En kärlekshistoria (1970)

Originaltitel: En kärlekshistoria
Sverige/Färg/115 min

Regisserad av Roy Andersson
Skriven av Roy Andersson
Medverkande: Ann-Sofie Kylin, Rolf Sohlman, Anita Lindblom, Bertil Norström, Lennart Tellfelt, Margreth Weivers m.fl.

ATT FÖRSÖKA SKAPA en Alla hjärtans dag-filmlista på en svensk filmhemsida utan att nämna Roy Anderssons En kärlekshistoria borde vara straffbart. Efter alla tusentals kärleksfilmer som dyker upp världen över, inte allra minst från USA, torde dock den vanliga människan tro att den sanna, filmiska kärleken uppstår i ett land långt borta, bortom alla våra drömmar och vildaste fantasi. Vi behöver dock aldrig korsa vårt lands gränser för att finna en kärlekshistoria så stark, så äkta och så uppriktig, att vi faktiskt börjar tvivla över om ung tonårsromans faktiskt kunnat porträtteras bättre.

Roy Andersson har gjort en film där han satt våra unga tonåringar Annika och Pär i det samtida socialdemokratiska Sverige på 1970-talet, i ett klimat härjat av vuxna som, trots sin ringa ålder och påstådda visdom, inte kommit mycket längre än vad Annika och Pär gjort. När man läser filmens titel och skådar den tidslösa bild som fått fånga hela filmens själ sen dess premiär, får man ofta för sig att En kärlekshistoria enbart är just en kärlekshistoria. Anderssons debutfilm är däremot mycket mer än så och det är i hans avskalade sätt och i den kontrast som finns mellan ungdomar och resten av världen, som mycket av det fina ligger.

Pär och Annika känner oerhörd kärlek för varandra, under en tid i deras liv där ingenting annat än dem, deras kompisar och vädret spelar någon roll. Och de borde inte bry sig om någonting mer heller. Deras ansvarslösa tillvaro kopplas dock, på väldigt enkelt men desto mer kraftfullt vis, till en värld av vuxna, av föräldrar, med krossade drömmar, i blåtiror från deras egen realisms bitterhet. På så vis är Anderssons berättelse inte bara en historia om kärlek och dess överlevnad, men också om dess död, hoppets död, vittringen av känslan av att äga hela världen och att allt är möjligt. Och att kärleken övervinner allt. Och att den inte gör det.

Essensen är dock inte att det är överdådigt. Det är inte för storskaligt. Andersson har inte suttit och tänkt att han ska göra en enormt djup film. Även om han kanske gjort det, så känns det inte alls överarbetat. Hans val av scener, händelser, sekvenser av kärlek och sommarnattens Stockholm, berättar precis allting han vill berätta. Denna slags romantik till människan, naturen och livet, men även den hårda verkligheten, gör Anderssons film till inte bara ett framstående verk om kärlek och samhället. Den gör den ej heller enbart till ett magnifikt verk från Sverige. Det är en film att njutas av betydligt fler runt om i världen. Även om dess skildring av svenska samhället på 1970-talet idag kan verka passé och kanske väldigt främmande för någon som inte är från Skandinavien, tror jag gemene man kan lära sig att älska Anderssons film på precis det sättet han eller hon vill, vare sig det är för kräftskivan, samhällsskildringen eller bara ren passion i mitten av en fotbollsplan. 5/5

How Stella Got Her Groove Back (1998)

Originaltitel: How Stella Got Her Groove Back
USA/Färg/124 min

Regisserad av Kevin Rodney Sullivan
Skriven av Terry McMillan och Ronald Bass
Medverkande: Angela Bassett, Taye Diggs, Whoopi Goldberg, Regina King, Suzzanne Douglas, Michael J. Pagan m.fl.

DENNA KÄRLEKSFILM valde jag i princip enbart på grund av det färgstarka, aningen konstiga, namnet. Vem är Stella? Vad menas med hennes "groove"? Och vad är det som ger tillbaka henne sitt, ja, groove?

How Stella Got Her Groove Back handlar om Stella (Bassett), en skild medelålderskvinna fast i en hektisk karriär som börsmäklare. I allt ståhej med jobb och uppfostring av sina barn, finner Stella knappt någon tid för sig själv. Hon har ingen motivation att lägga ned tid på en hobby och har ej heller en bästa hälft i livet att dela hennes tid med. Hon känner sig fast i konventionella rutiner, helt enkelt. Hon har fast. Hon har inget groove.

En dag får hon, tack vare en TV-reklam, idén att åka till Jamaica. Efter påtryckningar från både familj och vänner, ska hon äntligen få tid att bara njuta av livet, tillsammans med hennes knasiga vän Delilah (Goldberg). I den jamaicanska hettan och midnattsvindarna faller hon där i en romans med Winston Shakespeare, en glad och naiv 20-åring. Trots att det är emot Stellas ursprungliga principer att ens gå ut med en så ung kille, blir hon alltmer indragen i en glödande, sensuell romans. Under hennes semester i Jamaica börjar det kännas bättre och mer acceptabelt för Stella att ha ett intimt förhållande med någon som är hälften så gammalt som henne, men när rutinens trådar börjar dra i henne, börjar hon inse att denna relation inte kommer fungera. Eller kommer den?

How Stella Got Her Groove Back är baserad på en bok av Terry McMillan. Trots det, känns det som att handlingen är ganska mager. Det sker betydligt mer i filmen än det jag nämnt ovan, men stundtals känns de slumpartade och lämnar tittaren att inse att flera hål finns i manus. Jag vet inte om det är bokens "fel", jag har inte läst den, eller om det är filmen som misslyckas med att hålla händelseförloppet fängslande. Jag tror att filmen hade mått bättre av att vara kortare; denna film hade mått mycket bättre av att vara, säg, 90 minuter. Nu finns det lite för mycket tomrum, vilket gör att filmens senare hälft känns betydligt mer seg och tråkig, än dess faktiskt ganska spännande första hälft.

Om vi ska prata om hur väl deras kärlekspassion känns, så är detta inte direkt ett mästerverk. Vi får en uppvisning i en intim relation och visst, ibland är det väldigt fint, men berättandet är på ett sätt på tok för ytligt och överskådligt, att den sanna kärleken aldrig riktigt kryper sig in under skinnet på tittarna och sätter fjärilar i magen och fäller tårar. Det är fint, lite halvgulligt, men det går aldrig riktigt in på djupet. Nu kanske inte det riktigt var tanken med filmen heller, det får man acceptera, men ska inte en kärleksfilm få en att känna det underbara (och även det fruktansvärda) med osviklig romans?

How Stella Got Her Groove Back har definitivt flera goda sidor och funkar bra som en skön film att lägga blicken på. Det är inte en film som fastnar eller får dig vidare berörd, men det är en helt okej kärleksfilm och en annorlunda version av en kärlekshistoria, tagen ur en skild medelålderskvinnas synvinkel. På ett sätt är det hennes trängtan efter förbjuden frukt, konflikten mellan samhällets acceptans och hennes egen vilja, som gör filmen unik, för att inte tala om ett utsökt Jamaica dolt i orangea nätter, gula dagar och en sensualitet som susar bland bladen och viskar en i nacken. 2/5

Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta (2004)

Originaltitel: The Notebook
USA/Färg/123 min

Regisserad av Nick Cassavetes
Skriven av Jeremy Leven, Jan Sardi och Nicholas Sparks
Medverkande: Tim Ivey, Starletta DuPois, James Garner, Gena Rowlands, Sam Shepard, Anthony-Michael Q. Thomas m.fl.

