Tjuren från Bronx (1980)

Originaltitel: Raging Bull
USA / SVART-VIT / FÄRG / 129 min

Regisserad av Martin Scorsese
Skriven av Jake LaMotta (boken Raging Bull: My Story), Joseph Carter (boken Raging Bull: My Story), Peter Savage (boken Raging Bull: My Story), Paul Schrader och Madrik Martin
Skådespelare: Robert De Niro, Cathy Moriarty, Joe Pesci, Frank Vincent, Nicholas Colasanto, Theresa Saldana m.fl.

DET FINNS FILMER SOM MAN KAN SÄGA var gjorda tack vare en person. Det finns filmer som man kan säga blev så bra som de blev tack vare en person. Nu ska jag inte kritisera Martin Scorseses regi eller Joe Pescis och Cathy Moriartys skådespel, men varför Tjuren från Bronx (1980) är så otrolig, så rå, så mästerlig och så fantastisk är tack vare att Robert De Niro fanns där att läsa memoaren om den riktige människan Jake LaMotta, för att sedan samla gänget från Taxi Driver (1976) och be om att få filmatisera den. Vanligtvis blir inte en film bra bara för att man gjort den gärningen, Robert De Niro valde att spela Jake LaMotta själv, i filmen och den stora frågan är om någon kunnat spela den rollen lika bra som han gjorde.

Filmen handlar, som sagt, om Jake LaMotta, "Tjuren från Bronx", en mellanviktare som med vilt raseri och obönhörlig styrka golvar alla han möter i ringen. Han blir omtyckt av alla de som ser på boxing och har en strålande karriär inom branschen. Dock är det så att LaMotta bär med sig någonting ut ur ringen han möter nästan varje månad. Han bär alltid med sig det vilda raseriet han har inom sig, den osäkra sidan som kan kläcka vilken sekund som helst. LaMotta har ett problem med temperamentet och psyket, i helhet, och det är honom vi får följa, från hans "glamour" i ungdomsåren, tills att han blir en överviktig före-detting som kör ett flertal stand-up-uppträdanden på sin egna restaurang. Han kör samma motto, "that's entertainment", på sina framträdanden, men publiken tänker snart att den komiker som kör stand-ups på scenen är en förlorad människa och en människa som helt enkelt levt sina "bästa" år.

FILMEN ÄR, UTAN TVEKAN, den bästa karaktärsstudien någonsin i filmhistorien. Utan att glorifiera eller förhemska LaMottas humorsvängningar och svåra problem mot omgivningen, såsom sin bror och sin fru, gör Scorsese det allra bästa av typexemplet på toppskådis, Robert De Niro. Att han gick upp runt tjugo kilo inför rollen som den äldre Jake LaMotta höjer bara för den känsla av att verkligen gå in för rollen. Broderspelet är mycket välspelat mellan Joe Pesci och Robert De Niro, Pesci lyckas verkligen förmedla en lillebrorkänsla över sig. Även om deras relation i verkligheten skulle vara tveksam, så blir det väldigt bra i den här filmen, med tanke på hur LaMotta själv är som person i filmen. Cathy Moriarty gör även bra ifrån sig som LaMottas fru, en blondin som verkar förlåta mycket och som ständigt får höra på LaMottas frågor om hon varit otrogen eller inte och som samtidigt får ta emot slag från LaMotta. Hårda slag. Han är trots allt en boxare.

SAMMANLAGT ÄR DET HÄR DET ABSOLUT BÄSTA jag sett mellan Martin Scorsese och Robert De Niro. Att det här är den bästa karaktärsstudien någonsin, det framgår mycket enkelt för mig och den klår på flera håll och kanter en annan mycket bra karaktärsstudie, Five Easy Pieces (1970).

Det är faktiskt lite fel att kalla Tjuren från Bronx (1980) för en boxingfilm. Det är inte bara en boxingfilm, det är mycket djupare än det.

·····