Dirty Harry

Originaltitel: Dirty Harry

USA 1971

Regisserad av Don Siegel

Skriven av Harry Julian Fink, Rita M Fink, Dean Riesner, Terrence Mallick och John Milius
Skådespelare: Clint Eastwood, Harry Guardino, Reni Santoni, John Vernon, Andrew Robinson m.fl.

När jag började se den här filmen ville jag ha det klart för resten av familjemedlemmarna att det skulle vara knäpptyst. Jag hade längtat efter denna rulle och jag kände att Mannen Från Mallorca, rullen vi såg tidigare, hade vi pratat lite för mycket under (ja, alla, inklusive mig). Det är ju trots allt inte dags för konversationer under en film, en film ska ju tala för sig själv, så jag försäkrade bara alla om att vi skulle koncentrera oss mer på filmen denna gång, då vi skulle köra igång Dirty Harry.

Vi kastas direkt in i en scen med en kvinna som badar i en pool. Vi vet dock att allt inte kan vara helt frid och fröjd, eftersom det trots allt är en snutrulle. Helt plötsligt får vi sedan se en krypskytt sitta på en högre byggnad, med ett ont sikte ner på damen i poolen. Fåglarna hinner knappt kvittra innan San Francisco ännu förlorat ett liv. Harry Callahan kallas in, allt i takt med en hejdlöst svängig 1970-talsmusik.

Den här filmen är mest en film du ser för stämningen. San Franciscos gator används på ett förvånansvärt bra sätt, speciellt i en viss scen där den skapligt psykotiska mördaren Scorpio "leker" med Harry genom att be honom springa från telefonautomat till telefonautomat. Musiken är rakt genom härlig och ger verkligen en känsla vi söker efter. Som pricken över i:et (eller snarare tvärtom, musiken är det) ser vi Clint Eastwoods tuffa attityd som Harry. Dirty Harry.

Det här var den första filmen av Don Siegel jag sett. Siegel har ett händigt språk för miljöer, båda i skyn och nere på gatorna, natt och dag.

En sak som filmen kanske är berömd för, är att den är kryddad med en hel del minnesvärd dialog. "Well, do ya, punk?" är en berömd, tillsammans med flera andra. En favorit är ju då han berättar varför han kallas just Dirty Harry.

Alla skådespelare klarar sig förhållandevis rätt bra. De två bästa är lugnt Clintan själv och Andrew Robinson som psykopaten Scorpio. Båda är ju avsevärt överdrivna, lite som seriefigurer, men ter sig ändå rätt bra för en film som den här.

Jo, en härlig film från en härlig era. Nu gäller det bara att se alla uppföljarna. Hur många var det nu igen? 4-5 stycken?

···½