redigering hade fått den mer spännande, men samtidigt kan man inte undgå att älska en film som den här, kanske inte just för givna underhållningselement som droger, våld och sex, men för atmosfären, stilen, animationerna och det grundläggande budskapet hos alla oss, att vi kanske ska gå ut där i världen och fånga vår vardag och inte försitta oss för mycket. Det finns ju trots allt så mycket världen har att bjuda på, något som dock förhoppningsvis är så mycket mer än kanyler, bortslängda tröjor och gruppsex i badkar. Bakom all kontrovers finns nämligen ett ganska gammaldags, hederligt och gott budskap, även om det krävs en del drägg och sprit för att nå dit.

Fritz the Cat är en film med oförglömliga dialoger och monologer, underbara karaktärer och ett annorlunda perspektiv på saker och ting. Kanske är det inte rätt, men kanske är det just den lilla svårupplösta knuten vi behöver för att inse vad vi själva gör för fel; vad mycket vi egentligen slösar bort av våra liv, på grund av saker som i slutändan faktiskt kanske inte spelar så stor roll, trots allt. 4/5

Lupin the Third: The Castle of Cagliostro (1979)

Originaltitel: Rupan sansei: Kariosutoro no shiro
JAPAN / FÄRG / 110 min

Regisserad av Hayao Miyazaki
Skriven av Maurice Leblanc (karaktärer), Hayao Miyazaki (skribent), Monkey Punch (serier av grafiska romaner) och Tadashi Yamazaki (skribent)
Medverkande: Yasuo Yamada, Eiko Masuyama, Kiyoshi Kobayashi, Makio Inoue, Gorô Naya, Sumi Shimamoto m.fl.

SÅ FORT JAG TÄNKER PÅ HAYAO MIYAZAKI, så tänker iallafall jag på enorm fantasi. Vilken film det än är av Hayao, så ser den ut att spira av just fantasi. Givetvis är inte alla intresserade av varken tecknat eller utsvävande fantasier och vill hellre ha en mer jordnära typ av film, men hursomhelst är det svårt att inte på något sätt bli fångad av Hayaos vackra och närmast mästerliga sätt att berätta en historia. Även om själva grundbudskapet och handlingen ter sig ganska enkel, så bäddar Hayao in en massa konstiga, udda och häpnadsväckande varelser och platser som lätt skulle kunna klassas som konst och inte som vanlig animerad film.

Detta är andra filmen jag sett av Miyazaki. Jag har sett delar ur såväl Det levande slottet (2004) som Kikis expressbud (1989), men innan jag såg denna var den enda erfarenhet jag haft av Hayao Spirited Away (2001), en i sig mästerlig film, kanske något överrankad på denna hemsida. Hursomhelst var Spirited Away en oerhört färgstark och fängslande upplevelse. När jag då fick tipset att börja gotta mig mer i Hayaos verk av allas våran Straydog, så var det ganska givet: intrycket hittills var ju trots allt inget annat än kanon.

Rupan sansei: Kariosutoro no shiro (1979), eller The Castle of Cagliostro som den annars brukar kallas, handlar om skurken Arsène Lupin III, en tidigare känd karaktär i japanska serier. Lupin har nyss rånat kasinot i Monte Carlo, Monaco, bara för att efteråt upptäcka att sedlarna var förfalskade. Lupin minns då han råkat illa ut efter att försökt ha hittat de som förfalskar sedlarna, men känner att det är dags att börja leta upp dem igen, något som leder dem till prinsdömet i Cagliostro.

På vägen dit stöter de på en kvinna som blir jagad av ett par dårar och Hayao bjussar på en sanslös biljakt, innan de slutligen skakat av sig jagarna. Kvinnan blir dock tillfångatagen och det visar sig att hon är Clarisse, prinsessa av Cagliostro, som snart ska tvingas gifta sig med en fjant som bara vill åt hennes ring så han kan få ta över den antika skatt som Cagliostro ruvar på.

Även om handlingen i sig är spännande bara den, är det karaktärerna, miljöerna och framför allt animationerna som gör filmen. Saker som vore fullt omöjligt på riktigt att spela in, ens med en proffsig stuntman, är enbart en dans på rosor i denna film. Miyazaki bjuder in oss i miljöer som bara gör filmen mer och mer intressant och gör tittaren intresserad av att se mer, på riktigt.

