Art School Confidential (2006)

Originalititel: Art School Confidential
USA / FÄRG / 102 min

Regisserad av Terry Zwigoff
Skriven av Daniel Clowes
Skådespelare: Max Minghella, Sophia Myles, John Malkovich, Jim Broadbent, Matt Keeslar, Joel Moore m.fl.

AV NÅGON ANLEDNING, jag kan fortfarande inte säga varför, så såg den här filmen lockande ut. Att den utspelade sig i high school- miljö lät kanske inte så lovande, men det kändes ändå som om det skulle finnas kvaliteter i en film med ett tema som denna hade. Men nej, långt ifrån. Med lätthet hyser jag istället Art School Confidential som en av de sämsta filmerna som någonsin gjorts om konst. Det är klart, somliga skulle säga att den knappast ska tas på allvar och att den hemska konsttolkningen bara är en parodi på vår egna syn på konst, men jag köper inte riktigt det resonemanget. Jag menar, om det skulle vara en parodi, så borde den väl vara rolig? - och det är den inte. Så vad försöker den egentligen säga? Att begreppet "bra konst" handlar om hur konstig konst konstnären skapar? Eller avskyr regissören Terry Zwigoff och hans filmteam rent av all konst? Antagligen är de väl bara några lustiga typer som vill tjäna pengar (varför skulle han annars ha så stora bilder på de lite mer berömda John Malkovich och Anjelica Huston på framsidan när de ändå bara spelar småroller?), men misslyckas radikalt och får tittaren att istället tänka konstiga tankar om konst som jag inte alls tycker känns relevanta i ett nutida samhälle, där vi snarare än att hävda att konstbegreppet borde förminskas, tycker att det borde utvidgas. Hela filmens budskap känns alltså lite underligt för mig, och även om det inte påverkar filmens värde någonting egentligen, så gjorde det mig smått irriterad. Men förutom att Art School Confidential är ett uttalande om konst, så är det en film också. Jag tänkte prata lite om den...

Efter en inte allt för illavarslande inledning så har vi lärt känna historiens hjälte, den konstnärligt lagda Jerome (Max Minghella). Han drömmer om att bli en konstnär lika stor som hans idol Pablo Picasso och det första steget för att ta sig ditt blir att söka till en konstskola. Men det verkar som om det mer handlar om att hitta en snygg tjej än att nå konstnärlig framgång. På skolan så är det särskilt en viss nakenmodell vid namn Audrey (Sophia Myles) som verkar falla Jerome i smaken. Han försöker förföra henne med sin konst, men en annan elev, Jonah (Matt Keeslar spelar ormen i paradiset), är mer attraktiv enligt Audrey. Själva idéen är inte någon höjdare. Mannen vi har att skylla på är Daniel Clowes som både gjort serien som filmen är baserad på och sedan även själva filmmanuset - och någon framtida talang har vi tyvärr inte. Dock så ska det då sägas att Clowes också skrivit manuset till den uppmärksammade och hyllade Ghost World (2001) (som även den är regisserad av Terry Zwigoff). Dessutom kommer en av Michel Gondry's nya filmer (Master of Space and Time (2009)) ha Clowes som manusförfattare. Jag vet faktiskt inte hur jag ska säga, Michel Gondry är för mig en av vår tids stora och det känns helt klart lite underligt att Clowes ska stå för manuset till en av hans filmer... Jag får hoppas att Clowes faktiskt är en bra manusförfattare och att Art School Condfidential bara var en stor blaffig miss.

FILMER SOM DEN HÄR får nämligen mig att må riktigt illa; som om jag aldrig någonsin skulle vilja se en film igen. Anledningen är inte hur den totalt slaktar konstbegreppet eller att handlingen är fruktansvärt fånig, även om det naturligtvis bidrar till min ångest. Nej, det värsta problemet som gör den här filmen till dålig istället för bra, är de gräsliga karaktärerna. Visst, ibland har en film ett syfte med att göra karaktärer jobbiga, men i det här sammanhanget finns det ingen anledning i världen att göra samtliga karaktärer till deprimerade svin. Resultatet blir att du som tittare åker på en massa omotiverad sorg. Jag vill allvarligt talat inte bli ledsen när jag ser en komedi. Audrey, förslagsvis, är en lövtunn karaktär som enbart gillar killar som kan måla bra. Värst av alla är dock Jimmy (Jim Broadbent) som bor i en skitig lägenhet och sitter och dricker öl hela dagarna. Ditt får Jerome komma ifall han vill spy på golvet. Sedan blir det också lite för mycket karaktärer, några karaktärer som till en början presenteras som om de vore viktiga karaktärer får bara vara med i någon enstaka scener innan de tydligen inte längre får plats i filmen, vilket gör att det känns väldigt onödigt att de över huvud taget kom med i filmen. Vince (Ethan Suplee) som är Jerome's filmgalna rumskompis är däremot lite väl mycket med och får nästan en helt egen sidohistoria, vilket känns helt omotiverat. Skulle gissa att det gick ganska bra att ha det så i serieformatet, men här går det onekligen inte. Ett sätt att få det att fungera hade varit att bearbeta karaktärsstudien lite, för den är i övrigt väldigt svag.

MEN EN KOMEDI som det är, så kanske många skulle säga att alla dessa detaljer är oviktiga. Men det är de inte då de faktiskt krävs för att filmen över huvud taget ska bli rolig. Just det, Art School Confidential är inte rolig, inte ens nära på. Jag menar, hur skulle en så här deprimerande film över huvud taget KUNNA vara rolig? Det är klart att det finns skämt, det finns faktiskt en massor av dem, men de gör ingen effekt och inte en endaste gång ryckte jag på läpparna, fast jag försökte. När skämten också dras såpass hastigt och lustigt att man knappt hinner reagera så blir det ju knappast bättre. Till skillnad ifrån många tonårskomedier har dock Art School Confidential en yta som känns väldigt smart. Man kan lätt tro att filmen skulle kunna vara en blandningen av konstnärliga bilder och intelligent humor. Det är den förstås inte utan näst intill precis lika IQ-befriad som så mycket annat.

·