De sju samurajerna (1954)

Originaltitel: Shichnin no samurai
JAPAN / SVART-VIT / 202 min

Regisserad av Akira Kurosawa
Skriven av Akira Kurosawa, Shinobu Hashimoto, Hiedo Oguni
Skådespelare: Takashi Shimura, Toshirô Mifune, Yoshio Inaba, Seiji Miyaguchi, Minoru Chiaki, Daisuke Katô m.fl.

DE SJU SAMURAJERNA kan vara någonting av de svåraste att ta sig igenom. Över tre timmars speltid, inte särskilt mycket "action", jämfört med dagens Hollywood-produktioner, och dialog på enbart japanska, som jag nog inte är den enda att inte förstå ett jota av. Men... Jag såg hela filmen, gjord utav Japans störste filmprofil, och jag ångrar inte en sekund av tiden som jag spenderade på att se filmen. Det här är så annorlunda från ytliga och action-smetiga rullar som man kan komma nästan.

Filmen handlar, i stort sett, om en liten by, någonstans i Japan, blir årligen plågade och hemsökta utav ett gäng med hänsynslösa banditer, som stjäl all mat de odlat, vilket gör att de nästan inte kan överleva. Men så lyckas de anlita sju stycken fruktade samurajer, som ska skydda deras by. Skådespelarna, som jag givetvis inte kände igen ett enda namn, då speciellt samurajerna, är briljant spelade av karaktäristiska och säregna skådespelare. Allt folk i byn känns dess värre som usla skådespelare, det känns nästan som att den store Akira Kurosawa skrikit till dem; "Okej, nu ska ni gråta och skrika så mycket ni bara kan, och så högljutt som möjligt". Men detta påverkar självklart inte helhetsintrycket någonting, utan allt det andra känns helt "mind-blowing" och estetiskt snyggt att statisternas skådespel är mer än förlåtligt. Akira Kurosawa har lyckats skriva ihop ett mästerligt manus som har inspirerat många amerikanska western-filmer, som till exempel 7 vågade livet (1960), och det här är ingenting annat än ett banbrytande mästerverk, för sin tid. Än idag kan vi, alltså de som kan njuta av ett tre och en halvtimme lång svart-vit rulle på japanska, förundras och imponeras av både ett intressant manus och ett mäktigt foto, som gör det här till en av de mest minnesvärda filmupplevelserna någonsin. Jag skojar inte.

VAD SOM är lite märkligt med filmen är att det inte riktigt finns någon kvinnlig huvudroll, även bland de mest notoriske karaktärerna av bybefolkningen, vilket kanske var lite naturligt när man skulle göra en äventyrs/action-film för femtio år sedan, men det behöver inte vara någonting negativt med det (ledsen, alla feminister). Istället har Kurosawa blandat ihop alla filmens element på ett hedersvärt sätt, som gör att efter filmens slut är det svårt att finna superlativ nog att prisa filmen med. Jämför bara med Den siste samurajen (2003) med vår kommersielle världskändis Tom Cruise, där allt bara handlar om häftiga action-scener och ytligheter, så är Kurosawas genialiska film en sån stor kontrast att man inte kan låta bli att hänföras. Jag är övertygad om att många, speciellt tillhörande den yngre målgruppen, inte kommer kunna uppskatta den här filmen, av olika skäl; så som att det är svart-vitt, för lite action, inte någon amerikansk hjälte, men det är bara synd för dem, för i min, helt subjektiva, smak är det här en av de bästa filmerna som någonsin gjorts, och det är möjligt att det aldrig kommer att göras en lika bra film, under min livstid.

Akira Kurosawa är en regissör som jag verkligen fått upp ögonen för och är ivrig att se mer av, då det här var det första som jag fick se av honom. Känner du att du har några, 3 och en halv, timmar lediga en gråmulen dag så föreslår jag att du åtminstone ger det här mästerverket en chans. "The farmers have won. We have lost."

·····