En kärlekshistoria (1970)

Originaltitel: En kärlekshistoria
Sverige/Färg/115 min

Regisserad av Roy Andersson
Skriven av Roy Andersson
Medverkande: Ann-Sofie Kylin, Rolf Sohlman, Anita Lindblom, Bertil Norström, Lennart Tellfelt, Margreth Weivers m.fl.

ATT FÖRSÖKA SKAPA en Alla hjärtans dag-filmlista på en svensk filmhemsida utan att nämna Roy Anderssons En kärlekshistoria borde vara straffbart. Efter alla tusentals kärleksfilmer som dyker upp världen över, inte allra minst från USA, torde dock den vanliga människan tro att den sanna, filmiska kärleken uppstår i ett land långt borta, bortom alla våra drömmar och vildaste fantasi. Vi behöver dock aldrig korsa vårt lands gränser för att finna en kärlekshistoria så stark, så äkta och så uppriktig, att vi faktiskt börjar tvivla över om ung tonårsromans faktiskt kunnat porträtteras bättre.

Roy Andersson har gjort en film där han satt våra unga tonåringar Annika och Pär i det samtida socialdemokratiska Sverige på 1970-talet, i ett klimat härjat av vuxna som, trots sin ringa ålder och påstådda visdom, inte kommit mycket längre än vad Annika och Pär gjort. När man läser filmens titel och skådar den tidslösa bild som fått fånga hela filmens själ sen dess premiär, får man ofta för sig att En kärlekshistoria enbart är just en kärlekshistoria. Anderssons debutfilm är däremot mycket mer än så och det är i hans avskalade sätt och i den kontrast som finns mellan ungdomar och resten av världen, som mycket av det fina ligger.

Pär och Annika känner oerhörd kärlek för varandra, under en tid i deras liv där ingenting annat än dem, deras kompisar och vädret spelar någon roll. Och de borde inte bry sig om någonting mer heller. Deras ansvarslösa tillvaro kopplas dock, på väldigt enkelt men desto mer kraftfullt vis, till en värld av vuxna, av föräldrar, med krossade drömmar, i blåtiror från deras egen realisms bitterhet. På så vis är Anderssons berättelse inte bara en historia om kärlek och dess överlevnad, men också om dess död, hoppets död, vittringen av känslan av att äga hela världen och att allt är möjligt. Och att kärleken övervinner allt. Och att den inte gör det.

Essensen är dock inte att det är överdådigt. Det är inte för storskaligt. Andersson har inte suttit och tänkt att han ska göra en enormt djup film. Även om han kanske gjort det, så känns det inte alls överarbetat. Hans val av scener, händelser, sekvenser av kärlek och sommarnattens Stockholm, berättar precis allting han vill berätta. Denna slags romantik till människan, naturen och livet, men även den hårda verkligheten, gör Anderssons film till inte bara ett framstående verk om kärlek och samhället. Den gör den ej heller enbart till ett magnifikt verk från Sverige. Det är en film att njutas av betydligt fler runt om i världen. Även om dess skildring av svenska samhället på 1970-talet idag kan verka passé och kanske väldigt främmande för någon som inte är från Skandinavien, tror jag gemene man kan lära sig att älska Anderssons film på precis det sättet han eller hon vill, vare sig det är för kräftskivan, samhällsskildringen eller bara ren passion i mitten av en fotbollsplan. 5/5

Melancholia (2011)

Originaltitel: Melancholia
Danmark & Sverige/Färg/130 min

Regisserad av Lars von Trier
Skriven av Lars von Trier
Medverkande: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, Kiefer Sutherland, Charlotte Rampling, John Hurt, Alexander Skarsgård m.fl.

AKT 1, "OM YTTERSTA DOMEN": ”Gräset är alltid grönare på andra sidan” brukar det låta. Ett ironiskt uttryck som i all sin trivialitet lyckas sammanfatta hela den moderna människofilosofin. Ångesten, som ju har fått så fasanfullt många skrifter tillägnad sig, uppkommer i att vi känner oss otillräckliga; men också för att livet upplevs lika otillräckligt det. Vad människan söker – åtminstone nu, i det postmoderna samhället – är de stora berättelserna. Men de stora berättelserna är döda. Berättelser om riddare som räddar jungfrur från drakar är ur tiden. Detsamma kan sägas om romantikens svällande kärlekshistorier och bröderna Grimms allegoriska folksagor. Ja, sedan en tid tillbaka blev det till och med ok att misströsta gud. Ja, nu är det verkligen synd om människorna.

De två systrarna i Melancholia, Justine och Claire, önskar också att gräset var grönare på andra sidan. Att de stora berättelserna verkligen fanns där någonstans. Justine (Dunst) vet att det inte är så och därför har hon gett upp i sitt letande. Claire (Gainsbourg), å andra sidan, fortsätter trotsigt leta. Genom de små berättelserna tror sig Claire också kunna uppnå de stora. Denna envishet blir i realiteten inte mer än en låtsaslek (samma lek alla människor leker) som i slutändan gör att hon skulle missa de stora berättelserna även om de dök upp mitt framför ögonen på henne. I en fiktiv verklighet – nämligen filmens – finns nämligen miraklet, den underbara sagan och alltså de största av berättelser, alldeles runt nästa hörn.

Upphovsmannen, den ofrivilliga provokatören Lars von Trier, vet detta mycket väl. Faktum är att det är hans enorma vetande som gjort honom till ”geniet” på allas läppar. När von Trier gör en film så väljer han ett koncept (såpopera eller porr eller vad tusan som helst), sönderfiltrerar dess grundprinciper och väljer därefter ut genrens finaste kvaliteter för att sedan göra en egen, fulländad, variant av temat. Kanske är det geni? Kanske bekvämlighet? Hursomhelst är Melancholia hans bidrag till undergångsfilmen. Och undergången – ja, det är väl den största berättelsen som bara tänkas kan?

von Trier vill inte längre vara ödmjuk. Amerika-trilogin verkställdes aldrig på grund av att han var trött på sitt eget kompromissande. Det gäller inte förlikningen med publiken – i hans regi har de alltid fått lida – utan med hans egna inneboende krafter. Han vet ju att han är bäst; så varför skulle han då inte visa det? Antichrist (2009) blev första steget in i den nya riktningen. Det var en skräckfilm med extra allt av det som är hårt, vackert och avskyvärt. Ändå är det mest för dess allegoriska visioner – där varje bild betyder mer än vad den föreställer – som den tar mest avstamp från tidigare alster. Det är också detta som framförallt knyter den samman med von Triers nya film, vars stil är snarlik.

AKT 2, "OM FILMENS FANTOMER": I Melancholia är dock allegorierna mycket mer överflödande. Blixtar reser sig i slow-motion upp från jorden, mytologiska vålnader gör sig påminda, Richard Wagners Tristan och Isolde dånar ur skyn och – framförallt – den blå planeten med samma namn som filmen kommer närmare och närmare Jorden. En säker undergång är att vänta. Att innebörderna är många vittnar om den nya von Trier: den intellektuella. Han som inte har setts till sedan före de internationella framgångarna började gro.

På återbesök dyker likväl då och då den banala von Trier upp ur sin grop och lägger ett plumpt skämt tillägnat kritikerna. Även en nykomling, den räddhågsna von Trier vacklar över gräset. För första gången tycks han agera efter vinden och låtit sig påverkas av kritik. Jag hänsyftar på de omöjliga mothuggen som kom i samband med Antichrist, då det i vid sidan av von Triers egna klantiga utlåtanden, spreds ut att karln var kvinnohatare. Men om någonting sådant någonsin misstänkts kan Melancholia alltså fungera som ett motinlägg.