Det negativa med filmen är inte överflödigt, då detta i helhet är en bra film. Hursomhelst är det inte Hayaos verk till fullo. Karaktärerna är inte av Hayao och hela konceptet bygger på något som egentligen är förbestämt. Därför får Hayao väldigt många tyglar och får inte chansen att släppa lös till fullo. Därför är det långt ifrån en Spirited Away, exempelvis. Hursomhelst är det här Hayaos första långfilm och att det finns tecken på ofantlig talang vi kommer se mer av, det syns tydligt.

Hayao Miyazaki var kanske inte så stor när just denna filmen kom och, trots att filmen är bra, kanske den inte stack ut lika mycket som hans senare filmer gjorde. Hursomhelst är det här som Hayao börjar gro sitt träd och utveckla det som idag kan klassas lika omtumlande och spännande som det nog med all säkerhet var när Walt Disney visade världens första animerade långfilm Snövit och de sju dvärgarna (1937). Som film är det här en fartfylld och härlig rulle som absolut ska ses, om inte för spänningen, så för de vackra bilderna. 3/5

Det levande slottet (2004)

Originaltitel: Hauru no ugoku shiro
JAPAN / FÄRG / 119 min

Regisserad av Hayao Miyazaki
Skriven av Hayao Miyazaki, Diana Wynne Jones, Cindy Davis Hewitt och Donald H. Hewitt
Skådespelare: Chieko Baisho, Takuya Kimura, Akihiro Miwa, Tatsuya Gashuin, Ryunosuke Kamiki och Mitsunori Isaki

DET LEVANDE SLOTTET är berättelsen om Sofi som drabbas av en förbannelse som förvandlar henne från ung till gammal.

Hennes enda chans för botning finner hon hos trollkarlen Haru och hans följeslagare i hans levande slott. Detta var en kort sammanfattning av den egentligen rätt komplicerade handlingen till Det levande slottet. Filmen har regisserats av mannen som är känd som Japans Walt Disney; Hayao Miyazaki. Och jag förstår efter att ha sett denna film varför han är så älskad. Han får verkligen med alla detaljer i sina scener och det som blir tecknat blir i mina ögon till verklighet...
Filmen i sig är väldigt vacker, med detaljerade scener och välkomponerad musik. Man får verkligen en behaglig känsla i magen när man tittar på den här filmen. Jag valde dock att se filmen med sitt originalspråk. Det finns nämligen en engelsk dubbning med bland annat Christian Bale i huvudrollen som Haru. Eller som de på engelska har översatt karaktären till; Howl. Vet dock inte om det var en felbedömning då jag tyckte att vissa skådespelarinsatser var någorlunda svaga.

Vissa karaktärer i filmen är väldigt bisarra, vilket jag antar är meningen men de är också väldigt svagt utvecklade. Det känns som att man kunde ha jobbat med dem lite mer. Haru, som är filmens egentliga huvudperson har ingen riktig bakgrund. En annan sak jag reagerade på var de uppenbara försöken till "tårframkallning." För mig räcker det inte bara att spela lite sorglig musik och sen förvänta sig att publiken ska börja gråta. "Detta är sorgligt, gråt!" Sånt fungerar inte på mig och har aldrig gjort det heller.

Trots de små felen så är det en väldigt vacker film som kan ses av både vuxna och barn. Jag kan dock vara säker på att de vuxna kommer att höja det enda ögonbrynet vid vissa tillfällen, men den vackra musiken gör så att man snabbt glömmer. För det är verkligen filmens ståndpunkt enligt mig. Musiken är fruktansvärt välkomponerad och man kan inget annat än njuta då den blandas med de vackra bilder man får se. Regin är inte dålig den heller då den inte bara fokuserar på personerna i fokus utan vad folket sysslar med runt omkring, i detalj. Jag får rysningar då jag tänker på hur lång tid det måste ha tagit att rita vissa scener. En middagsscen på flera hundra pers varav varje person gör något annorlunda måste ha tagit flera månader. Jag bugar för de som har suttit timvis och tecknat till den här filmen.