THE NOTEBOOK ÄR TROLIGTVIS mest känd som den där rullen alla tjejer älskar. I tron om att detta var en rätt beskrivning på Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta (ja, eller The Notebook som troligtvis de flesta av oss känner igen den som), slog jag på filmen och förväntade mig en ultimat chick flick, med bedårande kärlek, fjärilar i magen och allmänt hög cheesy-halt. Faktum är dock att inget riktigt blir höjt till skyarna om det inte är bra och även om The Notebook knappast är det bästa jag sett, så är det en väldigt fin kärlekshistoria, med ett framför allt välskrivet manus.

The Notebook är på ett sätt en ganska okonventionell kärleksberättelse, eftersom den är icke-linjär. Hela filmen bygger på återblickar till ett romantiserat 1940-tal ute på vischan. På så vis är det även en väldigt vacker film, eftersom den använder sig av miljöer och vyer som tagna ur de verkliga kärleksfilmerna från svunna tider, tänk Borta med vinden. Dock uppstår inte riktig filmromantik i miljöer, solljus och mörker, utan i kraftfullt skådespel, som skildras utmärkt av såväl Rachel McAdams, Ryan Gosling, James Garner och Gena Rowlands, som alla gör ett fenomenalt jobb. Faktum är även att jag stundtals finner de få scener med Garner och Rowlands snäppet mer starkare än den mellan McAdams och Gosling, men det talar inte för att de alla gör ett kanonjobb filmen igenom (och det tål som kompensation sägas att McAdams och Gosling håller upp hela filmen; utan dem, ingen The Notebook).

Jag kan däremot hålla med min käre vän Brian (som själv är ett uttalat fan av romantiska filmer), att The Notebook kan tyckas vara något överskattad, orealistisk och lite för cheesy. Att säga att The Notebook är den ultimata kärleksfilmen, det kan jag inte påstå, men jag kan däremot påstå att den faktiskt är ganska värd den hype som den fått, för den är bra. Däremot känner även jag bitvis att vissa bitar känns orealistiska, men det känns som att själva essensen i en romantisk berättelse inte är att följa verkligheten slaviskt; skulle vi göra det, skulle vi få se alltmer hjärtkrossade huvudroller, skilsmässor eller ensidiga kärleksberättelser. Vi ska få se historier där parterna faktiskt kan få varandra, inte kan skilja sig från varandra, där man gör allt för att hålla kvar vid varandra. Dock får det givetvis vara någon måtta; i vissa scener drar orkestern igång rejält och då får man känslan av att det blir lite väl mycket romantik, nästan snudd, snudd på löjligt, men i filmens helhet blir det dock aldrig en travesti.

Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta är en mycket bra romantisk film - den har i princip allt en sådan film ska ha. Vackra miljöer, vackert väder, vacker, livslång kärlek. Visst kanske det låter lite löjligt, men det är trots allt så löjlig, blottläggande och frigörande kärlek ska vara. 4/5

50/50 (2011)

Originaltitel: 50/50
USA/Färg/100 min

Regisserad av Jonathan Levine
Skriven av Will Reiser
Medverkande: Joseph Gordon-Levitt, Seth Rogen, Anna Kendrick, Bryce Dallas Howard, Anjelica Huston, Serge Houde m.fl.

CANCER. Finns det något kul att utvinna ur denna fruktansvärda sjukdom? Väldigt många har släktingar som gått bort i cancer och jämt och ständigt grubblas det i medicinens värld om botemedlet till det stora C:et - den förbannade sjukdom som aldrig vill ge med sig, som aldrig vill sluta plocka fler och fler liv och sätta sig på människor som absolut inte gjort något för att få det. Vissa lyckas vinna kampen, vissa stöter på cancer ännu en gång, många, många går bort. Finns det något komiskt värde i något så väldigt laddat, som saknar tidsangivelser för någon eventuell "too soon?"-gräns, då den i princip hela tiden skördar liv på vår jord?

Om man ska fråga komediförfattaren Will Reiser, så finns det det. 50/50 är inte en sanslös komedi på det sättet, trots filmens Seth Rogen; jag vet inte hur det skulle se ut att försöka göra en slags skrattspäckad fars av cancer. Jag tror inte riktigt det är det Reiser är ute efter i sitt manus. Reiser överlevde nämligen själv cancer och jag tror - oavsett hur fullkomligt störtskön och rolig man är som person - att det är väldigt svårt, snudd på omöjligt, att helt skratta åt sin situation som cancerdrabbad. Det värsta kanske inte är cancern i sig, utan tanken om att man faktiskt kommer lämna sin familj och sina vänner, hela sin värld, helt ensam.

Reisers berättelse, regisserad av Jonathan Levine, handlar om Adam. Adam är en ganska vanlig ung man. Han är ihop med en fin tjej, han har en god vän och ett bra jobb. På helgen tar han en och annan öl med sin polare, ibland stannar han hemma med tjejen och ser på TV. Det finns egentligen inget som pekar på att Adam, en icke-rökare och rent hälsosam person, skulle råka på cancer, såsom det ofta är i det verkliga livet. Plötsligt, ryckt ur sin alldagliga frånvaro, byts tankar om att hinna i tid till jobbet ut med tankar om att hinna med allt han borde ha upplevt i sitt liv, innan hans tid är kommen. Medan cancern sprider sig i hans ryggrad, gör han och hans vän Kyle (Rogen) försök att ha kul och "leva livet" (gå ut på klubben, ragga brudar och dricka bärs), medan Adam mer och mer börjar grubbla över vad han ska göra med tiden och sin situation i livet. 50/50 är kort och gott en studie av en man som mötts av världens mest fruktade sjukdom.

Det som är underbart med en film som 50/50 är dess avskalade process av en man som genomgår cancer. Det är ingen överdriven nihilism, men ej heller någon överdriven låtsasoptimism. Medan folk i hans närhet oroar sig, ställer frågor och nästan på förhand dömer honom som död, vill Adam bara finna ett slags lugn i tillvaron, något slags ankare i en vild storm. Eftersom uppvisandet av Adams reaktion på hans cancer är så pass avskalat, känns det desto mer realistiskt, något som givetvis lysande Joseph Gordon-Levitt också ska tackas för. Medan Rogen återigen kör sin "rostskrattande drägg"-karaktär, finner vi även en del andra fina prestationer, men Gordon Levitt är helt klart i en klass för sig; inte av den anledningen att han blivit känd och är med i filmer som Inception, utan för han har enorm talang.

Cancer är på ett sätt ett "tacksamt" ämne att behandla i en film, om man vill väcka publikens känslor. Det är få saker som är så känsloladdat. Däremot görs det på ett sätt som är så pass fängslande och fokuserat på en man i cancer, att man faktiskt verkligen känner hans smärta. Vanligtvis flikar man bara in cancer i filmer. Sidokaraktärer får det och dör. Här är snarare cancern huvudrollen och leder oss in i det ganska utnötta budskapet att ta vara på den tid du har. Att det är utnött betyder dock inte att det inte stämmer; det är snarare så att det just då faktiskt stämmer mer än någonsin. Lev ditt liv.