Här är kvinnorna uppenbart de enda som verkar ha själsliv att tala om, och som inte bara okritiskt agerar reflexivt utefter samhällets sociala lagar. Det är uppenbart att de olika manliga karaktärerna har inkluderats just för att ytterligare poängtera kvinnornas själsliga mod och framåtanda (vilket förstås i detta sammanhang inte tvunget är goda egenskaper). Här finns dussinmänniskan Michael (Skarsgård), den otillräkneliga tölpen Dexter (Hurt) och den falska girigburken Jack (Stellan Skarsgård).

Slutligen den till synes oförarglige, men i själva verket allra värsta: den intellektuella John (Sutherland) som fullständigt uppslukats av ett förledande modernt samhälle – det som filmens kvinnor (och där ingår för övrigt också Charlotte Ramplings karaktär Gaby) så inbilskt hatar för dess brist på grönt gräs. John är därmed den största av fegisar och han gömmer sig bakom skenbar makt. Som en frisk fläkt finns också ett barn, Leo (Cameron Spurr), vars symboliska och tematiska roll möjligtvis är filmens allra viktigaste. Genom honom framhävs hur filmens problematik en av vuxen sort och att ångesten är en konstruktion, men han markerar också barnets absoluta tilltro till de vuxna och hur barnslighetens optimism aldrig kommer vinna i kampen mot svårmodets pessimism.

SISTA AKTEN, "OM FÖRSTÅND OCH VANVETT": Någonstans i raderna ovan förstår man vad som är felet med von Trier – även om mitt hejdlösa engagemang för att tolka hans filmer gör det tydligt varför detta fel inte är något fel – han är en simpel människa. Eller, okej då: ett simpelt geni. Han är simpel för i någon mening är hans filmer, hur sjukt det än låter, förutsägbara. Förutsägbara inte i den betydelsen att man vet vad som kommer härnäst; men i betydelsen att han vägrar vägra jippo. Spektakelidealet har varit till von Triers fördel som kändis, men nackdel som konstnär. Även om hans fruktkorg är så kolossalt stor att man aldrig vet om han ska plocka fram äpplen eller kaktusfikon, så blir reaktionen oavsett ”åh, typiskt honom!”

Man kan tolka en film som Melancholia (och det är väl det jag nu gjort – snarare än att jag har recenserat den) men tolkningen kommer då tvunget inbegripa det stora egot hos upphovsmannen. Det är auteurteori för skvallerpressen. Och det låter kanske hårt, men även om det må vara hänt att von Trier är en egocentrisk toffelhjälte så är det också kanske just det som gör att han vågar ta så mycket i anspråk, film efter film. Säger man att han är modig för att han vågar töja på gränserna har man hundraåttio grader fel. Han gör mästerverk för att han inte vågar annat. Med andra ord: han är inget geni för att han behärskar filmmediet – vilket han förvisso gör (men det gör också många andra) – utan för att han är en räddhare.

Och vad gäller Melancholia, för övrigt hans bästa sedan Breaking the Waves (1996), går det som vanligt inte att värja sig. Och det spelar egentligen inte ett dugg roll – för den eskapistiska upplevelsen – vad det hela egentligen handlar om. Människorna lider. De käftar i mun på varandra. De orkar inte anpassa sig. De väntar på någonting stort. Kanske undergången? Och vem kan då klandra de för någonting sådant? Och ännu viktigare: vem orkar egentligen bry sig? Antagligen skulle von Trier hålla med om det sistnämnda. För det är bara en film och det är fint så.

Jag tror att von Trier hör till de få förmågor som har förstått att en film inte är på liv och död, utan utav slagen konst eller underhållning. ”Ars gratia artis.” Anledningen till mina misstankar är att Melancholia kan uppfattas som båda sublim konst och drabbande underhållning. Åtminstone för den som tillhör filmens målgrupp. Den skara propra människor på jakt efter både fägring och hjärngympa. Och de andra får hålla tyst. Geniet talar. 4/5

Himlen är oskyldigt blå (2010)

Originaltitel: Himlen är oskyldigt blå
Sverige

Regisserad av Hannes Holm
Skriven av Hannes Holm
Medverkande: Bill Skarsgård, Peter Dalle, Josefin Ljungman, Amanda Ooms, Björn Kjellman, Adam Pålsson m.fl.

JAG VILL ALLTMER SÄLLAN klanka ner på svensk film. Ofta hör man hur oerhört kass svensk film är och man nämner gärna de allra värsta exemplen. Man väljer att bortse från kritikerrosade filmer som Man säger sitt (2009) och filmerna i den så kallade Millennium-trilogin. Dock ska nämnas att jag inte har särskilt bra koll på svensk film nuförtiden (jag har inte sett ovanstående filmer); det känns som att det mesta rent utav suger. Jag menar inte "suger" i den benämningen att det rent kvalitetsmässigt är dåligt gällande kamera och liknande, men allt känns så oerhört medelmåttigt och urtypiskt svenskt "lagom"; aldrig känns det som jag blir hänförd efter att ha sett en ny svensk film. Varför? Jag kanske helt enkelt borde se mer av de bra svenska filmerna.

Jag måste medge att Hannes Holms Klassfesten (2002) faktiskt var ganska rogivande; man visade upp en härligt tragikomisk bild av återförenandet av en klass och hur rollerna bestod än idag, trots att de alla växt upp till medelålders figurer med krossade drömmar. Himlen är oskyldigt blå är Holms senaste film och handlar om Martin som tar sommarjobb vid Sandhamn. Han tror sig ha fått ett jobb på en liten restaurang, men det visar sig att restaurangens stora industri är narkotika. Martin får nära kontakt med knarkgubben Gösta efter en ölstöld och genast börjar en slags svensk narkotikahistoria, typ Super Fly (1972) möter räkor och midsommarkransar.

Vad som genast är intressant är givetvis nykomlingen Bill Skarsgård. Med ett av Sveriges tyngsta skådespelarefternamn är givetvis pressen hög. Kommer Bill vara lika bra (om inte bättre) än sina bröder och sin far eller kommer han att "fläcka ner" efternamnet Skarsgård då han inte fått pappas skådespelargener? Ingendera. Jag är själv inte ett överdrivet stort fan av Skarsgård-familjen (Stellan tycker jag är överskattad och levererar inte särskilt mycket nu på senare dagar i mitt tycke; Alexander vet jag faktiskt inte; Gustaf Skarsgård var faktiskt ganska duktig i TV-serien Bibliotekstjuven) och kommer således inte döma Bill efter någon förutsatt "ribba." Bill går här med egna ben och således även mitt "bedömande." Bill är okej. Efter att ha sett trailern till I rymden finns inga känslor (2010) blev jag närmast orolig; killen (eller regissören) verkade ha blandat ihop Aspergers syndrom med ren konkret autism. Bill gör dock rollen som den halvt bortkomne jönsen Martin helt okej; en osäker tonåring i sitt möte med kärlek, problematiska familjeförhållanden och knark blir ändå helt okej. Därför ska belysas att Bill knappast är den svaga länken i denna film. Det är liksom hela filmen som sätter fyr på sig själv.