Det levande slottet rekommenderas till de som har förmågan att bortse från logiken ett tag och att bara koppla av och njuta till vackra bilder och musik. Betyget satt jag och klurade ut ett bra tag. Efter ett tags tänkande så kom jag fram till att Det levande slottet är värt en 3½, varken mer eller mindre.

Happy Feet (2006)

Originaltitel: Happy Feet
USA / AUSTRALIEN / FÄRG / 109 min

Regisserad av George Miller
Skriven av Warren Coleman, John Collee
Skådespelare: Elijah Wood, Robin Williams, Brittany Murphy, Hugh Jackman, Nicole Kidman, Hugo Weaving, Lombardo Boyar m.fl.

ANIMERADE FILMER kommer i en oerhörd hastighet nu mera, där det kan komma flera animerade "storfilmer" månatligen, och det krävs mer och mer tankearbete för att komma på en rolig och smart idé för att överträffa tidigare filmer, och den här gången kom manusförfattarna på att göra en film om pingviner, och då främst om just en lite annorlunda pingvin... Är det en smart och rolig idé då? Ja, det är det faktiskt. Dels är det också imponerade att så många kända skådespelare och skådespelerskor valde att medverka i den här filmen, men animerade filmer brukar å andra sidan ganska ofta attrahera stora namn.

Filmens huvudperson, Mummel, ligger i ett ägg, på gränsen till att föras ut till världen, men av misstag råkar hans pappa tappa ägget en gång, vilket leder till en liten "missbildning" hos honom. Pingviner ska enligt normerna vara duktiga på att sjunga, Mummel har konstigt nog blivit begåvad med en urusel sångröst, och har istället blivit en skicklig dansare, något som, till en början, inte uppskattas av någon, allra minst de äldre och mer konservativa pingvinerna. Filmen tar sedan olika vändningar, där vi får möta flera härliga karaktärer, bland annat pingvingurun Lovelace, med Robin Williams röst, som anser sig ha mäktiga krafter för att han, oavsiktligt har fått skräp, från människorna, runt sin hals. I princip gör faktiskt samtliga rösterna bra ifrån sig till sina karaktärer, och dessutom är det faktiskt en visuellt härlig film, med både vackra animerade miljöbilder och ett snyggt foto. Historien och dess vidareutveckling känns tyvärr en aning tunt, även om de har försökt trycka in en budskaplig sensmoral, men lyckligtvis har vi istället en, nästan konstant, charmig och komisk dialog som håller intresset uppe.

Filmen innehåller också, roligt nog, en hel del sånger, nog för att placera in den i genren musikal faktiskt. Jag vet inte om jag är så överförtjust i sångerna, även om ett par av dem framstår som relativt bra, men det blev ändå väldigt uppfriskande under filmens gång med sång och dans, för det tror jag faktiskt Happy Feet behöver. Happy Feet har faktiskt, som sagt, en ganska svag story och premiss, men i andra vågskålen har vi istället väldigt bra röster till karaktärerna, och en snärtig dialog tillsammans med en viss visuell slagkraft, vilket i det här fallet väger ganska mycket mer.

HAPPY FEET ÄR EN MYCKET BRA FILM, det ska jag inte undanhålla er. Precis som de flesta andra fimerna från Disney och Pixar så är det en rolig och underhållande film, men Happy Feet sticker inte heller nämnvärt ut från den stora massan av animerade filmer från Pixar och Disney, även om den kanske lägger sig strax över medelsnittet. Jag skulle ändå kunna rekommendera Happy Feet, och då inte bara till de lite yngre barnen, utan faktiskt alla. Det är en rolig och snygg film, och det räcker ganska bra för mig i alla fall.

···½

Bee Movie (2007)

Originaltitel: Bee Movie
USA / FÄRG / 90 min

Regisserad av Steve Hickner och Simon J. Smith
Skriven av Jerry Seinfeld, Spike Feresten, Barry Marder och Andy Robin
Skådespelare: Jerry Seinfeld, Renée Zellweger, Matthew Broderick, Patrick Warburton, John Goodman, Chris Rock m.fl.