50/50 var faktiskt en positiv överraskning. När jag hörde talas om den först visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka. Jag visste att den troligtvis skulle vara ganska bra och att temat var unikt och fängslande, men i filmens alldaglighet blir det faktiskt en väldigt bra karaktärsstudie och inblick i det helvete cancer innebär. Man blir alltid ställd och lite fundersam när cancer omnämns. Man vet aldrig riktigt hur man ska reagera, eftersom man helt enkelt inte har en enda aning om hur det är att ha cancer. Det är hemskt, men vi vet verkligen inte hur hemskt det är. Det är det 50/50 säger på ett så bra sätt, men tack och lov utan ljudande fioler eller överdriven storslagenhet. Att bara se att en man kan le och fortsätta vara stark när cancern biter honom i köttet; det är otroligt, bara det. 4/5

Crazy, Stupid, Love. (2011)

Originaltitel: Crazy, Stupid, Love.
USA/Färg/118 min

Regisserad av Glenn Ficarra och John Requa
Skriven av Dan Fogelman
Medverkande: Steve Carell, Ryan Gosling, Julianne Moore, Emma Stone, Analeigh Tipton, Jonah Bobo m.fl.

JA, YTTERLIGARE EN RECENSION på en film med Ryan Gosling. It's just the way I work, jag tjatar ut någonting bra tills det inte är bra längre (eller om det faktiskt är så bra att det alltid håller, se Stanley Kubrick). Nu är det väl inte någon direkt likhet mellan Gosling och Kubrick, allra minst för att de är två män av helt olika yrken, men Crazy, Stupid, Love. visade sig inte vara en särskilt bra film, vilket inte var helt till min förvåning.

Steve Carell gör rollen som Cal Weaver, en trött man som befinner sig i ett tröttsamt förhållande med sin fru Emily (Moore). Efter att Cal fått reda på att Emily gått och gökat med en kollega, sätter Cal punkt för ett förhållande som egentligen slutade långt tidigare. Cal flyttar in på motell och fördriver tiden med att gå runt i bekväma, men fula, kläder och sorgesupa i en bar i närheten. Ju fler glas han dricker, desto högre börjar han snacka om sitt patetiska liv och den fru som var otrogen mot honom. Det är då Ryan Gosling kliver in i bilden.

Gosling gör rollen som Jacob Palmer, en casanova som fördriver tiden med att haffa brudar och se stilig ut. Jacob är själv en stammis på samma bar som Cal sitter och gnäller i och efter att ha sett Cal hojta om hans ex-frus otrohet för fyrtioelfte gången, blir Jacob fast besluten att ta ett snack med Cal. Inte bara ett snack för att berätta att Cals depressiva monologer är irriterande, utan även att Jacob vill hjälpa Cal. Detta är bara starten på en passage från alldaglig och småledsen man i sin medelålders tråkighet, till en välklädd, talför kvinnotjusare som lever det glada livet. Eller ja, det Jacob Palmer uppfattar som "det goda livet".

Denna första del i filmen tycker jag själv är riktigt underhållande. Eftersom det enda jag sökte efter i Crazy, Stupid, Love. var ett gott skratt och lite skön "buddy"-atmosfär, funkade denna del skitbra för mig. Moore gjorde ett ganska icke-roligt uppträdande som Emily (vilket kanske inte är helt att föredra i en komedi), även om hon givetvis var duktig. Den som däremot är duktig i sammanhanget är favoriten Emma Stone, som med sin bitterljuva ärlighet faktiskt aldrig blir trist att se på. Flera komiker kommer emellanåt ut med filmer där de faktiskt inte alls är roliga. I Stones fall kan det nån gång dyka upp filmer som inte är särskilt bra (den i och för sig ganska underhållande Zombieland), men hon är alltid bra. Hon får inte riktigt ta ut svängarna helt i denna film vilket är synd, en hel del plats ges åt mycket annat, men det lilla hon får är åtminstone väldigt underhållande.

Efter denna Don Juan-odyssé i filmen, går filmen över i den del jag hatar i denna typ av vanliga komedier, som egentligen bara görs för cheap laughs, deg och en skön känsla i magen - den obligatoriska sentimentalitet. Det där "jätteviktiga" budskapet, det som är sådär överdrivet lyckligt, formas här till en slags tråkig kärlekshistoria som inte alls är särskilt underhållande att se på, även om budskapet givetvis är bra. Jag har absolut inga problem med goda slut, men när det känns som att filmer får dessa på grund av att mallen säger att det ska vara så, då känns det bara konstlat och ytligt. Då kan man fråga sig hur mycket man egentligen tar åt sig av budskapet.

Som sagt, inte särskilt förvånande så är Crazy, Stupid, Love. inget mästerverk. Tyvärr kommer den troligen glömmas om några år, vilket gör den till en hyvens lättsmält rulle någon fredagkväll, men känslan av att filmen verkligen är utformad efter Hollywoods komedimallar gör att det blir ganska platt. Det blir bitvis väldigt underhållande, det får man absolut ge till filmens Gosling, Carell och Stone, men blir tyvärr ingen komedi jag direkt ska komma att tänka på när man ska snacka bra komedier. Det är en film som gjorts för ren och skär underhållning, men det är ändå lite beklagligt när man egentligen inte finner något tecken av nån vidare drivkraft, passion, hos filmskaparna, än just pengar. 2/5

Drive (2011)

Originaltitel: Drive
USA/Färg/100 min

Regisserad av Nicolas Winding Refn
Skriven av Hossein Amini och James Sallis
Medverkande: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Bryan Cranston, Albert Brooks, Oscar Isaac, Christina Hendricks m.fl.

EFTER ATT HA SETT HALF NELSON var jag smått såld på Ryan Gosling. Killen kunde skådespela och då allra främst den där hämningslöst övertuffa antihjälten, utan att egentligen göra väldigt mycket. Dock krävs ju vanligtvis mycket mer än så för att man ska kunna (i alla fall i mina ögon) ses som en bra skådespelare, men med en viss charm lyckas Gosling ändå hålla sin tuffhet på en väldigt högkvalitativ nivå, om vi tänker i banorna Steve McQueen.

I Drive får Gosling visa ännu mer av denna sida hos sig själv. I Half Nelson hade vi ändå en karaktär som kunde skoja till det och bjuda på sig själv, något som inte direkt är fallet med Goslings namnlösa karaktär i Drive. Drive handlar kort och gott om en stuntman i Hollywood som blir inblandad i ett rån som går helt fel, vilket får ödesdigra konsekvenser på honom och människor runt omkring honom. Handlingen är ganska tunn trots att den är baserad på en bok, men i en actionberättelse som denna är det givetvis inte handlingen i sig som är viktig, utan snarare händelseförloppet, de hinder som dyker upp på vägen mot målet. Berättelsen i Drive är bitvis väldigt spännande; jag blir som allra mest imponerad under de scenerna då spänningen egentligen inte består av så mycket mer än en person som jagar en annan. Det är väldigt nedbruten och enkelt uppbyggd action, men det är också den bästa; den typen av action jag minns från Steven Spielbergs Duellen och som jag trodde dog ut nånstans vid slutet av 1970-talet.

