Gilbert Grape (1993)

Originaltitel: What's Eating Gilbert Grape
USA / FÄRG / 118 min

Regisserad av Lasse Hallström
Skriven av Peter Hedges (roman och manus)
Medverkande: Johnny Depp, Leonardo DiCaprio, Juliette Lewis, Mary Steenburgen, Darlene Cates, Laura Harrington m.fl.

NÄR JAG VAR MINDRE brukade jag alltid sammankoppla Lasse Hallström med trista och tröga filmer. Jag gillade helt enkelt inte Lasse Hallström. Sen var jag ju så mycket mindre också, ungefär under den tiden jag var som besatt av Arnold Schwarzenegger, så det talar ju lite för sig självt också, även om jag fortfarande tycker om honom. Det var egentligen dåligt av mig att inte gilla Hallström så mycket, eftersom jag knappt orkat se klart någon film av honom. När vi hyrde Chocolat (2000) trodde jag att jag skulle dö av tristess. Nu hade jag ju inte ens sett klart filmen. Därför kunde jag inte uttala mig riktigt. Jag hade ju inte sett klart en film av Lasse Hallström. Nu, flera år efter mina klankningar på Lasse, tog jag mig äntligen tillfället i akt att se Gilbert Grape (1993). Jag visste att mina illa tankar om Hallströms filmer inte riktigt gällde längre, eftersom min filmsmak har växt sedan jag var så befäst av Arnold. Samtidigt hade jag rätt höga förväntningar på filmen, så jag tog och såg den och sannerligen; varför uttalade jag mig dåligt om Hallström?

Johnny Depp spelar Gilbert Grape, en ung man som har lite problem. Han är lite grubblig över hans framtid. Med en handikappad bror (Leonardo DiCaprio) och en groteskt överviktig mamma (Darlene Cates) och en far som tagit sitt liv, är han, tillsammans med sina syster, de som lyckas hålla ihop familjen. Depp undrar ändå om han kommer komma ifrån den här hålan han bor i och få fart på sin framtid, men han finner det väldigt svårt att se det som ett alternativ när hans situation är som den är. Plötsligt flyttar en tjej, Becky (Juliette Lewis), in i hålan och skapar obalans i Gilberts ganska monotona liv.

FILMEN är utsökt fotad av Sven Nykvist, Ingmar Bergmans gamle fotograf och det är en stor hjälp för att ge filmen den strama tonen. Lasse Hallström har en slags regi som fungerar ungefär som stilen i en av mina favortfilmer, Den sista föreställningen (1971). Den är seg, den är lugn och den är rätt vardaglig. Vi får se människor köpa mjölk och vi får se människor diskutera i hemmet och det är det jag gillar. Filmen är som en enda lång berättelse med massa små händelser och skiljer sig på så sätt från andra amerikanska filmer, med en fast "plot".

Johnny Depp gör bra ifrån sig, bra som han är och är en stark karaktär för hela filmen. Leonardo DiCaprio är även han mycket övertygande i rollen som den handikappade Arnie Grape. Han var 19 år i den här filmen, men det ser nästan ut som om han är 15, allvarligt talat. Juliette Lewis har jag lite svårt för, ibland är hon bra (From Dusk Till Dawn (1996)), ibland är hon rent bedrövlig (Den första kärleken (1999)), men i den här filmen gör hon en rolltolkning hon kan vara stolt över. Hon är övertygande, det är hon och det här är möjligen en av de bättre rolltolkningarna hon gjort. Dock är det, återigen, Depp som är pelaren i filmen.

Ja, vad kan man säga? Filmen har fötterna på jorden. Det är en finstämnd och stundvis sorglig liten film om känslan av att ibland sitta fast i vardagen.

···½