ÄVEN OM DET LIGGER NÅGOT I ATT alla människor inte kan gilla samma saker, så tror jag vi alla kan enas om att vi, på något håll, tycker om Jerry Seinfeld. Kanske är det hans utstrålning? Kanske är det hans humor? Kanske är det hans TV-serie som nästan alla på Moder Jord sett någon gång under sitt liv? Eller ja, för alla "rookies" som inte hört talas om honom än, för kommande filmen Bee Movie (2007)? Hur det än resulterar i slutändan så brukar Seinfeld närmast alltid göra det bra på något sätt och det är sällan Seinfeld misslyckas med sina skämt. Gör han det, så brukar han närmast alltid rädda sig själv inför publiken, genom att bjuda på ett skämt som går hem. Seinfeld är, som många vet, främst känd från TV. Hans erfarenheter filmmässigt är inte alltför stor, den är faktiskt väldigt liten, men hans största och kanske mest kända film är Bee Movie.

Bee Movie handlar om ett bi, Barry B. Benson. Han har nyss slutat college och ska söka sig ett jobb. Bland alla de yrkesmöjligheter han finner inne i bikupan där han bor, känner han inte att det är något av de jobben som han verkligen vill ha. Därför tar han chansen att följa med ett gäng vältränade bin ut ur kupan, på uppdrag efter pollen. Efter att noga ha hört regeln: "Tala inte med människor!" drar han ut med de andra och råkar, ja, du gissade rätt, tala med en människa, via smärre olyckshändelser. Han blir vän med den här människan, som råkar vara en kvinnlig florist vid namn Vanessa Bloome och de två, människa mot bi, bildar en vänskap, som sedan överskrider i kärlek från Barrys håll. En dag, då Barry är ute med Vanessa upptäcker Barry en fasansfull händelse. Människan säljer honung. Som vi alla vet så sliter bi dag ut och dag in för att framställa honung och Barry blir helt förfärad när han får se deras egna livslycka säljas på burk i massor, utan att de själva får någon vinst på det! Fast besluten att ändra på detta, stämmer Barry mänskligheten för att inte låta alla bin få ha honungen och skapar då världsrabalder. Låter det kul? Låter det som en bra handling på 90 minuter? Synd, för det är ungefär hälften av filmen.

Barry får sin vilja genom och då öser nackdelarna. Alla växter dör ut, eftersom bin måste ha igång sin produktion av honung, via att ta pollen. Utan alla bin, dör alla växter. Vanessa är ju då florist och eftersom ingenting växer, måste hon bomma igen sin butik. Nu följer filmens sekundära handling. Det blir även filmens fall. I Pulp Fiction (1994) fick vi förvisso tre historier i en film, fast dessa var separata. Seinfeld och de andra manusskribenterna har fyllt i två stycken historier som båda är sammanhängande på något vis. Skulle detta genomförts på ett lite mer smidigare sätt, skulle slutresultatet möjligen blivit häpnadsväckande, men tyvärr blir det långt från häpnadsväckande.

FILMENS STORA SJUKDOM är att den blir alltför mastig. På knappa 90 minuter vill man klämma in så många "gags", figurer och hyfsat spännande handlingar och det syns, även på pappret, att det inte riktigt kommer lösa sig. Många av alla skämt är faktiskt roliga, speciellt en involverande Ray Liotta och hans egna honung, men på grund av att antalet skämt är så många faller då vissa pladask. Figurerna är på topp och alla karaktärer är av mallen god/ond, men i en sådan här slags film är det knappast till en nackdel, då man lätt vill sätta sig in i karaktärerna och hur de är. Handlingen, eller handlingarna, är i grund och botten hisnande, men det hade räckt med en historia istället för att försöka pressa in ännu en slags handling. Om de hade fokuserat på en del först skulle filmen kunnat låta publiken fördjupa sig lite mer i handlingen och även finna lite andrum i filmens rapida datoranimationer.

