På drift mot Idaho (1991)

Originaltitel: My Own Private Idaho
USA/FÄRG/104 min

Regisserad av Gus Van Sant
Skriven av William Shakespeare och Gus Van Sant
Medverkande: River Phoenix, Keanu Reeves, James Russo, William Richert, Rodney Harvey, Chiara Caselli m.fl.

DEN KRITIKERROSADE PÅ DRIFT MOT IDAHO (1991) har länge varit en given rulle att bocka av, likt den cineast jag är, och eftersom jag sett tidigare verk av Gus Van Sant (med blandade tankar om slutresultatet), visste jag att vare sig detta kommer visa sig vara en bra eller dålig film, så kommer det i alla fall vara något alldeles speciellt.

Filmen är en surrealistisk karaktärsstudie av två prostituerade män, den narkoleptiska Mike (River Phoenix) och den upproriska rikemanssonen Scott (Keanu Reeves). Medan Mike lider av sina inre demoner orsakade av hans, sedan länge, försvunna mamma, lever Scott mest bara för att irritera sin far, en far som han aldrig riktigt har uppskattat. Detta är deras historia, en resa kantad av märkliga möten, med såväl män som kvinnor, i mer eller mindre perverterade former. Samtidigt som denna eventuellt korta handling tänjs ut till vida 104 minuter, formas karaktärerna med tiden och deras bitterhet, deras avgrundsliknande tillvaro, blir till På drift mot Idaho, en mycket märklig, men beaktansvärd skapelse.

När det gäller filmer om just manliga prostituerade, som exempelvis Midnight Cowboy (1969), så finns det ofta ett underliggande tema: homosexualitet. Det går nästan inte att undvika, då det ter sig ganska tydligt att de flesta kunderna, i alla fall i filmens värld, är just män. I just På drift mot Idaho är det inte bara underliggande, utan ganska så överhängande, filmen igenom, så till den grad att man, i boken Bonniers stora film- & videoguide (2002), nämnt att filmen aldrig riktigt lyckas återhämta sig. Där beskrevs filmen som en illa uttänkt version av William Shakespeares Henry IV, del 1 (1597). Nästan i chock trodde jag att detta kanske skulle vara alltför svårsmält för att jag skulle tycka om det. Därför är det viktigt att belysa att filmen, ja, handlar mycket om homosexualitet och att det förekommer, stundtals i ganska stötande former, men att det knappast är till sådan grad att filmen aldrig riktigt återhämtar sig.

Roger Ebert nämnde något intressant angående Mikes narkolepsi, något som fick mig att tänka till. Det är nämligen så, för er som inte känner till sjukdomen, att narkolepsi är en neurologisk sjukdom som gör att man ofrivilligt faller ihop och, kort och gott, somnar. I Mikes fall är det så att han, när han är som allra mest upphetsad, stressad eller upp i varv får sina anfall, något som får honom att missa stora, avgörande delar i hans liv. Han blir ständigt beroende av någon som kan plocka upp honom och lägga hans kropp på en säker plats. Som manlig prostituerad blir hans narkolepsi inget annat än en stor nackdel som förhindrar honom från att jobba, något som generellt sett kanske bara är en fördel.

Skådespelet i filmen är, till stor del, superbt. Skådespelare i mindre roller, såväl som huvudrollsinnehavarna, gör beska porträtt, där den enda svaga länken möjligtvis är Flea från Red Hot Chili Peppers, som kanske inte riktigt besitter den allra största skådespelartalangen på denna jord. Van Sant ger, i stort sett, sina skådespelare fria händer och det är en fördel med hans filmer.

Vad är då nackdelen med filmen? Detta kan ha berott på en sömndrucken Vito, men jag uppfattade första hälften av filmen som lite av ett sömnpiller, då andra hälften snarare blir den intressanta av de två. Själv är jag ingen stor beundrare av filmer med överdrivet komplex handling, men i denna film kände jag ibland att det fanns en sådan total avsaknad av handling. Detta är, med all säkerhet, Van Sants mening och blir således en väldigt realistisk film. Livet är inte alltid en dans på rosor, utan stundtals ett osäkert stapplande på gatans asfalt. Mina förväntningar var dock skyhöga och kanske förväntade jag mig en mer händelserik film och inte en så lågmäld, ganska seg film, som den ju är.

På drift mot Idaho tål att analyseras ännu mer, för ett intressant stycke filmkonst är det ju. Desto svårare är dock att sätta ett betyg och lite avundsjuk blir jag på Ebert och Siskels betygssätt, som enbart bestod av en tumme ner eller en tumme upp. Hade jag använt mig av det, hade svaret varit så enkelt, för även om filmen är svårsmält, diffus, märklig och på många sätt svårförstådd, är det, utan tvivel, en sevärd film. River Phoenix i vad som kanske är hans livs roll, med Gus Van Sant bakom spakarna, blir en väldigt egen film, som antingen faller dig i smaken eller inte. Trots mitt betyg, som är lite av en halvmesyr, så vet jag faktiskt inte själv och jag kan fortfarande inte riktigt sätta fingret på det här. Frågan är om just den bedriften kanske blir filmens storslagenhet i sig? 2½/5