Baksmällan (2009)

Originaltitel: The Hangover
USA OCH TYSKLAND / FÄRG / 100 min

Regisserad av Todd Phillips
Skriven av Jon Lucas och Scott Moore
Medverkande: Bradley Cooper, Ed Helms,
Zach Galifianakis, Justin Bartha, Heather Graham, Sasha Barrese m.fl.

INNEBÖRDEN ATT VARA EN CINEAST har för mig varit ganska suddig ibland. Bland diverse förhandsvisningar och recensioner tycker jag mig finna att där finns en hel del lögnhalsar. Nu är det givetvis inte rätt av mig att peka ut någon som en lögnhals, men det märks ganska tydligt i såväl recension som i ett vanligt samtal vad en person verkligen tycker om en film. Jag upplever ofta att flera filmintresserade ibland vill vara så kulturella som möjligt, vilket är en väldigt bra sak. Det som är dåligt med det är att det ibland medför att man inte kan säga vad man tycker om en film, eftersom "alla andra filmrecensenter älskar den" och "den är ett erkänt mästerverk." Jag kan själv känna av det på mig själv ibland, att jag kanske säger lite väl om en film en vad den faktiskt är. Med tiden har jag insett att en film kanske kräver en extra titt. Jag har även lärt mig att det är de som erkänner klassikerna som mästerverk som hörs, men det är långt ifrån alla som tycker likadant. Vart vill jag då komma?

I vissa kretsar, där man ska vara så mycket finsmakare som helst, får man inte tycka om filmer som Anchorman: The Legend of Ron Burgundy (2004). Det anses vara en rätt lam och omogen humor som mest förlöjligar de teman som filmen vidrör. Man måste däremot älska och inse det stora i svårsmälta, franska konstfilmer utan dialog, helt i svartvitt och med metaforer som ser ut att ha dykt upp i en dålig dröm efter häftigt alkoholintag. Eftersom jag allt mindre valt att forma mig utefter vad andra tycker kan jag helhjärtat säga att jag älskar sådana komedier av den här typen. Namn som Steve Carrell, Will Ferrell, Judd Apatow, alla är de folk jag älskar att se briljera inom film. Visst, det är lite omoget, det är lite konstigt och lite fördummande, men det är så kul. Ett namn jag tidigare inte uppmärksammat i den här amerikanska strömmen av komiker är Todd Phillips, som kanske är mest känd för Old School (2003) och Starsky & Hutch (2004). Hans nya film heter Baksmällan och lär inte ha missats för den som kollar någorlunda ofta på dumburken.

Handlingen är simpel. Desto mer tid för roliga mellanting. Ett gäng grabbar ska gå på svensexa i Las Vegas och festar så hårt att de inte kommer ihåg någonting dagen efter. Deras lägenhet är totaltdemolerad av hårt festande, en tiger står i badrummet, en okänd bebis hittas på lägenheten och den blivande maken är borta. Med tidigare nämnda händelser, bland flera andra, måste grabbarna undersöka sig fram och hitta brudgummen innan bröllopet samma dag.

Medan brudgummen Doug (Justin Bartha) knappt är med i filmen, briljerar hans vänner. Bradley Cooper spelar den käcka Phil, Ed Helms spelar den lite småfega tandläkaren Stu och Zach Galifianakis briljerar som dåren Alan. Det är tacksamt att få spela en fullkomlig idiot, då man inte har några ramar att hålla sig inom. Alan säger dumhet efter dumhet, medan Stu bryter av med småtorra inlägg och en skön framtoning. Värst av de tre vännerna är möjligtvis Phil och det beror nog allra mest på Bradley Cooper. Det känns som att Cooper inte riktigt vill samarbeta med filmens syfte att underhålla och få oss att skratta. Det känns mer eller mindre som han ibland ser det som ett tillfälle att visa hur ball och snygg han är. Hans karaktär bryter av fint mellan de två andra, men eftersom jag sett lite liknande stil av Cooper får jag känslan av att han spelar sig själv litegrann eller en typ av roll han verkligen är fäst vid.

Vad som är skönt med den här typen av film är de små förväntningarna. Amerikanska komedier av den här typen brukar i regel inte bjuda på så väldigt mycket (om projekten läggs i fel händer) och därför är det bara att sitta i fåtöljen och luta sig tillbaka.

Filmen är däremot väldigt rörig. Manusskribenterna ser ut att ha lagt in så mycket roliga scener som möjligt när de gjorde filmen. Detta är egentligen inget minus, eftersom man alltid blir underhållen. Däremot är det desto svårare att sätta fingret på vad som var kul. Därför ska jag överlåta det till er. En galen asiat, Mike Tyson, en stulen polisbil och mycket mer i denna åktursom påminner om Grönans senaste attraktion Insane. Eller vad som möjligtvis är dagen efter en natt som kan liknas vid tivoliattraktionen.

MM½