Det är inte Seinfeld som vi känner han från TV, även om vissa skämt påminner. Figurerna är även de rätt karikatyrmässiga, men roande. Flera av skämten är dock ovanligt "vuxna" för att vara i en så kallat "barnfilm". Inte "vuxna" i den betydelsen att de är grova, men för att de är rätt svåra att förstå av de yngsta. Skämt om, bland annat, advokater och Vogue är inte så lättanpassade för de minsta, förutom om det inte är en rätt ovanligt allmänbildad krabat. Därför kan man ställa sig frågan vad dessa kommer att skratta åt när de ser filmen? Figurerna? Det originella tänkandet? Därför blir det väldigt svårt att avgöra vilken egentlig ålder man bör vara för att se filmen. Är du dock en kåtbock för Pixars gamla hederliga datoranimationer och samtidigt tycker om (notera, jag sade inte älskar) Seinfeld-humorn så är portarna öppna. Då borde du, utan tvekan, prioritera Bee Movie när den kommer upp på biograferna i Sverige.

···

Perfect Blue (1998)

Originaltitel: Perfect Blue
JAPAN / FÄRG / 81 min

Regisserad av Satoshi Kon
Skriven av Sadayuki Murai och Yoshikazu Takeuchi
Medverkande: Koichi Arai, Nobumasa Arakawa, Hideki Futamura, Hisashi Eguchi, Michiyo Suzuki, Toshiya Niidome m.fl.

VARFÖR SKA MAN GÖRA ANIMERAD FILM? Ja, varför skulle man inte göra det, är väl möjligen en bättre fråga. Varför ska man inte utnyttja att ens roller får ta vilken skepnad man vill och varför ska man inte låta magiska och övernaturliga händelser få en stor plats i filmen? Ja, jag vet inte. Men en bidragande orsak är naturligtvis att animerad film är för barn, så är det för så har det alltid varit, det är bara att lära sig. Men varför skulle man inte bryta de oskrivna reglerna? Ja, som sagt, det har jag ingen aning om.

I JAPAN är animerad film för alla. Det är så det verkligen borde vara överallt och med lite flytt kommer Japan kanske kunna påverka oss i västländerna positivt till att göra mer animerad vuxenfilm - någonting som vi faktiskt redan gjort i viss grad. Se på danskarna och deras Princess (2006). I Kill Bill: Vol 1 (2003) så gör Tarantino en tjusig kontrast in i japansk animevärld för vuxna, just de scenerna kan mycket väl vara inspirerade från Perfect Blue (1998), en animerad thriller av Satoshi Kon. Möjligtvis ett okänt namn för oss, men en välkänd person i Japan. Även för mig var han okänd fram tills igår, då jag såg Perfect Blue. Men för många, som känner till den japanska animen (det vill säga, japansk tecknad film) bättre än jag gör är det en solklar klassiker. För att komma till saken så ligger filmen väldigt nära att vara en fotografisk film fast den är helt tecknad. Mycket tack vare alla verklighetstrogna detaljer, miljöerna och karaktärerna som inte känns alldeles för orealistiska. Även om första reaktionen kan vara att det är något tecknat trams så lär den andra bli att skillnaden inte alls är speciellt stor från andra filmer. Dock är det här en film som bara hade kunnat bli animerad eftersom den innehåller en hel del fantasifulla sekvenser som skulle bli svåra att göra snygga med kamera men också en del saker som skulle bli för våldsamma för de flesta i en icke-animerad film.

Det är nämligen så att Mima ska sluta i pop-bandet Cham för att satsa på en kariärr som skådespelerska. Men direkt efter hennes avgång så börjar mystiska saker att ske. På en hemsida kallad "Mimas rum" skriver någon varenda händelse som sker i Mimas liv utan att Mima har en blekaste aning om vem det kan vara. Utanför internet i Mimas liv händer det fler underligheter - brevbomber, våldsamma mord. Till slut blir Mima näst intill galen och förlorar begreppet över vad som är verklighet och vad som bara är fantasi. Samtidigt smyger en mystisk omkring.
Precis som Mima fattar även vi tittare förståelse så småningom. Skräckfyllda illusioner och våld kommer fram mer och mer fram tills slutet då fortfarande inte allting känns självklart. Filmen är ganska intressant på det sättet. Obegripliga filmer får ofta en behållning på det sättet. Här är mycket dessutom väldigt obehagligt.