Manuset är direkt ointressant. Istället för en sammanhängande handling (vilket kanske kan vara svårt, verkligheten är ju knappast uppbyggd efter standardramaturgi) får vi här bara en radda med omotiverade, oengagerande scener. Det är tydligt att Holm lagt fokus på att visa den vackra skärgården, men det är på tok för mycket fokus. Vi vet att det är vackert, men kan Holm nu säga vad det var han ville med sin film? Inget direkt mål verkar finnas. Man kan undra om verkligheten egentligen såg så annorlunda ut och om det här kanske i så fall är en jättebra skildring av händelsen, men i så fall kan man undra varför Holm valt en så direkt tråkig handling. Man kan tänka sig att knark och vapen måste bli kul på bioduken, men man verkar ha glömt den verkliga spänningen som enbart uppstår i interagerandet mellan personer.

Holm har här målat upp ett slags drömscenario av "ungdomen under det vilda 1970-talet"; alla ville gå runt nakna, alla var obscena och allt var jättespännande. Det känns som att Holm här vill visa den arketypiska tonåringens värld, den jag säkert tror att många vuxna ibland längtar tillbaka till, då allt var nytt och nyfikenheten yrde, men när man själv var ganska osäker. Holm vill uppenbarligen blanda in nån slags "Martins väg mot att finna sig själv i tonårens djungel"-historia, men det hela blir bara blasé och ganska så jättetråkigt.

Himlen är oskyldigt blå har en hel del fint skådespel, men med ypperligt krystade dialoger och dåligt manus, blir det en film som tror den kan överleva på fina bilder och 1970-tal. Det krävs mer, något som jag tycker Tillsammans (2000) fångade mycket bättre. Lite blunders har alla filmer, men här känns det som Holm gjorde en stor blunder redan i skrivandet av manus; i grund och botten behövs en bra handling. Varför har Romeo och Julia överlevt alla dessa år om det inte vore för just handlingen. Nej, Holm, gör om, gör rätt.

Två roliga anekdoter är för övrigt att jag själv är med på ett håll i filmen (i en väldigt liten roll som elev i början). Dessutom kom låten Himlen är oskyldigt blå (som titeln anspelar på och som spelas flitigt i filmen) ut på 1990-talet. Om detta var ett misstag eller att Holm struntade i det och tyckte att den ändå passade i hans 1970-talsscenario, det är en fråga vi kanske aldrig kommer få svar på. 1½/5

Eleganten från vidderna - filmen om Eddie Meduza (2010)

Originaltitel: Eleganten från vidderna - filmen om Eddie Meduza
Sverige/Färg/74 min

Regisserad av Andreas Brink

"NÄR NI SITTER OCH ROAR ER åt nu och tycker det är fränt och kul och roligt, det är egentligen ett uttryck av ett barns ren, skära ångest." brukade Eddie Meduza, eller Errol Norstedt som han egentligen hette, säga det, när han beskrev den försvarsteknik han använde, när mobbarna plågade honom i skolan: att dra plumpa skämt.

Eleganten från vidderna - filmen om Eddie Meduza (2010) är dokumentären om Eddie Meduzas liv. I början kan man lätt totalt strunta i en dokumentär som denna och avfärda den som glorifiering av medelmåtta. "Musiker" som Onkel Kånkel and his kånkelbär och Björn Rosenström är knappast något som faller mig i smaken och det ska krävas ganska mycket, för att jag på riktigt ska börja intressera mig för vart musiken egentligen kommer ifrån. Däremot kan jag säga att jag är glad över att en Om jag ska vara ärlig, kan jag faktiskt säga att den äntligen kommit. Varför skulle då dokumentären om en av Sveriges mest onödigt provokativa artister, pionjären inom könsrocken och konungen av Sveriges raggar- och fulkultur, vara något jag faktiskt skulle längta till att få se?

Eddie Meduza är knappast förknippad med Sveriges finaste kultur och kommer aldrig nämnas i samma svängar som Carl Michael Bellman och Cornelis Vreeswijk. Dock tål att nämnas att han faktiskt bar en stor likhet med de Sveriges största. Inte nog med att han inte väjde för att sjunga om alkoholen och provocera, utan för att han faktiskt besatt en stor musikalisk talang. Meduza kunde spela allt från gitarr och piano, till dragspel och saxofon och kunde lätt lyssna på ett solo från en annan låt och ta ut den på gitarr. Han beskrivs även ofta som en man som kunde sätta sig ner och skriva en komplett låt precis på stället, inom loppet av några minuter. Att låtarna fick namn som Det kliar på kuken och Ge mig rövhål och handlade om att han ville ha en tjej med stora bröst eller om att stå och peta näsan var egentligen bara en slump.

Som jag nämnde, är det på ett vis tur att den här filmen kommer ut. Det är inte egentligen för att jag är ett enormt fan av Meduza och jag finner egentligen inte hans osmakliga, sjuka humor kul, men det är för att de sätter ljus på en av Sveriges kanske mest smutskastade och medvetet "overkliga" artist. Det är nämligen i separationen mellan alter egot Eddie Meduza och den verkliga Errol Norstedt, som dokumentären blir sevärd. Med hjälp av diverse sketcher och videoklipp från hemmet, till intervjuer och gamla utklipp från tidningar och annat, lyckas man påtagligt fånga Meduzas liv, förhållanden och framgång, från dess allra högsta topp, tills dess djupaste dal. Vi lär oss om hur mobbad Norstedt blev under de ständiga flyttningarna och byten av skola och varför denna Elvis-älskare egentligen, mer eller mindre, blev tvungen att göra den råa och skämtsamma musik han blev känd för. Ständigt försökte han visa sin mer allvarliga sida, den sida många av hans vänner kanske kände igen honom allra mest vid, men som aldrig riktigt fick chansen att nå ut. Vi får reda på hur pappa Errol var, hans hjärtknipande telefonsamtal till den dotter han övergivit i alla år och minnena hans son hade av att spela in de sketcher Meduza sysslade med.

Dokumentären har sina brister. Jag hade velat veta mer om hur Norstedts barndom var. Som en vän till honom nämnde, så var Norstedt egentligen en väldigt trevlig och smart människa, men som antagligen blev som han blev på grund av sin virriga barndom. Det är anekdoterna om den misshandlande styvfadern, mamman med alkoholproblemen och känslan av ensamhet i barndomen jag ville åt i Errol. Jag vill inte vältra mig i misären, utan snarare få reda på vad det var som gjorde att Errol Norstedt kom att stå på scenen full och sjunga om erektion, när han istället kunde bli den Little Gerhard han drömde om som barn. Norstedt var tydligt en man som satt inne med en väldans massa känslor, som rörde allt från självdestruktivitet till glädjen över att få folk att skratta, och jag hade på ett sätt velat se ett närmare porträtt av Errol Norstedt. Det skulle bli svårt, men det hade kunnat gå.

