Originaltitel: Dawn of the DeadITALIEN / USA / FÄRG / 126 min
Regisserad av George A. Romero
Skriven av George A. Romero
Skådespelare: David Emge, Ken Foree, Scott H. Reiniger, Gaylen Ross, David Crawford, David Early m.fl.
GEORGE A. ROMERO HAR ÅTSKILLIGA GÅNGER utsetts som den bästa regissörer av zombiefilm, vilket är en rejäl underdrift. Romero är inte bara den bästa regissören inom zombiefilmen, han är otvivelaktigt en av de bästa regissörerna inom skräckfilmen och en av de första regissörerna att förstå kopplingen mellan skräckfilm och kommentarer om samhället. I Night of the Living Dead (1968) gav han oss en närmast dokumentär upplevelse som ställde oss frågor, inte bara om rasism och rasfrågor, men även om rädslan för atombomben och total undergång. Nu är ju Night of the Living Dead tveklöst en av mina absoluta skräckfavoriter, men det var med Dawn of the Dead (1978) som han på allvar gastkramade publiken som annars kände sig så trygga i samhället.
I Dawn of the Dead tar inte Romero upp rasfrågor, som han gjorde i föregångaren. Den här gången tar han upp den vanliga medborgarens besatthet i konsumering. Därtill sträcker sig flera andra trådar, såsom i Night of the Living Dead, vad människan får för idéer under undergång och bjuder även på en sådan där svart humor som skräckfilm inte skulle klara sig så långt utan. Det går nämligen inte fullt ut att visa något som är tänkt att skrämma folk om man inte på något håll får skämta till det lite.
TVÅ POLISER FRÅN SWAT (Ken Foree och Scott H. Reiniger), en helikopterman samt en kvinnlig verkställande direktör för TV tar sin tillflykt till ett zombiesmackat köpcenter, då köttätarna på allvar bryter lös från alla håll och kanter. Mer handling är det egentligen inte, men för just en zombieinvasionsfilm är inte det själva grejen. I köpcentret möter gänget på en del problem. Zombies går på tomgång överallt runt i köpcentret och de långa sträckorna mellan butikerna gör det livsfarligt för varje gång att springa över till från en butik till en annan. Fullt beväpnade väljer de att röja bort lite zombies, så att de kan få en trygg tillvaro.
Allt medan filmen går, börjar människorna att göra det allt tryggare för sig själva. De inreder rum, stjäl mat och dryck från alla butiker, samt kläder och annat för att göra det hela hemtrevligare. Och det är bland annat här kommentaren finns för vårat konsumerande samhälle. Att vi köper saker i tron om att det gör oss så mycket tryggare och lyckligare, fast zombiesarna ligger och pressar på dörrar och fönster utomhus och som vilken sekund som helst kan bryta sig in i vad som bara kan kallas en riktig "zombie-svärm". Allt mer problem händer och rör runt i deras lugna tillvaro inne på köpcentret och de börjar inse att vilken sekund som helst kan deras sista kapitel vara nära. Ingen får göra deras tillvaro mindre skyddad, vare sig det är zombies eller vanliga människor.
FILMEN SKILJER SIG PÅ FLERA HÅLL från den riktiga skräckfilmen vi känner igen. Filmen är över två timmar, vilket är väldigt ovanligt för skräckfilm. Filmen bär på en satir över våran "trygghetskonsumtion", vilket också är väldigt ovanligt. Men tricket är att George A. Romero använder sig av zombies för att få fram sina rätt dystra budskap om hur samhället ibland är något som vi inte trott det var. Han använder sig också en hel del av så kallat "zombie violence". Huvuden som exploderar och annat snaskigt är rena vardagsmaten i de rätta scenerna, vilket är väldigt bra genomförda och tillfixade. Pionjären inom slafseffekter, Tom Savini (From Dusk Till Dawn (1996)), gjorde här sitt kanske mest berömda jobb någonsin, med skrämseleffekter som fortfarande chockerar. Riktiga djurinävlor med fulla hinkar av fejkblod blir några riktigt grisiga effekter, men på något håll når inte effekterna till den grad att man verkligen inte orkar mer. Det mesta, tack vare att Romero även skänker lugna scener; samtal mellan de inlåsta i köpcentret och även skrämmande vyer på zombies som bara vaggar fram i stora stråk, arméer, på väg på just köpcentret, där våra hjältar befinner oss.
Så egentligen är det här någonting mycket mer än bara en skräckfilm. Det är djupa, men betydelsefulla meningar med zombiesarna, våldet och media och är en film som inte bara ger dig ryggen full av kårar, utan som även ger dig tillfällen att småle, i stunder du helst skulle vilja skrika. Dawn of the Dead (1978) är så mycket mer än bara en skräckfilm. Det är en satir som helt enkelt skrämmer skiten ur dig.
