Adaptation. (2002)

Originaltitel: Adaptation.
USA/Färg/114 min

Regisserad av Spike Jonze
Skriven av Susan Orlean, Charlie Kaufman och Donald Kaufman
Medverkande: Nicolas Cage, Tilda Swinton, Meryl Streep, Chris Cooper, Jay Tavare, Litefoot m.fl.

MAN KAN DEFINITIVT SÄGA att Charlie Kaufman tar manusskrivande till en helt ny nivå. Helt utan spärrar för vad som är verkligt och overkligt, skriver han berättelser om folk som hittar en portal in i en känd skådespelares huvud och ett tidigare par som bestämmer sig för att radera varandra ur sina minnen. När Kaufman kommer med Adaptation. (2002), vet man alltså att man har något ytterst udda, men för den delen ytterst bra, film framför sig.

Adaptation. handlar om en fiktiv variant av Kaufman själv, som nog ändå stämmer överens en hel del med han själv. Han är agorafobisk, grubblar konstant, överanalyserar saker och ser bara det dåliga i han själv och hans omgivning. Hans självkänsla är knappast på topp, men ändå är han ett geni i Hollywood, som fått uppdraget att skriva ett manus baserat på boken The Orchid Thief av Susan Orlean (Streep). Orlean är på ytan en vanlig, smart journalist för The New Yorker, men under ytan finns en kvinna som är väldigt uttråkad över sin vardag, sitt liv och sitt äktenskap. När hon skriver The Orchid Thief, kommer hon i kontakt med den sluskiga, förvisso vänliga, men lite märkliga John Laroche (Cooper). Laroche roar sig med att ta utrotningshotade orkidéer från ett reservat med sina seminolvänner. Detta slutar i en arrest, vilket blir grogrunden till Orleans bok. Orleans fascination över denna udda Laroche och hans vurm över orkidéer, sår fröet till en stark förtrollning; den gnutta äventyr hon begär och bara finner i träskmannen Laroche. Medan detta starka känsloutbyte sker någonstans i Florida, fortsätter Kaufman med sitt emotionella krig mot sig själv, alltmedan hans utåtrikade, men mindre talangfulla, manusskribent till brorsa Donald "plågar" honom med naiva frågor och komiska utspel. Charlie drabbas av total skrivblockering och Donald kommer med förslaget att tala med Orlean själv, något som leder till att de båda sidorna kolliderar i en blandning av djärvhet, grubblerier och märklig skönhet.

Vad Kaufman framställer i ett manus som detta, är helt fenomenalt. Inte nog med att de flesta karaktärer faktiskt existerar på riktigt, så har han dessutom skapat en fiktiv bror åt sig själv, Donald. Cage gör här en lysande prestation som de vitt skilda tvillingbröderna och lyckas markant, men ej overkligt, sära på dem, trots att de ser precis likadana ut. Det är dock inte bara Cage som briljerar i denna film. Streep är bra som vanligt, men prestationen av Cooper (den som senare gav honom en välförtjänt Oscar) är väldigt fängslande och det sättet han kaptiverar hela sin publik i sin metaforiska besatthet av naturens fägring, är stundtals väldigt egendomlig, men väldigt fängslande.

Det finns faktiskt inte mycket att säga om den här filmen, mer än att den är väldigt bra. Jag vill lämna dig med öppna ögon och se på filmen som den är. Mina ord kommer nämligen inte riktigt kunna ge den här filmen upprättelse, utan det är Kaufmans ord i manuset som gör filmen till vad den är. Filmen ger plats åt en kärlek, syskonkärleken, som sällan faktiskt speglas i filmer (förutom möjligtvis Disney-filmer i stil med Björnbröder (2003)) och filmtitelns tvetydighet, blandat med alla orkidéer, sociala svårigheter och all skönhet filmen besitter, blir en mycket lyckad blandning av känslor som enbart en prick som Kaufman kan få ihop. Därmed sagt att du aldrig kommer se en film som Adaptation., eftersom Kaufman ständigt fortsätter överträffa sig själv. 4½/5