Det felfria actionmanuset och Ryan Gosling är dock inte enda anledningen till varför Drive, i all sin enkelhet, ändå blir en lysande film. Regin är genomgående lysande. Dansken Nicolas Winding Refn är ansvarig för regin och är för mig ett okänt namn, som antagligen är mest känd för sina Pusher-filmer och Valhalla Rising. Winding Refn använder sig av väldigt fina bildutsnitt och en estetik som gör Drive till en väldigt vacker film; utan dess bildspråk tror jag inte filmen skulle driva på såsom den gör. Winding Refn bevisar här återigen att det inte alltid handlar om manus, vad man berättar (som många ofta vill syfta på), utan snarare hur du berättar det. Winding Refn berättar ett redan väldigt bra manus väldigt, väldigt bra.

Dock kan även jag känna att konceptet är lite utdött. Den hade sina glansdagar under just 1970-talet och dog väl ut av en anledning. Dock finns det en hel del fräscha tilltag i filmen som gör att det ändå inte känns alltför daterat (även om man känner ett ihärdigt referensflöde i filmens allmänt B-filmsaktiga stil) och man kan inte låta bli att älska att filmen är lite utformad som ett Grand Theft Auto-spel. Med fint soundtrack som ligger och puttrar i bakgrunden håller filmen ett tempo hela tiden som är essentiellt i en actionfilm som denna; det gäller att flera faktorer klaffar för att filmen inte ska kännas som att den går på tomgång eller drunknar i explosioner.

Det finns dock en sak som bekymrar mig lite med filmen. I början fick jag ett väldigt fint intryck av en film som verkligen fann grundkomponenterna för en bra actionhistoria. Alltjämt som filmen rullar på, kan jag dock se den här genuint välgjorda filmen drunkna i lite enkla sätt att tillföra chock eller spänning. Drive använder sig av en del ganska onödigt våldsamma scener och för avtrubbade lilla jag lämnar det inga direkt spår i själen, men däremot i själva filmen. De kändes smått omotiverade och hade inte behövts, eftersom Winding Refn väcker nog med spänning i sitt berättande. I vissa scener funkar allt gore, men i vissa känns det som sagt överflödigt.

Drive är, som jag tidigare nämnde, en genuint bra actionfilm. Även om jag inte skulle vilja kalla det ett mästerverk, finns det väldigt mycket bra med den här filmen som definitivt gör detta till en film jag skulle rekommendera till de flesta. Det är den typ av thriller som ger ekon av just den bästa typen av thriller; stråken av bröderna Coen och ond, bråd död bubblar mellan bensingaser och blodstänk, men där själva drivkraften aldrig blir just blod, svett och vapen - essensen ligger i jakten, rädslan för att dö och viljan att leva - med vetskapen om att i rummet bredvid finns en man med hagelgevär och han är ute efter just dig. 4/5

Half Nelson (2006)

Originaltitel: Half Nelson
USA/Färg/106 min

Regisserad av Ryan Fleck
Skriven av Ryan Fleck och Anna Boden
Medverkande: Ryan Gosling, Jeff Lima, Shareeka Epps, Nathan Corbett, Tyra Kwao-Vovo, Rosemary Ledee m.fl.

RYAN GOSLING var tidigare, för mig, ännu en pretty boy långt bort i Hollywood, vilket givetvis är en väldigt beklaglig bemärkelse. Det är som att ta ut all tänkbar potential på förhand av den enkla anledningen att personen ifråga uppmärksammats för sina "good looks". När jag och mina vänner började diskutera Goslings senaste Drive på tåget hem, insåg jag helt plötsligt att det faktiskt var Gosling som spelade huvudrollen i Half Nelson, en indie-rulle jag velat se sen den kom 2006. Givetvis skrotade jag mina fördomar och såg filmen och givetvis visade den ju enbart att Gosling är en väldigt bra skådespelare.

Half Nelson handlar om Dan, som pendlar mellan sitt jobb som lärare och sitt liv som tung drogmissbrukare. På en skola i New York undervisar han historia för ett gäng ungar, som alla ser Dan som deras häftiga och störtsköna idol, men det är enbart en i klassen - Drey - som verkligen vet vad som är på gång. Berättelsen om hur Dan försöker matcha sina motpoler till sysslor, samtidigt som han gör tafatta försök att finna kärleken och gå vidare i livet, vävs samman med Dreys liv som ung flicka i mitten av drogförhandlingar och spruckna familjeförhållanden. Dan och Dreys kemi blir på ett sätt drivkraften i filmen, även om filmen inte centrerar sig på deras relation, utan även väldigt mycket på dem som individer.

Med grovkornig film och oskarpa inzoomningar och närbilder skapar Ryan Fleck en skitig och närgående film, även om det konstnärliga draget till viss mån kan vara lite klyschigt, då även storfilmer som Crash använder sig av det medvetet halvskakiga fotot. Flecks fäbless för att filma så pass närgånget att vi ibland inte ens ser vad karaktärerna gör, skapar dock en viss originalitet i filmandet, samtidigt som hela berättelsen och både Gosling och Epps prestationer är fenomenala i sin enkelhet. Tillsammans med lämplig musik har vi en väldigt indie film, men det är samtidigt inget som talar om något negativt (då jag oftast känner att det är just de filmerna som vågar tänka utanför ramarna).

Fleck har gjort en film som i sitt avskalade sätt klart och tydligt berättar berättelsen om en man med ett självdestruktivt och väldigt annorlunda liv. I sin självdestruktivitet finner han ändå den konstruktivitet som är Drey och de andra barnen han lär ut, något som troligtvis får honom att fortfarande kunna stå på benen. Dock kan jag stundtals känna att Half Nelson följer ett visst recept för hur man ska göra en alternativ, mästerlig film som hyllas på filmfestivaler; det känns lite utnött. Dock är berättelsen i sig fin och fokus ligger inte direkt på narkotikan (där man vanligtvis kan sjabbla bort X antal minuter på lite häftiga drogsekvenser), utan handlar mer om Dans sätt att klara av ett hyfsat anständigt liv utan att ge upp drogen. Den ger en bild av stillheten och tristessen, tomheten, i en narkomans liv och inte så mycket om själva trippen; på så vis är det en film som håller en kopplad i just brottningsgreppet halvnelson. I allt raseri, spänst och frustration, är det enda Dan vill egentligen att hålla kvar den lilla tillvaro han faktiskt har. 4/5

Rädda menige Ryan (1998)

Originaltitel: Saving Private Ryan
USA/Färg/169 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Robert Rodat
Medverkande: Tom Hanks, Tom Sizemore, Edward Burns, Barry Pepper, Adam Goldberg, Vin Diesel m.fl.

1998 VAR ETT BRA FILMÅR. Jag minns det egentligen inte själv för jag var ju ganska liten då men filmerna som producerats under denna tid kommer för alltid att finnas i mitt och många andras hjärtan. Aldrig har så många filmer om andra världskriget varit så pass bra och olika i så många aspekter under ett och samma år. Här nedan kommer nu min recension av vad i mitt tycke är den mest lyckade kommersiella Hollywood-produktionen om andra världskriget som någonsin gjorts – Rädda menige Ryan.

Bakom kameran till denna episka krigsfilm har vi ingen mindre än den bäste Hollywood-regissören genom alla tider – Steven Spielberg. Han har en väldig talang att ligga perfekt på gränsen till att antingen göra pretentiöst skräp eller för enkla, "lättuggade" filmer. Det är en mästerlig balans att besitta. Mästerlig balans är en ganska god samanfattning av filmen om man bara vill ta den korta varianten och då har jag inte ens hunnit nämna handlingen.