MEN, PERFECT BLUE är egentligen många vägar sämre än jag hittills uttryckt mig. Anledningen är att filmen inte alls är särskilt snyggt animerad. Mycket vinklar och ljus i filmen är strålande och likaså är miljöerna och karaktärerna mer verklighetstrogna än man kan fövänta sig, men bilderna är alldeles för stela. Kanske ville Satoshi Kon ha det så, men det vill inte jag. Jag vill att en bra film helst ska vara bra på alla sätt och viss, vilken den inte är. Dock rekommenderas den ändå, storyn är krånglig, men spännande och händelserik. Och med en sån härlig thrillerkänsla kan det väl ändå inte bli annat än bra.

···

Family Guy Presents Stewie Griffin: The Untold Story (2005)

Originaltitel: Family Guy Presents: Stewie Griffin - The Untold Story
USA / FÄRG / 88 min

Regisserad av Pete Michels och Peter Shin
Skriven av Gary Janetti (del 1), Chris Sheridan (del 1), Alex Borstein (del 2), Steve Callaghan (del 2), Seth MacFarlane (utvecklare: TV-serien Family Guy (1999-????))och David Zuckerman (utvecklare: TV-serien Family Guy)
Medverkande: Seth MacFarlane, Alex Borstein, Seth Green, Mila Kunis, Lori Alan, Drew Barrymore m.fl.

NÄSTAN ALLTID, då det kommer till basering, så kan oro uppstå. Efter en storslagen bok, kan regissörer bli extra nervösa, eftersom de vill göra filmen lika bra som boken den baseras på. Inte bara böcker, utan alla möjliga sorters typer av underhållning eller vad man ska kalla det. Datorspel, serier, TV-serier blir film. Vi har filmen Doom (2005), baserad på spelet med samma namn, Fritz the Cat (1972), baserad på Robert Crumbs tecknade serie och kanske mest aktuella The Simpsons Filmen (2007), som är baserad på en TV-serie med just familjen Simpsons.

Men The Simpsons (1989-????) har en liten rival. Family Guy (1999-????). Nästan fullt likadant på ytan, kom den upp på samma företag, Fox. Det tog Matt Groening och resten två år att göra filmen, men de tänkte på denna idé i slutet av 1990-talet. Dock kom Family Guy före, med denna film. Family Guy har länge kritiserats för dess snarlika likheter med The Simpsons och jag instämmer delvis. Familjen är nästan densamma. Två dumma pappor, Homer/Peter, två smarta mammor, Lois/Marge, två söner, Chris/Bart, två döttrar, Meg/Lisa, två bebisar, Stewie/Maggie och två hundar Brian/Santas Little Helper. Family Guy har även snott vissa segment ur The Simpsons-avsnitt (de är väldigt lika, i alla fall) och det är svårt att tro att det bara är en ren slump. Men Family Guy skiljer sig inte från ytan, men på insidan. The Simpsons har en gräns och det har inte Family Guy. Family Guys elaka och smått överdrivna skämt är oerhört festliga och tämligen vågade. I Family Guy hanteras ibland ämnen som pedofilism, grov homosexualitet och annat sexuella sysslor, som är mer privat och helst tillhör sängkammaren. Men nog om det. Jag vill bara påpeka att denna film därför skiljer sig en hel del från The Simpsons Filmen, i dess humor.

FILMENS HANDLING är, precis som det brukar vara i avsnitten, lite hoppiga. En story leder till en annan som leder till en annan, tills avsnittet är slut. The Simpsons Filmen var mer rak på sak, en handling. Så är inte Family Guy Presents: Stewie Griffin - The Untold Story (2005). De är, som jag sade, exakt som avsnitten, om vi talar dess handling. Därför är det svårt att bara sammanfatta handlingen rakt av, men jag kan berätta att filmen är uppbyggd tack vare tre avsnitt i säsong fyra. Därför blev den också klar innan The Simpsons Filmen. För er som är riktiga die-hards för Family Guy och verkligen kan alla avsnitt utantill, ni kan praktiskt taget säga att ni redan sett filmen. På så sätt är det säkert mycket enklare för Family Guy att vara så lik TV-serien som möjligt. The Simpsons Filmen var bra. Ingen tvekan om saken. Det var The Simpsons rakt genom. Jag kan dock gå så långt som att säga att Family Guys film lyckas ännu bättre när det kommer till att vara mer lik serien. Möjligen blir den därför även väldigt kul, eftersom Family Guy är så förblånat kul.