Liksom många självdestruktiva själar (Arthur Rimbaud, Jim Morrison, Nick Drake, med mera), är det alltid svårt att sätta fingret på personen. Överhuvudtaget är det svårt att sätta fingret på någon, eftersom en människa är så mycket mer än en mening. På just samma sätt är Errol Norstedt så mycket mer än E. Hitler och Dunder å snus. Det är just därför jag hade velat se ännu mer av personen Errol, vem han var och vart han kom från, innan det blev Meduza, innan det blev Nowles, innan det ens blev den endimensionella karaktär vi lärt känna i pressarna idag. I det virrvarr när det begav sig, skulle nog detta blivit lättare sagt än gjort. Errol Norstedt är trots allt mannen som beskrevs som han som hade 10 olika personer i sig, minst. Vad jag däremot vet, är att jag skulle velat se mer av den Errol som talade så varmt om att musik inte handlar om att bli känd; att det inte är det man ska vara ute efter. Att bara kunna behärska att spela ett instrument, sade han, är just det som är det fantastiska. 3/5

Sånger från andra våningen (2000)

Originaltitel: Sånger från andra våningen
Danmark, Norge och Sverige/Färg/98 min

Regisserad av Roy Andersson
Skriven av Roy Andersson
Medverkande: Lars Nordh, Stefan Larsson, Bengt C.W. Carlsson, Torbjörn Fahlström, Sten Andersson, Rolando Núñez m.fl.

DET VAR MÅNGA SOM GILLADE Roy Andersson debutfilm En kärlekshistoria (1970) och nog visste de att den skulle kliva in direkt i den svenska filmhistorien, men vad de inte visste var att Roy Anderssons filmer aldrig mer skulle se likadan ut. Hädanefter skulle vackra sommarbilder bytas ut mot Sverige i sitt allra kargaste väder och nykära tonåringar skulle ge plats åt äldre och betydligt gnälligare gubbar och gummor. Detta var dock inte till något dåligt, då det egentligen är dessa filmer som kommit att göra Andersson till den han: en av Sveriges mest unika regissörer.

Sånger från andra våningen (2000) är långt ifrån en glamorös saga. Andersson har här skapat något som skulle kunna kallas en överdrivet deprimerande variant av Sverige. Finansiella och sociala kriser går i hand i hand, med skumma föreställningar och bleka människor. Filmen handlar om längtan efter att bli älskad, den lilla och den stora människan och hur spröda vi människor egentligen är. Den följer ett flertal olika karaktärer och porträtterar deras problem, där den allra största olyckan beror på deras brist på ro och närhet.

När man läser min halvdassiga beskrivning av filmen, kan man lätt inse att filmens handling inte är den allra enklaste. Andersson är nämligen ute efter att få tittaren att tänka, analysera och hitta en mening själv. Filmen är i sig även inspirerad av en poet, vilket kanske gör den ännu mer svårtolkad. Det som dock är kul med just den typen av film där man får tillfälle att analysera, är att man hela tiden hittar nya meningar med allting. Eftersom Andersson aldrig säger exakt vad han menar, hittar vi flera olika budskap till handlingen. Inget är egentligen helt fel, även om vissa teorier antagligen stämmer mer än andra. Därför blir Sånger från andra våningen en film man inte bara ska se, utan diskutera om. Det finns nämligen en hel del guldkorn i själva eftersnacket och det som kanske inte lyser som en glödlampa när man väl ser filmen, kanske gör det efteråt. Plötsligt blir det inte bara en film om sorg och ångest, utan om människans desperata, taffliga försök till försoning och ageranden när livet är svårt. Filmen bäddar för debatt.

Helt givet är Anderssons värld och figurer inte för alla. Att det är medvetet tråkigt och stelt, gör att många kan tappa intresset. Det är dock just dessa scener som är guld värt i hans filmer. Han väljer att placera kameran på ett smart ställe och låta skådespelarna (som förresten är ganska okända, till filmens fördel) spela ut sina roller. Man tappar aldrig intresset, vilket beror på att karaktärerna och miljöerna är så bearbetade. Dock känns filmen aning längre än sina 98 minuter, just för att det ska vara dystert och trist. Är man dock inte öppen för att gå in på djupare tankegångar, kan de lågmälda scenerna (som till en början är riktigt underhållande) kanske te sig upprepande. Man kanske får en känsla av att filmen inte kommer någon vart. Andersson intentioner var dock nog ej heller att göra en klassiskt dramaturgisk berättelse, där det sker en upplösning i slutet som gör alla nöjda. Istället vill han visa, underhålla och ställa frågor. I sin tristess får han oss även att skratta, kanske för att han på sätt och vis driver med sina karaktärer och indirekt med oss människor. Nåväl, mycket kan granskas och analyseras. Frågan är om man någonsin kommer till ett svar.

Sånger från andra våningen är en typisk Roy Andersson-film. Även om faktiskt En kärlekshistoria ligger mig lite varmare om hjärtat, går det inte att säga emot att En kärlekshistoria trots allt är ett förstlingsverk och att Andersson här går mer och mer in i sitt patenterade rike. Det är det här som är Roy Andersson. Det tar tid för honom att göra film, han har problem med folk som vill finansiera projekten, hans berättelser är inte de lättaste och de får en inte att blomma upp i glädjerus och livsglädje. Det är dock laddat när Anderssons nästa kommer på biograferna. Han är lite av en Sveriges Stanley Kubrick; fast betydligt stelare och med gamla, griniga gubbar istället då. 3½/5

Fanny och Alexander (1982)

Originaltitel: Fanny och Alexander
Sverige/Färg/312 min

Regisserad av Ingmar Bergman
Skriven av Ingmar Bergman
Medverkande: Bertil Guve, Ewa Fröling, Allan Edwall, Pernilla Allwin, Jarl Kulle, Jan Malmsjö m.fl.

LÅT SÄGA ATT du av ett misstag läser det här. Du är över huvud taget inte intresserad av film och du kan inte alls förstå varför du hamnade med denna text framför din näsa. Ta då ändå, för det vore ju onödigt att låta tillfället gå förlorat, till mitt råd att om du någonsin får för dig att du ska sätta dig in och "förstå" film – så börja här. Börja med Ingmar Bergmans magnifika magnum opus, hans mastodontiska saga, Fanny och Alexander.

Låt oss för ovanlighetens skull börja med just Ingmar Bergman. Ingen kommer rynka på näsan om jag säger att han är Sveriges genom tiderna viktigaste och skickligaste "auteur." Han är alltså inte bara en filmskapare – han är sina filmers upphovsinnehavare i en starkare bemärkelse. I praktiken innebär det att han kan ta många friheter som en annan regissör inte skulle våga ta. Detta, i kombination med att han under årets lopp (tack vare lovord och internationella utmärkelser) lyckats uppnå en synnerligen hög status, har resulterat i en film med enorma konstnärliga ambitioner.

Här har vi en enastående ensemble skådespelare bestående av gamla Bergman-äss så som Erland Josephson, Harriet Andersson och Gunnar Björnstrand och framtida filmprofiler på uppgång, som Pernilla August, Ewa Fröling och Stina Ekblad. Här får vi också bevittna resultatet av ett lika flitig crew, där bland annat Sven Nykvist står för foto. Det kanske tycks fånigt med en sådan här uppradning av namn, men just här fyller det sin funktion. Efter fyrtiofem år i teaterbranschen och efter mer än fyrtio filmer bakom sig, vet Bergman precis vem som kan göra vad och vilka som gör det på bästa sätt. Dessutom vet han precis hur han ska få de att göra det. Betydelsen detta har för slutprodukten är helt avgörande.

För hur ska en regissör kunna styra upp ett sådant här jätteprojekt – som skulle göras under tvåhundrafemtio inspelningsdagar och på ett oerhört omfattande manuskript skrivet av Bergman själv – utan att hålla riktigt, riktigt ordentligt i tyglarna? Det var en omöjlig uppgift som slutade i någonting ännu mer omöjligt. Hur skulle man få de slutgiltiga tjugofem timmarna inspelad film att bli en biofilm på två och en halv timme? Den slutgiltiga bioversionen landade slutligen på drygt tre timmar och till Bergmans grämelse uteblev många av den inspelade filmens höjdpunkter därifrån, på grund av att det i annat fall skulle blivit svårt att greppa handlingen till fullo.