Filmen i sig handlar om hur Capt. John H. Miller (Hanks) tillsammans med sina truppsoldater ska rädda menige Ryan (Damon), som är fast i Frankrike under invasionen av Europa. Det är inte mycket svårare än så utan historian är ganska lätt att följa och förstå även för den mest okunniga person man kan tänka sig. Det händer mycket hela tiden och man blir aldrig rastlös. Det tråkiga med denna film, liksom många andra som är tillägnade den större publiken, är att det ibland saknas djup. Jag blir inte lika rörd av alla stråkpartier och känslomässiga scener som ibland känns framtvingade. Samtidigt är det ju en konst i sig att engagera så pass mycket människor som denna film gör även om inte jag känner samma kontakt till den. Det är betydligt mindre folk som uppskattar min personliga favorit Den tunna röda linjen då den till skillnad från denna är vad jag kallar djup och tung. Men det är väl ändå tur att man gör film på olika sätt, tänka om allting hade sätt likadant ut.

Allt finns det dock filmgodis i massor. Det bästa med hela filmen är det otroliga kameraarbetet. Finns ingen annan krigsfilm som känts så levande som denna gör i de tillfällen vi får följa med i stridens hetta. Öppningsscenen är förmodligen den snyggast krigsscen som någonsin gjorts och bara den i sig är ett mästerverk, synd att det bara går utåt därifrån.

När man under 1998 ville se en krigsfilm på bio så hade man tre alternativ. Där fanns först Livet är underbart, ett drama med fokus på förintelsen, Terrence Malicks vackra Den tunna röda linjen, en något mer filosofisk film och slutligen den stora publikfavoriten Rädda menige Ryan. Att ställa dessa filmer mot varandra är egentligen orättvist då man mer eller mindre skulle kunna klassificera Spielbergs ansträngan för hjärndöd action. Ofta är det just det en stor Hollywood-film resulterar i om man inte vet vad man håller på med. I detta fall är det den totala motsatsen. Även om här inte finns Malicks vackra naturbilder och Roberto Benignis smått ironiska optimism, så bjuder Spielberg oss på någonting annat, något minst lika viktigt. Det är snudd på en perfekt balans med mästerligt foto och även om man kan finna det billigt, så är det oerhört väl gjort. 4/5

Letters from Iwo Jima (2006)

Originaltitel: The Thin Red Line
USA/Färg/170 min

Regisserad av Clint Eastwood
Skriven av Iris Yamashita, Paul Haggis, Tadamichi Kuribayashi och Tsuyoko Yoshido
Medverkande: Ken Watanabe, Kazunari Ninomiya, Tsuyoshi Ihara, Ryo Kase, Shidô Nakamura, Hiroshi Watanabe m.fl.

Hur cool än Clintan var som skådespelare i sina glansdagar så uppskattar jag honom fortfarande mer som regissör. Han har gjort ett flertal grymma filmer där Million Dollar Baby (2004) förmodligen fått störst uppmärksamhet. År 2006 gjorde han två filmer som handlade om precis samma historiska händelse, slaget om ön Iwo Jima, en av de mest blodiga strider någonsin för den amerikanska marinkåren. Filmerna Letters from Iwo Jima och Flags of Our Fathers handlar om japanernas respektive amerikanernas perspektiv av händelsen.

Letters from Iwo Jima handlar mer eller mindre om de japanska förberedelserna på ön Iwo Jima inför den amerikanska anstormningen under andra världskriget. Det är härligt som historieälskare att få bevittna en händelse ur flera perspektiv och visst skiljer sig den japanska mentaliteten och normerna sig ganska mycket från det vi är vana vid i västvärlden. Detta presenteras mycket bra och påhittigt med gott skådespel och ett finfint manus av Paul Haggis (Crash). Den riktiga tyngden ligger i spänningen att bevittna japanerna som de goda och amerikanerna som de onda, något inte vem som helst hade vågat göra då amerikaner i vanliga fall är så nedrans stolta av sig. Man brukar ju ofta föreställa att japanerna under andra världskriget var lika illa och hemska som nazisterna (och kanske var dem det, vad vet jag egentligen?) men för att komma till poängen så beskrivs och illustreras dem inte som monster här utan snarare som vilken människa som helst även om man trycker lite extra på de etniska och kulturella skillnaderna. Det är lätt att dra gränser och smutskasta folk när man inte känner till bakgrunden i problemet.

För min del blir denna film dock smått ytlig, det blir svårt att relatera till den, det klickar liksom aldrig riktigt. Faktum kvarstår dock fortfarande att det är en mycket bra film utan att riktigt räcka till skyarna. 4/5

Den tunna röda linjen (1998)

Originaltitel: The Thin Red Line
USA/Färg/170 min

Regisserad av Terrence Malick
Skriven av James Jones och Terrence Malick
Medverkande: Nick Nolte, Jim Caviezel, Sean Penn, Elias Koteas, Ben Chaplin, Dash Mihok m.fl.

FÖR UNGEFÄR ETT HALVÅR SEN började jag en sen lördag kväll att kolla på filmen Den tunna röda linjen. Efter halva tiden hade en av min polare dragit hem samtidigt som man i halvvaket tillstånd tvingade sig igenom resten av filmen som vid ett-tiden mitt på natten blivit en riktig mardröm. När sedan sluttexterna rullar förbi kan man inte hjälpa att fråga sig själv – vad var det egentligen som var så bra med detta bland många så kallade mästerverk av Terrence Malick?
Somliga filmer räcker att se en gång, andra bör ses om och om igen, medan man ibland önskar att fåtalet borde glömts bort i DVD-samlingen. Den här filmen hör inte till det första eller sistnämnda påståendena, utan låt mig säga så att alla som kastat skit på denna film bör ge den en andra chans.

Terrence Malick är en man med visionen att ständigt kunna hitta något vackert i alla livets hål och vrån. Även i denna film där krig härjar ligger fokus på livets skönhet, hopp och modet hos människan. Malick är en riktig filosof och poet som ständigt tänker på dessa frågor som vi andra aldrig riktigt orkar ta oss tiden att fundera över då det inte verkar finnas något universellt svar till alla de dilemman vi ställs inför. Det är ett psykologiskt krigsdrama som visar så pass många identiteter och mänskliga känslor att man har svårt att förstå vad som egentligen klassificeras som rätt och fel. Vi ställs lite inför frågan vad som är ondska. Är det något man föds med? Hur kommer det sig att vissa människor är onda och andra inte? Kanske är det något som finns i oss alla och är det möjligen situationen i sig som avgör vad som är godhet och ondska beroende på iakttagarens ögon? Dessa är bara några av de tankar som väcks hos mig tack vare denna film och visst är det otroligt hur sådana tankegångar kan sättas igång och engagera folk, allt från en enda samling rörliga foton.