Den här recensionen kan tyckas torr, mest för att mitt material är lite svårbedömt. Det finns inga riktiga rollprestationer, manuset är ju hoppigt överallt och filmen känns egentligen som ett enda långt avsnitt. Och där vinner den också. Den känns inte som en film utan som ett avsnitt, som verkligen är bra. The Simpsons Filmen kändes mer som en typisk "the movie"-grej. Nu låter jag helt plötsligt jätte-anti-The Simpsons, men så är det inte. Family Guy har en skönare/sjukare humor, men The Simpsons är på flera håll "hederligare". Men det är svårt att undkomma Stewies brittiska, Peters gnäll, Lois Brooklyn-dialekt, Brians fina uttal, Megs... Ehm... Vanliga röst och Chris "squeeky-voice". På så sätt känns det så lyckat och oförglömligt.

Sammanlagt är Family Guy Presents: Stewie Griffin - The Untold Story en film som lyckas bättre med att efterlikna TV-serien den är baserad på och kanske för att filmen använder redan gjorda avsnitt och sedan ihopklippt dem. Men det är inte bara där det sitter. The Simpsons är kul, men mer för familjen. Family Guy är en riktig jag-skämtar-om-allt-och-alla (ibland lite för mycket för sitt eget bästa, väldigt otrevligt att skämta om Joseph "Elefantmannen" Merrick). Ibland kan jag dock säga att jag gillar chockerande, mer förvånande humor. Det är därför filmen, såsom serien, skiljer sig från The Simpsons. Där The Simpsons sätter gränser, plogar Family Guy över. Såklart, med Peter i framsätet.

"Hey Quagmire, isn't there an "o" in "country"?"

····

The Simpsons filmen (2007)

Originaltitel: The Simpsons Movie
USA / FÄRG / 87 min

Regisserad av David Silverman
Skriven av James L Brooks, Matt Groening, Al Jean, Ian Maxtone-Graham, George Meyer, David Mirkin, Mike Reiss, Mike Scully, Matt Selman, John Swartzwelder, Jon Vitti, Sam Simon, Joel Cohen, John Frink, Tim Long och Michael Price
Röster: Dan Castellaneta, Julie Kavner, Nancy Cartwright, Yeardley Smith, Harry Shearer, Hank Azaria m.fl.

FÖR MIG SOM FÖLJT THE SIMPSONS I ALLA DESSA ÅR, från de tidigaste jag kan komma ihåg, så kändes det verkligen som ett smart drag för Matt Groening och resten att äntligen göra en långfilm av det hela. Det var inte bara smart för underhållningen, det var smart ekonomiskt. Att ha skapat en tecknad serie som är den tecknade serie som gått längst tid oavbrutet och sedan göra den till film, gör inte precis skaparna plånböcker tunnare. Men pengar är inte allt, som den vise mannen sade, det här är inte bara för pengarna, det är för The Simpsons!

Filmen börjar lite olikt avsnitten, vi får inte samma gamla inledning med tavelskriften, saxofonmusiken och "the couch-gag", utan istället får vi se ett Itchy & Scratchy-avsnitt i början som är i samma gamla ultravåldsamma stil, för att sedan följas av en lite tillfixad version av samma gamla inledning vi sett i alla dessa år.

JAG TÄNKER INTE SÄGA MER om vad filmen handlar om, mer än att det har med miljöförgiftning att göra och att Homer stället till det. Det var så mycket jag fick höra och jag vill överlämna överraskningarna till Eder. Filmen lyckas mycket väl fånga den där Simpsonska humorn vi The Simpsons-älskare sett tidigare och lämnar även in flera lite mer vågade skämt. Vi får se skämt om homosexuella snutar, långfingerspekande och till och med Barts snorre fullt uppvisad på skärmen. Matt Groening har dock uttalat sig om att de ville chocka amerikanarna litegrann, eftersom amerikanare är så lätta att chockera.