·····
I Dawn of the Dead tar inte Romero upp rasfrågor, som han gjorde i föregångaren. Den här gången tar han upp den vanliga medborgarens besatthet i konsumering. Därtill sträcker sig flera andra trådar, såsom i Night of the Living Dead, vad människan får för idéer under undergång och bjuder även på en sådan där svart humor som skräckfilm inte skulle klara sig så långt utan. Det går nämligen inte fullt ut att visa något som är tänkt att skrämma folk om man inte på något håll får skämta till det lite.
TVÅ POLISER FRÅN SWAT (Ken Foree och Scott H. Reiniger), en helikopterman samt en kvinnlig verkställande direktör för TV tar sin tillflykt till ett zombiesmackat köpcenter, då köttätarna på allvar bryter lös från alla håll och kanter. Mer handling är det egentligen inte, men för just en zombieinvasionsfilm är inte det själva grejen. I köpcentret möter gänget på en del problem. Zombies går på tomgång överallt runt i köpcentret och de långa sträckorna mellan butikerna gör det livsfarligt för varje gång att springa över till från en butik till en annan. Fullt beväpnade väljer de att röja bort lite zombies, så att de kan få en trygg tillvaro.
Allt medan filmen går, börjar människorna att göra det allt tryggare för sig själva. De inreder rum, stjäl mat och dryck från alla butiker, samt kläder och annat för att göra det hela hemtrevligare. Och det är bland annat här kommentaren finns för vårat konsumerande samhälle. Att vi köper saker i tron om att det gör oss så mycket tryggare och lyckligare, fast zombiesarna ligger och pressar på dörrar och fönster utomhus och som vilken sekund som helst kan bryta sig in i vad som bara kan kallas en riktig "zombie-svärm". Allt mer problem händer och rör runt i deras lugna tillvaro inne på köpcentret och de börjar inse att vilken sekund som helst kan deras sista kapitel vara nära. Ingen får göra deras tillvaro mindre skyddad, vare sig det är zombies eller vanliga människor.
FILMEN SKILJER SIG PÅ FLERA HÅLL från den riktiga skräckfilmen vi känner igen. Filmen är över två timmar, vilket är väldigt ovanligt för skräckfilm. Filmen bär på en satir över våran "trygghetskonsumtion", vilket också är väldigt ovanligt. Men tricket är att George A. Romero använder sig av zombies för att få fram sina rätt dystra budskap om hur samhället ibland är något som vi inte trott det var. Han använder sig också en hel del av så kallat "zombie violence". Huvuden som exploderar och annat snaskigt är rena vardagsmaten i de rätta scenerna, vilket är väldigt bra genomförda och tillfixade. Pionjären inom slafseffekter, Tom Savini (From Dusk Till Dawn (1996)), gjorde här sitt kanske mest berömda jobb någonsin, med skrämseleffekter som fortfarande chockerar. Riktiga djurinävlor med fulla hinkar av fejkblod blir några riktigt grisiga effekter, men på något håll når inte effekterna till den grad att man verkligen inte orkar mer. Det mesta, tack vare att Romero även skänker lugna scener; samtal mellan de inlåsta i köpcentret och även skrämmande vyer på zombies som bara vaggar fram i stora stråk, arméer, på väg på just köpcentret, där våra hjältar befinner oss.
Så egentligen är det här någonting mycket mer än bara en skräckfilm. Det är djupa, men betydelsefulla meningar med zombiesarna, våldet och media och är en film som inte bara ger dig ryggen full av kårar, utan som även ger dig tillfällen att småle, i stunder du helst skulle vilja skrika. Dawn of the Dead (1978) är så mycket mer än bara en skräckfilm. Det är en satir som helt enkelt skrämmer skiten ur dig.
·····
3 kommentarer:
Oj, oj, oj vad jag längtar efter min beställda box från discshop nu! Denna recensionen fick mig verkligen att tända till. Väldigt bra skriven för övrigt.
Det är en ära att få folk att bli intresserade. Den här bara måste du se, samt de två andra filmerna om köttätare som inte låter något komma i vägen.
Apropå kommentarerna om rasism: Enligt Romero var "rasismen" i Night aldrig något som han reflekterade över när filmen gjordes, utan detta är någonting som andra har tolkat in i filmen i efterhand. Jag skulle i så fall vilja hävda att han var betydligt tydligare med de rasistiska undertonerna i Dawn. (Rasist-snuten som skjuter "svartingar" hejvilt i början. Budskapet skulle i s f vara att folk inte kan släppa sina fördomar om andra, ens när man verkligen skulle behöva samarbeta för att över huvudtaget överleva. Väldigt träffsäkert, säger jag.)
Skicka en kommentar