Det är vackert, hemskt och naket men det går mycket, mycket långsamt. Filmen är lång, men definitivt värd tiden i slutändan. Om man inte räknar med Apocalypse Now Redux (som jag egentligen inte tycker hör hemma i genren) så är Den tunna röda linjen min favorit bland alla krigsfilmerna. Det är den absoluta bästa illustrationen av hur psyket påverkas av det hemska fenomenet vi alla känner till som krig. 4½/5

Shooting Dogs (2005)

Originaltitel: Shooting Dogs
Storbritannien och Tyskland/Färg/115 min

Regisserad av Michael Caton-Jones
Skriven av David Wolstencroft, Richard Alwyn och David Belton
Medverkande: John Hurt, Hugh Dancy, Dominique Horwitz, Louis Mahoney, Nicola Walker, Steve Toussaint m.fl.

MIN HOMIE HEDVIG tipsade mig en gång om filmen Shooting Dogs. Jag hade hört talas om filmen tidigare och att det faktiskt var en väldigt bra film. Trots det kunde mitt moraliskt inkorrekta undermedvetna inte hejda sig från att bitvis tycka att detta antagligen skulle vara ytterligare en film om problem i Afrika. Det ligger ju givetvis någonting i att det nästan alltid blir en slags distansering mellan en person som lever i ett gott ställt land och en person som inte gör det; som kanske rent utav lever under fruktansvärda förhållanden. Även om man alltid talar om att man måste hjälpa till och älska sin nästa, är det inte alla som faktiskt aktivt försöker göra någonting åt en situation, istället för att för en kort tid sörja över hur tragiskt det är, innan vi vänder sida i dagstidningen och börjar undra vilken film som går på TV ikväll. “Mord i Afrika” blir bara en företeelse långt bort i en plats vi inte känner till och som vi kanske inte tar oss tid att känna till. Även om detta givetvis är en effekt som faktiskt sker, är det fullkomligt fel sätt att tänka på och det är bland annat det som en film som Shooting Dogs handlar om.

Filmen tar plats under 1994 i hutu-tutsi-indelningens Rwanda. Ett flygplan, vars besättning bestod av bland annat Rwandas president (som var hutu), har skjutits ner, vilket har orsakat att milis bestående av hutuer gått ut för att slakta minoriteten tutsier. På Ecole Technique Officelle bor prästen Christopher och läraren Joe och de bestämmer sig för att låta över 2000 av rwandiska flyktingar bo över hos dem, under skydd av belgiska FN-styrkor. FN-styrkornas strikta order att inte angripa med eld om inte annat än i självförsvar, tillsammans med den växande mängden milis utanför grindarna, ökar dock dag för dag trycket i det lilla lägret och snart inser vi att den underbara tillflyktsorten mer och mer börjar likna ett väldigt litet hörn.

Med en inledning full av vänskap och kärlek, med varma personligheter i det vackra Rwanda, med Orlando Bloom-aktiga sötnosen Hugh Dancy ihop med en lite överdrivet god John Hurt (till och med jag blir lite illa till mods att säga illa om Hurt), trodde jag nästan att detta skulle kunna bli en slags förfinad Hotel Rwanda. Detta var nog snarare ett fall av kanske aningen förhastad introduktion eller något annat, för vad som följer är definitivt inte ytligt, pretentiöst eller förenklat. Det är en film om terror, om att somna till skottlossning, om att inte veta om du faktiskt kommer att leva om ett par dagar. Det är absolut fruktansvärt. Att det även är en pik till FN är just här bara bra, eftersom filmen faktiskt visar var det brister, som ett slags odödligt dokument (tillsammans med alla de familjer i Rwanda som drabbades) att vi alla måste lära oss att agera; såväl FN, som de i filmen, som du och jag. Ska vi agera rationellt eller emotionellt eller någonstans däremellan?

Detta var en mycket bra film. Jag vet inte om jag ska kalla det ett mästerverk, men det är en viktig film, eftersom det är en film om en viktig händelse, där det hände, till viss del av folk som var med när det hände (något vi får reda på under eftertexterna). Som ett ganska ärligt porträtt av hur världen lite upprepar sig om och om igen, är Shooting Dogs kanske en viktigare film mer än vad det är en bra film (misstolka inte, för givetvis är det en bra film). Med stundtals riktigt bra rollprestationer, med fakta och trovärdighet på sin sida, är Shooting Dogs en liten erinran om, samtidigt som någon grämer sig över att sätta på “ytterligare en film om problem i Afrika”, att det faktiskt brunnit helveten på jorden. Denna gång i Afrika, i Rwanda. 4/5

Och gud skapade kvinnan... (1956)

Originaltitel: Et Dieu... créa la femme
Frankrike & Italien/Färg/95 min

Regisserad av Roger Vadim
Skriven av Roger Vadim & Raoul Lévy
Medverkande: Brigitte Bardot, Curd Jürgens, Jean-Louis Trintignant, Jane Marken, Jean Tissier, Isabelle Corey m.fl.

ROGER VADIM, tillika journalist, som författare, skådespelare och producent, kom 1956 med sitt förstlingsverk (som regissör) Och gud skapade kvinnan..., den vågade berättelsen som katapulterade Brigitte Bardot till berömmelse. Filmen startade ett enormt rabalder då den kom och National Legion of Decency (den organisation som hade i uppgift att finna anstötligt innehåll i filmer; åtminstone vad katolska kyrkan ansåg anstötligt) fördömde den. Som det vanligtvis brukar vara, så är Och gud skapade kvinnan... knappast överdrivet vågad i vår tid, men att det för tiden var vågat är tydligt; ännu mer med det faktumet att det denna gång kom en film som handlade om en kvinnas sexualitet, inte nödvändigtvis ihopkopplat med troget förhållande.

Undersköna Brigitte Bardot spelar Juliete, en ung kvinna som finner sig omringad av män som i mer eller mindre mängd dreglar efter henne. Några vill vinna hennes hjärta, några vill bara få henne direkt i säng. Vad de alla ändå förväntar sig i olika grad är hennes tillgivenhet. Vad denna film dock fokuserar på, är att visa en kvinna som inte är intresserad i just det. Juliete är vacker, lockande och ute efter att ha kul, något som för henne inte direkt har att göra med att “bli ihop”, något som krockar med förväntningarna från männen runt omkring henne. Karaktären Juliete balanserar, utan att hamna för mycket på någon av dessa sidor, mellan en kvinnlig “player” och en kvinna som inte vill vara ägd av någon man. Anledningen till att jag skriver att det inte blir för mycket av något av dessa är för att Juliete inte fungerar som någon överdriven feministisk propaganda, där männen istället hamnar i underkuvande. Istället blir det en ganska realistisk krock mellan filmens mäns förväntningar på Juliete och Julietes verkliga vilja.

När jag analyserar filmens teman, så måste jag ändå erkänna att jag överdriver. Och gud skapade kvinnan... är inte en jättebra film. Det är en ganska överskådlig bild av könsförhållanden och den utforskar inte riktigt sammandrabbningen mellan monogami och ren lust på intellektuell nivå. Därför känns filmen aningen tom och ytlig och rent emotionellt rycks jag inte riktigt med förrän i de sista tio minuterna, i en laddad, men ganska rogivande mambosekvens. Med Saint-Tropez som miljö (generellt anses detta vara filmen som gjorde platsen till ett fashionabelt resmål) och med färgstarkt och utforskande foto av den kvinnliga kroppen (givetvis i mångt och mycket tack vare en spektakulär Bardot) är detta en ganska bra flukt på den klassiska franska filmen som vi känner igen den, innan den franska nya vågen tog fart — det är smuttigt, elegant och färgerna är fylligare än någonsin. 2½/5

Aguirre - Guds vrede (1972)

Originaltitel: Melancholia
Tyskland/Färg/93 min

Regisserad av Werner Herzog
Skriven av Werner Herzog
Medverkande: Klaus Kinski, Helena Rojo, Del Negro, Ruy Guerra, Peter Berling, Cecilia Rivera m.fl.