Därför ämnar jag i denna recension att framhäva den långa versionen som ursprungligen gjordes för TV, men idag oftast benämns som långfilm. På dess fem timmar får vi en utförlig introduktion till filmens kärnpunkt: familjen Ekdahl. Familjen Ekdahl är den familj som tioårige Alexander (Bertil Guve) och hans lillasyster Fanny (Pernilla Allwin) hör hemma i. Ett välbärgat och frikostigt familjehem under andra halvan av 1900-talets första decennium.

Alla Ekdahlare är inte helt till freds med livet men en idealism och ett öppet sinne sammanför ändå familjen och de representerar i mångt och mycket den tidens människor; men också någonting typiskt svenskt. Ett inte sällan yttrat påpekande om filmen är hur det jultal Alexander och Fannys far Oskar Ekdahl (Allan Edwall) håller i filmens början på många sätt utmärker någonting unikt i den svenska mentaliteten. Han talar där högtidligt och belåtet om "den lilla världen" (Ekdahlska hemmet och dess krets) som en plats där man kan leva i undanflykt från den stora världens bekymmer. Därefter följer den långa julsekvensen som med tiden tagit plats i det svenska folkets idé om vad en traditionell svensk jul är; även om det kanske är värt att ifrågasätta hur vida den ekdahlska julen i själva verket är så karaktäristisk.

Filmen handlar förstås, precis som så många andra Bergman-filmer, om kristet tvivel och ångest. Jan Malmsjös berömda insats som osympatisk, näst intill psykopatisk präst, har förstås en avgörande roll i detta. Men Fanny och Alexander är också en monumental saga om Sverige och svenskheten. Kanske har Bergman någonstans tagit åt sig av Bo Widerbergs berömda anklagelse att Bergman skulle vara "vår dalahäst mot världen"; även om det inte riktigt var vad den här filmen representerar som han åsyftade.

För även om andra Bergman-filmer, så som en av historiens fem bästa filmer, Persona, kanske betytt mycket mer för filmen som konstform, så är Fanny och Alexander rikare ur andra aspekter som kanske är mer relevanta för den som inte hyser en specifik fascination för film som film. Den historiska anblick om vad Sverige har varit och vad det tidigare inneburit att vara född här är någonting som alla svenskar borde ta sig tid åt. Oavsett om de gillar film eller inte. Oavsett om de "förstår" Bergman. Och oavsett om de har fem timmar över. 4½/5

De ofrivilliga (2008)

Originaltitel: De ofrivilliga
Sverige/Färg/98 min

Regisserad av Ruben Östlund
Skriven av Erik Hemmendorff och Ruben Östlund
Medverkande: Villmar Björkman, Linnea Cart-Lamy, Leif Edlund, Sara Eriksson, Lola Ewerlund, Olle Liljas m.fl.

RUBEN ÖSTLUNDS HYLLADE DE OFRIVILLIGA (2008) var jag väldigt intresserad av att se, mest för dess porträttering av det nutida, svenska samhället, men även eftersom den var så annorlunda uppbyggd. De ofrivilliga är nämligen uppbyggd på det sättet, att varje scenario består av en stillastående scen. Det kan tänkas vara lite tråkigt för den som gärna ser mer spänning i kameraarbetet, men Östlund får därför lägga desto mer tid på att det som faktiskt sker i scenen är gripande och spännande. Det är något han lyckas med.

De ofrivilliga handlar om grupptryck och hur individer beter sig i olika situationer. Östlund använder sig av en hel del bra skådespelare (har faktiskt sällan sett en sådan realistisk tolkning av fjortistjejer; om de spelar sig själva vet jag inte) och lyckas hitta de scenarier som väcker spänning, men som ändå faktiskt skulle kunna ske i verkligheten. Med hjälp av fina vinklar, lyckas han också skapa fängslande bilder. Ingenting är dött, även om kameran på ett sätt är "död." På många ställen bär faktiskt Östlund likheter med Roy Andersson, som kanske lägger ännu mer fokus på den stillastående, "döda" känslan, men Östlund väljer ändå att ligga lite närmare verkligheten, än vad Anderssons något teatrala verk gör.

De ofrivilliga har fått en hel del bra kritik och jag instämmer med att det är en bra film. Däremot är den inte överdrivet bra. Konceptet är intressant och det finns en hel bra scener. Regin är på många sätt klanderfri, men för ett riktigt mästerverk krävs ändå någonting mer än en samling sekvenser. Östlund har däremot gillat att arbeta på det här sättet tidigare och det finns inget som säger att han ska stoppas. Han har här gjort en osedvanligt bra film och det finns ingenting som hindrar honom från att göra en ännu bättre film nästa gång. 3/5

Bröllopsfotografen (2009)

Originaltitel: Bröllopsfotografen
SVERIGE/FÄRG/113 min

Regisserad av Ulf Malmros
Skriven av Ulf Malmros
Medverkande: Björn Starrin, Kjell Bergqvist, Tuva Novotny, Johannes Brost, Lotta Tejle, Tomas Tjerneld m.fl.

EFTERSOM JAG SJÄLV har en koppling till Värmland, blir Ulf Malmros Bröllopsfotografen genast ganska lustig att se på, inte bara för den grova värmländskan, men även för alla karaktärer i filmen, med hårdrockaren Robin i spetsen. Robins jobb består mestadels av att fota bröllop och en dag får han idén att starta en firma som specialiserar sig på bröllopsfoton, något som leder den mjuka värmlänningen in i Stockholms allra värsta överklass.

Berättelsen om Robin och hans träff med överklassfolket (och sedermera förändring till överklassen) bär liknelser med en annan ny svensk film, nämligen Snabba Cash (2010). Pistoler och knark förekommer inte, men istället får vi se en man från landets transformering, ju mer han befinner sig i de rika kretsarna, något som oftast bara bottnar i hans egna lögner riktade åt han själv. Robin spelas av Björn Starrin och är helt okej som den sköna värmlänningen, men de som, i mina ögon, briljerar allra mest är Johannes Brost som spydiga överklassnissen Claes och Kjell Bergqvist som misslyckade skådespelaren Jonny. Medan Brost övertygande äcklar en med sitt porträtt av en självcentrerad snobb, gör Bergqvist visserligen samma roll igen (bitter gubbe som säger fräcka saker), men det är gjort med en såpass självförakt, att det blir svårt att inte ta karaktären åt sig.

Tuva Novotny spelar Claes dotter Astrid och gör det, som vanligt, bra, men själva samspelet mellan Starrin och Novotny är inte precis utmärkt. Som man ganska snabbt förutspår, börjar en kärleksrelation spira mellan överklassdottern och den snusande hårdrockaren och vissa stunder känns det ganska äkta, men alltför många gånger blir det någon slags blandning mellan fransk puttinuttig romantik och svulstig kärleksfilm á la Hollywood. Konstiga oljud i bakgrunden i samband med scenerna med de två gör inte saken bättre. Tyvärr blir det lite av filmens ankare. Filmen dras ner och står still.