Som allt annat, så utvecklas även animationstekniken. Jag märkte direkt att skuggor och former har förbättrats en hel del sedan The Simpsons var som äldst. Filmen får ett sådant 3D-perspektiv i filmen att man verkligen känner sig där, på plats, i filmen vilket bara höjer betyget på en sådan här film. Eftersom det är mycket jaktscener och framför allt fartfyllda scener så känner man verkligen närvaron av fara och humor på samma gång. Jag skulle knappast kalla det för en nöjesattraktion, men tivolikänslan finns där, i alla fall om du väljer att se den på bio, vilket jag gjorde.

I helhet kan jag säga att alla The Simpsons-fans kan känna sig lugna. Det den här filmen bjuder på är en väldigt Simpsonsk film och som håller The Simpsons-tonen hela filmen ut, även då det blir lite mer vågat, nästan åt Family Guy-hållet. Det här är en storslagen komedi som alla bör se och inte minst vi The Simpsons-fans!

···½

Spirited Away

Originaltitel: Sen to Chihiro no kamikakushi
JAPAN / 2001 / 125 min / FÄRG

Regisserad av Hayao Miyazaki och Kirk Wise (Co-regissör) (Engelska versionen) Skriven av Hayao Miyasaki, Cindy Davis Hewitt (basering: Engelska versionen), Donald H Hewitt (basering: Engelska versionen), Linda Hoaglund (basering: Engelska versionen) och Jim Hubbert (basering: Engelska versionen).
Skådespelare: Rumi Hîragi, Miyu Irino, Mari Natsuki, Takashi Naitô, Yasuko Sawagushi m.fl.

Det fanns en tid då man sade att Walt Disney, med sina tecknade långfilmer, faktiskt ägde världen då det kom till animation. Allt som förknippades med bra animation var väldigt ofta förknippat med Walt Disney. Nu har man (tyvärr, måste man säga) dock läst om att det går allt sämre för The Walt Disney Company. Teckningarna är mer artificiella och det känns inte alls lika levande som den gången vi såg de sju dvärgarna gråta inför den liggande Snövit. Vi ser uppföljare, dåliga härmningar och ointressanta datoranimeringar. Visst, det är beundransvärt vad man kan åstadkomma med dator, men det var ändå pennan och pappret som inspirerade mig allra mest.

Medan det verkar gå allt sämre för Disneys en gång så episka företag, så hålls maskineriet igång på ett annat ställe, på andra sidan jordklotet, i Japan. Jag kommer så väl ihåg, lika väl som jag kommer ihåg då jag såg Walt Disneys klassiker, gången då jag hyrde Spirited Away, något som skulle vara något helt annat i tecknad väg.

Filmen handlar om Chihiro, en liten flicka som ska flytta till ett annat ställe, ifrån sin vanliga skola och sitt vanliga hem. Av en händelse, då pappan (just den typen som aldrig tror han har fel) hittat en "genväg", så hittar de en stor mystisk tunnel. De går genom tunneln för att kolla vad som finns på andra sidan och upptäcker senare att där finns en liten, öde stad. Föräldrarna hittar en liten restaurang med riktiga skrovmål på bänken (maträtterna ser skumma ut, men onekligen gott... På någon vänster) och utan att lyssna på Chihiro, som genast vill tillbaka till bilen. Sakta men säkert börjar staden förvandlas, konstiga gestalter tonar fram och vädret blir mulet. Helt plötsligt chockeras Chihiro av en riktigt vidrig händelse (som hennes föräldrar utsätts för) och tvingas stanna kvar då hon möter en pojke som verkar vara den enda med vett i skallen av de gestalter som dyker upp.

Att den fått rankningen PG i USA förvånar mig litegrann, faktiskt. Den innehåller en äcklig "spyscen" och andra väldigt konstiga upplevelser som kanske inte är det ett litet barn vill se under sängen. Ändå går det aldrig över till riktig osmaklighet och blir sådär underbart, underbart mystisk. Mer går absolut inte att säga. Spirited Away har gett mig den absolut starkaste känslan någonsin, då innebörden med filmen är att visa en helt ny värld. Man fascineras av invånarna, man beundrar sederna och vardagen i ett gigantiskt badhus där filmen utspelar sig.

Att inte ha sett Spirited Away är som att ha missat ett av de bästa, mest levande verken inom den tecknade filmen. Den här filmen bevisar gång på gång att pennan och pappret aldrig kommer besegras över datorn.

·····