WERNER HERZOGS speciella äventyrsfilm är en ren fröjd för ögat. Delvis för dess vackra miljö i ett gröntonat och regnigt Peru, men även för dess märkbara spontanitet; lite av ett Dogme 95-aktigt verk signerat två blådårar, med ett arbetslag på drygt åtta personer. Även om varken dårskap eller spontanitet kopplas samman med just en ren fröjd för ögat, är det väldigt underhållande att se en film som denna. Man kan nästan märka av, bara genom att ta en titt på en scen som dröjer kvar lite för länge (om du hade varit Hollywood-regissör) på en flod vars våldsamma strömmar bara fortsätter och fortsätter, att filmen är gjorda av en udda, men tillika även väldigt intressant person.

Werner Herzog är en av männen jag kanske något ojust refererar till som blådårar även om det ligger lite sanning i det, om man ska ta en titt på den relation Herzog hade med den andre blådåren — en man vid namn Klaus Kinski, mannen i rollen som titelns Aguirre. Denna film kom att bli starten på en 15 år lång och stormig relation mellan de två, stundtals kantat av våldsamheter. Några kära minnen de två har från just denna film, är exempelvis (enligt ryktena) hur Herzog hotat med att döda Kinski och sedan han själv om Kinski skulle hoppa av filmen, något Kinski tydligen skulle ha hotat med att göra. Ytterligare rykten om att Herzog vid stunden viftat med en pistol för att förtydliga allvaret i hotet förekom också, såväl som det faktum att Kinski sköt mot ett bebott tält efter en bråkig kväll. En av kulorna tog bort toppen av en av statisternas finger. Vad ska man säga?

Spontaniteten består av det faktum att många av scenerna var orepeterade eller inte var menade att vara med i filmen. Vid en scen dyker exempelvis Herzogs hand upp för att hjälpa skådespelarna, efter att karaktären Flores bärstol brakat sönder. Dessutom skrevs manuset tydligen på två och en halv dagar, samtidigt som man inte gjorde något storyboard för en enda scen i hela filmen — allt filmades och utformades spontant. Dessutom gjordes filmen med en kamera Herzog stulit från hans filmskola, men det kanske inte hör till saken.

Hursomhelst är dessa grejer i detta sammanhang inte dåligt — filmen Aguirre - Guds vrede är en film om galenskap och att utföra något utan planering, därav lysande att göra filmen på samma sätt. Herzog har för mig varit en ganska ojämn regissör, något som kanske beror på att jag mest sett hans senare verk, men jag kan nu säga att Herzog numera ligger mer på den positiva sidan och jag tror jag är villig att förlåta honom för Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans. 4/5

Melancholia (2011)

Originaltitel: Melancholia
Danmark & Sverige/Färg/130 min

Regisserad av Lars von Trier
Skriven av Lars von Trier
Medverkande: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, Kiefer Sutherland, Charlotte Rampling, John Hurt, Alexander Skarsgård m.fl.

AKT 1, "OM YTTERSTA DOMEN": ”Gräset är alltid grönare på andra sidan” brukar det låta. Ett ironiskt uttryck som i all sin trivialitet lyckas sammanfatta hela den moderna människofilosofin. Ångesten, som ju har fått så fasanfullt många skrifter tillägnad sig, uppkommer i att vi känner oss otillräckliga; men också för att livet upplevs lika otillräckligt det. Vad människan söker – åtminstone nu, i det postmoderna samhället – är de stora berättelserna. Men de stora berättelserna är döda. Berättelser om riddare som räddar jungfrur från drakar är ur tiden. Detsamma kan sägas om romantikens svällande kärlekshistorier och bröderna Grimms allegoriska folksagor. Ja, sedan en tid tillbaka blev det till och med ok att misströsta gud. Ja, nu är det verkligen synd om människorna.

De två systrarna i Melancholia, Justine och Claire, önskar också att gräset var grönare på andra sidan. Att de stora berättelserna verkligen fanns där någonstans. Justine (Dunst) vet att det inte är så och därför har hon gett upp i sitt letande. Claire (Gainsbourg), å andra sidan, fortsätter trotsigt leta. Genom de små berättelserna tror sig Claire också kunna uppnå de stora. Denna envishet blir i realiteten inte mer än en låtsaslek (samma lek alla människor leker) som i slutändan gör att hon skulle missa de stora berättelserna även om de dök upp mitt framför ögonen på henne. I en fiktiv verklighet – nämligen filmens – finns nämligen miraklet, den underbara sagan och alltså de största av berättelser, alldeles runt nästa hörn.

Upphovsmannen, den ofrivilliga provokatören Lars von Trier, vet detta mycket väl. Faktum är att det är hans enorma vetande som gjort honom till ”geniet” på allas läppar. När von Trier gör en film så väljer han ett koncept (såpopera eller porr eller vad tusan som helst), sönderfiltrerar dess grundprinciper och väljer därefter ut genrens finaste kvaliteter för att sedan göra en egen, fulländad, variant av temat. Kanske är det geni? Kanske bekvämlighet? Hursomhelst är Melancholia hans bidrag till undergångsfilmen. Och undergången – ja, det är väl den största berättelsen som bara tänkas kan?

von Trier vill inte längre vara ödmjuk. Amerika-trilogin verkställdes aldrig på grund av att han var trött på sitt eget kompromissande. Det gäller inte förlikningen med publiken – i hans regi har de alltid fått lida – utan med hans egna inneboende krafter. Han vet ju att han är bäst; så varför skulle han då inte visa det? Antichrist (2009) blev första steget in i den nya riktningen. Det var en skräckfilm med extra allt av det som är hårt, vackert och avskyvärt. Ändå är det mest för dess allegoriska visioner – där varje bild betyder mer än vad den föreställer – som den tar mest avstamp från tidigare alster. Det är också detta som framförallt knyter den samman med von Triers nya film, vars stil är snarlik.

AKT 2, "OM FILMENS FANTOMER": I Melancholia är dock allegorierna mycket mer överflödande. Blixtar reser sig i slow-motion upp från jorden, mytologiska vålnader gör sig påminda, Richard Wagners Tristan och Isolde dånar ur skyn och – framförallt – den blå planeten med samma namn som filmen kommer närmare och närmare Jorden. En säker undergång är att vänta. Att innebörderna är många vittnar om den nya von Trier: den intellektuella. Han som inte har setts till sedan före de internationella framgångarna började gro.

På återbesök dyker likväl då och då den banala von Trier upp ur sin grop och lägger ett plumpt skämt tillägnat kritikerna. Även en nykomling, den räddhågsna von Trier vacklar över gräset. För första gången tycks han agera efter vinden och låtit sig påverkas av kritik. Jag hänsyftar på de omöjliga mothuggen som kom i samband med Antichrist, då det i vid sidan av von Triers egna klantiga utlåtanden, spreds ut att karln var kvinnohatare. Men om någonting sådant någonsin misstänkts kan Melancholia alltså fungera som ett motinlägg.