Dock tål att sägas att Bröllopsfotografen är en kul film, som är värd en titt. Trots den tveksamma kärleksrelationen och ett ganska futtigt slut, finns där, förutom komiska karaktärer, även en lysande teknisk aspekt och faktiskt ett ganska viktigt budskap. 2½/5

Tillsammans (2000)

Originaltitel: Tillsammans
DANMARK, SVERIGE OCH ITALIEN/FÄRG/106 min

Regisserad av Lukas Moodysson
Skriven av Lukas Moodysson (skribent)
Medverkande: Lisa Lindgren, Michael Nyqvist, Emma Samuelsson, Sam Kessel, Gustaf Hammarsten, Anja Lundkvist m.fl.

VISST ÄR DET NÅGOT BEKANT i 1970-talets stil och atmosfär? Jag själv, en grabb från 1990-talet, borde inte ha en blekaste aning om hur 1970-talets Sverige såg ut, men i kombination med den musik jag lyssnar på, farmor och farfars gamla täcken, möbler och annat bråte från tiden och min egen fascination av epokens alla sidor gör att jag kan känna igen mig så oerhört i en film som denna. Inte för att jag bor i kollektiv, som filmens karaktärer. Ej heller för jag är så överdrivet politiskt engagerad. Det är något annat jag inte kan sätta fingret på. Nåväl, nog om det.

Moodyssons filmer är ett av den svenska filmens bästa regissörer. Ingmar Bergman i all ära, men alla Moodyssons filmer, som jag sett, har alltid prickat rätt. Fucking Åmål (1998), en ångestladdad film som osar svenskt 1990-tal så det är för mycket, Lilja 4-ever (2002), en av de mest brutala och skitigaste filmerna jag sett (med det sagt även en av de bästa) och, nja, vi skippar Mammut (2009). De två ovanstående filmerna har dock varit rätt igenom lysande. Tillsammans dök upp mellan första och tredje filmen och visade sig, även den, vara en av Moodyssons bättre alster.

Moodysson återkommer till ganska depressiva teman. Fucking Åmål behandlade tonårsångest och Lilja 4-evers tunga delar ska vi inte ens tala om. I Tillsammans belyser Moodysson glädjen av just gemenskap, men även sorgen av bristen på dito. Moodysson har slängt in en massa udda, radikala "Castro-kramare" (för att referera till Carl Bildts omsusade tal) i ett hus, där debatter om kommunism, kapitalism och tillhörande ämnen diskuteras friskt. En stor del av 1970-talet i Sverige handlade om just politiken, som togs sig mer eller mindre överdrivna former. Detta är då egentligen inte en lämplig miljö för en stillsam familj, men när Eva separerar med sin make på grund av hans alkoholism, väljer hon att, med barnen, flytta in hos bror Göran i kollektivet.

I Tillsammans har Moodysson samlat flertalet karaktärer som alla skiljer sig från på något sätt. Moodyssons egentliga brist på handling gör att skådespelarna får lite mer svängrum att spela ut sina karaktärer, ett skådespel som till stor del är lysande. Gustaf Hammarsten och Shanti Roney är två skådespelare vars skådespel jag gillade skarpt, men i filmen finns även ytterligare talanger.

I helhet, då? Ja, Moodyssons film är en mysig och smått underbar film. En tunn handling vägs upp av bra skådespel, intriger och duktig regi, tillsammans med den typ av budskap som ofta förefaller självklart, men som vi behöver påminna oss själva om ibland. Vänskap, sex, politik, Gärdestad-musik (ett stort plus för mig!), 1970-tal, gröt och överhängande revolt i medelklassens Sverige för 40 år sedan är lika underbart som chockerande. Bakom all galenskap och nakenhet finns dock en grundtanke, som hållt i sig än idag efter alla dessa år människan vandrat på Jorden: det behövs två för att dansa tango. 3½/5

Snabba Cash (2010)

Originaltitel: Snabba Cash
SVERIGE/FÄRG/162 min

Regisserad av Daniel Espinosa
Skriven av Maria Karlsson (filmmanus) och Jens Lapidus (baserad på roman)
Medverkande: Joel Kinnaman, Lisa Henni, Dejan Cukic, Fares Fares, Dragomir Mrsic, Jörgen Berthage m.fl.

SVENSK FILM har ett ganska dåligt rykte, ibland lite väl orättvist, då det faktiskt finns en hel del bra svensk film på senare år, även om de verkliga mästerverken är sisådär 40 år gamla. Snabba cash (2006) av Jens Lapidus, boken vill säga, slog ju igenom som bara den när den kom. Om jag ska vara ärlig, så trodde jag att den boken bara var ytterligare ett exempel på en svensk som vill göra något "typiskt amerikanskt": mycket våld, svordomar och action, för att sätta svensk litteratur på hög tuffhetsskala. Faktum är att Lapidus bok var mycket bra, inte bara hade Lapidus, som själv är advokat, mycket kunskap om ämnet, hans språk och skiftningar karaktärerna emellan var suveräna.

Filmen då? Ofta brukar filmatiseringar göra trogna beundrare av det baserade verket något besvikna. Jag gillar Lapidus bok och jag kan utan problem intyga att filmen skiljer sig från boken, utan att direkt säga att ni bör bli besvikna. Joel Kinnaman är mycket bra i sin roll som JW och utmärker sig med ett skådespeleri som faktiskt är utöver det vanliga inom svensk film. Såväl Joel som de andra skådespelarna gör ett fantastiskt jobb, något som kan bero på den felfria dialogen och den givet tuffa atmosfären som skulle ge vem som helst gott självförtroende i skådespelarbranschen.

Daniel Espinosa, regissören, är en intressant och trevlig prick. Jag kände direkt att det var skönt med en ganska okänd person i regissörstolen, även om filmatiseringen av det här decenniets kanske mest omtalade svenska bok (tillsammans med Stieg Larssons böcker, givetvis) givetvis kunde te sig bli en svår uppgift. Espinosa börjar filmen mycket bra, med ovanlig, hastig klippning och en, rätt igenom, tuff känsla. Skådespelarna är som hand i handske och inget kan gå fel, tills något händer. För mig, en som klämt boken, är det nu självklart att en stor del av det viktiga i boken helt ignorerats i filmen. Saker man kände igen, saker som man tyckte gjorde handlingen ännu mer intressant, framställdes här blott som en knarkhistoria utan något direkt djup. För gemene man som inte läst boken är detta säkert inget problem, men för mig blir det oundvikligt och ganska irriterande, med det inte sagt att Snabba Cash är en dålig actionfilm.

Snabba Cash är underhållande, men blir ganska seg och alla blunders blir därefter allt tydligare. Efter att ha sett Snabba Cash får man egentligen inte så mycket mer än en actionfilm med bra skådespel. Den intensiva pulsen finns liksom inte där, som i boken. The Shining (1980), en favoritfilm, följer knappast upplagan, men det finns ändå en ådra i den filmen som också går att hitta i boken. I Snabba Cash blir det dock inte så mycket mer än lite underhållning. Nu ska jag inte höja boken till skyarna, för så bra var den inte, så den behöver höjas till skyarna mer än den redan gjorts, men en mer rättvis filmatisering hade resulterat i bättre film. Nu blir det lite så, att man fick en handfull upplevelser, medan andra handen står tom. Var det inget mer än såhär? 2½/5

Macken - Roy's & Roger's bilservice (1990)

Originaltitel: Macken - Roy's & Roger's bilservice
SVERIGE / FÄRG / 92 min

Regisserad av Claes Eriksson
Skriven av Claes Eriksson (skribent)
Medverkande: Anders Eriksson, Jan Rippe, Kerstin Granlund, Claes Eriksson, Per Fritzell, Peter Rangmar m.fl.

