Grey Gardens (1975)

Originaltitel: Grey Gardens
USA / FÄRG / 100 min

Regisserad av Ellen Hovde, Albert Maysles, David Maysles och Muffie Meyers
Medverkande: Edith Bouvier Beale, Edith "Little Edie" Bouvier Beale, Jack Helmuth, Brooks Hyers, Albert Maysles, David Maysles m.fl.

DOKUMENTÄRFILM HAR VÄLDIGT OFTA citerats som något mindre roligt och trist, framför allt av de yngre generationerna, kanske mest för att de vill bli underhållna och inte just se verkligheten. Jag instämmer att det finns en hel drös dokumentärer som verkligen är stentrista och som bara bär på ämnen man egentligen inte alls bryr sig om. Men så finns det andra dokumentärfilmer som jag mer än gärna vill se. Gimme Shelter (1970) och den så kallade Mods-trilogin (Dom kallar oss mods (1968), Ett anständigt liv (1973) och Det sociala arvet (1993)), den första om och med Rolling Stones och de sistnämnda om bland annat två personer tillhörande modskulturen, som håller sig på plattan och lever rövarn, helt enkelt. Sedan finns det ju en annan dokumentärfilm som jag såg för ett tag sedan, som heter Grey Gardens (1975) som även gjorde ovanstående Gimme Shelter.

Motivet för dokumentären är två kvinnor, mamma och dotter, som bor tillsammans i ett förfallet hus i ett lyxområde nämnt Grey Gardens. De är båda vuxna, dottern är väl i medelåldern och mamman är runt 70-80 år. De heter likadant. De är tämligen rika, men spenderar nästan inte ett öre på någonting. Mamman ligger nästan hela dagen i sängen. De äter glass till lunch. De gör ingenting på dagarna mer än att gå runt. De är totala enslingar. Dottern klär sig så mycket annorlundare än vad andra människor gjorde år 1975 och till och med i nutid. Och båda var släkt med Jackie Kennedy, John F. Kennedys fru innan han blev mördad i Dallas, Texas 1963. Medan Jackie Kennedy blev berömd för att ha unika och originella klädstilar på ett positivt sätt, så blev dottern i denna film, nämnd Edith "Little Edie" Bouvier Beale, berömd för sin innovativa klädstil på ett mer negativt sätt, år 1975. Nu är hon numera ansedd som "groundbreaking".

I DOKUMENTÄREN får vi följa med dessa två kvinnor genom deras rätt händelselösa vardag i det stora rucklet. Där sitter även det rätt kraftiga problemet med dokumentären. Allt eftersom det händer rätt lite i kvinnornas liv och vi endast får vittna (bland annat) flera samtal och tjafs, så känns den lite för lång och uttråkande, för att bära på detta motiv. Dock är det inte bara samtal, vi får se dottern "Little Edie" dansa, mamma Edie sjunga och en hel den andra händelser. Inte helt oförväntat, stötte filmen på problem under marknadsföringen. Folk tyckte att bröderna Maysles utnyttjade två egentligen mentalt sjuka människor, men publiken skockade sig ändå och filmen sågs av många. Nu har den dock fallit i glömska, men det här är en riktigt kultig dokumentär, ett ark av minne över en tid som vi inte får glömma bort.

Allt medan dokumentären går, ändras vår syn från de här rätt roliga kvinnorna till en alltmer tragisk vinkel. "Little Edie", som hade en strålande framtid och som såg väldigt bra ut som ung, blev fast hos en mamma som ansåg att hon behövde vara vid sin mor hela tiden, vilket skapade ett tvång för "Little Edie" och att detta kan vara resultatet av en vilja som inte fått gå genom. Monologer som "It's my mother's house and she owns it, she wanted the people she wanted in it, and she didn't want the people that I wanted in it.", "I think my days at Grey Gardens are limited. " och den smått desperata "...damn, horrible place in two years! God, if you knew how I felt, I'm ready to kill!" undrar man om man ska le eller om man ska må illa och gråta.

Det är en sak att se något riktigt fascinerande men ändå väldigt annorlunda på spelfilm, men att se dokumentär, riktiga människor, det är något alldeles annat.

····