Här är kvinnorna uppenbart de enda som verkar ha själsliv att tala om, och som inte bara okritiskt agerar reflexivt utefter samhällets sociala lagar. Det är uppenbart att de olika manliga karaktärerna har inkluderats just för att ytterligare poängtera kvinnornas själsliga mod och framåtanda (vilket förstås i detta sammanhang inte tvunget är goda egenskaper). Här finns dussinmänniskan Michael (Skarsgård), den otillräkneliga tölpen Dexter (Hurt) och den falska girigburken Jack (Stellan Skarsgård).

Slutligen den till synes oförarglige, men i själva verket allra värsta: den intellektuella John (Sutherland) som fullständigt uppslukats av ett förledande modernt samhälle – det som filmens kvinnor (och där ingår för övrigt också Charlotte Ramplings karaktär Gaby) så inbilskt hatar för dess brist på grönt gräs. John är därmed den största av fegisar och han gömmer sig bakom skenbar makt. Som en frisk fläkt finns också ett barn, Leo (Cameron Spurr), vars symboliska och tematiska roll möjligtvis är filmens allra viktigaste. Genom honom framhävs hur filmens problematik en av vuxen sort och att ångesten är en konstruktion, men han markerar också barnets absoluta tilltro till de vuxna och hur barnslighetens optimism aldrig kommer vinna i kampen mot svårmodets pessimism.

SISTA AKTEN, "OM FÖRSTÅND OCH VANVETT": Någonstans i raderna ovan förstår man vad som är felet med von Trier – även om mitt hejdlösa engagemang för att tolka hans filmer gör det tydligt varför detta fel inte är något fel – han är en simpel människa. Eller, okej då: ett simpelt geni. Han är simpel för i någon mening är hans filmer, hur sjukt det än låter, förutsägbara. Förutsägbara inte i den betydelsen att man vet vad som kommer härnäst; men i betydelsen att han vägrar vägra jippo. Spektakelidealet har varit till von Triers fördel som kändis, men nackdel som konstnär. Även om hans fruktkorg är så kolossalt stor att man aldrig vet om han ska plocka fram äpplen eller kaktusfikon, så blir reaktionen oavsett ”åh, typiskt honom!”

Man kan tolka en film som Melancholia (och det är väl det jag nu gjort – snarare än att jag har recenserat den) men tolkningen kommer då tvunget inbegripa det stora egot hos upphovsmannen. Det är auteurteori för skvallerpressen. Och det låter kanske hårt, men även om det må vara hänt att von Trier är en egocentrisk toffelhjälte så är det också kanske just det som gör att han vågar ta så mycket i anspråk, film efter film. Säger man att han är modig för att han vågar töja på gränserna har man hundraåttio grader fel. Han gör mästerverk för att han inte vågar annat. Med andra ord: han är inget geni för att han behärskar filmmediet – vilket han förvisso gör (men det gör också många andra) – utan för att han är en räddhare.

Och vad gäller Melancholia, för övrigt hans bästa sedan Breaking the Waves (1996), går det som vanligt inte att värja sig. Och det spelar egentligen inte ett dugg roll – för den eskapistiska upplevelsen – vad det hela egentligen handlar om. Människorna lider. De käftar i mun på varandra. De orkar inte anpassa sig. De väntar på någonting stort. Kanske undergången? Och vem kan då klandra de för någonting sådant? Och ännu viktigare: vem orkar egentligen bry sig? Antagligen skulle von Trier hålla med om det sistnämnda. För det är bara en film och det är fint så.

Jag tror att von Trier hör till de få förmågor som har förstått att en film inte är på liv och död, utan utav slagen konst eller underhållning. ”Ars gratia artis.” Anledningen till mina misstankar är att Melancholia kan uppfattas som båda sublim konst och drabbande underhållning. Åtminstone för den som tillhör filmens målgrupp. Den skara propra människor på jakt efter både fägring och hjärngympa. Och de andra får hålla tyst. Geniet talar. 4/5

Chinatown (1974)

Originaltitel: Chinatown
USA/Färg/130 min

Regisserad av Roman Polanski
Skriven av Robert Towne & Roman Polanski
Medverkande: Jack Nicholson, Faye Dunaway, John Huston, Perry Lopez, John Hillerman, Darrell Zwerling m.fl.

KLAGANDE TRUMPETER, MYSTIK OCH FRANK SINATRA-KLÄDER är det som präglar denna gammalmodiga film, som bara kan ses som en hyllning till film noir. Med Chinatown bidrar dock även Roman Polanski med en hel del skillnader i genren, något vi sällan ser i dåtidens barska, mörka och evigt tuffa karaktärer.

Chinatown handlar om privatdeckaren J.J. Gittes (givetvis utsökt spelad av Nicholson), som ursprungligen ska undersöka ett fall om otrohet, som senare visar sig ha en alltmer ondskefull och makaber grund. Polanski och Robert Towne har här, med ett oerhört träffsäkert manus (manuset var ursprungligen hela 300 sidor), lyckats frambringa ett praktexemplar på bra manusförfattarskap. Spänningen ligger alltid i, trots att filmen går i över två timmar, och anknyter till såpass "tråkiga" saker som vattenverk, fast med sådan spänning och nyfikenhet du aldrig trodde du skulle känna för just vattenverk.

Den här typen av film älskar jag och jag vet att många med mig älskar film noir och 1930-talets gangsterstuk. När det i nuläget råder sådan oerhörd brist på denna typ av film, är det ett rent nöje att sätta på Chinatown. Det är allt det där du älskade med den typen av filmen och lite till. Dessutom kommer Polanski med en hel del vändningar i filmen, som du absolut inte kan ha förväntat dig om du inte besitter en deckarhjärna av guld. Att Polanski själv dyker upp i filmen och låter vår hjälte gå med bandage på näsan för nästan hela resten av filmen, sånt är ju bara väldigt kul.

Jag skulle däremot inte sätta ett högt betyg på en film som enbart ter sig vara spännande. Spänning är en dygd; det är nästan obligatoriskt att tittaren åtminstone måste intressera sig för vad som komma skall i nästa scen. Detta klarar givetvis Chinatown felfritt, men tilläggsvis är Chinatown något definitivt djupare än så. Efter nästan två timmar av Polanskis otvivelaktiga spänning, vänder Polanski på hela scenariot och det förefaller ganska tydligt att tanken då inte bara var att skapa spänning. Slutet, som härrör från Polanskis egna dunkla minnen från mordet på hans fru Sharon Tate 1969, ger en oerhörd kontrast i Chinatown, vars titel och teman vidrör allt från total spänning, otur och känslan av att vara ute på djupt vatten i något man inte helt förstår.

Chinatown kom att bli den sista filmen Polanski gjorde i USA. Därefter tog rabaldren om det sexuella utnyttjande Polanski gjorde sig ansvarig för verkligen fart. Chinatown är dock en lysande film och kunde inte göra sig bättre i Los Angeles. I en stad där drömmar, stjärnor, tragedi och märkligheter går hand i hand, sätter filmens fina foto tillsammans med musiken, skådespelarna och framför allt regin en slags hypnotiserande, skräckinjagande och väldigt spännande bild av deckarhistoria; en typ av deckarhistoria ingen gjort innan och som ingen kommer göra efter just Chinatown. 5/5