SVENSK KOMEDI är något jag började uppskatta i och med Hasseåtages komedier. Då jag först såg deras filmer var det svårt att förstå att något skulle kunna toppa deras humor. Det var sjukt och surrealistiskt, men så urtypiskt svenskt att resultatet bara kunde bli toppen. När jag då för första gången ser Galenskaparna och After Shaves film Macken - Roy's & Roger's bilservice hoppas jag på något i stil med Hasseåtage, speciellt som Hasse är med i den filmen. Riktigt så bra är det dock inte.

Filmen handlar om bröderna Roy och Roger som fördriver tiden genom att sköta sin mack. De jobbar lite när de vill och hjälper de förbipasserande trafikanterna med diverse problem. När en man i vit Opel kommer förbi skakas tillvaron om. Roy och Roger upptäcker att deras sedan länge försvunna pappa kan vara chef till mannen i den vita Opeln och bestämmer sig för att åka till honom och be om de pengar de skulle ha fått som bidrag. Det visar sig då bli en väldans massa fel på vägen givetvis, i äkta buskismanér.

För att få ut det mesta av nöjet ur den här filmen tror jag att man måste ha hängt med från start, det vill säga då TV-serien började. Kärleken för deras skumma uttal och finurliga bondhumor måste sitta i ryggmärgen. Deras humor är något man måste förstå, i ungefär samma anda som Monty Python. Vissa gapgarvar, medan andra inte fattar hur någon någonsin skulle kunna lämna tillbaka en död papegoja. Glimtarna från skämt från bondvischan lyser igenom hela filmen och om man inte riktigt förstår sig på den, kan filmen bli en lång och utdragen sak. Jag kan tyvärr inte säga att filmen helt fungerade ihop med mig. Lite irriterad blev jag över bland annat Roys uttal eller andra anekdoter som för beundrare till serien anses som guldklimparna i serien. Själva humorn är dock inte min stil och blir kanske lite väl buskis, då den börjar florera i klumpigheter och klantigheter.

Ett rejält plus i filmen är den sköna stämningen. Jag, om någon, älskar landet och tycker det är skönt när filmer söker sig till trevligare trakter än metropoler i svenska filmer. Hasse Alfredsson briljerar den korta stund han är med och filmen har sina stunder, som de fina musikaliska scenerna. Musik är verkligen i högform.

Macken - Roy's & Roger's bilservice är tyvärr ingen vinnare på komedifronten för mig. Det finns roliga sekvenser och sköna karaktärer, men det väger inte upp all "pajashumor" som inte riktigt fungerar för mig, hela tiden. Dock ska det understrykas att filmen inte är dålig. Den är utan tvekan sevärd, då det är två av Sveriges största komedigrupper som står för den. Det finns scener, som till exempel scenen där flera barn (med samma utseende som Roger) börjar sjunga. Då kan jag bli riktigt glad över att vara svensk, när en sådan scen spelas, även om den kanske inte är så oerhört remarkabel i sig. Filmen är mysig och skön buskiskomedi med dialektal melodi, precis som det är på landet, den kanske skönaste platsen att vara på under dessa tider.

MM½

Dom kallar oss mods (1968)

Originaltitlar: Dom kallar oss mods
SVERIGE / SVART-VIT / 100 min

Regisserad av Stefan Jarl och Jan Lindkvist
Skriven av Stefan Jarl (skribent) och Jan Lindkvist (skribent)
Medverkande: Kenneth 'Kenta' Gustafsson, Stefan Jarl, Pundar-Bosse och Gustav 'Stoffe' Svensson

ATT VARA EN FILMREGISSÖR KRÄVER ETT HÅRT ARBETE. Ständigt har man att göra med diviga skådespelare, ett hårt schema och mycket utrustning som måste kånkas på fram och tillbaka. Vad kan då vara ännu jobbigare? Jo, dokumentärfilmare. Inte nog med att dokumentären är en erkänt mindre genre i jämförelse med fiktionella filmer, genren kräver också ett enormt tålamod, både från tillverkare och åskådare. 1968 kom Sverige att stöta på en enorm, filmisk sensation. Filmen var en dokumentär och handlade om två av samhällets utstötta, två så kallade mods: Kenta och Stoffe.

Dom kallar oss mods är den första delen i en trilogi om framför allt 17-åringarna Kenta och Stoffe (även om andra mods såsom till exempel Jajje dyker upp sinsemellan). De har blivit nekade den trygga medelklassmiljön på grund av misshandlande farsor, alkoholiserade morsor och ständiga förflyttningar till olika fosterhem att de till slut bestämt sig att fullständigt skita i Svensson-livet och gå så långt man möjligtvis kan gå: de skiter i att klippa håret, går i gamla kläder, krökar och knarkar, utan att ha ett hem att gå tillbaka till efter en vild natt. I takt med olika intervjuer från bland annat Kenta och Stoffe, men även från andra personer med samma bakgrund, får vi följa med Kenta och Stoffe på deras bravader i 1960-talets Stockholms-mörker. Vi får följa dem med deras tankar och idéer om deras omgivning och levnadssätt, kärleken och den bådande framtiden. Med grovkornig skärpa lyckas Stefan Jarl fånga det mesta ur ungdomarnas liv, däribland en rätt så närgången sexscen.

Varför slår en sådan här film igenom? För gemene man är det enda Jarl dokumenterar misär och brister i det svenska fosterhemssystemet. Det här är barn som aldrig fått en korrekt uppväxt och som får lära sig det mesta på egen hand. När man talar om fulla uteliggare tänker man nog oftast på en medelålders man som sett sina bästa dagar. Vad som skiljer de åt från ungarna i filmen är att det här är barn som inte vet något om det väntande vuxenlivet. Det är i ungdomen man formas och om inga föräldrar eller målsmän finns där som förebilder, vem kan då möjligtvis få dem på rätt spår? Både Kenta och Stoffe berättar om hur läget var hemma och att man ibland behövde gå ut i skogen för att läsa läxan; det gick inte att plugga hemma på grund av allt gräl. Bakom hemska minnen och en jobbig tillvaro lyckas Kenta och Stoffe ändå skratta åt det de har, fastän det bara är ett kortvarigt fnitter bland alkohol och fatal grundinställning till livet själv.

Kenta och Stoffe känner sig som kungar där de lever rövarn i stan, men ingen av dem känner någon vidare poäng med det. Ingen har varit där med dem från början, vem kan möjligtvis börja bry sig efter alla år av våta nätter och övergivenhet? Jajje, en nära vän till Kenta och Stoffe, berättar själv att framtiden för både han och hans vänner med all säkerhet inte ser så ljus ut. Men inget görs åt det. Inte ens de själva gör något. Och där sitter kärnan i filmen. Bland hemska förhållanden och utan någon ledsagare att visa rätt väg, är man någonsin dömd på förhand till att gå under?

Dom kallar oss mods är utan tvekan en av Sveriges bästa dokumentärer. Tillsammans med uppföljarna Ett anständigt liv (1979) och Det sociala arvet (1993) har Stefan Jarl gjort en fantastisk följetong om något så ovanligt som livet för de som växte upp utanför samhället och där förskönandet uteslutits för att låta de riktiga personerna förgylla berättelsen. Inte i USA, inte i Afrika, inte någonstans på andra sidan jordklotet. I vår egen huvudstad hemma i Sverige.

Nybyggarna (1971)

Originaltitel: Nybyggarna
SVERIGE / FÄRG / 205 min

Regisserad av Jan Troell
Skriven av Bengt Forslund, Vilhelm Moberg och Jan Troell
Skådespelare: Max von Sydow, Liv Ullman, Eddie Axberg, Pierre Lindstedt, Allan Edwald, Monica Zetterlund, Hans Alfredson m.fl.

VAD KAN MAN förvänta sig av andra och sista delen av Utvandrarsviten? Vad kan vi förvänta oss från Karl-Oskar och Kristinas framtida äventyr? Ett nytt torp, elände, hemlängtan och möjligtvis en och annan indian? Jag kan väl avslöja så mycket som att det får vi, och en hel del annat. För även ifall Utvandrarna (1971) var lång, så lyckas Nybyggarna att inte trötta ut oss på en ännu längre speltid och den griper hela tiden tag i publiken hårdare och hårdare. Efter att ha upplevt den här filmen känns föregångaren Utvandrarna plötsligt inte längre som en gigant utan mer som en prolog till vad som komma skall. Skulle jag se Utvandrarna nu igen är det dock möjligt att jag skulle kalla Utvandrarna för giganten och kalla Nybyggarna för en epilog. Eller så skulle jag kalla de båda för - precis vad de i grund och botten är - nämligen ungefär lika fantastiskt bra.

Det börjar bra för våra svenskar när de anländer till Minnesota. Men snart inser Karl-Oskar och Kristina att mycket mer än de trott är precis som hemma i Sverige. Förutsättningarna för ett bra torp är väl möjligtvis lite bättre, men de har inget hus, det finns farliga indianer och det är svårt att göra sig förstådd när alla pratar engelska. Om inte det skulle räcka så har resan till det nya landet dragit med sig diverse sjukdomar och sår som aldrig kommer att läcka. Vissa saker är dock bättre i Amerika, främst är landet betydligt friare. Men som man förstår genom att se Utvandrarna så kommer det bli mer ont än gott. Så mycket mer tänker jag inte berätta om vad som händer. Men en sak är säker, den här filmen kommer inte att göra någon som tyckte om Utvandrarna besviken. Delvis för att Mobergs böcker knappast blev sämre allt eftersom, men också för att Jan Troells regi är minst lika ypperligt som förr och för att skådespelarensemblen absolut inte känns mindre övertygande i sina roller än tidigare.

HÄR SER VI bland annat Robert (Eddie Axberg) i filmens vackraste episod där han tillsammans med sin bästa vän Arvid (Pierre Lindstedt) vandrar igenom en öken. Just dessa konstnärligt fulländade scener blev jag särskilt förförd av och jag måste medge att jag aldrig sett en sådan stark vandring på film förut. Det känns som om det experimentella som Troell försökte sig på en hel del under den första halvtimmen i Här har du ditt liv här har nått ditt de skulle. Han behärskar det så väl att det egentligen är felaktigt att kalla de för experiment. Eddie Axberg, å andra sidan, står här för ett ännu starkare porträtt av Robert. Dessutom är det Axberg som tillsammans med Sten Norlén är filmens ledande ljudtekniker. Att Axberg såg sig som ljudtekniker snarare än skådespelare resulterade i att han inte lång tid efter Nybyggarna la av med skådespeleriet och sedan dess stått för ljudet i ett väldigt stort antal svenska filmproduktioner. Tråkigt enligt mig, med tanke på vilka insatser han gjort i Troells tidigare filmer.

Det slog mig efter att ha sett Nybyggarna hur mänskliga karaktärerna är, och även ifall det kanske är Mobergs litterära kanon man ska tacka för det så är det också ett snillrikt grepp att överföra dessa karaktärsdrag till filmversionen. När jag tänkte på det insåg jag att huvudpersonernas bästa sidor ofta hörde ihop med deras värsta. Karl-Oskar (Max von Sydow) är en person som de flesta kan känna stöd hos och många tycker om, men hans värsta sida är att han ofta tror det värsta om sina medmänniskor, så är fallet med hans bror Robert som han hela tiden anklagar för att vara lögnare. Kristina (Liv Ullman) är en jordnära människa men också en människa som aldrig verkar känna sig hemma och hela tiden söker trygghet. Robert är väldigt förlåtande men erkänner sig själv som en inte tillräckligt ödmjuk människa, vilket förvisso kan diskuteras. Dessutom är han oerhört naiv. Många av deras negativa karaktärsdrag syntes inte lika tydligt i Utvandrarna - i många fall syntes de över huvud taget inte alls - men det är lätt att förstå. Efter deras påfrestningar på vägen till Amerika kan väl vem som helst bli lite grinig.

Det finns fler höjdpunkter som jag gärna skulle vilja nämna. Framförallt finns det en scen i slutet som verkligen tog andan ur mig. Utan att berätta vad som händer i scenen kan jag nämna att den avslutas med en oerhört hemsk bild som får mig att rysa bara genom att tänka på den. För er som sett filmen kan jag bara säga "barnfoster", och hoppas att det inte säger allt för mycket för ovetande. En bidragande anledning till att den, ökenscenen och flera av de andra hemska och hemskt bra scenerna är så bra lär vara musiken, vilket var någonting jag tänkte på mycket mer under Nybyggarna än Utvandrarna. Att Jan Troell också står för ett fantastiskt fotoarbete behöver man väl knappast nämna, det gör han sannerligen alltid. Som filmare i sina egna filmer är han näst intill obesegrad.

JAG DRAR MIG dock inte för att tycka att Nybyggarna är lite bättre än Utvandrarna. Skådespeleriet, fotot och den mäktiga känslan som historien inför är väl som gott som likvärdig i de två filmerna, men Nybyggarna innehåller fler effektfulla scener som jag misstänker kommer att bli svåra att glömma. Dessutom så kändes det som om musiken kom in mer i bilden, vilket kanske är den egentliga anledningen till att scenerna blev starkare. Någonting jag däremot saknade var väl några av de skådespelarna som jag lärt känna i den första filmen, som här inte fick så mycket plats. Vi får också träffa några enstaka nya karaktärer som snabbt försvinner. Däribland en pastor spelad av Per Oscarsson, som kommit till det nya landet för svenskarna, i de få scener som han medverkar så spelar han fantastiskt och han är inte den enda skådespelaren man får mersmak för, innan de alldeles för fort försvinner. Totalt är det ju ganska många huvudkaraktärer som vi har lärt känna, så det är kanske inte helt konstigt att inte alla får plats även ifall den här filmen har en väldigt lång speltid. I övrigt är allting perfekt. Under tre timmar tappar vi inte en endaste gång koncentrationen och att inte bli berörd är omöjligt. Jan Troell ligger helt enkelt bakom en av de bästa filmerna som Sverige någonsin producerat, den här filmen och Utvandrarna är hans mästerverk. Jag avslutar min recension med denna dialog som på många sätt utgör filmens klimax, som också utgör det slutgiltiga erkännandet om den hemlängtan som präglar hela filmen.

- Tyar du inte smaka... Tyar du inte ta ett bett?
- Det är en astrakaaaan! Det smakar som våra äppel! Våra äppel därhemma... Jag är ju hemma!